Är det inte så att faktorn att belägringen lyckas är densamma, men att karaktärernas val hur de hanterar detta är olika? Någon flyr, Någon avsäger sig tron och någon brinner bokstavligen för sin tro? (fast det kanske iofs var det du menade)Deras val och konsekvenserna därav kan ju ha en stark effekt på vilka de är, deras personliga liv hur de ser på världen, men det är inte den typen av konsekvenser man brukar bry sig om i de flesta publicerade kampanjer och scenarion, känns det som. Montsegur 1244 har ju till exempel ett hårdrälsat slut. Det finns inget man kan göra för att vinna striden, men spelet handlar inte om att slåss mot katolikerna, utan om den personliga resa och utveckling rollpersonerna går igenom under belägringens gång. Slutet är fortfarande detsamma, men beroende på hur du spelat din rollperson kan detta vara en trotsig martyrdöd, en välkommen lättnad, det uppgivna briserandet av en illusion eller en rofylld och helig himlafärd.
Så skulle jag nästan säga att Witch: The Road to Lindisfarne är ännu mer styrt slut även om häxans spelare kan välja tonen på hur scenariot slutar.