Äventyret vs spelarna

[Henke]

Det där med krokar tycker jag är intressant som scenarioskribent. Men ska man gå på det spåret på riktigt tror jag man måste styra ganska mycket. Svavelvinter som exempel försöker men är för spretigt och tar inte höjd för de olika valen i konstruktionen. Många spel har ju ett färdigt gruppkoncept och det är ju en hyfsad metod men jag tror att ska man skriva typ Törnetronen centrerat runt RPna ska man gå ännu längre och ange RP-arketyper och SLP-kopplingar. Typ den denna kampanjen ska en RP vara "Den tvivlande Teurgen" som högaktar fader Elfeno. Sen måste dessa vävas in i äventyret upplägg. Svårt att få till bra gissar jag. Och jag tror många skulle tycka det var alldeles för styrt.

Jag tänker ändå att det spåret borde vara intressanta att utforska och det borde gå att hitta en rimlig nivå på styrningen. De flesta av mina spelare skulle inte ta illa upp om de fick skapa sin RP så när som på ett incitament (som de kanske till och med kan välja från en lista med olika)?

Ibland kan man ju diskret lyfta in frågor vid spelstart till spelarna som visar sig vara haken i incitamentet. Ställde t.ex. en mängd olika frågor till spelarna (vem, vad, när, varför, hur etc etc) när vi skulle inleda Coriolis och bl.a. "Vem har en syster, vad heter hon och hur ser hon ut". Senare lyfte jag in systern så hon tog platsen som en väldigt central SLP, och sen var drivet igång...

Visst, spelarna lär väl sig det här knepet, men det är fortfarande trevligare än "mannen på värdshuset vill ha hjälp med något"?

 

[Henke]

...däremot tycker jag många kampanjer slarvar med att skapa engagemang för spelarkaraktärerna. Finns hur många kampanjer som helst därute som i princip bygger på att rollpersonerna ska ta en näve mynt för att riskera livet för något som någon annan SLP tycker är jävligt viktigt. Jag kan absolut köpa "Hero´s for Hire" konceptet i vissa kampanjer men det vore kul om inte typ alla fantasy kampanjer började så.

Exakt så!

 

[Henke]

Skulle det vara en okej start i ett köpt äventyr?

Den är ju fortfarande mer varierande än: "Du får en påse mynt om du letar upp min vagn som orcherna stal" ?

Men jag tycker kanske inte att början behöver bli jättestyrd bara för att man lägger in incitament. Får man som spelare dessutom flera att välja från så blir det ju också aningen mindre styrt.

Jag tror inte man skall vara så rädd för just den här styrningen vi pratar om. Även sandboxar, fishtanks och verktygslådor har väl sina begränsningar. Som spelare kan jag lika gärna säga "F*ck it! Jag tar hästen till en annan stad istället" ?

 

[Bolongo]

Jag tänker ändå att det spåret borde vara intressanta att utforska och det borde gå att hitta en rimlig nivå på styrningen. De flesta av mina spelare skulle inte ta illa upp om de fick skapa sin RP så när som på ett incitament (som de kanske till och med kan välja från en lista med olika)?

Numera gör jag alltid detta, i större eller mindre grad.

Exempel: för Curse of Strahd bestämde jag att alla måste ta Haunted One som background. Sedan knöt jag deras tragiska backstories till något i Barovia, antingen konkret eller tematiskt. Det var ju inte helt perfekt, eftersom de fortfarande hade ett ganska fritt val av vilket deras exakta trauma var blev en del svåra att integrera. Framför allt var det inget som blev direkt relaterat till Strahd, det var fortfarande Ireena som var huvudperson i A-ploten. Läxan jag lärde mig var att nästa gång det finns en sådan SLP-roll skall jag övertyga någon spelare att fylla den med en RP istället.

 

[Bifur]

Jag tänker ändå att det spåret borde vara intressanta att utforska och det borde gå att hitta en rimlig nivå på styrningen. De flesta av mina spelare skulle inte ta illa upp om de fick skapa sin RP så när som på ett incitament (som de kanske till och med kan välja från en lista med olika)?

Ibland kan man ju diskret lyfta in frågor vid spelstart till spelarna som visar sig vara haken i incitamentet. Ställde t.ex. en mängd olika frågor till spelarna (vem, vad, när, varför, hur etc etc) när vi skulle inleda Coriolis och bl.a. "Vem har en syster, vad heter hon och hur ser hon ut". Senare lyfte jag in systern så hon tog platsen som en väldigt central SLP, och sen var drivet igång...

Visst, spelarna lär väl sig det här knepet, men det är fortfarande trevligare än "mannen på värdshuset vill ha hjälp med något"?

Absolut. Och jag håller med om att många kampanjer är ganska dåliga på att lägga in naturliga sådana krokar. (Törnetronen som vi diskuterat är inget fördöme.) Men jag tycker det är något annat än att göra RPna till självklara huvudpersoner.

(Jag tänker att det beror på oviljan att diktera vilka RPna ska vara och därmed höja tröskeln.)

Sen är min erfarenhet att många spelare är faktiskt inte så intresserade av krokar, fast det är så klart anekdotiskt. Men jag har flera gånger som SL lämnat riktlinjer i stil med "sådana här bakgrunder är bra m.m." eller förslag på relationer till SLP och sen har typ 1 av 4 använt det. Då brukar jag sucka inombords och låta folk köra på vad de själva tänkt ut så får krokarna bli därefter.

 

[Rangertheman]

Håller med dig Bifur. Det är många gånger som jag slängt fram SLP inför äventyret, som någon bör känna. Men om personen inte är väldigt väl inarbetad i någons bakgrund funkar den ändå inte som krok. Då tror jag det är betydligt bättre att erbjuda dem att spela någon lagom bra SLP som starkt hänger ihop med äventyret.

I slutändan blir det ändå ofta att metamotivationen "att få spela rollspel" är det som får spelarna att engagera sig som mest. Jag har haft spelare som inte accepterade det och då blir det svårt.

 

[Bolongo]

Jag har inget som helst problem med att diktera RP-gränser om kampanjen ifråga blir bättre av det.
Men det varierar förstås beroende på upplägget.

För Eyes of the Stone Thief sade jag bara "Ni måste ha en gemensam Ikon som är er uppdragsgivare, och det är bra om ni har ett överlapp i fiende-Ikoner".
Vad skulle den andra extremen vara... hmm, om jag mot bättre vetande ville köra Jade Regent skulle jag säga "Någon måste spela Ameiko, eller åtminstone en expy för henne".

 

[luddwig]

...metamotivationen "att få spela rollspel" är det som får spelarna att engagera sig som mest.

Är det vanligt, rent generellt i spelgrupper alltså? Själv har jag inte upplevt det, åtminstone inte i modern tid. Mina spelare är tvärt om väldigt engagerade och nappar lätt på krokar. Om det finns utrymme sätter spelarna också gärna upp egna mål. Att starta knark-spa i Rad-Hack-Japan är kanske det konstigaste hittills.

 

[terje]

Att starta knark-spa i Rad-Hack-Japan är kanske det konstigaste hittills.

I Månens krigsherrar driver rp en korvkiosk (förlåt pölsebod, kärnan i gruppen är ju danskar). Under ett spelpass hade vi domstolsförhandlingar där rp lyckades driva genom att pölse är en traditionell lokal maträtt och därför inte omfattas av satrappens förbud mot utländska livsmedel.

Sedan nappade de på en krok jag lagt ut och har nu färdats över halva den kända världen för att undersöka en ruinstad från månens förhistoria.

 

[Genesis]

Vad innebär ”huvudperson” i det här sammanhanget, förresten? Jag vet inte om @afUttermark s definition ”Densom är ballast i slutet av kampanjen” är det jag direkt tänker på.

I en film eller bok är ju huvudpersonen den vi identifierar oss med och den vi ser mest, och med den definitionen är ju rollpersonerna i princip alltid huvudpersoner.

Jag menar inte att göra det till en definitionstråd, men är lite nyfiken på vad som får folk att känna att deras rollpersoner inte är huvudpersoner.

 

[Henke]

Absolut. Och jag håller med om att många kampanjer är ganska dåliga på att lägga in naturliga sådana krokar. (Törnetronen som vi diskuterat är inget fördöme.) Men jag tycker det är något annat än att göra RPna till självklara huvudpersoner.

(Jag tänker att det beror på oviljan att diktera vilka RPna ska vara och därmed höja tröskeln.)

Sen är min erfarenhet att många spelare är faktiskt inte så intresserade av krokar, fast det är så klart anekdotiskt. Men jag har flera gånger som SL lämnat riktlinjer i stil med "sådana här bakgrunder är bra m.m." eller förslag på relationer till SLP och sen har typ 1 av 4 använt det. Då brukar jag sucka inombords och låta folk köra på vad de själva tänkt ut så får krokarna bli därefter.

Jag kan såklart inte begära att mina spelare skall veta på förhand vad jag har dukat upp för dem, så därför är det lika bra att vara tydlig med vilka ramar man ser direkt från början så förväntningarna blir rätt. Alla bör ju t.ex. inte vara trollkarlar eller köpmän i ett grottkräl.

Ett exempel är de scenarion som följde med till Cthulhu Dark. Där är det tydligt att RP behöver vara en viss typ av personer för att äventyret skall fungera. Man behöver vara en familj, ett förband, en grupp fattiga i Londons slum på 1800-talet etc. Motsvarande nämns väl ovan kring Coriolis där man etablerar ett gruppkoncept.

Ett motsatt exempel är när vi skulle spela en grupp i CoC där SL gav oss möjlighet att skapa rollperson fritt. Någon blev en präst, en annan maffiatorped och en tredje stuntman(!). Visst kan man trycka ihop dem i ett äventyr - men hela gruppen kändes bara osannolik och "svårsmält".

Så på något sätt kommer spelarna (iaf i min grupp) alltid vara lite styrda, för deras eget bästa.

 

[krank]

Jag menar inte att göra det till en definitionstråd, men är lite nyfiken på vad som får folk att känna att deras rollpersoner inte är huvudpersoner.

För mig är det nog när någon annan gör allt som är viktigt. Om äventyret handlar om ett häftigt skeende och jag upplever att jag bara är "along for the ride" medan SLP:er har all agens, fattar alla viktiga beslut, har alla stakes, drar alla slutsatser. Typ så.

 

[kaptendral]

För mig är det nog när någon annan gör allt som är viktigt. Om äventyret handlar om ett häftigt skeende och jag upplever att jag bara är "along for the ride" medan SLP:er har all agens, fattar alla viktiga beslut, har alla stakes, drar alla slutsatser. Typ så.

Ja precis det jag tänker. Eller som wikipedia säger ”personen kring vilken verkets handling utspelar sig”. Känns som en rimlig definition i både film och rollspel.

 

[krank]

I mordmysterie-spelande skulle jag säga att det antagligen skulle vara ifall man kände att man inte spelade Holmes, utan Watson. Eller Lestrade. Spelledaren spelar Holmes, och han gör allting. Ibland skickas man ut på små uppdrag, men man vet att det är Holmes som kommer med den riktiga lösningen och att det kommer visa sig att det man själv gjorde var för dåligt, eller bara en distraktion, eller att allt det centrala hur som helst hände någon annanstans.

EDIT: Vilket, såklart, skulle kunna vara ett ballt indiespels-upplägg. Om spelet handlar om att känna sig utnyttjad och sideline:ad och mordmysteriet bara är fond, så är ju Watson en utmärkt huvudperson. Så huvudpersonsvarandet måste ställas i relation till spelets fokus, tänker jag.

 

[Henke]

Håller med dig Bifur. Det är många gånger som jag slängt fram SLP inför äventyret, som någon bör känna. Men om personen inte är väldigt väl inarbetad i någons bakgrund funkar den ändå inte som krok. Då tror jag det är betydligt bättre att erbjuda dem att spela någon lagom bra SLP som starkt hänger ihop med äventyret.

Om det finns möjlighet så är det ju alltid att föredra att plantera in en sådan SLP så tidigt att det känns naturligt (redan när man skapar karaktärerna). För att få spelarna att känna att de kan påverka så kanske det är bättre att de får utveckla relationsband som ersätter äventyrets SLP (ex. en spelare har etablerat att sin RP har en barndomsvän som heter Gösta. Då får Gösta bli den förskrivna SLP som i äventyret är försvunnen. På så vis slipper "mannen på värdshuset" be RP om hjälp, för nu är det RP´s barndomsvän).

Ett annat tydligt exempel jag minns är konventsscenariot Griftehjärta där jag var författarens bollplank. Ursprungligen var tanken att RP skulle vara förbipasserande äventyrare som hyrdes in som hjälpredor vid en infekterad arvstvist. Jag föreslog att RP istället skulle vara arvtagarna och därmed blev scenariots huvudpersoner.

 

[Henke]

Jag menar inte att göra det till en definitionstråd, men är lite nyfiken på vad som får folk att känna att deras rollpersoner inte är huvudpersoner.

När handlingen kretsar kring något som SLP:s vill och där RP egentligen bara får ekonomisk kompensation för att delta.

Exempel:
* få betalt för att beskydda några personer som är jagade av maffian istället för att själva vara de som är jagade.
* få betalt för att undersöka varför en SLP´s leverans har försvunnit istället för att det är RP´s leverans som försvunnit.
* få betalt för att undersöka mordet på en viss person istället för att vara släkt eller vänner till den mördade.

 

[afUttermark]

[QUOTE="Genesis, post: 1046582, member: 445

Jag menar inte att göra det till en definitionstråd, men är lite nyfiken på vad som får folk att känna att deras rollpersoner inte är huvudpersoner.
[/QUOTE]
Nej, men det är ju så ibland i köpeäventyr att äventyrarna tror att de driver berättelsen, men det finns en tidslinje i äventyret och en massa coola saker händer på den. men det är inte meningen att äventyrarna ska sabba tidslinjen.

 

[Stareater]

Jag har nämnt det i en trådar tidigare men jag spelade förut i en spelgrupp där SL gjorde alla karaktärer till alla kampanjer. Kanske lite begränsande vad man får spela, men vi gillade alla det och hade aldrig problemet att vi inte kände oss som huvudpersoner. Det hände väl att det fanns kåpklädda män med pengar som ville dela ut uppdrag, men de vara bara att ignorera dem. Vi var ju huvudpersonerna och hade viktigare saker för oss, inte hade vi tid med att springa omkring och spöa monster i någon dungeon för växelpengar.

Edit: Anledningen till att jag idag nästan aldrig spelar köpta kampanjer är för att det tar för lång tid att skriva om dem så att spelarnas karaktärer passar in i handlingen på ett naturligt sätt. Köper jag äventyr för att spela är det ofta med färdiga karaktärer som t.ex. "No Mans Land" till CoC.

 

[Rangertheman]

Är det vanligt, rent generellt i spelgrupper alltså? Själv har jag inte upplevt det, åtminstone inte i modern tid. Mina spelare är tvärt om väldigt engagerade och nappar lätt på krokar. Om det finns utrymme sätter spelarna också gärna upp egna mål. Att starta knark-spa i Rad-Hack-Japan är kanske det konstigaste hittills.

Nja, det är draget lite till sin spets. Många spelare är vädigt engagerade och drar iväg på ett mycket spännande sätt. I Tjurmannen t.ex. känns det verkligen som att spelarna är i berättelsen och utvecklar den. Men jag har också spelat med många som är rätt nöjda bara med att få spela och som följer med i berättelsen, men ger ingen direkt input utöver rollpersonens konkreta handlingar. Den kategorin spelare fungerar utmärkt.

Det är svårare med spelare som hela tiden behöver motiveras och som ifrågasätter alla krokar. "Varför ska vi hjälpa [uppdragsgivare X] bara för att han är min rollpersons barndomskamrat?" Jag har också haft spelare som är engagerade i både berättelsen och sin rollperson, men som ifrågasatt krokarna utifrån att deras rollperson är förnuftig och att en förnuftig person hade hållit sig utanför potentiellt sett farliga situationer.

 

[Bolongo]

men som ifrågasatt krokarna utifrån att deras rollperson är förnuftig och att en förnuftig person hade hållit sig utanför potentiellt sett farliga situationer.

Jag ser var felet ligger... Förnuftighet leder aldrig till dramatik. Låt inte spelare göra RP som är förnuftiga.