Jag har läst
Parable of the Sower av
Damian Duffy och
John Jennings, efter en roman av
Octavia Butler.
H-vete vad mörk den här boken var. Jag kan inte komma ihåg när jag senast drog mig för att läsa en bok så mycket som den här. Jag var tvungen att lägga den ifrån mig flera gånger och ta långa pauser för att kunna fortsätta läsa. Den är inte Cormac McCarthy, men det är inte långt ifrån. Octavia Butler skrev förlagan redan 1993, och det är läskigt hur hon beskrev 2020-talet. En hel del var alldeles för profetiskt för att vara bekvämt.
Handlingen
Vår huvudperson Lauren bor i ett
grindsamhälle, men det betyder inte att hon har det bra. Nä, det är bara ren tur att hon bor på insidan och skyddar sig mot det postapokalyptiska kaoset på utsidan. Hennes familj, grannar och andra innanför är alla genuint rädda för utsidan. Men vet också att det finns de som har det tusen gånger bättre bakom andra murar på andra platser i landet.
Världen är på väg att kollapsa pga alla möjliga problem, men ett av de största är klimatförändringar. Det jag tycker skapar det största mörkret i boken är hur tiden går, men ingenting blir bättre. Det gradvisa förfallet av allt som håller postapkalypsen stången går inte att parera, hur mycket de än försöker. Den där hopplösheten är bland det läskigaste jag vet. Och den fångas alldeles för bra för att det ska vara rolig läsning.
Ungefär halvvägs in i boken överger de sitt hem (jag förklarar inte varför, pga spåjlers) och Lauren blir ledare för gruppen som rör sig norrut i hopp om en ny tillvaro där. Kanske Oregon eller Washington. Kanske Kanada. Var som helst, men inte Kalifornen. Resan genom det förödda landskapet är på något mystiskt sätt mer hoppfull än tidigare del av boken, och jag tror det är för att Lauren här försöker bygga något nytt. Hon vill göra världen till en bättre plats, vilket typ ingen annan i hela boken vågar ens fundera på. De har nog med att överleva dagen. Att Lauren hittar hoppet gör att boken lyfter otroligt mycket. För hon är inte dumdristig eller naiv. Bara hoppfull om att det går att göra morgondagen bättre än idag. Det är en fantastisk inställning.
Tecknarstilen
Ja, det här är samma gäng som gjorde seriebok av Butlers
Kindred för några år sedan. Jag tycker nog bättre om den. För där är tecknarstilen tajt och fokuserad på historien, eftersom det inte behövs lika mycket världsbygge som det gör här. Här känns bakgrunderna ofokuserade, det vajar av och an i hur mycket detaljer man får. Det behövs en del vybilder för att vi ska förstå skalan på både grindsamhället och ödemarken utanför, men vi får typ ingenting.
Boken är tecknad i en stil som känns som om den digitalt försöker härma fetkritor. Det funkar för det mesta, men ibland känns det bara som om tecknarna har en deadline, och gömmer sig bakom stilen. Det är trist. Jag fick aldrig den känslan av Kindred. Boken hade nog mått bra av att vara kanske tio-tjugo sidor längre och hinna visa mer tystnad och världsbygge utan att det känns inklämt och stressat.
TLDR
Även om jag inte är övertygad om det målade är texten riktigt, riktigt bra. En rekommendation blir det, och jag blev helt klart sugen på att läsa förlagan också.
