Jag läste böckerna i den tidiga tonåren, lyssnade på det engelska originalet som ljudbok och kom då ca en bit in i de två tornen innan jag tröttnade. Jag tycker att det är bäst ca fram tills de lämnar Fylke, och sen rätt så bra tills de lämnar Elronds hov. Därefter är det tråk-tråk-tråk (med en liten ljusglimt hos Galadriel).
Hur många gånger har ni läst Sagan om ringen trilogin?
- Thread starter Conan
- Start date
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Det verkar märkligt vanligt här på forumet att tycka böckerna är sega eller tråkiga. Hur förlikar vi detta med det faktum att de liksom är bästaste bestsellern någonsin? Har vi rollspelsnördar mer sofistikerad smak än andra, eller vad är grejen? Säljer böckerna mycket mer än vad folk faktiskt läser dem/uppskattar dem?
Det är inte alls ovanligt att folk tycker böckerna är sega och tråkiga. Men det finns också en himla massa folk som tycker de är bra.
Jämfört med många andra böcker så är de så pass kända att det antagligen är många som plockat upp böckerna bara för att se hur de är - till skillnad från många andra böcker som få läser om de inte tror redan i förväg att de kommer att gilla boken.
Kan på rak arm inte komma på jättemånga andra bestsellers som på det här viset saknar sidvändar-kvalitet, även om de vart dåliga på ANDRA sett som Tolkien i stället är bra på. Jag gillar en hel del annat Tolkien har skrivit, framför allt novellen Blad Av Niggle som finns på svenska i samlingen Träd och Blad.
Lightshy
Hero
- Joined
- 3 May 2014
- Messages
- 1,074
I mina yngre år läste jag trilogin och de andra Tolkien böckerna om o om igen.
Säkerligen ett tiotal gånger eller mer.
Lyckades dessutom för flera år sedan köpa svenska översättaren Roland Adlerberth egna ex. av Förlorade Sagornas Bok 1 & 2.
Med hans egna anteckningar i.
Hittade dom på ett antikvariat i Göteborg som köpt upp hans boksamling från dödsboet och ville sälja av delar.
Säkerligen ett tiotal gånger eller mer.
Lyckades dessutom för flera år sedan köpa svenska översättaren Roland Adlerberth egna ex. av Förlorade Sagornas Bok 1 & 2.
Med hans egna anteckningar i.
Hittade dom på ett antikvariat i Göteborg som köpt upp hans boksamling från dödsboet och ville sälja av delar.
Attachments
Last edited:
MetaLarsson
Warrior
- Joined
- 22 Mar 2014
- Messages
- 284
Jag har läst 5/6-delar av trilogin. Började med den ca 1990 och läste fram till 2001. Osäkert om jag kommer läsa klart den under min livstid.
Jag tänker att "seghet" och "tråkighet" precis som de flesta andra kvaliteter böcker sägs ha ("bra", "hänryckande", etc) i själva verket inte beskriver böcker utan kombinationen bok + läsare. Alltså att de i princip uppstår i läsandet, i mötet mellan text och människohjärna. Och att "seg och tråkig" alltså inte är någon form av objektiva egenskaper hos böckerna.
Jag tycker att det är rätt vanskligt att tala om absoluta, "objektiva" kvaliteter hos böcker (och andra kulturella artefakter).
Överlag finns det väl ingen motsättning alls mellan att något säljer väldigt bra, och att många ändå tycker illa om detta något? Transformersfilmerna drog in en himla massa flis, men det är ändå rätt okontroversiellt att tycka att de inte är speciellt bra till exempel.
Så nä, jag skulle inte säga "mer sofistikerad smak". Annan smak, kanske. Samt att de som har denna andra smak är mer benägna att ge uttryck för denna, än många som bara läst och gillat. Det vore ju inte första gången man framför allt hör från de som är missnöjda – så ser det om inte annat ut i varenda fandom också, där man t.ex. mest hör från de Doctor Who-fans som hatar Jodie Whitaker, och betydligt mindre från de som gillar henne.
Last edited:
TobiasEkwall
Hero
- Joined
- 26 Aug 2007
- Messages
- 830
Om jag ska spekulera lite över varför de upplevs som sega så tänker jag att böckerna nog ofta läses första gången i typ mellan/högstadiet. Och av folk som har någon form av intresse för fantasy, så ofta får de kanske jämföras med Eddings böcker eller Shanara-böckerna eller liknande.
Jämfört så är det ju mer händelse per sida i de mer moderna ungdomsfantasyböckerna.
Det är i alla fall min egen upplevelse från när jag läste dem första svängen då tyckte jag att de var långsamma.
Vid andra genomläsningen typ 20 år senare så hade jag inte samma känsla.
Jämfört så är det ju mer händelse per sida i de mer moderna ungdomsfantasyböckerna.
Det är i alla fall min egen upplevelse från när jag läste dem första svängen då tyckte jag att de var långsamma.
Vid andra genomläsningen typ 20 år senare så hade jag inte samma känsla.
DanielSchenström
Swashbuckler
Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste trilogin första gången, men mellan 10 och 12. Det var första gången av tre, alla Ohlmarks översättning. Tänker läsa den minst en gång till men i originalengelska då.
Den del som jag uppfattar som seg är introt om hur hobbitar är så de hoppade jag över de senaste gångerna. Och min favoritdel är slutet när hobbitarna kommer tillbaks och driver iväg packet. Jag hoppar även sångerna.
Den del som jag uppfattar som seg är introt om hur hobbitar är så de hoppade jag över de senaste gångerna. Och min favoritdel är slutet när hobbitarna kommer tillbaks och driver iväg packet. Jag hoppar även sångerna.
soda
Warrior
- Joined
- 13 Feb 2014
- Messages
- 350
Min föräldrar läste mycket för mig när jag var liten, men när de läste Sagan om Ringen tröttnade jag och tog över läsandet själv. Jag ser dem som det första "riktiga" jag läste. Jag skulle tro att jag gick i ettan, så jag var sex år. Fast det låter ju lite galet, eftersom jag har en egen sexåring nu och jag tror inte riktigt att hen är redo (även om hen nog kan läsa tillräckligt bra).
Jag har läst dem ett antal gånger, men nu var det väldigt många år sedan. Jag minns det som att det var ganska trist fram till Moria, och sedan tog sig. Jag är inte säker på att jag hade tyckt likadant nu.
Jag har läst en del annat av Tolkien också. Silmarillion gillade jag när jag var ung i alla fall. Det mesta annat var väl egentligen sådär. Gillis Bonde från Ham är antagligen bäst. Tyvärr har jag lånat ut mitt exemplar till pappa, det är nog dags att få tillbaks den...
Jag har bara läst på svenska (Ohlmark), så det ligger absolut på agendan att läsa trilogin i originalutförande.
Jag har läst dem ett antal gånger, men nu var det väldigt många år sedan. Jag minns det som att det var ganska trist fram till Moria, och sedan tog sig. Jag är inte säker på att jag hade tyckt likadant nu.
Jag har läst en del annat av Tolkien också. Silmarillion gillade jag när jag var ung i alla fall. Det mesta annat var väl egentligen sådär. Gillis Bonde från Ham är antagligen bäst. Tyvärr har jag lånat ut mitt exemplar till pappa, det är nog dags att få tillbaks den...
Jag har bara läst på svenska (Ohlmark), så det ligger absolut på agendan att läsa trilogin i originalutförande.
Rangertheman
Myrmidon
- Joined
- 15 Dec 2015
- Messages
- 3,646
Jag läste trilogin i Ohlmarks översättning första gången när jag var 12-13 år. Har läst om den 2-3 gånger sedan dess. Började läsa det engelska originalet när jag var i övre tonåren men det rann ut i sanden. Får kanske tid att läsa den när jag blir pensionär 
Silmarillion påbörjade jag säkert fem gånger innan jag tog mig över tröskeln och läste klart den. Jag kan definitivt tänka mig att läsa om den, när tiden finns, kanske på engelska.
Silmarillion påbörjade jag säkert fem gånger innan jag tog mig över tröskeln och läste klart den. Jag kan definitivt tänka mig att läsa om den, när tiden finns, kanske på engelska.
Lightshy
Hero
- Joined
- 3 May 2014
- Messages
- 1,074
Diskussionen om segläst men ändå en av storsäljarna genom tiderna, handlar väl lite om att när Tolkien gav ut sina verk och en lång tid efter så fanns det inte något konkurrerande verk i omlopp.
Nu förtiden finns det dussinvis av Fantasy krönikor av varierande kvalitet som är mer ”lättsama” att ta till sig.
Dessutom har media förändrats genom åren vilket resulterat i att vårt sätt att läsa förändrats.
Jag kan själv säga att jag inte alls klarar att läsa (även enklare) böcker på samma sätt som jag gjorde för 10-15 år sedan.
Nu förtiden finns det dussinvis av Fantasy krönikor av varierande kvalitet som är mer ”lättsama” att ta till sig.
Dessutom har media förändrats genom åren vilket resulterat i att vårt sätt att läsa förändrats.
Jag kan själv säga att jag inte alls klarar att läsa (även enklare) böcker på samma sätt som jag gjorde för 10-15 år sedan.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,614
Yttre vs inre förändring - Sam får ingen inre förändring till skillnad från de andra tre hobbitarna (M & P positiv, F negativ). Men det var ohyggligt länge sedan jag läste på om Campbell ska sägas.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,713
Sam går från en osäker trädgårdsmästare till ett modig badass ganska definitivt.
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Under vandringen genom Cirith Ungols tunnlar genomgår Sam en rejäl inre utveckling från underdånig dräng till modig quest-räddare. Han kommer även till insikt om att det Ringen frestar honom med är något han inte vill ha. Där spelar han plötsligt på samma nivå som Galadriel, vilket sedan visas i hans framgångsrika bruk av hennes stjärnljusartefakt vid det orchiska vakttornet. Under marschen genom Mordor tar Sam ledartröjan från Frodo och bär slutligen sin vän uppför bergssluttningen.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Dessutom tar Sam en ledande roll under resningen av Fylke, där Frodo är relativt passiv. Sam blir en ledare i världen som är, medans Frodo alltmer lever sitt liv hinsides.
Håller också med det där med häcken mellan Bockrike och Gamla skogen - det är ju närmast övertydligt hur de när de träder över gränsen lämnar det kända bakom sig för det okända. En bildlig och bokstavlig gräns passeras.
Last edited:
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Om man nu tvunget ska tolka LotR i kontexten av monomyten, vill jag poängtera en sak - nästan alla andra inkarnationer av monomyten är våldsfokuserade (liksom nästan alla andra fantasysviter någonsin). En del av hjältens resa handlar om den typ av power fantasy som är vanlig också i rollspel - han blir fysiskt mäktig, kapabel att döda.
I LotR, däremot, tas ett nästan aktivt avstånd från detta, som är väldigt anmärkningsvärt när man tänker på hur precis alla andra element i LotR blivit rippade till höger och vänster av alla fantasyförfattare som nånsin levt post-Tolkien, men inte just detta. Huvudpersonerna (hobbitarna) är fysiskt svaga, nästan oförmögna till våld, och upprepade gånger i verket poängteras det att det är deras vänskap, deras mod, och deras barmhärtighet (mot Gollum, i synnerhet) som leder dem till segern. I vilken annan fantasyberättelse är de största hjältarna fysiskt svaga män? (det finns säkert några, ni behöver inte börja namedroppa, jag ber er bara hålla med om att de är jävligt få).
I LotR, däremot, tas ett nästan aktivt avstånd från detta, som är väldigt anmärkningsvärt när man tänker på hur precis alla andra element i LotR blivit rippade till höger och vänster av alla fantasyförfattare som nånsin levt post-Tolkien, men inte just detta. Huvudpersonerna (hobbitarna) är fysiskt svaga, nästan oförmögna till våld, och upprepade gånger i verket poängteras det att det är deras vänskap, deras mod, och deras barmhärtighet (mot Gollum, i synnerhet) som leder dem till segern. I vilken annan fantasyberättelse är de största hjältarna fysiskt svaga män? (det finns säkert några, ni behöver inte börja namedroppa, jag ber er bara hålla med om att de är jävligt få).
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Tolkien får vidare oförtjänt lite creds för själva ståryn, det finns åtskilliga element i den som är extremt bra. Här är bara några exempel, det viktigaste är dock det om fokuset på vänskap, mod och barmhärtighet, som jag tog upp i inlägget ovan.
- Själva ringen. En trollbindande, destruktiv kraft som lockar med styrka och odödlighet men ofrånkomligen reducerar sin bärare till ett plågat vrak, och en slav under Ringens herre. Detta är ett fullständigt genialt koncept, och mycket väl skildrat boken igenom, och så ikoniskt att det är omöjligt att återanvända, till min stora sorg. Men det är kanske lika bra, för det borde vara nästan omöjligt att skildra det bättre än Tolkien gjorde.
- Känslan av den falnande världen. Hur fienden är farligare än någonsin, och alla andra svagare än någonsin. Redan från tidiga kapitel får läsaren en känsla av enorma och ödesmättade stakes.
- Hur alla skurkarna egentligen är tragiska. Orcherna är förvridna alver och lever i skräck för den odödliga tyrann de tjänar, nazgûlerna är fallna fornkungar förslavade under härskarringen, till och med Sauron, själv, egentligen, har något sorgligt och patetiskt över sig, även om det bara hintas svagt i själva LotR (det är mer Silmarillion-stuff). Och då har vi inte ens börjat prata om Gollum; en helt fantastisk karaktär. Överlag känns det inte alls rättvist när folk påstår att Tolkiens karaktärsskildringar är dåliga. Det är de inte alls. Böckerna har gott om karaktärsutveckling och massor av bra dialoger. Det är bara inte en karaktärsdriven story, av den typ som är så populär idag.
- Den totala avsaknaden av Sauron i bild, följt av insikten som läsare att han aldrig faktiskt behövdes i bild. Andra fantasyförfattare hade känts sig tvungna att låta the fucking dark lord make an appearance, men Tolkien låter bli, för han vet att det är helt överflödigt för hans berättelse.
- Ödesmättad profetia: "Far away yet is his doom, and not by the hand of man will he fall"
Éowyn på slagfältet, tusentals år senare: "But no living man am I! You look upon a woman. Éowyn I am, Éomund's daughter. "
Alltså...Éowyn dödar häxmästaren är det koolaste bruket någonsin av en kvinna som klär ut sig till man för att få kriga.
- Själva ringen. En trollbindande, destruktiv kraft som lockar med styrka och odödlighet men ofrånkomligen reducerar sin bärare till ett plågat vrak, och en slav under Ringens herre. Detta är ett fullständigt genialt koncept, och mycket väl skildrat boken igenom, och så ikoniskt att det är omöjligt att återanvända, till min stora sorg. Men det är kanske lika bra, för det borde vara nästan omöjligt att skildra det bättre än Tolkien gjorde.
- Känslan av den falnande världen. Hur fienden är farligare än någonsin, och alla andra svagare än någonsin. Redan från tidiga kapitel får läsaren en känsla av enorma och ödesmättade stakes.
- Hur alla skurkarna egentligen är tragiska. Orcherna är förvridna alver och lever i skräck för den odödliga tyrann de tjänar, nazgûlerna är fallna fornkungar förslavade under härskarringen, till och med Sauron, själv, egentligen, har något sorgligt och patetiskt över sig, även om det bara hintas svagt i själva LotR (det är mer Silmarillion-stuff). Och då har vi inte ens börjat prata om Gollum; en helt fantastisk karaktär. Överlag känns det inte alls rättvist när folk påstår att Tolkiens karaktärsskildringar är dåliga. Det är de inte alls. Böckerna har gott om karaktärsutveckling och massor av bra dialoger. Det är bara inte en karaktärsdriven story, av den typ som är så populär idag.
- Den totala avsaknaden av Sauron i bild, följt av insikten som läsare att han aldrig faktiskt behövdes i bild. Andra fantasyförfattare hade känts sig tvungna att låta the fucking dark lord make an appearance, men Tolkien låter bli, för han vet att det är helt överflödigt för hans berättelse.
- Ödesmättad profetia: "Far away yet is his doom, and not by the hand of man will he fall"
Éowyn på slagfältet, tusentals år senare: "But no living man am I! You look upon a woman. Éowyn I am, Éomund's daughter. "
Alltså...Éowyn dödar häxmästaren är det koolaste bruket någonsin av en kvinna som klär ut sig till man för att få kriga.
Last edited: