WRNU:s Bokklubb 2021

Tant Ragnar

Gamle usling
Joined
23 Jun 2016
Messages
2,437
Jo, men det går absolut att läsa den utan att först ha läst tCoM. Det är tillräckligt av en recap i början. Och slutet i tCoM är också en tragikomisk punchline som räcker som slut. Mer behövs inte.
Och det var faktiskt precis så jag började läsa Pratchett: med "det fantastiska ljuset".

Mina föräldrar hade köpt den i tron att det var en CYOA bok som både jag och min bror plöjde vid den tiden. Jag var fett besviken på att få en "vanlig bok".

Å andra sidan fick min bror typ sista boken i "ensamma vargen", och vi hade aldrig spelat de tidigare böckerna. Tror att det är helt omöjligt att klara den då.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst I varje droppe en ädelsten av Gustaf Fröding och Malin Biller.



INTRESSANT!

Det här är alltså ett gäng försök att göra serie av dikt. Frödings dikter är behållna som de är, men delas via bilderna upp i repliker, berättarröst eller ren monolog. Biller laborerar med olika tekniker - ibland vattenfärg och akvarell, ibland litografi, ibland helt vanligt tecknande, ibland annat - för att fånga texten och Frödings röst.

Är det bra? Som i de flesta samlingar är svaret både ja och nej. Det som är bra är skitbra och särskilt de mer humoristiska dikterna passar fantastiskt i Billers skämttecknarstuk. Men även de svåra skildringarna av vardagen runt 1800-talets slut får hon till bra fint och allvaret i dem lyfts också. En del andra är "bara" helt okej, men det är mer för att det är svårt att vad bildsättning gör för dikten som inte redan fanns i texten i sig.

Det här är ett riktigt kul sätt att läsa Fröding. Den som gillar poesi i allmänhet rekommenderas en läsning, men särskilt den som redan kan sin värmländska poet och vill få en ny kick.

TLDR
Kul sätt att läsa Fröding. Klar rekommendation.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst Manifest för bättre kaffe av Joanna Alm.



Tror du att du är nörd? You ain't seen nothing yet.

Författaren
Joanna Alm är mångfaldig svensk mästare i kafferostning, och har fått silver- och bronsmedalj i VM. Jag visste inte heller att man kunde tävla i kafferostning, men tydligen. Feta meriter för att skriva den här boken i alla fall.

Bilderna
Det är till rätt stor del en fotobok, särskilt i bokens första halva. Där beskrivs kaffeprocessen från grunden, med plantor, trädvård, gödsling, soltimmar, skörd, rensning och så vidare. Mängder med foton på detaljer, men också på arbetare och maskiner. I resten av boken är det också ett övermått av foton, men då med fokus på rostningsprocessen (som görs i Sverige) och bryggning. Riktigt fina kort, för övrigt.

Texten
Lättfattligt språk, mängder med facktermer förklaras pedagogiskt och lugnt, och tekniker för att förbättra kaffet både på nörd- och amatörnivå gås igenom lugnt och fint. På varsitt uppslag beskriver Alm hur man bäst får till bryggkaffe, espresso, presskannekaffe, kokkaffe i skogen och ett gäng varianter till utan att det känns föraktfullt mot de som gör annorlunda. Det här är skitbra.

Författarens nördighet
Vill du dyka ned i supernördigheten kring att göra den perfekta koppen kaffe? Då är det här boken för dig. Ett helt kapitel handlar bara om olika kaffefilters kvaliteter. Ett annat om psykologin kring hur du upplever kaffet beroende på vilka koppar och fat du har. I ett kapitel går Alm djupt in på din kommuns vattentyp, och redogör ner på nivån mikrogram per liter hur mycket magnesium, koppar och så vidare du bör ha i kaffet. Vattenfilter är inte en dum idé om du bor i en kommun med hårt vatten, för övrigt.

TLDR
En fantastisk bok även för den som bara är ytligt intresserad av kaffe. En coffee table-bok (all puns intended) av rang, lättläst och glädjebringande. Rekommenderas varmt.
 
Last edited:

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
1627120872982.png

Jag har läst Animal Man by Grant Morrison Book One 30th Anniversary Deluxe Edition.

Eh. Först och främst: I fysisk form verkar skillnaden mellan deluxe och icke-deluxe vara att den senare inte har hårda pärmar. Fair enough. Men i digital form verkar de ha samma innehåll? Däremot kostar de olika mycket? I don't get it.

Och för Book Two verkar det bara finnas en deluxeversion digitalt att köpa. Så jag kan inte ens lära mig läxan…

Nåja.


Animal Man är skriven av Grant Morrison, och har man läst något av Grant Morrison tidigare så vet man lite vad man ger sig in på. Däremot är det inte alls lika mycket Grant Morrisonskt magi- och metanonsens som vanligt, så ifall man brukar störa sig på sådant så tror jag den här boken kan funka rätt bra.

Det här albumet beskriver hjälten Animal Man – en ganska misslyckad superhjälte som aldrig riktigt lyckats ta sig in i JLA eller the big boys, utan lever vanligt liv med sin fru och två barn. Tar ut soporna, drömmer om något mer, lite frustrerad över att det inte blev mer. Har hyrt in sin kompis som "agent" som ska hjälpa honom få karriären på fötter.

Så hamnar han mitt i en soppa, och måste ta på sig sina Big Boy-pants och besegra en djurrelaterad superskurk – och i samband med det får han också syn på och blir medveten om djurs lidande. Han blir vegetarian och börjar engagera sig för djurens rätt, räddar rävar undan engelsk rävjakt etc.


Jag tycker ju om Morrisonskt nonsens överlag, och det här är en ganska lagom nivå av det. Jag kan tänka mig att Animal Man skulle funka rätt bra som en introduktion till just Morrison – man ska nog inte börja med typ The Filth, åtminstone om man inte redan från början är van vid och gillar den sortens kaos.
 
Last edited:

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
The Wake

Första delen är fantastiskt. Andra delen är... inte bra. Men är över rätt fort. Andra delen har fler problem, men att den har rent nonsens som en kritisk komponent i berättelsen är nog mitt största problem. En del kopplar tillbaka till första delen och gör den lite sämre som följd - men kan skippa dem och bara läsa första delen/nutidsdelen.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
Mayday



Spionthriller på 70-tal. Tyvärr inte så intressant - det är väldigt lite som händer i den, utöver att två otroligt inkompetenta sovjetiska agenter försöker fly ett land som inte vill fånga dem tillbaka till ett land som tänker avrätta dem. Och det är inte ens mörk komedi. Det är lite kul att det är 70-talsmiljö men det är för mycket dålig handling och dålig action och det tas alldeles för mycket på allvar för att vara underhållande. Och typ alla viktiga personer är tråkiga osympatiska as. Men det finns en lite coolt tecknad drogscen på några sidor så jag antar att det är något.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
Revival


Två dussin människor kommer tillbaka från dem döda i en småstad i USA - men inte som zombier utan som helt normala människor. Stan sätts i karantän och poliskvinnan Cypress sätts in för att hålla reda på brott kopplade till de återvända - några av dem kom tillbaka men verkade inte helt friska - och alla dog inte av naturliga orsaker.

Så en noir:ig småstadsdeckare plus övernaturlig action.

Rätt bra grejer.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
Supreme: Blue Rose



Minns någon Supreme? Image Comics/Rob Liefelds "dumma stålmannen"-karaktär som inte ens var den bästa asshole superman-klonen* som sedan Alan Moore tog över och omdanade till ett kärleksbrev till Silver Age Superman, som var bättre på alla sätt? Om ja, så minns ni mer än jag gjorde när jag började läsa - och jag kan ärligt inte säga hur mycket förkunskap som är optimal i det här fallet, men det är nog en bra idé att ha med sig Alan Moores utmärkta Supreme-serie.

Arbetslösa journalisten Diana Dane(heh**) vaknar upp ur en mystisk dröm för att hyras av Darius Dax för att undersöka ett mystiskt fenomen i en byhåla och personen som i är centrum för fenomenet - Ethan Crane. På vägen stöter hon på diverse människor och har drömmar som pekar på ett större mysterium, ett universum som är ur led, och varningar att inte lita på Darius Dax.

Jag läste en beskrivning av den här som ett hallucinatoriskt mysterium - vilket är väldigt passande. På vissa sätt är den här serien inte Ellis bästa, men den är väldigt bra. Om jag ska rikta någon kritik så hade jag nog velat ha lite mer mysteriefokus - det känns mer upptäckande än undersökande, om det är tydligt nog.

*det bör vara Mr Majestic, Wildstorm-universat.
**Alliteration är mer vanligt i Supreme än i Superman.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst Framtidens Arab volym 4 av Riad Sattouf.



Sattouf skildrar sin uppväxt i ord och cartoonig bild, med fokus på slitningarna mellan verklighet och vardag i Syrien och Frankrike. Hans far är syrier, hans mor är fransyska.

Tidigare volymer har följt Sattouf genom barndomen, men nu är det dags att bli tonåring. Tragiskt nog. Jag kan verkligen, verkligen rekommendera även de tre första delarna, men de läste jag för ett tag sedan. Nu bara volym 4.

Men det är också dags för den stora söndringen mellan far och mor. Fadern avslutade förra albumet med att få jobb i Saudiarabien (tidigare har de flyttat runt en del mellan Frankrike, Libyen, Syrien och en del till), och modern vägrar följa med. Hon tar de tre barnen och flyttar in i samma stad som barnens mormor istället. Det går sådär.

Slitningarna i familjen blir större och större, och fadern slits än mer mellan sin religiösa uppväxt, sin moderna och framtidsblickande ungdom, och kulturskillnaderna mellan Frankrike/väst och Mellanöstern.

Vad är bra?
Allt. Precis allt. Precis som i hela verket är det pappan som är den stora "stjärnan" i verket. Hans vilsenhet, sökande efter bekräftelse och försök att bli omtyckt och nå status är fascinerande. Djupt fascinerande. Huvudpersonen Riad bleknar i jämförelse.

Utöver de många riktigt bra personporträtten i boken är det kulturkrockarna som är den stora lockelsen. Skillnaden på den lugna franska skolan, och den eftersatta syriska där barn hotar varandra med kniv. Den brutala fattigdomen i pappans hemland, mot det mysputtriga Frankrike.

Vad är dåligt?
Inte så mycket. Allt slutar på en gigantisk cliffhanger. Det är väl det. Och det tar ett tag till innan de gett ut den femte delen på svenska, även om den redan finns på franska.

TLDR
Läs den här. Enormt varm rekommendation. Men börja gärna med Volym ett, finns på de flest bibliotek i landet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst Pendla av Erin Williams.



Det här är nog gränsfall om man kan kalla seriebok. Mer en extremt välillustrerad bok, där vissa uppslag går i seriens tecken. Hur som.

Den här boken passar in nästan in i kategorin "svensk ung självbiografisk storstadsskildring om personliga svårigheter med relationer och/eller psykisk hälsa, tecknad i 'ful' stil i svartvitt". Förutom att huvudpersonen/författaren varken är ung eller svensk.

Genom att visa sin vardagsrutin från att hon vaknar förmedlar Williams massor om våra allmänna ytor och hur män ser på kvinnor där. Hon glider ut i mängder med sidospår på hur vi är konditionerade att tänka och fundera kring oss själva och våra medmänniskor. Ju längre tiden går ju mer kommer vi in på djupet om Williams problem. Hon berättar öppet och sakligt om sin långa period som alkoholist, och hur det flätades in i ett självskadebeteende med sex där hon lät man efter man efter man utnyttja henne sexuellt fast hon egentligen var för full för att säga nej. En del regelrätta våldtäkter dessutom.

Men det är också fokus på hur hon gått vidare, lyckats hålla sig nykter och bli stabil i en relation med en partner och bli mamma. Allra mest är det dock fokus på samhället och våra normer kring sex och alkohol, allt skildrat med understöd av personliga anekdoter och livshistoria.

Men vad tycker jag då? Ja, på många platser känns det här som ett terapiarbete för författaren snarare än ett verk riktat till en läsare. Jag är inte ledsen för att jag läst den, men har svårt att riktigt känna att jag blev berörd, trots de tunga ämnen boken handlar om. Det är inte dåligt berättat, men kanske lite ofokuserat? Mer pekoral än förstående, mer uppmaningar än djup. Typ. Det är knepigt att sätta fingret exakt på vad som inte klickar.

TLDR
Ett tydligt kanske. Läs den om du är intresserad av ämnena.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst Maggy Carrigan av Lewis Trondheim och Stéphanie Oiry.



Det här är hårdkokt vardag! Största inspirationskällan är tidig Guy Ritchie, med snabba repliker i Londons undre värld. Huvudpersonen Maggy tar jobb på en dassig detektivbyrå, där "chefen" mest löser problem med bortsprungna kanariefåglar och sånt, men snart blir hon indragen i en större härva, börjar dejta en smågangster och blir kompis med en korrupt uniformssnut.

Stilmässigt är det inte riktigt klokt att Lewis är fransos (inte norrbagge, som man kan tro av namnet), så mycket som det känns som albumet rent andas smågangsterlondon. Det här kan lätt bli en actionthriller rulle i manliga huvudrollen, och någon fräck nykomling i rollen som Maggy Garrisson. För manus är så sjujäkla bra, med ett undantag. Undantaget är en spåjler, så det får ni inte reda på. Det är dock litet så det stör inte nämnvärt. Men repliker, karaktärer, regn och ansiktsmålning är så myspysigt klämkäckt att de många detaljerna liksom växer sig större än sammanhanget. Hur Maggy lurar folk, skakar av sig förföljare, löser knipor och allt annat är skitkul att läsa om.

Jag har ingen aning om vad @krank tycker om engelska myskriminella, men Maggys sätt att arbeta med tänk, hitta lösning, genomför känns precis som det han vill ha ut av rollspel.

TLDR
Rekommenderas varmt, särskilt till folk som önskar att Guy Ritchie fortsatt göra film efter de första två.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst The Book Tour av Andi Watson



Var det någon som sade Kafka?

Det här är en långsam nedstigning i sämre och sämre förhållanden man inte kan lämna. Vår huvudperson är författare, som är ute på en boksigneringsturné för att promota sin bok. Men ingen kommer. Ingen alls.

Varje gång blir det lite sämre hotell, lite sämre mat, lite sämre standard. Men han förföljs också av polisen som letar efter en seriemördare. Så kan det vara.

Tecknarstilens enkla och lite naiva bildspråk passar jättebra för historien. Var han än är känns författaren malplacerad, mitt i något större på något sätt. Det är fantastiskt. Det är svartvitt i grund, med få svarta områden, och all social mörk humor passar bättre i fullt dagsljus än i mörkt skräckljus.

TLDR
Jag gillar det här riktigt, riktigt mycket. Men det är mörkt så det förslår på sina ställen, och gillar man inte mörk humor ska man nog hålla sig borta. Men för alla som ens gillar lukten av Kafka är det här en given läsning.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst The Last Unicorn av Peter B. Gillis, Renae De Liz och Ray Dillon, efter en roman av Peter S Beagle.



Det här är tydligen en enorm fantasyklassiker. Men jag tycker den hör hemma mer i sagans värld. Mer Mio min Mio än Ronja Rövardotter, så att säga. Jag hade heller aldrig hört tala som den här innan jag läst klart den.

Hur som.

Det här var en vacker saga. Och en riktigt bra adaption, åtminstone för mig som inte läst den tidigare. Andra serieböcker är ofta enormt texttunga om de hamrats om från en bok, men här känns det alls inte så. Lagom text, lagom bild, lagom stämning. Det gynnar sagokänslan att inte ha för mycket text. Och sagokänslan är tung i den här boken.

Allt börjar med att en enhörning råkar höra två jägare ute i skogen där hon bor. De säger att det inte finns några enhörningar längre, och hon blir orolig för att hon är den sista av sitt slag. Hon söker reda på den Röda Tjuren, som sägs vara den som drivit dem alla på flykt. På vägen får hon hjälp av en trollkarl, en adopterad kronprins, och en hel del annat klassiskt sagotropigt. Det är riktigt fint att läsa.

Jag får direkt känslan av en längre roman av HC Andersen, eller Selma Lagerlöf. Språket känns väldigt likt Gösta Berlings Saga, och det är bland de högsta betyg jag kan ge en bok. Samma sorg och melankoli, att äga en vilja, men sakna ett mål, och allt som hör till.

TLDR
Jag gillade den så mycket att jag tänker se filmen och läsa boken. Det betyder att den var bra.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
1627415520027.png

Jag har lyssnat igenom Shadow Police #1: London Falling av Paul Cornell. Jag tar mig verkligen inte igenom ljudböcker snabbt alltså; den här började jag alltså lyssna på kring 21:a maj.

Ett gäng Londonpoliser i ungefär-nutid stöter på ett fall som verkar konstigt, och genom en mystisk händelse får de alla The Sight, som låter dem se saker som vanligt folk inte kan se. Nu måste de snabbt som attan räkna ut vilka regler som gäller i den här nya mystiska världen samtidigt som det är himla brådis att lösa fallet – barns liv är i fara.

Låter det här som right up my alley? Med mysterier, fall och att steg för steg försöka pussla ihop hur saker funkar? Det är det. Boken är lite spretig ibland, men håller överlag. Det är ju ingen vidare djup samhällsanalys eller psykologi som presenteras, men det är ett fullt tillräckligt intressant världsbygge och följande av ledtrådar. Det jag gärna sett mer av är såklart möjligheter för läsaren att lägga ihop ledtrådar och lösa fallet själv. Å andra sidan hade jag aldrig kunnat göra det ändå, inte när det är en ljudbok.

Konceptet och världsbygget känns otroligt rollspeligt. På ett bra sätt, tycker jag.

Nu har jag börjat lyssna på andra boken i serien, så… jag återkommer om några månader.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
465128._SX1280_QL80_TTD_.jpg

Visstja, jag läste ju volym 1 av Eclipse också.

Den är väldans fin. Jag älskar verkligen den här plottriga stilen; Timpano eftersträvar ett slags Möbiesk stil och lyckas i mina ögon bra. Många rutor stannar jag vid bara för att insupa hur snygga de är.

Världskonceptet är… dugligt. Solen blev arg* och nu kan man bara vara ute på natten. Mänskligheten har fått anpassa sig. Det är inte direkt kaos på gatorna, utan mer så att folk hjälpligt hållit ihop civilisationen så gott det går. Det är ändå en ganska positiv bild av mänskligheten, inte den här "första tecknet på samhällskollaps så går jag och hämtar min motorsåg och min hockeymask och sätter på spikar på bilen"-bilden som gäller i vanlig postapokalyps. Livet fortgår, liksom, men under press och med ytterligare komplikationer.

Storyn i det här första albumet är ganska lättglömd. Faktum är att jag redan glömt det mesta. En mordhistoria, men inte gjord på något särskilt spännande sätt (tyckte jag).

En sak jag blev lite trött på är nog hur oerhört oreflekterade karaktärsporträtten är. Jag läser Kaplan och Timpanos anteckningar i slutet av boken och jag blir verkligen bara utmattad. Huvudpersonen är en muskelmanshjälte med skäggstubb som är lite deppig på ett sånt där sammanbitet manligt sätt. Det var oerhört viktigt att borgmästarens unga dotter skulle vara sexig och utmanande klädd. Och så vidare, ni fattar. Och jag ser verkligen ingen enda liten antydan till reflektion i skaparnas tankar, så som de presenterar dem – det var så här de tänkte sig de här karaktärerna, alltså blev de så. Det fanns inget filter alls av självkritik eller perspektiv, bara totalt ogenomtänkt reproduktion av världens mest uttjatade och tråkiga normer. Givetvis är i princip alla karaktärer vita också, åtminstone utifrån vad jag kan se i tecknarstilen.

Jag gillade världskonceptet och estetiken tillräckligt mycket för att köpa nästa två album också, dock. Vi får väl se vad som händer framöver. Nu ska jag dock läsa en Aliens-samling innan jag ger mig på dem…


* ungefär på den nivån är intresset för att förklara orsakerna.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst Fågelmannen av Sarah Engell och Lilian Brögger



En mörk historia om psykisk ohälsa på gymnasiet. Den sjuttonåriga Barbara börjar en dag visualisera sina problem som fåglar, vilket kulminerar i den stora Fågelmannen. Fågelmannen ger henne hemska order, men sköter också om henne och ger trygghet. Det är en riktigt bra representation av tvångstankar och ätstörning. Medvetenheten om att det är just orimligt men man gör det ändå blir riktigt stark av att se en annan person som man vet inte är där ge order på det sättet.

Tecknarstilen är väldigt Tim Burtonsk. Extremt, för att vara helt ärlig. Jag får vibbar av Fran Bow, filtrerat genom Dave McKean, fast i svartvitt och med tio procent mer överdrivna kroppsformer och expressionistisk surrealism. Jag är klart för. Fågelmannen själv är sjukt obehaglig, och hans tänder i näbben (bara det otäckt) ser ut som krossade glasbitar.

Rekommenderas, främst för metaforen och tecknarstilen.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst Parable of the Sower av Damian Duffy och John Jennings, efter en roman av Octavia Butler.



H-vete vad mörk den här boken var. Jag kan inte komma ihåg när jag senast drog mig för att läsa en bok så mycket som den här. Jag var tvungen att lägga den ifrån mig flera gånger och ta långa pauser för att kunna fortsätta läsa. Den är inte Cormac McCarthy, men det är inte långt ifrån. Octavia Butler skrev förlagan redan 1993, och det är läskigt hur hon beskrev 2020-talet. En hel del var alldeles för profetiskt för att vara bekvämt.

Handlingen
Vår huvudperson Lauren bor i ett grindsamhälle, men det betyder inte att hon har det bra. Nä, det är bara ren tur att hon bor på insidan och skyddar sig mot det postapokalyptiska kaoset på utsidan. Hennes familj, grannar och andra innanför är alla genuint rädda för utsidan. Men vet också att det finns de som har det tusen gånger bättre bakom andra murar på andra platser i landet.

Världen är på väg att kollapsa pga alla möjliga problem, men ett av de största är klimatförändringar. Det jag tycker skapar det största mörkret i boken är hur tiden går, men ingenting blir bättre. Det gradvisa förfallet av allt som håller postapkalypsen stången går inte att parera, hur mycket de än försöker. Den där hopplösheten är bland det läskigaste jag vet. Och den fångas alldeles för bra för att det ska vara rolig läsning.

Ungefär halvvägs in i boken överger de sitt hem (jag förklarar inte varför, pga spåjlers) och Lauren blir ledare för gruppen som rör sig norrut i hopp om en ny tillvaro där. Kanske Oregon eller Washington. Kanske Kanada. Var som helst, men inte Kalifornen. Resan genom det förödda landskapet är på något mystiskt sätt mer hoppfull än tidigare del av boken, och jag tror det är för att Lauren här försöker bygga något nytt. Hon vill göra världen till en bättre plats, vilket typ ingen annan i hela boken vågar ens fundera på. De har nog med att överleva dagen. Att Lauren hittar hoppet gör att boken lyfter otroligt mycket. För hon är inte dumdristig eller naiv. Bara hoppfull om att det går att göra morgondagen bättre än idag. Det är en fantastisk inställning.

Tecknarstilen
Ja, det här är samma gäng som gjorde seriebok av Butlers Kindred för några år sedan. Jag tycker nog bättre om den. För där är tecknarstilen tajt och fokuserad på historien, eftersom det inte behövs lika mycket världsbygge som det gör här. Här känns bakgrunderna ofokuserade, det vajar av och an i hur mycket detaljer man får. Det behövs en del vybilder för att vi ska förstå skalan på både grindsamhället och ödemarken utanför, men vi får typ ingenting.

Boken är tecknad i en stil som känns som om den digitalt försöker härma fetkritor. Det funkar för det mesta, men ibland känns det bara som om tecknarna har en deadline, och gömmer sig bakom stilen. Det är trist. Jag fick aldrig den känslan av Kindred. Boken hade nog mått bra av att vara kanske tio-tjugo sidor längre och hinna visa mer tystnad och världsbygge utan att det känns inklämt och stressat.

TLDR
Även om jag inte är övertygad om det målade är texten riktigt, riktigt bra. En rekommendation blir det, och jag blev helt klart sugen på att läsa förlagan också.
 

soda

Warrior
Joined
13 Feb 2014
Messages
345
Nu har jag läst den sista av 2020 års Nebula Awards-finalister (best novel).

Piranesi av Susanna Clarke. Jag drog mig länge för att läsa den här, dels för att jag köpt den åt min fru och ville vänta på att hon läste den (not gonna happen), dels för att baksidestexten lät mer "svår" än spännande, och dels att alla andra sagt att den är bra (och alla andra är kända för att ha fel?). Men, den var verkligen väldigt bra. 5/5. Ockult, fint och sorgligt, antar jag att jag kan skriva.

En sammanfattning, 2020 Nebula awards (mina omdömen):
Piranesi av Susanna Clarke (5/5)
The City We Became av N.K. Jemisin (4/5)
Mexican Gothic av Silvia Moreno-Garcia (4/5)
The Midnight Bargain av C. L. Polk (5/5)
Black Sun av Rebecca Roanhorse (?/5, jag läste den innan jag började ge sifferbetyg. Bra, men kanske sämst i gänget.)
Network Effect av Martha Wells (?/5, som ovan fast en av de bättre. Jag hade antagligen satt 5/5, men jag rekommenderar i första hand de tidigare berättelserna i serien). Vinnare av Nebula Award 2020.)
 

soda

Warrior
Joined
13 Feb 2014
Messages
345
Jag har också lyssnat på Uprooted av Naomi Novik. Det är åt YA-hållet, helt klart. Inläsningen var med en östeuropeisk brytning vilket störde mig i kanske ett halvt kapitel men visade sig sen (såklart) vara ett utmärkt val. Det handlar om en ung kvinna, ganska cool magi, men också om kärlek förstås där jag upplever den som lite sunkig trots att den försöker vara tvärtom. Det stora problemet är dock att den inte fokuserar på det som är intressant (huvudstoryn, med magi och den hotfulla skogen) utan schabblar bort ganska stora delar av boken på generiskt fantasy-intrigerande. Det har gjorts för många gånger redan och bättre än i den här boken. 3+/5.

Och så har jag läst (digitalt) A Darker Shade of Magic av V. E. Schwab. Den handlar om Kell, som är en av två speciella magiker som kan färdas mellan världarna (som är olika versioner av vår värld, där skillnaden ligger i hur mycket magi det finns, typ). Jag fattar faktiskt inte riktigt premissen. Boken gör det mesta fel. Samtidigt är den lättläst (på ett bra sätt) och hyfsat spännande i slutändan. Mina känslor är en blandning av att vara provocerad och underhållen. 2/5. (jag har till och med försökt mig på bok två i serien, men just nu känns det inte som att jag tar mig igenom den. Någon heter Alucard och jag är inte ens säker på att det är det mest stötande.)
 
Top