God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,529
Fuck det var inte bra! Jag biter på naglarna här ju! Mekaniskt driven cliff hanger gör det inte till mindre av en cliff hanger!
Kaliforniens mörka torn - Bret Easton Ellis möter Kuf (spelrapport fisktank)
- Thread starter Sysp
- Start date
Enstoeringen
Anonyma Psykonauter
- Joined
- 12 Apr 2021
- Messages
- 304
Alltså det här är så oerhört bra - den absolut bästa spelrapport jag läst. Så till den grad inspirerande att jag fick lov att införskaffa Kuf idag.
Nu önskar jag mig bara (d.v.s nära nog kräver) att detta skrivs ihop till en fullständig roman. Jag hade köpt den direkt!
Nu önskar jag mig bara (d.v.s nära nog kräver) att detta skrivs ihop till en fullständig roman. Jag hade köpt den direkt!
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Tack
Det jag kan lova är att jag skriver ut krönikan hela vägen till slutet. Boken tror jag inte hade blivit en bestseller 
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 67 - Konsekvens
Dag. Belldalekliniken ligger vackert vid randen av Lake Winnie och modern konst är nästan slarvigt utplacerad och förbryllar och förvånar och en jättelik projektion av ett undervattenslandskap täcker ena väggen i den enorma vestibulen och inhyrda modeller går runt och serverar de väntande patienterna alkoholfria drinkar och Vin Diesel skakar förstrött på en magic eightball och pratar med en snaggad kvinna med ett översminkat blåöga och säsongens gråa Gucciväska och mellan de tre meter höga glasfönstren med svarta blyinfattningar hänger ett inramat självmordsbrev som Jessica Alba skrev 2004 men uppenbarligen inte använde fullt ut och Mitch tar av sig sina lila Prada-solglasögon och gnuggar sina blodssprängda ögon.
Mitch har försökt läka skador och fått nån sorts behandling som slog på ögonen (elchocker?) och Lauren och Cheryl väntar på dr Janine Peters för att få peta i sina trauman.
Lauren bär en grå, löst sittande morgonrock, tillhandahållen av kliniken. Bekväm, men tveksamt moderiktig.
Mitchs morgonrock hänger öppen och blottar ett par chockrosa sidenboxers från Kenzo och Schaums näsduk är knuten som en kravatt.
Mitch gnider fingret mot sina framtänder och mumlar tyst. “Cocainium sacra fames.” [Typ “Denna förbannade törst efter kokain.” Eller inte. Mitch gick upp i INT och tog latin som ett extra språk, men det är ju fortfarande Mitch…]
Mitch ser sig om efter Kim som brukar ha grejer, men hon är inte här. Lauren menar att Kim är en svikare.
Cheryl bär sin morgonrock med mer värdighet och har håret flätat i en väldigt sund, nästan sydtysk fläta och är i sin telefon som vanligt.
Vin Diesel möter Laurens blick och ler lätt, nickar lite. Det är osäkert om han flörtar, eller känner igen henne från Idle in My Secrets, men Lauren ignorerar honom, han är gammal och småplufsig, kroppens förfall. Mitch ser hur Vin rynkar pannan när han känner kylan från Laurens diss och deras blickar möts och Mitchs blick är full av beundran, han ler och funderar på om han också borde raka av sig håret, det är modernt, bra stil. Vin slår generat ned blicken då Mitchs uppmärksamhet blir alltför intensiv och återgår till sin magic 8-ball.
Det är tyst och lugnt med enbart låg muzak och vibrationen när Lauren får ett MMS ljuder genom lokalen och hon skyndar sig att klumpigt fiska upp mobilen ur en av de djupa fickorna och hon kämpar lite för att inte repa den mer med sina långa “naglar”. Hon muttrar något om repfritt gorillaglas, som uppenbarligen inte är repfritt nog.
MMSet är från ett okänt nummer och hon tvekar först när hon ser det, bränd av otaliga dick pics, men öppnar det.
>>Kalken inom 24 timmar.>> Bilden visar Kim med förbundna ögon och munkavle, hon ser rädd men oskadad ut.
Lauren sluter ögonen och lutar huvudet bakåt. “Han har tagit henne, Cheryl! Han har tagit henne.”
Cheryl tittar upp och möter sin väns blick eller försöker i alla fall för Lauren gör det svårt när hon begraver ansiktet i sina klohänder.
C: “Vem har tagit nån?”
L: “Vics. Vics har tagit Kim, om vi inte ger honom kalken inom tjugofyra timmar så…” Hon drar efter andan. “Faaaaan. Det här är allvarligt, precis vad jag trodde skulle kunna hända!”
Cheryl tittar på Lauren, men hennes blick är oseende och hennes tankar har vandrat iväg.
Lauren tittar upp på henne och Mitch. “Säg nåt, vad fan gör vi?!”
Cheryl tar telefonen och studerar bilden [Hon slår ett INT-slag och lyckas.] och noterar att antingen var det vaselin på linsen eller så är den diffus som på samma sätt som i dimman på den andra sidan barriären.
Mitch ställer sig upp med ett ryck och stegar bort och sliter åt sig Vins eightball och förkunnar högt, “Var är Kim?” och får svaret “It is certain.”
Han tittar upp på Lauren och Cheryl. “Men kan han verkligen göra något åt henne? Hon är ju familj!” Han visar upp eightballen för dem.
Lauren sliter åt sig den och kastar den i marken och den spricker i bitar och smällen ekar genom salen och allt stannar upp.
L: “Vad fan tror du att det är .. någon jävla … han är ett jävla monster! Tänk bara vad han gjorde med Dana!”
Mitch betraktar Laurens utbrott under tystnad och tittar sen ner på Vin med besvikelse i blicken, “Fan att inte Dolph Lundgren är här.” och Vin dör lite inombords och sen går Mitch tillbaka till de andra och sjunker ned bredvid Lauren och klappar henne lätt på ryggen innan han tittar upp på Cheryl.
M: “Dags för Carl Gustaf?”
Cheryl rycker på axlarna. “Sa inte Vanderheim att hon hade en bättre metod för resande? Undrar om det finns tillräckligt i den här bilden för att resa dit.”
Lauren är fortfarande så arg och frustrerad att hon skakar. “Vi kan i alla fall inte stanna här, vi måste göra nåt.”
C: “Eller så får vi lista ut var de reser ifrån? Men det borde vi ju kunna fråga någon bekant?” Hon sneglar på Mitch och Lauren som båda ligger med “ex-Butlers”.
Mitch nickar och skickar SMS till Alana. >>Var gjorde Butlers sin ritual när du åkte med dem? XOXO>>
Svaret kommer nästan direkt. >>Vics ställe.>>
Mitch gör en grimas och visar Cheryl och Lauren och de byter en blick när de bestämmer sig. Mitch nickar och skickar till Alana. >>Packa utrustning, möt oss vid Vanderheim, vi ska på resa.>>
Lauren tar upp mobilen för att kontakta sina kvarvarande följeslagare och himlar med ögonen när Mitch glider fram till de stora fönstren och ställer sig bredbent och låter rocken glida upp och utropar: “Inter! Arma! Homicidum!”
["Mördare beväpna er…?" Eller? Äh, jag ger upp…]
Dag. Belldalekliniken ligger vackert vid randen av Lake Winnie och modern konst är nästan slarvigt utplacerad och förbryllar och förvånar och en jättelik projektion av ett undervattenslandskap täcker ena väggen i den enorma vestibulen och inhyrda modeller går runt och serverar de väntande patienterna alkoholfria drinkar och Vin Diesel skakar förstrött på en magic eightball och pratar med en snaggad kvinna med ett översminkat blåöga och säsongens gråa Gucciväska och mellan de tre meter höga glasfönstren med svarta blyinfattningar hänger ett inramat självmordsbrev som Jessica Alba skrev 2004 men uppenbarligen inte använde fullt ut och Mitch tar av sig sina lila Prada-solglasögon och gnuggar sina blodssprängda ögon.
Mitch har försökt läka skador och fått nån sorts behandling som slog på ögonen (elchocker?) och Lauren och Cheryl väntar på dr Janine Peters för att få peta i sina trauman.
Lauren bär en grå, löst sittande morgonrock, tillhandahållen av kliniken. Bekväm, men tveksamt moderiktig.
Mitchs morgonrock hänger öppen och blottar ett par chockrosa sidenboxers från Kenzo och Schaums näsduk är knuten som en kravatt.
Mitch gnider fingret mot sina framtänder och mumlar tyst. “Cocainium sacra fames.” [Typ “Denna förbannade törst efter kokain.” Eller inte. Mitch gick upp i INT och tog latin som ett extra språk, men det är ju fortfarande Mitch…]
Mitch ser sig om efter Kim som brukar ha grejer, men hon är inte här. Lauren menar att Kim är en svikare.
Cheryl bär sin morgonrock med mer värdighet och har håret flätat i en väldigt sund, nästan sydtysk fläta och är i sin telefon som vanligt.
Vin Diesel möter Laurens blick och ler lätt, nickar lite. Det är osäkert om han flörtar, eller känner igen henne från Idle in My Secrets, men Lauren ignorerar honom, han är gammal och småplufsig, kroppens förfall. Mitch ser hur Vin rynkar pannan när han känner kylan från Laurens diss och deras blickar möts och Mitchs blick är full av beundran, han ler och funderar på om han också borde raka av sig håret, det är modernt, bra stil. Vin slår generat ned blicken då Mitchs uppmärksamhet blir alltför intensiv och återgår till sin magic 8-ball.
Det är tyst och lugnt med enbart låg muzak och vibrationen när Lauren får ett MMS ljuder genom lokalen och hon skyndar sig att klumpigt fiska upp mobilen ur en av de djupa fickorna och hon kämpar lite för att inte repa den mer med sina långa “naglar”. Hon muttrar något om repfritt gorillaglas, som uppenbarligen inte är repfritt nog.
MMSet är från ett okänt nummer och hon tvekar först när hon ser det, bränd av otaliga dick pics, men öppnar det.
>>Kalken inom 24 timmar.>> Bilden visar Kim med förbundna ögon och munkavle, hon ser rädd men oskadad ut.
Lauren sluter ögonen och lutar huvudet bakåt. “Han har tagit henne, Cheryl! Han har tagit henne.”
Cheryl tittar upp och möter sin väns blick eller försöker i alla fall för Lauren gör det svårt när hon begraver ansiktet i sina klohänder.
C: “Vem har tagit nån?”
L: “Vics. Vics har tagit Kim, om vi inte ger honom kalken inom tjugofyra timmar så…” Hon drar efter andan. “Faaaaan. Det här är allvarligt, precis vad jag trodde skulle kunna hända!”
Cheryl tittar på Lauren, men hennes blick är oseende och hennes tankar har vandrat iväg.
Lauren tittar upp på henne och Mitch. “Säg nåt, vad fan gör vi?!”
Cheryl tar telefonen och studerar bilden [Hon slår ett INT-slag och lyckas.] och noterar att antingen var det vaselin på linsen eller så är den diffus som på samma sätt som i dimman på den andra sidan barriären.
Mitch ställer sig upp med ett ryck och stegar bort och sliter åt sig Vins eightball och förkunnar högt, “Var är Kim?” och får svaret “It is certain.”
Han tittar upp på Lauren och Cheryl. “Men kan han verkligen göra något åt henne? Hon är ju familj!” Han visar upp eightballen för dem.
Lauren sliter åt sig den och kastar den i marken och den spricker i bitar och smällen ekar genom salen och allt stannar upp.
L: “Vad fan tror du att det är .. någon jävla … han är ett jävla monster! Tänk bara vad han gjorde med Dana!”
Mitch betraktar Laurens utbrott under tystnad och tittar sen ner på Vin med besvikelse i blicken, “Fan att inte Dolph Lundgren är här.” och Vin dör lite inombords och sen går Mitch tillbaka till de andra och sjunker ned bredvid Lauren och klappar henne lätt på ryggen innan han tittar upp på Cheryl.
M: “Dags för Carl Gustaf?”
Cheryl rycker på axlarna. “Sa inte Vanderheim att hon hade en bättre metod för resande? Undrar om det finns tillräckligt i den här bilden för att resa dit.”
Lauren är fortfarande så arg och frustrerad att hon skakar. “Vi kan i alla fall inte stanna här, vi måste göra nåt.”
C: “Eller så får vi lista ut var de reser ifrån? Men det borde vi ju kunna fråga någon bekant?” Hon sneglar på Mitch och Lauren som båda ligger med “ex-Butlers”.
Mitch nickar och skickar SMS till Alana. >>Var gjorde Butlers sin ritual när du åkte med dem? XOXO>>
Svaret kommer nästan direkt. >>Vics ställe.>>
Mitch gör en grimas och visar Cheryl och Lauren och de byter en blick när de bestämmer sig. Mitch nickar och skickar till Alana. >>Packa utrustning, möt oss vid Vanderheim, vi ska på resa.>>
Lauren tar upp mobilen för att kontakta sina kvarvarande följeslagare och himlar med ögonen när Mitch glider fram till de stora fönstren och ställer sig bredbent och låter rocken glida upp och utropar: “Inter! Arma! Homicidum!”
["Mördare beväpna er…?" Eller? Äh, jag ger upp…]
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 68 - Uppkopplad
Kväll. Byggarbetsplatsen för det nya kasinot The Siren i utkanten av Cedar Grove ligger mörk förutom där röda strålkastare ger ledljus på den artonde våningen och stora sjok av vit plast vajar rytmiskt i den varma ökenvinden som blåser het och torr genom det kala våningsplanet som helt saknar ytterväggar och fönster och räcken och all form av säkerhetstänk och det är långt ner och Cedar Grove ligger glittrande i fjärran och de långa britsarna är fyra och läderklädda och Aimees assistenter är tysta, mörka siluetter som svärmar runt henne och långa grova svarta kablar löper som ådror eller grova rankor över golvet.
Mitch bär funktionskostym, Schaums näsduk som en armbindel, skottsäker väst och skyddsmasken uppföst i pannan. Aimee förbereder något, assisterad av en kader av svartklädda assistenter.
Tim visar upp maskerna för Lauren och pekar på kommunikationsradion som han installerat i dem, “Vad tror du?” , och han söker hennes uppskattning och erkännande.
Lauren lägger sin hand mot Tims nacke och trycker hans panna mot sin, “Du är så himla duktig.”
Han darrar till, men tar emot lovorden. “Det är inte så lång räckvidd, men det borde hjälpa i dimman.”
L: “Räcker det om man viskar?”
T: “Jo, vi behöver inte skrika längre.” Han bleknar lite och ser på henne, överväger sin dödlighet, blir det sista gången de reser? “Visst får vi med henne tillbaka?”
L: “Vi kommer inte att överge någon. Brian var den första och sista.”
Tim nickar tyst.
I en enda synkroniserad rörelse öppnas gruppen som omger Aimee upp, deras ögon glittrar i det röda ljuset, som en flock vilda djur som vädrat något. Aimee Vanderheim ler, hon ställer sig upp från sitt huksittande där hon suttit med sin laptop. Hon är klädd i en grafitgrå byxdress och hennes vita hår är uppsatt i en knut. Det är första gången de ser henne utan solglasögon och när hon närmar sig ser de att hennes ögon är nästan helt mörka, som om iris och ögonvita gått till samma nyans. Hon nickar åt deras utrustning, konstaterande, inte nödvändigtvis gillande. “Ni verkar väl rustade för den andra sidan. Något särskilt ni tänker göra?”
Mitch tittar upp från sin vapenvård. “Delar av Butlers har gått för långt, vi tänkte hämta hem vår vän.”
Aimee tittar på honom och nickar långsamt. “De är inte att lita på, det har de bevisat flera gånger.”
Mitch nickar. “Ja.”
A: “Vem är det som saknas?”
M: “Kim.”
Aimee nickar. “De tog henne redan i går kväll.”
Lauren rycker till och stirrar intensivt på Aimee, hennes röst är ivrig. “Varifrån?”
A: “Från hennes ställe, och förde henne till Victors gård. Därefter vet jag inte.”
M: “Kan ni hjälpa oss på något sätt?”
Aimee tittar på Mitch och överväger detta men skakar sen lätt på huvudet. “Det är komplicerat. Allt för mycket direkt konfrontation är inte önskvärt. Men hon har inte lämnat Victors gård, i alla fall inte på den här sidan, i så fall hade jag vetat om det.”
L: “Har Butlers något annat sätt att resa? Känner de till er metod?”
Aimee ler och hennes vita tänder står en glittrande kontrast till hennes mörka ögon. “Nej, jag tror de är nöjda med sina blodsritualer och primitiva former. Vi är nog lite för sofistikerade för dem. Men jag skulle tro att det inte är fullt lika behagligt längre, utan kalken. Där har ni nog sinkat dem en del.”
Mitch fnyser. “Inte mer än rätt för vad de gjorde mot Kim.” Mitch har uppenbarligen lite svårt att se tidssamband och blandar ihop öga för öga men att Butlers har gått över gränsen är helt klart, det här var oförtjänt och det var helt rätt att ta kalken, att de tog Kim visar vad de där går för.
Plötsligt minns Mitch bilden i Laurens telefon. “Kan ni analysera den här? Att hjälpa indirekt måste ju vara en annan sak.”
Lauren sträcker över telefonen med bilden öppnad. En av Aimees assistenter tar telefonen ur hennes hand och gör något med telefonen och lämnar sedan tillbaka den till Lauren och hon konstaterar att han har mailat bilden till info@vanderheim.com och två sekunder senare tittar Aimee på Lauren. “Det verkar inte som att den är manipulerad, den är tagen på andra sidan.”
M: “Kan det vara Vics ställe på andra sidan?”
A: “Det är utomhus att döma av dimman men lite väl mörkt för att vara under himlen. Men det skulle förvåna om hon är kvar där.”
M: “Någon gissning om var hon kan vara?”
Aimee lägger huvudet på sned. “Det beror antagligen på om Victor Delaney har blivit vän med sin familj igen?”
L: “Till tornet?”
Aimee nickar. “Victor är inte en del av den ursprungliga familjen, han verkar ha egna idéer som familjens överhuvud inte alltid uppskattat. Men om de är sams igen så skulle jag tro att hon är i tornet, och antagligen allra högst upp. Så hade jag resonerat och agerat.”
L :“Känner ni till något sätt att kommunicera mellan världarna?”
A: “Hur menar du?”
L: “Kan någon på andra sidan tala med någon som är kvar här?”
A: “Om en länk finns.”
L: “Något Butlers behärskar?”
A: “Utan kalken blir det svårt för dem.”
Lauren vänder sig mot de andra och ler svagt. “I alla fall lite bra nyheter.”
Aimee nickar. “Nå. Mister Brooks, fröken Denton, fröken Stallion. Skall vi försöka få er till andra sidan?”
Lauren nickar. “Vi kan inte lämna henne där, inte hos honom.”
A: “Då så, det finns två sätt att göra detta på.”
En av hennes assistenter vänder sig om och blottar sin nacke där de ser en liten pulserande krets som verkar ha blivit inopererad i skallbasen, gröna och oranga dioder blinkar. Aimee betraktar gruppen, hennes röst är neutral men blicken utforskande, prövande. “Det här är det säkraste sättet.”
Lauren är lite blek och hennes röst är nästan en viskning. “Och det andra?”
Aimee tittar på Lauren som tittar ner och en av de andra assistenterna plockar fram en mycket bred svart väska och öppnar den och på en bädd av svart foam ligger ett antal VR-hjälmar.
Aimee rycker på axlarna. “En något mindre behaglig resa men ... det avgör ni ju själva.”
Mitch studerar nyfiken dioderna, “Hur lång tid för att installera nackmojängen?“, och när Aimee säger att det inte tar länge spricker Mitch upp i ett brett leende. “Coolt! Det vill jag ha, chip me up!”
Lauren tittar tveksamt mot ivriga, uppspelta Mitch och sedan mot väskan. “Jag tror jag föredrar de där.” Cheryl nickar mot väskan.
Aimee gör en inbjudande gest åt Mitch mot läderbritsarna. Alana följer honom med blicken och lyckas fånga hans.
Mitch ler milt åt henne. “Testa det andra, så kan vi jämföra sedan, om du inte hellre vill ha det här? Det är ju något nytt.”
Alana tittar Mitch djupt i ögonen och hennes leende blir pilskt, “Det kanske har andra användningsområden också”, och hon stegar bort till en av britsarna.
Laurens följeslagare tittar på henne, hon möter Tims blick, han kan ju sådant här. Lauren sänker rösten, inte för att det spelar nån roll. “Jag vill inte ge dem direkt tillgång till mitt huvud innan jag vet vad det är för något. Och Tim, håll ett öga på Mitch.”
Tim tittar på Lauren, ser besviken och lite lättad ut att han inte ska få bli cyborg. Men så hårdnar hans blick och någonstans där inne bestämmer sig Tim för att Mitch inte ska få ta det här från honom och går och sätter sig på en brits.
Mitch kollar på Tim och ler broderligt. “Respekt.” Tim nickar och för första gången malebondar Tim och Mitch.
Richard, Lauren, Walker och Cheryl ställer sig en bit bort och betraktar hur assistenterna vant och ordlöst börjar förbereda.
En kvinna, en av Aimees assistenter, nickar mot Mitch att ta av sig på överkroppen. Mitch flinar men kvinnan rör inte en min och besviken över att det bara är överkroppen som behöver blottas tar Mitch av sig och hans bringa glimmar skulpterat i det dunkla ljuset och han ser inbjudande mot assistenten men hon tycks immun mot hans charm. Är hon kanske en robot? Han blir lite upphetsad vid tanken och assistenten guidar mjukt ned honom på britsen och tar sedan fram ett par handfängsel i svart metall och Mitch tycker att det plötsligt blev väldigt hett och flåsar fram ett “Vänta lite.”
Han justerar sin ställning och sträcker sedan händerna mot henne, hon fäster händerna vid fotlederna och Mitch minns plötsligt och ryser vid tanken på Dana och hennes fängelse och ligger sedan i spänd förväntan på vad som skall komma.
Han känner kyla när lokalbedövningen baddas i nacken och en minut senare känner han små stick när mer bedövning sprutas in. Kort därefter ett tryck och hur köttet delar sig.
Trots baddande rinner blod ner över halsen, droppar ner på britsen och han får flashbacks till barndomens tandläkarbesök och minns hur han efter några gånger fejkade för att de skulle dra fler tänder och få uppleva tomheten.
Efter en stund känner han något metalliskt pressas ner, anslutas, inneslutas och sen är det klart.
Handfängseln tas bort, han sätter sig upp och möter Alanas blick och hon ler blekt och vrider stelt sin nacke mot honom så att han se vad hon blivit och hon är blodig men kretsen är avstängd, inga dioder lyser. Sedan vänder hon sig mot honom igen, blandade känslor i hennes ansikte. Det var en ny upplevelse för båda två, men ingen ånger.
Mitch möter hennes blick, tittar på hennes blod, böjer sig fram och smakar på det. Sedan söker han Aimees blick, hon tittar uttryckslöst på honom. “Det har gått bra, vi startar testprogrammet nu.” Lauren öppnar sitt sinne mot sin familj för att få åka snålskjuts på Mitchs och Alanas upplevelse.
[Mitch slår KAR men misslyckas och tar fem svåra trauman som får honom att loopa och två av dem konverteras till kritiska. Han lyckas med sitt andra och tredje KAR-slag och slipper omedelbar och långvarig effekt. Tim slår misslyckat 3S, Alana misslyckas 4S.]
En märklig känsla sköljer över dem, som en flodvåg av blixtar som drar genom kroppen, både Alana och Tim böjer ner sina huvuden som de fått en plötslig huvudvärk, hela huvudet fylls av migränliknande brus.
Det rycker i musklerna runt ingreppet och plötsligt känner de, förnimmer de att de är hoplänkade, de är alla sammankopplade, och längre bort väntar resten av världen, den uppkopplade världen.
När Aimees signal söker Mitch tar det andan ur honom, det är som en ofantlig mörk våg som tar in allt av honom och släpper honom sedan vårdslöst och han faller flämtande till marken, hela kroppen reagerar underligt, och han ser Aimees svarta pumps vid sitt ansikte, hennes ljusa hand är sval, som om hennes kroppstemperatur är lägre än 37, när hon hjälper honom upp. Hon ser honom i ögonen, han känner sig tom, som en vante utan hand i sig, och längtar tillbaka till gemenskapen.
Sedan blickar han mot Lauren och Cheryl, sänder sina sinnen mot dem, söker familjen, men det är försvagat och svårt, han känner bara Alana och Tim och assistenterna och Aimee. Aimee pulserar ut terabyte efter terabyte och när han närmar sig henne stöts han bort av floden. Det är som kokain, han tänker snabbare än ljuset, som Sherlock Holmes, det köttiga bandet till Familjen är svårare att nå.
Cheryl känner Mitchs närvaro men svagt, och hon kan inte längre känna hur han mår. Aimee vänder blicken mot Mitch, hennes tankar dånar i hans sinne, “Välkommen mister Brooks, till Vanderheim Studios”, och Mitch ler.
A: “Skall vi få er till ert uppdrag? Är ni redo att se andra sidan?”
M: “Det känns som att jag redan passerat Rubicon.”
Assistenterna öppnar väskorna och erbjuder glasögonen till de övriga. Aimee nickar mot dem. “Sätt er på en rad här”, hon indikerar en linje i golvet. “Det är bättre att sitta ner, behagligare ankomst.”
Mitch sätter sig, han känner sig mörbultad, både fysiskt och psykiskt. Aimee vandrar längs raden av knäböjande. “Det kan vara visst obehag första gången, innan ni inser att det bara är i ert huvud. Andra gången blir det lättare. Försök lugna era tankar. Är ni redo?”
Lauren sväljer lätt. “Ja.”
Aimee ler ett lite stelt men självsäkert flygvärdinneleende. “Då önskar jag er en trevlig resa”, och utan att hon behöver ge något tecken så startar bildspelet i deras huvuden.
Det är en Clockwork Orange-liknande upplevelse, sinnena bombarderas av intryck, en upplevelse designad att förvilla och överlasta dem så att de inte skall veta var de är. Det är inte alls det entoniga bruset i Butlers ritual, inte gemenskap och smak av vin, snarare en kall och ensam upplevelse, var och en ensam med sina tankar och miljoner sinnesintryck. För Mitch, Alana och Tim direkt på synnerven, för de övriga genom VR-glasögonen.
[Aimee slår ritualslaget. Hon slår 1. Fummel. Oops.]
Kväll. Byggarbetsplatsen för det nya kasinot The Siren i utkanten av Cedar Grove ligger mörk förutom där röda strålkastare ger ledljus på den artonde våningen och stora sjok av vit plast vajar rytmiskt i den varma ökenvinden som blåser het och torr genom det kala våningsplanet som helt saknar ytterväggar och fönster och räcken och all form av säkerhetstänk och det är långt ner och Cedar Grove ligger glittrande i fjärran och de långa britsarna är fyra och läderklädda och Aimees assistenter är tysta, mörka siluetter som svärmar runt henne och långa grova svarta kablar löper som ådror eller grova rankor över golvet.
Mitch bär funktionskostym, Schaums näsduk som en armbindel, skottsäker väst och skyddsmasken uppföst i pannan. Aimee förbereder något, assisterad av en kader av svartklädda assistenter.
Tim visar upp maskerna för Lauren och pekar på kommunikationsradion som han installerat i dem, “Vad tror du?” , och han söker hennes uppskattning och erkännande.
Lauren lägger sin hand mot Tims nacke och trycker hans panna mot sin, “Du är så himla duktig.”
Han darrar till, men tar emot lovorden. “Det är inte så lång räckvidd, men det borde hjälpa i dimman.”
L: “Räcker det om man viskar?”
T: “Jo, vi behöver inte skrika längre.” Han bleknar lite och ser på henne, överväger sin dödlighet, blir det sista gången de reser? “Visst får vi med henne tillbaka?”
L: “Vi kommer inte att överge någon. Brian var den första och sista.”
Tim nickar tyst.
I en enda synkroniserad rörelse öppnas gruppen som omger Aimee upp, deras ögon glittrar i det röda ljuset, som en flock vilda djur som vädrat något. Aimee Vanderheim ler, hon ställer sig upp från sitt huksittande där hon suttit med sin laptop. Hon är klädd i en grafitgrå byxdress och hennes vita hår är uppsatt i en knut. Det är första gången de ser henne utan solglasögon och när hon närmar sig ser de att hennes ögon är nästan helt mörka, som om iris och ögonvita gått till samma nyans. Hon nickar åt deras utrustning, konstaterande, inte nödvändigtvis gillande. “Ni verkar väl rustade för den andra sidan. Något särskilt ni tänker göra?”
Mitch tittar upp från sin vapenvård. “Delar av Butlers har gått för långt, vi tänkte hämta hem vår vän.”
Aimee tittar på honom och nickar långsamt. “De är inte att lita på, det har de bevisat flera gånger.”
Mitch nickar. “Ja.”
A: “Vem är det som saknas?”
M: “Kim.”
Aimee nickar. “De tog henne redan i går kväll.”
Lauren rycker till och stirrar intensivt på Aimee, hennes röst är ivrig. “Varifrån?”
A: “Från hennes ställe, och förde henne till Victors gård. Därefter vet jag inte.”
M: “Kan ni hjälpa oss på något sätt?”
Aimee tittar på Mitch och överväger detta men skakar sen lätt på huvudet. “Det är komplicerat. Allt för mycket direkt konfrontation är inte önskvärt. Men hon har inte lämnat Victors gård, i alla fall inte på den här sidan, i så fall hade jag vetat om det.”
L: “Har Butlers något annat sätt att resa? Känner de till er metod?”
Aimee ler och hennes vita tänder står en glittrande kontrast till hennes mörka ögon. “Nej, jag tror de är nöjda med sina blodsritualer och primitiva former. Vi är nog lite för sofistikerade för dem. Men jag skulle tro att det inte är fullt lika behagligt längre, utan kalken. Där har ni nog sinkat dem en del.”
Mitch fnyser. “Inte mer än rätt för vad de gjorde mot Kim.” Mitch har uppenbarligen lite svårt att se tidssamband och blandar ihop öga för öga men att Butlers har gått över gränsen är helt klart, det här var oförtjänt och det var helt rätt att ta kalken, att de tog Kim visar vad de där går för.
Plötsligt minns Mitch bilden i Laurens telefon. “Kan ni analysera den här? Att hjälpa indirekt måste ju vara en annan sak.”
Lauren sträcker över telefonen med bilden öppnad. En av Aimees assistenter tar telefonen ur hennes hand och gör något med telefonen och lämnar sedan tillbaka den till Lauren och hon konstaterar att han har mailat bilden till info@vanderheim.com och två sekunder senare tittar Aimee på Lauren. “Det verkar inte som att den är manipulerad, den är tagen på andra sidan.”
M: “Kan det vara Vics ställe på andra sidan?”
A: “Det är utomhus att döma av dimman men lite väl mörkt för att vara under himlen. Men det skulle förvåna om hon är kvar där.”
M: “Någon gissning om var hon kan vara?”
Aimee lägger huvudet på sned. “Det beror antagligen på om Victor Delaney har blivit vän med sin familj igen?”
L: “Till tornet?”
Aimee nickar. “Victor är inte en del av den ursprungliga familjen, han verkar ha egna idéer som familjens överhuvud inte alltid uppskattat. Men om de är sams igen så skulle jag tro att hon är i tornet, och antagligen allra högst upp. Så hade jag resonerat och agerat.”
L :“Känner ni till något sätt att kommunicera mellan världarna?”
A: “Hur menar du?”
L: “Kan någon på andra sidan tala med någon som är kvar här?”
A: “Om en länk finns.”
L: “Något Butlers behärskar?”
A: “Utan kalken blir det svårt för dem.”
Lauren vänder sig mot de andra och ler svagt. “I alla fall lite bra nyheter.”
Aimee nickar. “Nå. Mister Brooks, fröken Denton, fröken Stallion. Skall vi försöka få er till andra sidan?”
Lauren nickar. “Vi kan inte lämna henne där, inte hos honom.”
A: “Då så, det finns två sätt att göra detta på.”
En av hennes assistenter vänder sig om och blottar sin nacke där de ser en liten pulserande krets som verkar ha blivit inopererad i skallbasen, gröna och oranga dioder blinkar. Aimee betraktar gruppen, hennes röst är neutral men blicken utforskande, prövande. “Det här är det säkraste sättet.”
Lauren är lite blek och hennes röst är nästan en viskning. “Och det andra?”
Aimee tittar på Lauren som tittar ner och en av de andra assistenterna plockar fram en mycket bred svart väska och öppnar den och på en bädd av svart foam ligger ett antal VR-hjälmar.
Aimee rycker på axlarna. “En något mindre behaglig resa men ... det avgör ni ju själva.”
Mitch studerar nyfiken dioderna, “Hur lång tid för att installera nackmojängen?“, och när Aimee säger att det inte tar länge spricker Mitch upp i ett brett leende. “Coolt! Det vill jag ha, chip me up!”
Lauren tittar tveksamt mot ivriga, uppspelta Mitch och sedan mot väskan. “Jag tror jag föredrar de där.” Cheryl nickar mot väskan.
Aimee gör en inbjudande gest åt Mitch mot läderbritsarna. Alana följer honom med blicken och lyckas fånga hans.
Mitch ler milt åt henne. “Testa det andra, så kan vi jämföra sedan, om du inte hellre vill ha det här? Det är ju något nytt.”
Alana tittar Mitch djupt i ögonen och hennes leende blir pilskt, “Det kanske har andra användningsområden också”, och hon stegar bort till en av britsarna.
Laurens följeslagare tittar på henne, hon möter Tims blick, han kan ju sådant här. Lauren sänker rösten, inte för att det spelar nån roll. “Jag vill inte ge dem direkt tillgång till mitt huvud innan jag vet vad det är för något. Och Tim, håll ett öga på Mitch.”
Tim tittar på Lauren, ser besviken och lite lättad ut att han inte ska få bli cyborg. Men så hårdnar hans blick och någonstans där inne bestämmer sig Tim för att Mitch inte ska få ta det här från honom och går och sätter sig på en brits.
Mitch kollar på Tim och ler broderligt. “Respekt.” Tim nickar och för första gången malebondar Tim och Mitch.
Richard, Lauren, Walker och Cheryl ställer sig en bit bort och betraktar hur assistenterna vant och ordlöst börjar förbereda.
En kvinna, en av Aimees assistenter, nickar mot Mitch att ta av sig på överkroppen. Mitch flinar men kvinnan rör inte en min och besviken över att det bara är överkroppen som behöver blottas tar Mitch av sig och hans bringa glimmar skulpterat i det dunkla ljuset och han ser inbjudande mot assistenten men hon tycks immun mot hans charm. Är hon kanske en robot? Han blir lite upphetsad vid tanken och assistenten guidar mjukt ned honom på britsen och tar sedan fram ett par handfängsel i svart metall och Mitch tycker att det plötsligt blev väldigt hett och flåsar fram ett “Vänta lite.”
Han justerar sin ställning och sträcker sedan händerna mot henne, hon fäster händerna vid fotlederna och Mitch minns plötsligt och ryser vid tanken på Dana och hennes fängelse och ligger sedan i spänd förväntan på vad som skall komma.
Han känner kyla när lokalbedövningen baddas i nacken och en minut senare känner han små stick när mer bedövning sprutas in. Kort därefter ett tryck och hur köttet delar sig.
Trots baddande rinner blod ner över halsen, droppar ner på britsen och han får flashbacks till barndomens tandläkarbesök och minns hur han efter några gånger fejkade för att de skulle dra fler tänder och få uppleva tomheten.
Efter en stund känner han något metalliskt pressas ner, anslutas, inneslutas och sen är det klart.
Handfängseln tas bort, han sätter sig upp och möter Alanas blick och hon ler blekt och vrider stelt sin nacke mot honom så att han se vad hon blivit och hon är blodig men kretsen är avstängd, inga dioder lyser. Sedan vänder hon sig mot honom igen, blandade känslor i hennes ansikte. Det var en ny upplevelse för båda två, men ingen ånger.
Mitch möter hennes blick, tittar på hennes blod, böjer sig fram och smakar på det. Sedan söker han Aimees blick, hon tittar uttryckslöst på honom. “Det har gått bra, vi startar testprogrammet nu.” Lauren öppnar sitt sinne mot sin familj för att få åka snålskjuts på Mitchs och Alanas upplevelse.
[Mitch slår KAR men misslyckas och tar fem svåra trauman som får honom att loopa och två av dem konverteras till kritiska. Han lyckas med sitt andra och tredje KAR-slag och slipper omedelbar och långvarig effekt. Tim slår misslyckat 3S, Alana misslyckas 4S.]
En märklig känsla sköljer över dem, som en flodvåg av blixtar som drar genom kroppen, både Alana och Tim böjer ner sina huvuden som de fått en plötslig huvudvärk, hela huvudet fylls av migränliknande brus.
Det rycker i musklerna runt ingreppet och plötsligt känner de, förnimmer de att de är hoplänkade, de är alla sammankopplade, och längre bort väntar resten av världen, den uppkopplade världen.
När Aimees signal söker Mitch tar det andan ur honom, det är som en ofantlig mörk våg som tar in allt av honom och släpper honom sedan vårdslöst och han faller flämtande till marken, hela kroppen reagerar underligt, och han ser Aimees svarta pumps vid sitt ansikte, hennes ljusa hand är sval, som om hennes kroppstemperatur är lägre än 37, när hon hjälper honom upp. Hon ser honom i ögonen, han känner sig tom, som en vante utan hand i sig, och längtar tillbaka till gemenskapen.
Sedan blickar han mot Lauren och Cheryl, sänder sina sinnen mot dem, söker familjen, men det är försvagat och svårt, han känner bara Alana och Tim och assistenterna och Aimee. Aimee pulserar ut terabyte efter terabyte och när han närmar sig henne stöts han bort av floden. Det är som kokain, han tänker snabbare än ljuset, som Sherlock Holmes, det köttiga bandet till Familjen är svårare att nå.
Cheryl känner Mitchs närvaro men svagt, och hon kan inte längre känna hur han mår. Aimee vänder blicken mot Mitch, hennes tankar dånar i hans sinne, “Välkommen mister Brooks, till Vanderheim Studios”, och Mitch ler.
A: “Skall vi få er till ert uppdrag? Är ni redo att se andra sidan?”
M: “Det känns som att jag redan passerat Rubicon.”
Assistenterna öppnar väskorna och erbjuder glasögonen till de övriga. Aimee nickar mot dem. “Sätt er på en rad här”, hon indikerar en linje i golvet. “Det är bättre att sitta ner, behagligare ankomst.”
Mitch sätter sig, han känner sig mörbultad, både fysiskt och psykiskt. Aimee vandrar längs raden av knäböjande. “Det kan vara visst obehag första gången, innan ni inser att det bara är i ert huvud. Andra gången blir det lättare. Försök lugna era tankar. Är ni redo?”
Lauren sväljer lätt. “Ja.”
Aimee ler ett lite stelt men självsäkert flygvärdinneleende. “Då önskar jag er en trevlig resa”, och utan att hon behöver ge något tecken så startar bildspelet i deras huvuden.
Det är en Clockwork Orange-liknande upplevelse, sinnena bombarderas av intryck, en upplevelse designad att förvilla och överlasta dem så att de inte skall veta var de är. Det är inte alls det entoniga bruset i Butlers ritual, inte gemenskap och smak av vin, snarare en kall och ensam upplevelse, var och en ensam med sina tankar och miljoner sinnesintryck. För Mitch, Alana och Tim direkt på synnerven, för de övriga genom VR-glasögonen.
[Aimee slår ritualslaget. Hon slår 1. Fummel. Oops.]
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 69 - Kritiskt misslyckande
På rad, på knä, ögon täckta av VR-glas eller bara ögonlock, badande i intensivt vitt ljus. Lauren och hennes pojkvänner - Tim, Richard, Walker. Mitch och Alana, hållande varandras hand. Längst ut på andra kanten Cheryl. Kim frånvarande, saknad. Ritualen/programmet pågår/exekveras.
Sinnesintrycken är för många att ta in, fullständig synaptisk överbelastning, hjärnorna kämpar. I bakhuvudet ekar Aimees ord, lugna era sinnen, nästan som ett hån. Särskilt för Mitch, Alana och Tim. Upplevelsen att helt utan filter ta in allt via nervsystemet gör det tydligt varför det var effektivare, men samtidigt också skrämmande, överbelastande att alla sinnesintryck är ersatta av bilder, ljud, brus som fullkomligt tar över.
Men det finns fler sinnen än syn och hörsel, och förändringen där är mer subtil. De ser inte det vita ljuset men temperaturen, värmen stiger när det sköljer över dem allt starkare.
Och där - en lätt vidröring som av sensuella fjädrar över deras kroppar. Den lätta smekningen blir extra tydlig när det haptiska är så mjukt jämfört med de brutala visuella och auditiva intrycken, kontrasten är bedövande.
Cheryl anar något och börjar lätta på VR-glasen, det skarpa vita ljuset väller in och träffar hennes ögon och fräter delvis ut visirets bilder. Det sticker, svider. Med ögon röda av överansträngning tittar hon ner på sin kropp och ser först bara ljus, bländande obetvingligt sanslöst vitt ljus, men sen ser hon - spröt, trådar som smeker hennes kropp, lätt, lätt, hundratals, tusentals, tunna, tunna - som mycel eller de flortunna tentaklerna från en brännmanet.
Lauren sträcker blint ut sin hand åt sidan för att känna någon, handen rör Richards breda skuldra, hon ropar, skriker för full hals. “Är det över?! Vad hände?! Var är vi?!”
[Richard slår VIS-slag för att höra henne och blir den enda som hör Laurens rop.]
Richard böjer sig oseende mot Lauren och skriker i hennes öra. “Vad fan är det som händer? Vi borde vara framme nu!”
Lauren greppar tag i visiret och lyfter det långsamt från ögonen som direkt väller igen av tårar från det starka ljuset men sen ser hon.
[Lauren får slå två KAR-slag: ett för ljuset, hon misslyckas och fyra svåra trauman. Sen ett för varelsen, lyckat, hon tar bara tre lätta trauma.]
Suddiga konturer av våningsplanet i det halvbyggda kasinot, assistenterna som mörka skuggor, de med visir och implantat framträder tydligare, Aimee mycket tydlig, slutna ögon, stående med nedböjt huvud framför dem som en körledare.
Och bakom Aimee, en jättelik blek skepnad badande i ljuset. Likt ett grovt, vitt träd sträcker den sig förbi, genom taket som det inte var där, säkert fem eller sex meter hög. Tre tjocka och knotiga nakna, köttiga ben, som en tripod. Högt där uppe vajar en ensam jättelik arm likt en lyftkran, och hon skymtar en öppning nära toppen av stammen, täckt av något som ser ut som en vals barder, en mun? Aimee har ryggen mot varelsen och tycks inte har märkt den när armen långsamt sänker sig mot henne.
Sakta drar Cheryl också upp visiret helt i pannan och skådar.
[Misslyckas med slaget för ljuset men klarar det för skepnaden, tar tre svåra och två lätta trauman.]
Runda 1 - Gruppen vinner initiativet.
Lauren tappar andan och hennes hjälm faller till marken och hon ställer sig upp för att sträcka sig mot Aimee och märker att när hon rör sig klänger trådarna sig fast hårdare, drar åt. Hon avbryter sin rörelse och fäster blicken på den hängande armen och sliter upp Carl-Gustav och avfyrar den mot varelsen.
[3 på VIS-slaget, misslyckat.]
Graneten lämnar mynningen med ett thuuumf och missar varelsen som i slowmotion och försvinner ur synhåll bakom den innan explosionen skakar dem, oklart på vilken sida av barriären den skedde.
Cheryl rör sig fram till Lauren, ignorerar trådarna som spänns och stretar och rycker granatgeväret ur hennes hand, “Ge mig det där!” och Lauren släpper geväret.
[Nya Visdomsslag för alla för att höra explosionen från granatkastaren - Walker lyckas med VIS-slaget (övriga misslyckas).]
Walker väcks ur sin galna vakendröm av sinnesintryck av skakningarna från explosionen och drar upp visiret med ett ryck. [Lyckas med KAR-slaget för ljuset men misslyckas för varelsen och tar sex svåra trauman och fyra lätta men Walker är en klippa och loopar inte.]
Runda 2 - Gruppen vinner initiativet.
Cheryl börjar ladda om Carl-Gustav. Lauren tar sig fram till Aimee och försöker väcka henne ur transen genom att greppa tag i hennes axlar, skaka, skrika ordlöst.
Aimee öppnar sina grumliga, mörka ögo och hon tittar på Lauren med förbryllad blick och ser Cheryl som laddar granatgeväret och hon följer Walkers blick och vänder sig om och stirrar på varelsen och bleknar något och backar ett steg.
Walker höjer sin automatkarbin och skjuter två snabba salvor mot den vita jätten [Två träffar,3S och 2S] och en chockvåg som går genom varelsen då den träffas av kulorna och spröten stelnar till av smärta. Ljudlöst slår armen ner [Slumpat mot någon av de som rör sig] mot Lauren och försöker greppa henne men Lauren kastar sig åt sidan när den jättelika handen sveper förbi.
Runda 3 - Varelsen vinner initiativet.
Varelsen byter mål och försöker slå ut mot Cheryl men missar henne. Cheryl har en plan och med nyladdat granatgevär vänder hon sig för att fånga varelsen i bakblåset från raketgeväret [Det visar sig vara en plan med brister - hon fumlar.] men något får granaten att falla ur pipan och explodera mitt ibland dem.
Samtliga fångas av explosionen.
[3t6 kritiska, 6 blir skadan, och det blir slag med nackdel för att ta halv skada för de som inte tagit av visiren, normalt för de som är vakna. Lauren misslyckas och loopar och misslyckas med sitt FYS-slag och får slå ytterligare ett FYS-slag men slår 20 och blir bara borta i en runda. Walker lyckas men Mitch, Alana, Richard, Tim, Aimee och Cheryl misslyckas och tar full skada. Varelsen misslyckas också.]
Aimee kastas till marken av explosionen och försöker avbryta ritualen. [Hon slår ett INT-slag och misslyckas.]
[Mitch misslyckas med sitt VIS-slag för uppmärksamhet. Alltså. Useless!]
Mitch pendlar mellan dröm och verklighet och tror att allt han upplever är en del av ritualen och med bizarr fascination upplever han hur delar av hans kropp trasas sönder av granatsplitter.
Runda 4 - Varelsen vinner initiativet.
I smärta attackerar varelsen [Rull, rull.] Lauren och träffar henne [Gör 4 lätta skada men Lauren har mätaren full av kritiska skador nu och de fyra lätta skadorna omvandlas direkt till fyra permanenta skador…] och varelsens arm greppar om henne och lyfter henne högt i luften och greppet är kraftfullt men inte krossande men Laurens kropp har tagit så mycket stryk att något går sönder i henne [De fyra permanenta skadorna blir -1 SMI, -1 FYS, -1 SMI, -1 STY vilket gör att hon går ner på negativ total SMI och avlider.] och hon blickar ner på vänner och älskare och samtidigt som varelsen höjer henne slocknar ljuset i hennes ögon och hennes blod faller likt regnet mot marken.
[Alana lyckas med sitt VIS-slag.]
Alana kommer till sans och sliter sig från implantatets stimulusöverbelastning [Misslyckas med KAR för ljuset men lyckas för varelsen] och ser det vita trädet och den livlösa Lauren och skriker ett primalskri och greppar sin Barett M82 och skjuter och skjuter [4S].
Även Tim lyckas slita sig fri men får panik av att se varelsen och angriper den i fasa men missar. Richard skjuter varelsen och träffar med alla kulor, Walker skjuter och missar. Cheryl börjar ladda om Carl Gustav.
När varelsen träffas av kulorna från Richard och Alana blir skadorna för mycket, den stelnar till och börjar ljudlöst rasa likt en massiv vit redwood och faller och nedslaget får marken att skaka. Samtidigt lyckas Aimee avbryta ritualen.
Efter.
Det vita ljuset dör ut och ersätts av röd stödbelysning, varelsens kropp är en suddig grå massa, där den tog mark har betongen spruckit. Våningsplanet är i förödelse, granaten har delvis raserat taket till våningen ovanför, Aimees assistenter är mörka siluetter där de kravlar omtumlade och omtöcknade i bråten.
Cheryl tar VR-glasögonen från sin panna och låter de glida ur hennes hand ner på marken och de krossas och hon ser över sina vänner och ser att ingen tycks blöda ut av sina skador. Laurens kropp står inte att finna, hon är försvunnen i etern.
Med bister min ser sig Aimee omkring innan hon startar om kretsarna igen, nätverket sluts, Mitch öppnar ögonen och ser förvånat ner på sin blödande kropp och tittar sen upp. Förödelse.
På rad, på knä, ögon täckta av VR-glas eller bara ögonlock, badande i intensivt vitt ljus. Lauren och hennes pojkvänner - Tim, Richard, Walker. Mitch och Alana, hållande varandras hand. Längst ut på andra kanten Cheryl. Kim frånvarande, saknad. Ritualen/programmet pågår/exekveras.
Sinnesintrycken är för många att ta in, fullständig synaptisk överbelastning, hjärnorna kämpar. I bakhuvudet ekar Aimees ord, lugna era sinnen, nästan som ett hån. Särskilt för Mitch, Alana och Tim. Upplevelsen att helt utan filter ta in allt via nervsystemet gör det tydligt varför det var effektivare, men samtidigt också skrämmande, överbelastande att alla sinnesintryck är ersatta av bilder, ljud, brus som fullkomligt tar över.
Men det finns fler sinnen än syn och hörsel, och förändringen där är mer subtil. De ser inte det vita ljuset men temperaturen, värmen stiger när det sköljer över dem allt starkare.
Och där - en lätt vidröring som av sensuella fjädrar över deras kroppar. Den lätta smekningen blir extra tydlig när det haptiska är så mjukt jämfört med de brutala visuella och auditiva intrycken, kontrasten är bedövande.
Cheryl anar något och börjar lätta på VR-glasen, det skarpa vita ljuset väller in och träffar hennes ögon och fräter delvis ut visirets bilder. Det sticker, svider. Med ögon röda av överansträngning tittar hon ner på sin kropp och ser först bara ljus, bländande obetvingligt sanslöst vitt ljus, men sen ser hon - spröt, trådar som smeker hennes kropp, lätt, lätt, hundratals, tusentals, tunna, tunna - som mycel eller de flortunna tentaklerna från en brännmanet.
Lauren sträcker blint ut sin hand åt sidan för att känna någon, handen rör Richards breda skuldra, hon ropar, skriker för full hals. “Är det över?! Vad hände?! Var är vi?!”
[Richard slår VIS-slag för att höra henne och blir den enda som hör Laurens rop.]
Richard böjer sig oseende mot Lauren och skriker i hennes öra. “Vad fan är det som händer? Vi borde vara framme nu!”
Lauren greppar tag i visiret och lyfter det långsamt från ögonen som direkt väller igen av tårar från det starka ljuset men sen ser hon.
[Lauren får slå två KAR-slag: ett för ljuset, hon misslyckas och fyra svåra trauman. Sen ett för varelsen, lyckat, hon tar bara tre lätta trauma.]
Suddiga konturer av våningsplanet i det halvbyggda kasinot, assistenterna som mörka skuggor, de med visir och implantat framträder tydligare, Aimee mycket tydlig, slutna ögon, stående med nedböjt huvud framför dem som en körledare.
Och bakom Aimee, en jättelik blek skepnad badande i ljuset. Likt ett grovt, vitt träd sträcker den sig förbi, genom taket som det inte var där, säkert fem eller sex meter hög. Tre tjocka och knotiga nakna, köttiga ben, som en tripod. Högt där uppe vajar en ensam jättelik arm likt en lyftkran, och hon skymtar en öppning nära toppen av stammen, täckt av något som ser ut som en vals barder, en mun? Aimee har ryggen mot varelsen och tycks inte har märkt den när armen långsamt sänker sig mot henne.
Sakta drar Cheryl också upp visiret helt i pannan och skådar.
[Misslyckas med slaget för ljuset men klarar det för skepnaden, tar tre svåra och två lätta trauman.]
Runda 1 - Gruppen vinner initiativet.
Lauren tappar andan och hennes hjälm faller till marken och hon ställer sig upp för att sträcka sig mot Aimee och märker att när hon rör sig klänger trådarna sig fast hårdare, drar åt. Hon avbryter sin rörelse och fäster blicken på den hängande armen och sliter upp Carl-Gustav och avfyrar den mot varelsen.
[3 på VIS-slaget, misslyckat.]
Graneten lämnar mynningen med ett thuuumf och missar varelsen som i slowmotion och försvinner ur synhåll bakom den innan explosionen skakar dem, oklart på vilken sida av barriären den skedde.
Cheryl rör sig fram till Lauren, ignorerar trådarna som spänns och stretar och rycker granatgeväret ur hennes hand, “Ge mig det där!” och Lauren släpper geväret.
[Nya Visdomsslag för alla för att höra explosionen från granatkastaren - Walker lyckas med VIS-slaget (övriga misslyckas).]
Walker väcks ur sin galna vakendröm av sinnesintryck av skakningarna från explosionen och drar upp visiret med ett ryck. [Lyckas med KAR-slaget för ljuset men misslyckas för varelsen och tar sex svåra trauman och fyra lätta men Walker är en klippa och loopar inte.]
Runda 2 - Gruppen vinner initiativet.
Cheryl börjar ladda om Carl-Gustav. Lauren tar sig fram till Aimee och försöker väcka henne ur transen genom att greppa tag i hennes axlar, skaka, skrika ordlöst.
Aimee öppnar sina grumliga, mörka ögo och hon tittar på Lauren med förbryllad blick och ser Cheryl som laddar granatgeväret och hon följer Walkers blick och vänder sig om och stirrar på varelsen och bleknar något och backar ett steg.
Walker höjer sin automatkarbin och skjuter två snabba salvor mot den vita jätten [Två träffar,3S och 2S] och en chockvåg som går genom varelsen då den träffas av kulorna och spröten stelnar till av smärta. Ljudlöst slår armen ner [Slumpat mot någon av de som rör sig] mot Lauren och försöker greppa henne men Lauren kastar sig åt sidan när den jättelika handen sveper förbi.
Runda 3 - Varelsen vinner initiativet.
Varelsen byter mål och försöker slå ut mot Cheryl men missar henne. Cheryl har en plan och med nyladdat granatgevär vänder hon sig för att fånga varelsen i bakblåset från raketgeväret [Det visar sig vara en plan med brister - hon fumlar.] men något får granaten att falla ur pipan och explodera mitt ibland dem.
Samtliga fångas av explosionen.
[3t6 kritiska, 6 blir skadan, och det blir slag med nackdel för att ta halv skada för de som inte tagit av visiren, normalt för de som är vakna. Lauren misslyckas och loopar och misslyckas med sitt FYS-slag och får slå ytterligare ett FYS-slag men slår 20 och blir bara borta i en runda. Walker lyckas men Mitch, Alana, Richard, Tim, Aimee och Cheryl misslyckas och tar full skada. Varelsen misslyckas också.]
Aimee kastas till marken av explosionen och försöker avbryta ritualen. [Hon slår ett INT-slag och misslyckas.]
[Mitch misslyckas med sitt VIS-slag för uppmärksamhet. Alltså. Useless!]
Mitch pendlar mellan dröm och verklighet och tror att allt han upplever är en del av ritualen och med bizarr fascination upplever han hur delar av hans kropp trasas sönder av granatsplitter.
Runda 4 - Varelsen vinner initiativet.
I smärta attackerar varelsen [Rull, rull.] Lauren och träffar henne [Gör 4 lätta skada men Lauren har mätaren full av kritiska skador nu och de fyra lätta skadorna omvandlas direkt till fyra permanenta skador…] och varelsens arm greppar om henne och lyfter henne högt i luften och greppet är kraftfullt men inte krossande men Laurens kropp har tagit så mycket stryk att något går sönder i henne [De fyra permanenta skadorna blir -1 SMI, -1 FYS, -1 SMI, -1 STY vilket gör att hon går ner på negativ total SMI och avlider.] och hon blickar ner på vänner och älskare och samtidigt som varelsen höjer henne slocknar ljuset i hennes ögon och hennes blod faller likt regnet mot marken.
[Alana lyckas med sitt VIS-slag.]
Alana kommer till sans och sliter sig från implantatets stimulusöverbelastning [Misslyckas med KAR för ljuset men lyckas för varelsen] och ser det vita trädet och den livlösa Lauren och skriker ett primalskri och greppar sin Barett M82 och skjuter och skjuter [4S].
Även Tim lyckas slita sig fri men får panik av att se varelsen och angriper den i fasa men missar. Richard skjuter varelsen och träffar med alla kulor, Walker skjuter och missar. Cheryl börjar ladda om Carl Gustav.
När varelsen träffas av kulorna från Richard och Alana blir skadorna för mycket, den stelnar till och börjar ljudlöst rasa likt en massiv vit redwood och faller och nedslaget får marken att skaka. Samtidigt lyckas Aimee avbryta ritualen.
Efter.
Det vita ljuset dör ut och ersätts av röd stödbelysning, varelsens kropp är en suddig grå massa, där den tog mark har betongen spruckit. Våningsplanet är i förödelse, granaten har delvis raserat taket till våningen ovanför, Aimees assistenter är mörka siluetter där de kravlar omtumlade och omtöcknade i bråten.
Cheryl tar VR-glasögonen från sin panna och låter de glida ur hennes hand ner på marken och de krossas och hon ser över sina vänner och ser att ingen tycks blöda ut av sina skador. Laurens kropp står inte att finna, hon är försvunnen i etern.
Med bister min ser sig Aimee omkring innan hon startar om kretsarna igen, nätverket sluts, Mitch öppnar ögonen och ser förvånat ner på sin blödande kropp och tittar sen upp. Förödelse.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
[Och här blir man påmind om att vi spelar någon sorts flavor av OSR.
Det var helt klart en lång serie av dåliga tärningsslag och en del beslut som föll dåligt ut som ledde till att Lauren dog.
Ingen återhämtning för att de slog en etta. Aimee fumlar ritualen (och jag slår ett ganska nasty resultat på ritualfummeltabellen som jag fått av @wilper). Cheryl fumlar med granatgeväret. Aimee lyckas inte avbryta ritualen. Det råkar bli Lauren som varelsen attackerar sista rundan.
Men det är naturligtvis också en del beslut. Lauren var nivå 3 och har fått öka grundegenskaper nio gånger men är byggd med STY 1 och SMI 1 och 6 KP och har fokuserat nästan helt på att hencha. Hon har egentligen FYS 6 men den är neddragen till FYS 4 eftersom hon har tagit två krafter. Tar hon två eller tre permanenta skador är oddsen mycket dåliga att hon överlever, och med sin låga KP har har hon tämligen lätt att loopa och dra på sig svårare och svårare skador. Det är nästan lite vackert på slutet att det är fyra lätta skador som hon avlider av, Kufs skadesystem är verkligen wear-and-tear.
I båda dödsfallen vi haft i våra kampanjer har spelarnas egna livsfarliga vapen varit inblandade - motorsåg och granatgevär. Kraftfulla grejer att besegra kraftfulla fiender med, men också väldigt farliga att fumla med.
Vi hade i tidigare kampanjer redan etablerat regler för hur dödsfall skulle lösas ifall en karaktär dog, och en av dem är att spelaren får välja en av sina henchar att ta över och spela. Har de ingen får de välja fritt bland de andras henchar. Laurens spelare valde att ta över Walker.
Alla var lite shellshocked efter dödsfallet men överens om att vi skulle spela vidare (dock inte den kvällen) och kampanjen fortsätter därmed med en återhämtningsfas. En välbehövlig sådan.]
Det var helt klart en lång serie av dåliga tärningsslag och en del beslut som föll dåligt ut som ledde till att Lauren dog.
Ingen återhämtning för att de slog en etta. Aimee fumlar ritualen (och jag slår ett ganska nasty resultat på ritualfummeltabellen som jag fått av @wilper). Cheryl fumlar med granatgeväret. Aimee lyckas inte avbryta ritualen. Det råkar bli Lauren som varelsen attackerar sista rundan.
Men det är naturligtvis också en del beslut. Lauren var nivå 3 och har fått öka grundegenskaper nio gånger men är byggd med STY 1 och SMI 1 och 6 KP och har fokuserat nästan helt på att hencha. Hon har egentligen FYS 6 men den är neddragen till FYS 4 eftersom hon har tagit två krafter. Tar hon två eller tre permanenta skador är oddsen mycket dåliga att hon överlever, och med sin låga KP har har hon tämligen lätt att loopa och dra på sig svårare och svårare skador. Det är nästan lite vackert på slutet att det är fyra lätta skador som hon avlider av, Kufs skadesystem är verkligen wear-and-tear.
I båda dödsfallen vi haft i våra kampanjer har spelarnas egna livsfarliga vapen varit inblandade - motorsåg och granatgevär. Kraftfulla grejer att besegra kraftfulla fiender med, men också väldigt farliga att fumla med.
Vi hade i tidigare kampanjer redan etablerat regler för hur dödsfall skulle lösas ifall en karaktär dog, och en av dem är att spelaren får välja en av sina henchar att ta över och spela. Har de ingen får de välja fritt bland de andras henchar. Laurens spelare valde att ta över Walker.
Alla var lite shellshocked efter dödsfallet men överens om att vi skulle spela vidare (dock inte den kvällen) och kampanjen fortsätter därmed med en återhämtningsfas. En välbehövlig sådan.]
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Återhämtning
De slår en trea som sänks till en tvåa för att de är förföljda, får äntligen återhämta två veckor!
Lauren var lite av en pinata fylld med henchar (älskare) och spelarna har en sista möjlighet att rekrytera hennes följeslagare med fördel i den här fasen. Henchar som inte har någon “ägare” lämnar gruppen och om de är högre nivå än 0 kan de inte bli följeslagare igen.
Cheryl -
Mitch -
Walker -
De slår en trea som sänks till en tvåa för att de är förföljda, får äntligen återhämta två veckor!
Lauren var lite av en pinata fylld med henchar (älskare) och spelarna har en sista möjlighet att rekrytera hennes följeslagare med fördel i den här fasen. Henchar som inte har någon “ägare” lämnar gruppen och om de är högre nivå än 0 kan de inte bli följeslagare igen.
Cheryl -
- Söka vård - Lyckat
- Söka svar - Gräva i Danas trauman, vem var hon? - Lyckat INT-slag
Söka vårdGå i terapi
Mitch -
- Hencha Tim (med fördel) - Lyckat
- Söka vård - Lyckat
Söka vårdSöka vård
Walker -
- Hencha Richard (med fördel) - Lyckat
- Hencha Kim (med fördel) - Perfekt! (men kan ändå inte ha fler följeslagare pga KAR 2)
Söka vårdSöka vård
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Danas minnen
Med hjälp av sin (svindyra) terapeut gräver Cheryl i de trauman som hon tog över från Dana i sexritualen de fick från guru Schaum, sökandes efter svar och att förstå vad som hänt och varit och om saker faktiskt var bättre förr.
Minnen från en tid innan Danas pålning visar ett lyckligt hippiekollektiv i staden i dalen där hon tillsammans med sina närmaste präster och prästinnor hängav sig åt köttets luster med varandra. Snabba bilder flyger förbi Cheryls medvetande där Dana piskar sina undersåtar med smärtans piska, fastfjättrade i stolarna i hennes hem i grottorna.
Folket i dalen tillbedde Den Enda, en varelse lik den staty som gruppen skymtade i Danas inre kammare. En lång reslig figur, över fyra meter, med en skalle som påminner Cheryl om Familjens skepnader, ett gloriaförsett kranie. Den Enda var inte könlös, nej flerkönad, med fyra läderartade vingar och en insektsliknande underkropp och åtta kvinnobröst på torson. Det gick år mellan gångerna då Den Enda vandrade ibland dem men tillbedjandet bland folket var evigt närvarande och konstant, lett av Dana och hennes prästerskap.
De fyra aspekterna av Den Enda, hennes gåvor - lust, kreativitet, uppmärksamhet och gemenskap - tillbads i de fyra tornen.
I minnena finns ingen dimma, det var blad på träden och gräset var grönt och det var inget regn av blod och staden i dalen var en plats av frid och gemenskap, så länge man följde Den Endas lära.
Kultens inflytandet växte och folk från andra sidan barriären kom och välkomnades med öppna armar.
När sällskapet som kallade sig själva Butlers dök upp ser Cheryl i Danas minnen att Vics ingick i följet, en Vics som ser ut att vara i samma ålder som han är nu. De övriga i sällskapet känner hon inte igen, en äldre man med grånat hår i fyrtioårsåldern och ett par yngre kvinnor.
Det är Butlers och Vics som stormar Danas tempel och binder henne och sorgen och vreden och vetskapen om att hennes präster dödades är påtaglig i Danas trauman.
Med hjälp av sin (svindyra) terapeut gräver Cheryl i de trauman som hon tog över från Dana i sexritualen de fick från guru Schaum, sökandes efter svar och att förstå vad som hänt och varit och om saker faktiskt var bättre förr.
Minnen från en tid innan Danas pålning visar ett lyckligt hippiekollektiv i staden i dalen där hon tillsammans med sina närmaste präster och prästinnor hängav sig åt köttets luster med varandra. Snabba bilder flyger förbi Cheryls medvetande där Dana piskar sina undersåtar med smärtans piska, fastfjättrade i stolarna i hennes hem i grottorna.
Folket i dalen tillbedde Den Enda, en varelse lik den staty som gruppen skymtade i Danas inre kammare. En lång reslig figur, över fyra meter, med en skalle som påminner Cheryl om Familjens skepnader, ett gloriaförsett kranie. Den Enda var inte könlös, nej flerkönad, med fyra läderartade vingar och en insektsliknande underkropp och åtta kvinnobröst på torson. Det gick år mellan gångerna då Den Enda vandrade ibland dem men tillbedjandet bland folket var evigt närvarande och konstant, lett av Dana och hennes prästerskap.
De fyra aspekterna av Den Enda, hennes gåvor - lust, kreativitet, uppmärksamhet och gemenskap - tillbads i de fyra tornen.
I minnena finns ingen dimma, det var blad på träden och gräset var grönt och det var inget regn av blod och staden i dalen var en plats av frid och gemenskap, så länge man följde Den Endas lära.
Kultens inflytandet växte och folk från andra sidan barriären kom och välkomnades med öppna armar.
När sällskapet som kallade sig själva Butlers dök upp ser Cheryl i Danas minnen att Vics ingick i följet, en Vics som ser ut att vara i samma ålder som han är nu. De övriga i sällskapet känner hon inte igen, en äldre man med grånat hår i fyrtioårsåldern och ett par yngre kvinnor.
Det är Butlers och Vics som stormar Danas tempel och binder henne och sorgen och vreden och vetskapen om att hennes präster dödades är påtaglig i Danas trauman.
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 70 - In memoriam Lauren
Kväll. Den artonde våningen på The Siren liknar fortfarande en krigszon med krossat glas, sprucken betong och inrasat tak men en extravagant sådan med kokain, kristallglas med champagne och rysk kaviar och svarta silkesband hänger mellan vita plastskynken och en kista av silver vilar på ett svart podie där röda lågor slår upp och det gröna ljuset från hundratals discokulor ger hela våningen en lugn inramning som bryts av den dova basen när DJ MiXXX spelar chillstep-remixar av Simon and Garfunkel som hälsar sin gamla vän mörkret med ljusa stämmor.
Kim är inte där, oklart var hon är och om hon lever.
Mitch bär kostym färgad i äckligt dyr vantablack med svarta skor, så mörk att han tycks försvinna mot bakgrunden. Det enda som står ut är Schaum röda sjal, slarvigt nedtryckt i bröstfickan. “Fy fan vilken episk begravning.” Hans näsduk är fuktad av glädjetårar. “Det måste varit hennes dröm, du ledde verkligen vägen på slutet. Fan vad coolt.”
Alana har en svart pälsrock från Dior över en svart nätcatsuit från Kenzo och svarta uggs. Hennes makeup är rinnig av tårar. “Alltså, jättefint. Men … det gör så jävla ont fortfarande! Så sjukt jävla orättvist. Vad hade hon gjort?” Hon tystnar.
Mitch rycker lätt på axlarna. “En del. Vi har väl alla gjort en del. Men inte så att hon förtjänar det här, döden alltså, hon förtjänar en större begravning. Hon var speciell.”
Walkers min är bister där han stirrar in i lågorna som slickar den tomma silverkistan. “Jag köper det inte. Jag tror inte på att hon är död. Hon kanske är kvar där, på andra sidan.” Walker bär en svart Louis Vuitton pilotjacka, runda solglasögon från Bvlgari, håret bakåtslickat, ett trasigt vitt linne och mörka jeans som han fått av Tom Ford. Alana tittar misstänksamt på honom. Det är alltid lite obehagligt att se dem sida vid sida.
Mitch ser på Walker. “Jag vet inte, jag var helt injackad i flowet, såg inget, det var bara kaos. Men Lauren var … Hade hon levt hade hon varit tillbaka, jag hade känt det!”
W: “Hon var mer än familj, hon var en gudinna.” Han går fram till kistan. Mitch har fått festfixa och kör någon sorts kitschanspelning på vikingabegravningar som tema. “Med tanke på allt jävla sjukt som hänt, är det verkligen omöjligt att hon lever?”
Mitch suckar. “Nu låter du som Kim.”
Walker blixtrar till, “Kom inte här och säg något om Bryan! Framför allt var inte Lauren någon Bryan!”, och Mitch tittar ner och nickar stumt, förläget.
Richard är klädd i Balenciaga, en svart sammetskostym med en sällsynt svart ros i knapphålet, det mörka långa håret är uppsatt i en toppknut som en samuraj och han har svärtat sig under ögonen som en NFL linebacker. “Är hon död eller? Kim.”
Walker tittar på honom och tar av sig solglasögonen, hans ögonvitor är rosa. “Jag vet inte, det känns förjävligt att bara lämna henne, Vics har mycket att svara för.”
R: “Vi var väl tvungna att avbryta. Men det skar i hjärtat att inte leta efter henne.”
W: ”Ja, det var inte frivilligt.” Han ser på Mitch. “Vad händer? Det har ju gått två veckor.”
Mitch tittar ner, känner på bandagen efter granatsplittret. Han sneglar mot Carl Gustaven som står på ett ställ framför kistan, med en bukett vita rosor hängda från eldröret.
Walker stirrar forskande på Mitch. “Vad tror du hände? Payback från Butlers?”
M: “Det måste ju ha varit de som gjorde något, hur skulle resan annars ha gått fel?”
W: “Jag undrar om vi verkligen kan lita på Aimee.”.
M: “Efter vad ni sa så blev hon ju också attackerad innan hon förde oss i säkerhet.”
Han kliar sig i nacken, krafsar på implantatet. “Nej, det var inte medvetet. Vi kanske inte kan lita på henne, men hon gjorde inte det här med mening.”
W: “Hur vet du det?”
Mitch flinar svagt. “Jag känner det i mina ben. I mina fingrar, i mina tår.”
Alana nickar. “Hon är ju tusen gånger trevligare än Butlers, eller hur?”
Walker suckar. “Butlers, vilka jävla rövar de är.”
Alana nickar tyst.
M: “Jag trodde att Cheryl skulle ha kommit vid det här laget.” Han tittar mot öppningarna i väggarna.
Tim kommer mot honom och håller upp mobilens kamera, han har ett Vintage Google Glass-visir och ser lite cyber ut som vanligt. “Över 9000 tittar just nu på Orbis, säg något vitsigt.”
Mitch gör en halvhjärtad Gene Simmons-grimas. “Rock’n’roll. Rock’n’fuckin’Roll, Tim.”
Han tittar allvarligt på Tim. “Vi måste upp i 15000 innan vi lägger ner, kanske om vi spränger något. Kan du göra nåt för att få upp viewsen?”
Tim nickar och korspostar sändningen för att dra mer intresse.
Nu kommer Cheryl upp med hissen och hon är klädd i vitt som vanligt, men inte Dior, det är Laurens sista fest och det kan inte vara Dior. Klänningen är förstörd, den svarta eyelinern har droppat ner på barmen. Uppenbart berusad. Vinglar när hon kommer in, kastar en nallebjörn med texten “Jag är ledsen att du är död” i lågorna. Sätter sig bredbent på en kabelvinda.
Mitch tar en flaska champagne, dricker halva och kastar den sedan rakt ut i natten från artonde våningen, sätter sig brevid Cheryl.
Walker tar och ser sig om i rummet, viker ut solglasögonen och sätter på sig dem igen, sätter sig på golvet mellan Mitch och Cheryl. Mitch blänger först på honom, men rycker sedan på axlarna och blickar mot Cheryl. ”Vad nu?”
C: “Kim.”
Mitch ropar på sin nya svans. “Tim! Har du hört något på the dark side of the web?
Tim kommer över, hans blick är blank, trots Mitchs cringe webjargong. Han spelar med, gör sitt ansikte allvarligt. “Den mörka sidan är tyst för tillfället.”
Mitch rycker på axlarna. “Bra att du kollade i alla fall. Jag provade lite själv men fick bara upp skumma grejer. Sen postade jag en bild på henne på Orbis och frågade om någon sett henne. Inga träffar.” Han vänder sig mot Cheryl. “Tror du hon är kvar på andra sidan? Eller drar vi till Vics?”
W: “Vad vet vi om honom? Hur många personer har han hos sig? Visst, jag gör allt för att få honom att betala, men att dö är inte på den listan. Inte på det sättet i alla fall.”
De diskuterar Vics hus, och att Cheryl var ihop med honom i flera månader.
Mitch tittar upp mot betongtaket, men hans blick är dimmig som att han kan se över till andra sidan. “Kan man kapa kedjorna? Släppa himlen fri.”
W: “Har ni tittat på den? Det är väl bara att titta på den med en kikare. Tim, du måste väl ha sånt, teleobjektiv?”
Mitch funderar på om det går att ringa med teleobjektiv. De ignorerar honom.
Tim tittar på Mitch och ser lite ledsen ut och rycker sen på axlarna. “Det går väl att fixa.”
W: “Men det är Vics vi fokuserar på?”
M: “Jag vill få tillbaka Kim. Bryan och Lauren är borta, inte Kim också.”
W: “Du har väl Vics nummer, Cheryl?”
Om blickar kunde döda hade Walker varit toast men Cheryls röst är neutral. “Jag är inte på humör.” Hon skvätter lite vodka i flammorna.
De diskuterar vad de vill göra. Storma Butlers torn? Hämta hem Kim? Åka från Vics ställe? Alla tre på en och samma gång?
M: “Ikväll?”
Cheryl reser sig upp som svar och slänger vodkaflaskan ut i natten efter Mitchs champange och vinglar bort mot hissen igen.
Mitch gör en kip up och kommer på fötter. “Tim, lägg delay på sändningen så de inte vet att vi är på väg.” Han tittar på Alana och ler brett mot henne. “Crash and burn, baby, crash and burn.” Hon nickar och hennes ansikte är gråtet men hon ler svagt tillbaka och lägger handen runt hans midja och de går mot hissen och Mitch greppar Carl Gustaf på vägen ut och snurrar den som en revolverman ett par gånger innan han kommer på något och trycker den sen i händerna på Alana som kan hantera den. Bäst att spela säkert den här gången.
Kväll. Den artonde våningen på The Siren liknar fortfarande en krigszon med krossat glas, sprucken betong och inrasat tak men en extravagant sådan med kokain, kristallglas med champagne och rysk kaviar och svarta silkesband hänger mellan vita plastskynken och en kista av silver vilar på ett svart podie där röda lågor slår upp och det gröna ljuset från hundratals discokulor ger hela våningen en lugn inramning som bryts av den dova basen när DJ MiXXX spelar chillstep-remixar av Simon and Garfunkel som hälsar sin gamla vän mörkret med ljusa stämmor.
Kim är inte där, oklart var hon är och om hon lever.
Mitch bär kostym färgad i äckligt dyr vantablack med svarta skor, så mörk att han tycks försvinna mot bakgrunden. Det enda som står ut är Schaum röda sjal, slarvigt nedtryckt i bröstfickan. “Fy fan vilken episk begravning.” Hans näsduk är fuktad av glädjetårar. “Det måste varit hennes dröm, du ledde verkligen vägen på slutet. Fan vad coolt.”
Alana har en svart pälsrock från Dior över en svart nätcatsuit från Kenzo och svarta uggs. Hennes makeup är rinnig av tårar. “Alltså, jättefint. Men … det gör så jävla ont fortfarande! Så sjukt jävla orättvist. Vad hade hon gjort?” Hon tystnar.
Mitch rycker lätt på axlarna. “En del. Vi har väl alla gjort en del. Men inte så att hon förtjänar det här, döden alltså, hon förtjänar en större begravning. Hon var speciell.”
Walkers min är bister där han stirrar in i lågorna som slickar den tomma silverkistan. “Jag köper det inte. Jag tror inte på att hon är död. Hon kanske är kvar där, på andra sidan.” Walker bär en svart Louis Vuitton pilotjacka, runda solglasögon från Bvlgari, håret bakåtslickat, ett trasigt vitt linne och mörka jeans som han fått av Tom Ford. Alana tittar misstänksamt på honom. Det är alltid lite obehagligt att se dem sida vid sida.
Mitch ser på Walker. “Jag vet inte, jag var helt injackad i flowet, såg inget, det var bara kaos. Men Lauren var … Hade hon levt hade hon varit tillbaka, jag hade känt det!”
W: “Hon var mer än familj, hon var en gudinna.” Han går fram till kistan. Mitch har fått festfixa och kör någon sorts kitschanspelning på vikingabegravningar som tema. “Med tanke på allt jävla sjukt som hänt, är det verkligen omöjligt att hon lever?”
Mitch suckar. “Nu låter du som Kim.”
Walker blixtrar till, “Kom inte här och säg något om Bryan! Framför allt var inte Lauren någon Bryan!”, och Mitch tittar ner och nickar stumt, förläget.
Richard är klädd i Balenciaga, en svart sammetskostym med en sällsynt svart ros i knapphålet, det mörka långa håret är uppsatt i en toppknut som en samuraj och han har svärtat sig under ögonen som en NFL linebacker. “Är hon död eller? Kim.”
Walker tittar på honom och tar av sig solglasögonen, hans ögonvitor är rosa. “Jag vet inte, det känns förjävligt att bara lämna henne, Vics har mycket att svara för.”
R: “Vi var väl tvungna att avbryta. Men det skar i hjärtat att inte leta efter henne.”
W: ”Ja, det var inte frivilligt.” Han ser på Mitch. “Vad händer? Det har ju gått två veckor.”
Mitch tittar ner, känner på bandagen efter granatsplittret. Han sneglar mot Carl Gustaven som står på ett ställ framför kistan, med en bukett vita rosor hängda från eldröret.
Walker stirrar forskande på Mitch. “Vad tror du hände? Payback från Butlers?”
M: “Det måste ju ha varit de som gjorde något, hur skulle resan annars ha gått fel?”
W: “Jag undrar om vi verkligen kan lita på Aimee.”.
M: “Efter vad ni sa så blev hon ju också attackerad innan hon förde oss i säkerhet.”
Han kliar sig i nacken, krafsar på implantatet. “Nej, det var inte medvetet. Vi kanske inte kan lita på henne, men hon gjorde inte det här med mening.”
W: “Hur vet du det?”
Mitch flinar svagt. “Jag känner det i mina ben. I mina fingrar, i mina tår.”
Alana nickar. “Hon är ju tusen gånger trevligare än Butlers, eller hur?”
Walker suckar. “Butlers, vilka jävla rövar de är.”
Alana nickar tyst.
M: “Jag trodde att Cheryl skulle ha kommit vid det här laget.” Han tittar mot öppningarna i väggarna.
Tim kommer mot honom och håller upp mobilens kamera, han har ett Vintage Google Glass-visir och ser lite cyber ut som vanligt. “Över 9000 tittar just nu på Orbis, säg något vitsigt.”
Mitch gör en halvhjärtad Gene Simmons-grimas. “Rock’n’roll. Rock’n’fuckin’Roll, Tim.”
Han tittar allvarligt på Tim. “Vi måste upp i 15000 innan vi lägger ner, kanske om vi spränger något. Kan du göra nåt för att få upp viewsen?”
Tim nickar och korspostar sändningen för att dra mer intresse.
Nu kommer Cheryl upp med hissen och hon är klädd i vitt som vanligt, men inte Dior, det är Laurens sista fest och det kan inte vara Dior. Klänningen är förstörd, den svarta eyelinern har droppat ner på barmen. Uppenbart berusad. Vinglar när hon kommer in, kastar en nallebjörn med texten “Jag är ledsen att du är död” i lågorna. Sätter sig bredbent på en kabelvinda.
Mitch tar en flaska champagne, dricker halva och kastar den sedan rakt ut i natten från artonde våningen, sätter sig brevid Cheryl.
Walker tar och ser sig om i rummet, viker ut solglasögonen och sätter på sig dem igen, sätter sig på golvet mellan Mitch och Cheryl. Mitch blänger först på honom, men rycker sedan på axlarna och blickar mot Cheryl. ”Vad nu?”
C: “Kim.”
Mitch ropar på sin nya svans. “Tim! Har du hört något på the dark side of the web?
Tim kommer över, hans blick är blank, trots Mitchs cringe webjargong. Han spelar med, gör sitt ansikte allvarligt. “Den mörka sidan är tyst för tillfället.”
Mitch rycker på axlarna. “Bra att du kollade i alla fall. Jag provade lite själv men fick bara upp skumma grejer. Sen postade jag en bild på henne på Orbis och frågade om någon sett henne. Inga träffar.” Han vänder sig mot Cheryl. “Tror du hon är kvar på andra sidan? Eller drar vi till Vics?”
W: “Vad vet vi om honom? Hur många personer har han hos sig? Visst, jag gör allt för att få honom att betala, men att dö är inte på den listan. Inte på det sättet i alla fall.”
De diskuterar Vics hus, och att Cheryl var ihop med honom i flera månader.
Mitch tittar upp mot betongtaket, men hans blick är dimmig som att han kan se över till andra sidan. “Kan man kapa kedjorna? Släppa himlen fri.”
W: “Har ni tittat på den? Det är väl bara att titta på den med en kikare. Tim, du måste väl ha sånt, teleobjektiv?”
Mitch funderar på om det går att ringa med teleobjektiv. De ignorerar honom.
Tim tittar på Mitch och ser lite ledsen ut och rycker sen på axlarna. “Det går väl att fixa.”
W: “Men det är Vics vi fokuserar på?”
M: “Jag vill få tillbaka Kim. Bryan och Lauren är borta, inte Kim också.”
W: “Du har väl Vics nummer, Cheryl?”
Om blickar kunde döda hade Walker varit toast men Cheryls röst är neutral. “Jag är inte på humör.” Hon skvätter lite vodka i flammorna.
De diskuterar vad de vill göra. Storma Butlers torn? Hämta hem Kim? Åka från Vics ställe? Alla tre på en och samma gång?
M: “Ikväll?”
Cheryl reser sig upp som svar och slänger vodkaflaskan ut i natten efter Mitchs champange och vinglar bort mot hissen igen.
Mitch gör en kip up och kommer på fötter. “Tim, lägg delay på sändningen så de inte vet att vi är på väg.” Han tittar på Alana och ler brett mot henne. “Crash and burn, baby, crash and burn.” Hon nickar och hennes ansikte är gråtet men hon ler svagt tillbaka och lägger handen runt hans midja och de går mot hissen och Mitch greppar Carl Gustaf på vägen ut och snurrar den som en revolverman ett par gånger innan han kommer på något och trycker den sen i händerna på Alana som kan hantera den. Bäst att spela säkert den här gången.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 71 - Vics ställe
Sen kväll. De mörka vågorna kraschar mot svarta stenar långt under oändlighetspoolen som hänger ut över tomtkanten till Victor Delaneys villa vid Deer Bluffs och utanför den mörka kusten ligger en lyxjakt för ankar likt en vit glimmande svan i den svala natten och villan är endast lätt upplyst i aquamarin och svalt vitt från den stilla poolen och tyst och öde och de lätta metalliska klinkandet från änterhakar och det vinande ljudet av vajar som spänns och kroppar som hissas uppåt försvinner i den mjuka brisen.
Alana är först över räcket, till synes oberörd av granatgeväret hon bär över axeln. Vig som en katt smyger hon några steg och spejar innan hon sträcker ner en arm och hjälper upp Mitch.
Han sliter till sig henne, kysser henne. “Fan vad sexig du är på nattlig räd.” Hon drar handen genom hans bakåtstrukna hår, tittar honom djupt i ögonen, viskar. “Nu babe, nu kör vi.”
Mitch vänder sig om och ser att de andra kämpat sig upp för krönet utan hans hjälp. Han har skaffat Leatherfaces originalmask från 1972 istället för skyddsmask, moddad med ett lätt luftfilter, och han drar ner den över ansiktet och drar fram sin motorsåg, men drar inte igång den.
Dana pustar och lägger en hand på Cheryls axel när hon kommer upp. Hon verkar äldre, inte lika ungdomlig och stark som de minns henne. Oavsett om det nu är klättringen eller tiden som kommit ikapp henne är hon märkbart tagen av den fysiska ansträngningen.
Dana har en mörk dräkt, enkel och inte av någon designer de känner igen, löst sittande, nästan som en mjukisdress. Hennes hår är knutet i en hästsvans och hennes ansikte ser stramt ut, skinnet spänt över kindbenen, ögonen allvarliga. Hon tittar upp mot villan och sedan mot Cheryl, men utan gnistan av hämnd tänd i hennes ögon. Hon ser mest trött ut och hennes blick är full av tillit. Hon kramar Cheryls hand. Cheryl håller kvar greppet, de går hand i hand upp mot villan.
De passerar den upplysta poolen och baren där Vics och Cheryl pratade för så länge sen. En evighet sen.
Franska dörrar i glas leder in i villan, men Tim stoppar dem, pekar på den infattade metallslingan och sedan på kodlåset, ser frågande på Mitch som säger åt honom att fixa det. De byter en blick. Mitch försöker dölja att han är imponerad av Tim.
Tim tar upp en skruvmejsel och börjar bearbeta panelen för att kunna jacka in sig. Dana fortsätter att krama Cheryls hand. Hon är förväntansfull, men nervös.
Walker står och pendlar med blicken mellan Dana och Tims arbete. Richard har sitt vapen draget och tittar på Walker. “Inga vakter?”
W: “Inga vi kan se i alla fall.”
R: ”Tror du han har ninjor eller?”
Walker tar Richards kommentar på fullaste allvar och rycker på axlarna.“Skulle inte förvåna mig, börjar kaststjärnorna flyga så vet vi.”
Richard ser militärisk ut, han vaktar över de andra medlemmarna, fortfarande i mörk sammetskostym fast med skyddsmask i pannan och automatvapen, lika delar militärkitsch och Tarantino-gangster.
Tim är nu inkopplad och försöker få upp låset. [INT 1, men han har ju fördel.] Han svettas, trycker frenetiskt på Enter, men inget händer. “Den känner inte igen mina koder. Märkligt.”
Cheryl kikar upp mot andra våningen [50-50 slag], ser att balkongdörren verkar stå på glänt, får hjälp av Mitch upp på den breda balkongen som blickar ut mot utsikten, Mitch kikar upp under Laurens kjol som Cheryl bär.
Cheryl tittar in genom den öppna dörren, sovrummet är inrett i filmjapansk orientalkitsch-stil med katana och wakizashi upphängda över sängen.
Cheryl tar ett kliv in och drar fingret på golvet för att fånga upp om det finns damm men det är välstädat och sängen är bäddad, hon går ut och vinkar ned till den övriga gruppen och ett par minuter senare är de samlade upp på balkongen. Richard lutar sig ut över räcket och spanar ut över gården.
W: “Ser du något?”
R: “Misstänkt lite folk.”
W: “Nåväl, vi får väl se vad som väntar på andra sidan. Sovrumsdörren alltså.”
Richard osäkrar sitt vapen. Walker gör detsamma.
Alana tar täten, smyger in i sovrummet med dragen uzi. Walker stannar till och beundrar svärden över vägen, han lägger ifrån sig en flaska vin på sängen och tar ett av svärden. Plötsligt är det är 90-tal och alla har långa mörka oljerockar och solglasögon och det regnar hela tiden, åtminstone i Walkers huvud.
Alana smyger lågt, hälften modellande för Mitch, hälften för att smyga. Hon är ljudlös och tar sig ut i en korridor som överblickar en rejäl lounge / vardagsrum på markplan med en firepit, öppet kök och bar, mörk marmor och guld. Huset är original dyrt 80-tal, helt tydligt.
Korridoren har ytterligare två dörrar på övre plan och en öppen trappa ned till loungen. Likt en insatsstyrka skjuter Walker och Richard försiktigt upp en av dörrarna, ännu ett sovrum. Den andra dörren leder till ett välutrustat gym med speglar och kameror överallt. Mitch tar chansen att posera med motorsågen.
Tim tittar lite trött på honom och går sen fram och granskar kamerorna. “De verkar inte på.”
M: ”Synd. Men du filmar väl?”
Tim ler blekt. “Självklart.” Han drar upp sin telefon, slår på kaninöron i snapchatfiltret och filmar Mitch och plötsligt är Tims leende lite varmare och nöjdare. Mitch poserar lite maskulint, omedveten om gnagarfiltret.
Alana har lämnat sin pojkvän och smugit sig ner för trappan och ser sig om runt baren, inget. Hon öppnar kylen och fiskar fram en flaska vodka. Cheryl noterar att det är samma märke som hon och Vics drack på sin första dejt.
Det verkar inte vara någon här. De ser inga tecken efter Kim, typ tejprester eller så. Det är väldigt välstädat, Vics har säkert en firma.
Mitch och Tim kommer ner för trappan. Mitch orkar inte sänka rösten längre. “Det är enklare på film, inte ens Sherlock hade hittat något här.”
Cheryl inser att huset har en källare och med sina mäklarkunskaper [Overpowered.] hittar hon snabbt trappan ner.
Alana tar täten ner för källartrappan och visslar tilll imponerat av den upplysta vinkällaren på andra sidan av en glasdörr. Flaskorna hänger prydligt i ett järnnät och det är lite vårbäckskänsla av det öppna vattenfallet på den bortre väggen i vinkällaren.
A: “Om vi misstänkte att han var en vampyr från medeltiden så kan vi stryka det. Mer 90-tal.”
Mitch suckar. “Jag är besviken. Nåja, vi behöver i alla fall inte vara oroliga för att få slut på vin i ritualen. Walker, sabrera den här. Tim, filma.”
Walker sabrerar flaskan med sin nya katana.
De diskuterar dolda utrymmen tills Alana pekar på en mörk metalldörr i andra änden av vinkällaren. Allas blickar vänds dit.
Mitchs ansikte går in i combatmode. “Gör er redo.”
Han hasar mot den och försöker skjuta upp den med fötterna. Men den är låst med hänglås med kod, analogt. Mitch har ju lärt sig av Sean Dennis hur man gör med sådana, men det är för svårt. “Tio kombinationer, det är svårt.” Mitch kämpar ett tag, men nej. “Kan det vara ett datum?”
Cheryl vrider in datumet för hennes och Vics första dejt. Klick, låset går upp. Mitch är oerhört imponerad att hon kunde dyrka det så fort.
Walker tittar storögt på Cheryl. “Säg att det inte var julafton.”
Cheryls blick är tom och kall. “Det var inte julafton.”
Rummet på andra sidan är oväntat stort, femton gånger femton meter, och mitten domineras av ett podium. På marken en etsad cirkel, bred nog att rymma åtta deltagare. De kan inte undgå de mörka fläckarna på podiet. Knappast vin.
Mitch söker snabbt genom rummet, men nej, sfären är inte här. Men i ett skåp hittar de små krus med ögonlera, specialbeställd från Japan.
Mitch tar lite lera och drar en tjock rand över bägge ögonen. Dana går fram till podiet och drar handen över fläckarna, hon tittar på Cheryl. “Jag känner ingen vrede längre, bara sorg och avsmak. Det är ett stort ansvar att leda när folk följer en. Det är… lätt att göra fel när någon litar på en så mycket att de lägger sina liv i ens händer.
Mitch tittar på Alana och Walker, båda formade av Vics misstag. “Man måste kanske bara ta bort det sjuka.” Han ställer sig i cirkeln. Alana känner igen sig, det var hit de fördes med bindlar, det var här det började gå åt helvete. Alana och Walker byter blickar som talar om det de upplevde i dimman på andra sidan.
Walker vänder sig mot de andra, hans ansikte är blekt. “ Jag hoppas ni är bättre på det här än vad Vics var.”
Alana nickar och tittar på Cheryl. “Jag litar mer på Cheryl än på honom.” Cheryl nickar åt henne utan att säga ett ord.
Cheryl ritar sin egen cirkel, vägrar att följa i Butlernas fotspår mer än nödvändigt, att göra avsteg från deras egen version av ritualen. Vinet delas i kalken. De betraktar varandra, de är en brokig skara, innan de sluter ögonen och drar ner maskerna för ansiktena.
[Hon slår inte längre med nackdel - ritualen är nu hemtam. 18, lyckat.]
Sen kväll. De mörka vågorna kraschar mot svarta stenar långt under oändlighetspoolen som hänger ut över tomtkanten till Victor Delaneys villa vid Deer Bluffs och utanför den mörka kusten ligger en lyxjakt för ankar likt en vit glimmande svan i den svala natten och villan är endast lätt upplyst i aquamarin och svalt vitt från den stilla poolen och tyst och öde och de lätta metalliska klinkandet från änterhakar och det vinande ljudet av vajar som spänns och kroppar som hissas uppåt försvinner i den mjuka brisen.
Alana är först över räcket, till synes oberörd av granatgeväret hon bär över axeln. Vig som en katt smyger hon några steg och spejar innan hon sträcker ner en arm och hjälper upp Mitch.
Han sliter till sig henne, kysser henne. “Fan vad sexig du är på nattlig räd.” Hon drar handen genom hans bakåtstrukna hår, tittar honom djupt i ögonen, viskar. “Nu babe, nu kör vi.”
Mitch vänder sig om och ser att de andra kämpat sig upp för krönet utan hans hjälp. Han har skaffat Leatherfaces originalmask från 1972 istället för skyddsmask, moddad med ett lätt luftfilter, och han drar ner den över ansiktet och drar fram sin motorsåg, men drar inte igång den.
Dana pustar och lägger en hand på Cheryls axel när hon kommer upp. Hon verkar äldre, inte lika ungdomlig och stark som de minns henne. Oavsett om det nu är klättringen eller tiden som kommit ikapp henne är hon märkbart tagen av den fysiska ansträngningen.
Dana har en mörk dräkt, enkel och inte av någon designer de känner igen, löst sittande, nästan som en mjukisdress. Hennes hår är knutet i en hästsvans och hennes ansikte ser stramt ut, skinnet spänt över kindbenen, ögonen allvarliga. Hon tittar upp mot villan och sedan mot Cheryl, men utan gnistan av hämnd tänd i hennes ögon. Hon ser mest trött ut och hennes blick är full av tillit. Hon kramar Cheryls hand. Cheryl håller kvar greppet, de går hand i hand upp mot villan.
De passerar den upplysta poolen och baren där Vics och Cheryl pratade för så länge sen. En evighet sen.
Franska dörrar i glas leder in i villan, men Tim stoppar dem, pekar på den infattade metallslingan och sedan på kodlåset, ser frågande på Mitch som säger åt honom att fixa det. De byter en blick. Mitch försöker dölja att han är imponerad av Tim.
Tim tar upp en skruvmejsel och börjar bearbeta panelen för att kunna jacka in sig. Dana fortsätter att krama Cheryls hand. Hon är förväntansfull, men nervös.
Walker står och pendlar med blicken mellan Dana och Tims arbete. Richard har sitt vapen draget och tittar på Walker. “Inga vakter?”
W: “Inga vi kan se i alla fall.”
R: ”Tror du han har ninjor eller?”
Walker tar Richards kommentar på fullaste allvar och rycker på axlarna.“Skulle inte förvåna mig, börjar kaststjärnorna flyga så vet vi.”
Richard ser militärisk ut, han vaktar över de andra medlemmarna, fortfarande i mörk sammetskostym fast med skyddsmask i pannan och automatvapen, lika delar militärkitsch och Tarantino-gangster.
Tim är nu inkopplad och försöker få upp låset. [INT 1, men han har ju fördel.] Han svettas, trycker frenetiskt på Enter, men inget händer. “Den känner inte igen mina koder. Märkligt.”
Cheryl kikar upp mot andra våningen [50-50 slag], ser att balkongdörren verkar stå på glänt, får hjälp av Mitch upp på den breda balkongen som blickar ut mot utsikten, Mitch kikar upp under Laurens kjol som Cheryl bär.
Cheryl tittar in genom den öppna dörren, sovrummet är inrett i filmjapansk orientalkitsch-stil med katana och wakizashi upphängda över sängen.
Cheryl tar ett kliv in och drar fingret på golvet för att fånga upp om det finns damm men det är välstädat och sängen är bäddad, hon går ut och vinkar ned till den övriga gruppen och ett par minuter senare är de samlade upp på balkongen. Richard lutar sig ut över räcket och spanar ut över gården.
W: “Ser du något?”
R: “Misstänkt lite folk.”
W: “Nåväl, vi får väl se vad som väntar på andra sidan. Sovrumsdörren alltså.”
Richard osäkrar sitt vapen. Walker gör detsamma.
Alana tar täten, smyger in i sovrummet med dragen uzi. Walker stannar till och beundrar svärden över vägen, han lägger ifrån sig en flaska vin på sängen och tar ett av svärden. Plötsligt är det är 90-tal och alla har långa mörka oljerockar och solglasögon och det regnar hela tiden, åtminstone i Walkers huvud.
Alana smyger lågt, hälften modellande för Mitch, hälften för att smyga. Hon är ljudlös och tar sig ut i en korridor som överblickar en rejäl lounge / vardagsrum på markplan med en firepit, öppet kök och bar, mörk marmor och guld. Huset är original dyrt 80-tal, helt tydligt.
Korridoren har ytterligare två dörrar på övre plan och en öppen trappa ned till loungen. Likt en insatsstyrka skjuter Walker och Richard försiktigt upp en av dörrarna, ännu ett sovrum. Den andra dörren leder till ett välutrustat gym med speglar och kameror överallt. Mitch tar chansen att posera med motorsågen.
Tim tittar lite trött på honom och går sen fram och granskar kamerorna. “De verkar inte på.”
M: ”Synd. Men du filmar väl?”
Tim ler blekt. “Självklart.” Han drar upp sin telefon, slår på kaninöron i snapchatfiltret och filmar Mitch och plötsligt är Tims leende lite varmare och nöjdare. Mitch poserar lite maskulint, omedveten om gnagarfiltret.
Alana har lämnat sin pojkvän och smugit sig ner för trappan och ser sig om runt baren, inget. Hon öppnar kylen och fiskar fram en flaska vodka. Cheryl noterar att det är samma märke som hon och Vics drack på sin första dejt.
Det verkar inte vara någon här. De ser inga tecken efter Kim, typ tejprester eller så. Det är väldigt välstädat, Vics har säkert en firma.
Mitch och Tim kommer ner för trappan. Mitch orkar inte sänka rösten längre. “Det är enklare på film, inte ens Sherlock hade hittat något här.”
Cheryl inser att huset har en källare och med sina mäklarkunskaper [Overpowered.] hittar hon snabbt trappan ner.
Alana tar täten ner för källartrappan och visslar tilll imponerat av den upplysta vinkällaren på andra sidan av en glasdörr. Flaskorna hänger prydligt i ett järnnät och det är lite vårbäckskänsla av det öppna vattenfallet på den bortre väggen i vinkällaren.
A: “Om vi misstänkte att han var en vampyr från medeltiden så kan vi stryka det. Mer 90-tal.”
Mitch suckar. “Jag är besviken. Nåja, vi behöver i alla fall inte vara oroliga för att få slut på vin i ritualen. Walker, sabrera den här. Tim, filma.”
Walker sabrerar flaskan med sin nya katana.
De diskuterar dolda utrymmen tills Alana pekar på en mörk metalldörr i andra änden av vinkällaren. Allas blickar vänds dit.
Mitchs ansikte går in i combatmode. “Gör er redo.”
Han hasar mot den och försöker skjuta upp den med fötterna. Men den är låst med hänglås med kod, analogt. Mitch har ju lärt sig av Sean Dennis hur man gör med sådana, men det är för svårt. “Tio kombinationer, det är svårt.” Mitch kämpar ett tag, men nej. “Kan det vara ett datum?”
Cheryl vrider in datumet för hennes och Vics första dejt. Klick, låset går upp. Mitch är oerhört imponerad att hon kunde dyrka det så fort.
Walker tittar storögt på Cheryl. “Säg att det inte var julafton.”
Cheryls blick är tom och kall. “Det var inte julafton.”
Rummet på andra sidan är oväntat stort, femton gånger femton meter, och mitten domineras av ett podium. På marken en etsad cirkel, bred nog att rymma åtta deltagare. De kan inte undgå de mörka fläckarna på podiet. Knappast vin.
Mitch söker snabbt genom rummet, men nej, sfären är inte här. Men i ett skåp hittar de små krus med ögonlera, specialbeställd från Japan.
Mitch tar lite lera och drar en tjock rand över bägge ögonen. Dana går fram till podiet och drar handen över fläckarna, hon tittar på Cheryl. “Jag känner ingen vrede längre, bara sorg och avsmak. Det är ett stort ansvar att leda när folk följer en. Det är… lätt att göra fel när någon litar på en så mycket att de lägger sina liv i ens händer.
Mitch tittar på Alana och Walker, båda formade av Vics misstag. “Man måste kanske bara ta bort det sjuka.” Han ställer sig i cirkeln. Alana känner igen sig, det var hit de fördes med bindlar, det var här det började gå åt helvete. Alana och Walker byter blickar som talar om det de upplevde i dimman på andra sidan.
Walker vänder sig mot de andra, hans ansikte är blekt. “ Jag hoppas ni är bättre på det här än vad Vics var.”
Alana nickar och tittar på Cheryl. “Jag litar mer på Cheryl än på honom.” Cheryl nickar åt henne utan att säga ett ord.
Cheryl ritar sin egen cirkel, vägrar att följa i Butlernas fotspår mer än nödvändigt, att göra avsteg från deras egen version av ritualen. Vinet delas i kalken. De betraktar varandra, de är en brokig skara, innan de sluter ögonen och drar ner maskerna för ansiktena.
[Hon slår inte längre med nackdel - ritualen är nu hemtam. 18, lyckat.]
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 72 - Kim
Kontrasten mellan Aimees ritual och Butlers blir tydligare ju längre deras kroppar färdas genom barriären, luften som de andas in i lungorna med långa djupa andetag förändras långsamt tills den är påfallande annorlunda mot den instängda källaren hos Vics.
Det är kallt, dragigt. Likt en deodorant tycks luften här sudda ut det de dofter som kommer från kroppar, från dem själva. Känslan av händerna som greppar varandra är tydlig, ingen har försvunnit på vägen. Framme, på okänd plats.
Mitch öppnar ögonen, ser sig om under tiden han tar fram motorsågen, så van att dra den att han inte behöver se på sina händer längre. De befinner sig i någon sorts töcken, men inte som i dimman, mer som en märklig tripp eller fylla, något stör ljusets reflektioner och gör världen tvådimensionell och färglös. Istället för den diffusa oändligheten på slätten gränsar mörka väggar in det tjugo gånger tjugo meter stora rummet och taket är minst tre meter över deras huvuden utan öppning eller synlig väg upp.
Den lilla gruppen ser sig om, omgivna av hundratals ansikten, vända mot sällskapet i cirkel efter cirkel, som fotografier i ett galleri, en extremt disciplinerad folkmassa eller en sfärisk åhörarsal. Ansikterna har kroppar, men de är diffusa, suddiga, oviktiga.
[Mitch ser sig om efter Kim och slår VIS för att speja - misslyckat, som vanligt.]
Figurerna blinkar, och Mitch känner närvaron av otaliga familjemedlemmar, de är många men grumliga - närvarande men otillgängliga för honom. De andra känner också av familjemedlemmarna men genom det starka familjebandet även deras nyfikenhet och oro, lite glädje, en del ilska och en hel del förvåning.
Mitch börjar le, han gillar ju att vara i centrum, solar sig i uppmärksamheten. Han tittar på Cheryl, slickar sig om läpparna, vänder sig sen mot ansiktena. “Kim.” Han höjer ena ögonbrynet. Plötsligt går en våg genom familjens ansikten när de sneglar mot Kim, som står i tredje ledet med blekt ansikte. Mitch börjar närma sig, leden öppnar sig.
Kim är magrare än de minns henne, tunnare, plattare, klädd i en kort mörk klänning. Hon tittar ner på sina svarta pumps och sedan på Mitch. Hennes röst är tyst men ekar märkligt i det svartvita rummet. “Ni kom ändå.”
Mitch omfamnar henne hårt. “Hur kunde du tvivla?”
K: “Jag visste inte om jag vågade hoppas. Han är inte här.”
M: “Bryan?”
K: “Han är inte heller här.“
Mitch försöker känna hur Kim mår, men det går inte. Han är inte säker på att hon vill åka hem. “Vi har kommit för att hämta dig, ta med dig hem.”
Kim ler blekt. “Det låter väldigt allvarligt. Är det du, Döden?”
Mitch drar ner masken, poserar lite med motorsågen. “Döden hämtade Lauren, det är därför det tog lite tid.”
Kims ansikte faller, hennes ögon söker Lauren bland gruppen. “Va? Var är hon?!”
Mitch stirrar på henne, fortfarande med Leatherfacemasken nere. “Något hände första gången vi försökte fara för att hämta dig.”
Kim blinkar mot honom, försöker förstå, hennes röst skälver av tårar som hon håller tillbaka. “Så… det är mitt fel? Ni skulle hämta mig?”
Mitch skakar på huvudet. “Det är Vics fel, Kim. Har han varit snäll med dig?”
Kim tittar genom Mitch, hennes röst är tom på allt när hon svarar. “Han har inte varit här, han lämnade mig här. Det har inte varit någon fara… Jag har överlevt.”
Kim ser tagen ut, försöker fortfarande förstå att Lauren är borta, att hon kanske får åka hem. “Ni kunde ha lämnat mig här.”
Mitch skakar på huvudet. “Inte om du lever, det är slut med det, slut att lämna. Eller vill du stanna?”
Kim tittar ner. “Jag vet inte vad jag vill länge. Om det är någon poäng att komma tillbaka.”
Mitch tar upp den livlösa frankenhunden ur sin ryggsäck. “Du kan ta den här, du ville ju ha en hund?”
Kim tar emot hunden, stum av förvåning.
Mitch nickar faderligt. “Jag tror att Lauren ville att du skulle ha den.” Nu fylls Kims ögon av tårarna hon hållit tillbaka och hon böjer sig över den och viskar i den livlösa hundens slitna öra. “Jag ska kalla dig för Lauren.”
Mitch klappar henne på axeln. “Men du, var är vi?”
Kims blick sliter sig från hunden men hon fortsätter stryka den över magen. “Vi är med familjen. Jag är familj nu. Jag känner er.”
Kim går bort genom massan av familj och ansluter sig till gruppen och kramar om Cheryl, en lång kram, de ser varandra i ögonen. “Hur blev det så här egentligen?”
Cheryl smeker Kims kind med sina fingrar, hennes röst är mjuk. “Jag vet inte Kim, men vi är här för att hämta dig.”
Ansiktena omger dem, stirrar på dem, de är av olika åldrar, vissa är äldre, säkert över fyrtio, gamla - en del är yngre, inte barn, tjugoplus. Inga av ansiktena är bekanta, i alla fall inte vid första intrycket, ingen förutom Kim.
Walker går fram till Kim. “Det var Lauren som ville… som vägrade att se att det fanns någon annan utväg än att hämta dig, nu måste vi avsluta det här tillsammans, om hon verkligen är borta är vi skyldiga henne det.”
Kim ser på Walker. “Gav ni honom kalken?”
Walker skakar på huvudet. Kim nickar, klappar förstrött på “Lauren”.
Walker ser sig om. “Var är vi?”
K: “Jag tror vi är i tornet. Högst upp.”
W: “Sett någon annan del av det än här?”
Kim skakar på huvudet, “Nej. Men det är en annan här också…” Och tittar upp på Walker och hennes ögon blir större och hon blir om möjligt ännu blekare. “Hon kommer bara ibland.”
W: “Vem då?”
K: “Det är hon som är familjens moder, hon ser ut lite som dom andra, de där skinntorra döskallesakerna, fast större.”
Cheryl sneglar på Dana, försöker utröna om det här var en positiv eller negativ nyhet men Dana ser sig om i rummet, som om hon försöker förstå, hon blickar in i familjen och går fram till en man, gammal, säkert ett par år över fyrtio med långt hår och ett ovårdat skägg och tar hans hand. ”Carl?”
Mannens stämma är vek och darrig när han svarar. “Dana, vad gör du här?”
D: “Jag skulle kunna fråga dig samma sak?”
Hon vänder sig från Carl och tittar tillbaka på Cheryl. “Det här är dem, det är flera av mitt folk, jag känner igen dem, jag känner igen er alla! Nästan. Vad har de gjort med er?!”
Carl tittar på Dana, hans ögon är lite sorgsna men milda och lugna. “Vi är familj nu, vi är nära varandra. Det är… det är inte som förr men det är… det känns ändå tryggt!”
Dana släpper Carls hand och går till Cheryl, hennes panna rynkas och hennes ögon är förbryllade. “Det här är… jag förstår inte… jag känner… jag känner honom starkare i det här rummet men det är något som är fel. Hon känns inte som förr.”
Cheryl nickar bistert. “Jag tror det är dags att vi åker.”
Danas ögon blir stora.”Tillbaka? Men ska vi lämna alla såhär?”
Cheryl nickar lugnande. “En sak i taget.”
D: “Men… de… Något har hänt, de... Det här är inte det de valde när de kom till oss i dalen!”
Plötsligt känner de en stark närvaro i familjebandet, den omsluter dem, närmar sig. En omhuldande, omtänksam kraft som vill ha dem nära. Den kommer närmare. På väg uppåt genom tornet.
Cheryl släpper Danas hand och sliter upp sin packning och börjar rita en cirkel i krita på golvet med vana händer.
Walker stirrar förvånat på henne. “Vad händer?” Cheryl svarar utan att titta upp. “Någon kommer.”
Mitch tittar ner mot det mörka golvet, åt det håll som han känner utstrålningen från. Han tittar på Kim.
M: “Du verkar nervös, behöver vi frukta henne?”
Kim är blek. “Nej, jag tror inte det.” Hon låter inte helt övertygad. “Men jag vet inte om hon vill att jag går.”
Mitch flinar. “Många mammor har motsatt sig att deras döttrar gått med mig men det har inte hindrat mig.” Han klappar henne på rumpan och Kim spärrar upp ögonen i förvåning men Mitch ler betryggande mot henne. “Skönt att du är här, tjejen. Nu åker vi.”
Cheryl jagar på de övriga och gör ritualen med strängare röst än vanligt. Horden av familj sluter sig tätare runt dem när de gör de sista stegen, närvaron närmar sig, men så säger de orden och Cheryl höjer kalken och det vita ljuset strömmar till och de är borta.
Aldrig har pulsen känns så mycket i cirkeln under övergången, deras fattade händer är som en enda åder som pumpar adrenalin. När värmen avtar sliter de genast av sig sina masker och intar eldställningar i det mörka källarrummet under Vics villa. Cheryl skyndar runt, målmedvetet.
Alana griper Mitchs biceps och trycker sig tätt intill honom. “Kände du hur nära hon var? Men så suddig. Det är som nåt hände när vi fick chippen.”
Mitch nickar och stryker henne över håret. “Som ett filter, som kondom.” Han gör en grimas.
Alana tittar upp i hans ansikte, hennes ögon glittrar. “Men nu har vi två kopplingar till varandra, du och jag, det borde finnas saker vi kan prova.”
Mitch flinar och klappar Danas smärtpiska som Alana har virad runt midjan som ett bälte. “Jag tror dig.”
Cheryl sjasar ut dem ur källarrummet, sätter Richard och Tim i eldställning i trappan. “Vi ska förbereda innan vi drar.”
Slangar dras fram, de börjar vattenfylla källaren, pumpar poolens vatten dit. Mitch ser nöjt på deras hantverk. “Det är som avskedsfesten på Cedar High.”
Kim ler. “Ja, de fick väl stänga sedan.”
Mitch myser. “Det tog hela sommaren att renovera. Jag röstade för att bränna ner allt men men…”
K: “Det här är då rätt åt Vics.”
Dana tittar på Cheryl som överser operationen. “Det här är bra, men inte nog.” Danas ögon är kalla. “Jag känner att vreden börjar komma tillbaka, att de måste betala för det här.”
Cheryl vänder sig mot Dana och tar båda hennes händer. “Vi är halvdöda allihop, vi är inte i skick att kriga nu. Vi måste återhämta oss. Saker och ting ska ställas till rätta, men försöker vi nu blir det vår undergång.”
Danas blick är avlägsen när hon minns tillbaka, lägger pussel. “Jag kände honom närma sig.” Hon ser Cheryl i ögonen. ”Jag såg att du gjorde det också.”
Cheryl nickar allvarligt.
Danas ögon glittrar av tillit och glödande vrede och hon släpper inte Cheryls blick. “Det är någonting som är fel. Men jag litar på dig, Cheryl Stallion, litar på att du ska ställa allt till rätta igen.”
Kontrasten mellan Aimees ritual och Butlers blir tydligare ju längre deras kroppar färdas genom barriären, luften som de andas in i lungorna med långa djupa andetag förändras långsamt tills den är påfallande annorlunda mot den instängda källaren hos Vics.
Det är kallt, dragigt. Likt en deodorant tycks luften här sudda ut det de dofter som kommer från kroppar, från dem själva. Känslan av händerna som greppar varandra är tydlig, ingen har försvunnit på vägen. Framme, på okänd plats.
Mitch öppnar ögonen, ser sig om under tiden han tar fram motorsågen, så van att dra den att han inte behöver se på sina händer längre. De befinner sig i någon sorts töcken, men inte som i dimman, mer som en märklig tripp eller fylla, något stör ljusets reflektioner och gör världen tvådimensionell och färglös. Istället för den diffusa oändligheten på slätten gränsar mörka väggar in det tjugo gånger tjugo meter stora rummet och taket är minst tre meter över deras huvuden utan öppning eller synlig väg upp.
Den lilla gruppen ser sig om, omgivna av hundratals ansikten, vända mot sällskapet i cirkel efter cirkel, som fotografier i ett galleri, en extremt disciplinerad folkmassa eller en sfärisk åhörarsal. Ansikterna har kroppar, men de är diffusa, suddiga, oviktiga.
[Mitch ser sig om efter Kim och slår VIS för att speja - misslyckat, som vanligt.]
Figurerna blinkar, och Mitch känner närvaron av otaliga familjemedlemmar, de är många men grumliga - närvarande men otillgängliga för honom. De andra känner också av familjemedlemmarna men genom det starka familjebandet även deras nyfikenhet och oro, lite glädje, en del ilska och en hel del förvåning.
Mitch börjar le, han gillar ju att vara i centrum, solar sig i uppmärksamheten. Han tittar på Cheryl, slickar sig om läpparna, vänder sig sen mot ansiktena. “Kim.” Han höjer ena ögonbrynet. Plötsligt går en våg genom familjens ansikten när de sneglar mot Kim, som står i tredje ledet med blekt ansikte. Mitch börjar närma sig, leden öppnar sig.
Kim är magrare än de minns henne, tunnare, plattare, klädd i en kort mörk klänning. Hon tittar ner på sina svarta pumps och sedan på Mitch. Hennes röst är tyst men ekar märkligt i det svartvita rummet. “Ni kom ändå.”
Mitch omfamnar henne hårt. “Hur kunde du tvivla?”
K: “Jag visste inte om jag vågade hoppas. Han är inte här.”
M: “Bryan?”
K: “Han är inte heller här.“
Mitch försöker känna hur Kim mår, men det går inte. Han är inte säker på att hon vill åka hem. “Vi har kommit för att hämta dig, ta med dig hem.”
Kim ler blekt. “Det låter väldigt allvarligt. Är det du, Döden?”
Mitch drar ner masken, poserar lite med motorsågen. “Döden hämtade Lauren, det är därför det tog lite tid.”
Kims ansikte faller, hennes ögon söker Lauren bland gruppen. “Va? Var är hon?!”
Mitch stirrar på henne, fortfarande med Leatherfacemasken nere. “Något hände första gången vi försökte fara för att hämta dig.”
Kim blinkar mot honom, försöker förstå, hennes röst skälver av tårar som hon håller tillbaka. “Så… det är mitt fel? Ni skulle hämta mig?”
Mitch skakar på huvudet. “Det är Vics fel, Kim. Har han varit snäll med dig?”
Kim tittar genom Mitch, hennes röst är tom på allt när hon svarar. “Han har inte varit här, han lämnade mig här. Det har inte varit någon fara… Jag har överlevt.”
Kim ser tagen ut, försöker fortfarande förstå att Lauren är borta, att hon kanske får åka hem. “Ni kunde ha lämnat mig här.”
Mitch skakar på huvudet. “Inte om du lever, det är slut med det, slut att lämna. Eller vill du stanna?”
Kim tittar ner. “Jag vet inte vad jag vill länge. Om det är någon poäng att komma tillbaka.”
Mitch tar upp den livlösa frankenhunden ur sin ryggsäck. “Du kan ta den här, du ville ju ha en hund?”
Kim tar emot hunden, stum av förvåning.
Mitch nickar faderligt. “Jag tror att Lauren ville att du skulle ha den.” Nu fylls Kims ögon av tårarna hon hållit tillbaka och hon böjer sig över den och viskar i den livlösa hundens slitna öra. “Jag ska kalla dig för Lauren.”
Mitch klappar henne på axeln. “Men du, var är vi?”
Kims blick sliter sig från hunden men hon fortsätter stryka den över magen. “Vi är med familjen. Jag är familj nu. Jag känner er.”
Kim går bort genom massan av familj och ansluter sig till gruppen och kramar om Cheryl, en lång kram, de ser varandra i ögonen. “Hur blev det så här egentligen?”
Cheryl smeker Kims kind med sina fingrar, hennes röst är mjuk. “Jag vet inte Kim, men vi är här för att hämta dig.”
Ansiktena omger dem, stirrar på dem, de är av olika åldrar, vissa är äldre, säkert över fyrtio, gamla - en del är yngre, inte barn, tjugoplus. Inga av ansiktena är bekanta, i alla fall inte vid första intrycket, ingen förutom Kim.
Walker går fram till Kim. “Det var Lauren som ville… som vägrade att se att det fanns någon annan utväg än att hämta dig, nu måste vi avsluta det här tillsammans, om hon verkligen är borta är vi skyldiga henne det.”
Kim ser på Walker. “Gav ni honom kalken?”
Walker skakar på huvudet. Kim nickar, klappar förstrött på “Lauren”.
Walker ser sig om. “Var är vi?”
K: “Jag tror vi är i tornet. Högst upp.”
W: “Sett någon annan del av det än här?”
Kim skakar på huvudet, “Nej. Men det är en annan här också…” Och tittar upp på Walker och hennes ögon blir större och hon blir om möjligt ännu blekare. “Hon kommer bara ibland.”
W: “Vem då?”
K: “Det är hon som är familjens moder, hon ser ut lite som dom andra, de där skinntorra döskallesakerna, fast större.”
Cheryl sneglar på Dana, försöker utröna om det här var en positiv eller negativ nyhet men Dana ser sig om i rummet, som om hon försöker förstå, hon blickar in i familjen och går fram till en man, gammal, säkert ett par år över fyrtio med långt hår och ett ovårdat skägg och tar hans hand. ”Carl?”
Mannens stämma är vek och darrig när han svarar. “Dana, vad gör du här?”
D: “Jag skulle kunna fråga dig samma sak?”
Hon vänder sig från Carl och tittar tillbaka på Cheryl. “Det här är dem, det är flera av mitt folk, jag känner igen dem, jag känner igen er alla! Nästan. Vad har de gjort med er?!”
Carl tittar på Dana, hans ögon är lite sorgsna men milda och lugna. “Vi är familj nu, vi är nära varandra. Det är… det är inte som förr men det är… det känns ändå tryggt!”
Dana släpper Carls hand och går till Cheryl, hennes panna rynkas och hennes ögon är förbryllade. “Det här är… jag förstår inte… jag känner… jag känner honom starkare i det här rummet men det är något som är fel. Hon känns inte som förr.”
Cheryl nickar bistert. “Jag tror det är dags att vi åker.”
Danas ögon blir stora.”Tillbaka? Men ska vi lämna alla såhär?”
Cheryl nickar lugnande. “En sak i taget.”
D: “Men… de… Något har hänt, de... Det här är inte det de valde när de kom till oss i dalen!”
Plötsligt känner de en stark närvaro i familjebandet, den omsluter dem, närmar sig. En omhuldande, omtänksam kraft som vill ha dem nära. Den kommer närmare. På väg uppåt genom tornet.
Cheryl släpper Danas hand och sliter upp sin packning och börjar rita en cirkel i krita på golvet med vana händer.
Walker stirrar förvånat på henne. “Vad händer?” Cheryl svarar utan att titta upp. “Någon kommer.”
Mitch tittar ner mot det mörka golvet, åt det håll som han känner utstrålningen från. Han tittar på Kim.
M: “Du verkar nervös, behöver vi frukta henne?”
Kim är blek. “Nej, jag tror inte det.” Hon låter inte helt övertygad. “Men jag vet inte om hon vill att jag går.”
Mitch flinar. “Många mammor har motsatt sig att deras döttrar gått med mig men det har inte hindrat mig.” Han klappar henne på rumpan och Kim spärrar upp ögonen i förvåning men Mitch ler betryggande mot henne. “Skönt att du är här, tjejen. Nu åker vi.”
Cheryl jagar på de övriga och gör ritualen med strängare röst än vanligt. Horden av familj sluter sig tätare runt dem när de gör de sista stegen, närvaron närmar sig, men så säger de orden och Cheryl höjer kalken och det vita ljuset strömmar till och de är borta.
Aldrig har pulsen känns så mycket i cirkeln under övergången, deras fattade händer är som en enda åder som pumpar adrenalin. När värmen avtar sliter de genast av sig sina masker och intar eldställningar i det mörka källarrummet under Vics villa. Cheryl skyndar runt, målmedvetet.
Alana griper Mitchs biceps och trycker sig tätt intill honom. “Kände du hur nära hon var? Men så suddig. Det är som nåt hände när vi fick chippen.”
Mitch nickar och stryker henne över håret. “Som ett filter, som kondom.” Han gör en grimas.
Alana tittar upp i hans ansikte, hennes ögon glittrar. “Men nu har vi två kopplingar till varandra, du och jag, det borde finnas saker vi kan prova.”
Mitch flinar och klappar Danas smärtpiska som Alana har virad runt midjan som ett bälte. “Jag tror dig.”
Cheryl sjasar ut dem ur källarrummet, sätter Richard och Tim i eldställning i trappan. “Vi ska förbereda innan vi drar.”
Slangar dras fram, de börjar vattenfylla källaren, pumpar poolens vatten dit. Mitch ser nöjt på deras hantverk. “Det är som avskedsfesten på Cedar High.”
Kim ler. “Ja, de fick väl stänga sedan.”
Mitch myser. “Det tog hela sommaren att renovera. Jag röstade för att bränna ner allt men men…”
K: “Det här är då rätt åt Vics.”
Dana tittar på Cheryl som överser operationen. “Det här är bra, men inte nog.” Danas ögon är kalla. “Jag känner att vreden börjar komma tillbaka, att de måste betala för det här.”
Cheryl vänder sig mot Dana och tar båda hennes händer. “Vi är halvdöda allihop, vi är inte i skick att kriga nu. Vi måste återhämta oss. Saker och ting ska ställas till rätta, men försöker vi nu blir det vår undergång.”
Danas blick är avlägsen när hon minns tillbaka, lägger pussel. “Jag kände honom närma sig.” Hon ser Cheryl i ögonen. ”Jag såg att du gjorde det också.”
Cheryl nickar allvarligt.
Danas ögon glittrar av tillit och glödande vrede och hon släpper inte Cheryls blick. “Det är någonting som är fel. Men jag litar på dig, Cheryl Stallion, litar på att du ska ställa allt till rätta igen.”
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 73 - Annie möter Dana
Kväll. I musikstudion Kordz i Oak Village ligger en matta av myskig Bvlgari-parfym över allt och under soffbordet i rökigt glas sover en svart mamba med ögonen öppna på en blodröd handknuten persisk matta och Paul Simon ser irriterad ut genom glaset till inspelningsrummet och producenten Roxanne Dennis försöker lugna honom över intercomen utan att lyckas och Annie Jared tittar på sin gojibärsmuffin som om det vore en skatt från ett främmande land.
Det är kvällen efter att Kim kom hem igen. Roxanne Dennis är Sean Dennis yngre syster, 21, samma kindben som sin bror och samma höga hårlinje men där slutar likheterna.
Walker är dagen till ära klädd i kroppsnära läder, jackan har silverknappar och är knäppt hela vägen upp till halsen. Pilotglasögon från Prada. Nånstans mellan Top Gun och Michael Jackson.
Mitch har på sig ljusa kläder och en beige läderjacka inspirerad av vampyren Edward Cullen. Hans nacke glittrar, han har låtit täcka chipmärkningen med diamanter, och bär guru Schaums röda näsduk som en bandana.
Cheryl bär den vita spetsklänningen med blommönster från Dior men utan underklänning, hon ska ju träffa Annie.
Annie tittar upp från sin muffin när de kommer in. Hon ställer försiktigt ner den på glasbordet. Annie bär vida krämfärgade byxor och en mjuk ljusblå huvtröja utan branding.
Hon kysser omsorgsfullt och djupt Cheryl på kinden. Cheryl besvarar kyssen, inte lika djupt men närmare halsen. Annie sluter ögonen under kyssen och ser glad, tillfreds ut. Hon drar med blicken över följet. “Vad trevligt att se er igen.”
Blicken fastnar på Dana, stannar, nickar. “Trevligt att se er igen allihopa.” Men Annies blick är nu lite mer allvarlig, leendet lite stelare.
Roxanne blickar förstrött på följet och vänder sig sen tillbaka till sina problem med Paul Simon, som inte verkar nöjd med något - ljussättningen, mineralvattnet, ljudet, medhörningen och så vidare och så vidare.
Roxanne lovar att göra vad hon kan för att lösa dessa problem och hopar över dem på en yngre ambitiös hjälpare. Hon tar upp ett paket Pall Mall och glider ut på balkongen för att röka och följet blir själva med undantag för en Paul Simon som stirrar argsint men främst på den unga roddaren som försöker fixa för honom.
Annie sjunker ner i de mörka lädersofforna, den svarta mamban har vaknat och slingrar sig upp längs med hennes ben och Annie klappar förstrött dess huvud med långa smekningar.
Annie nickar lätt åt det lilla kakfatet med muffins, greppar sin chai latte och dricker den andaktsfullt som om det vore manna från himlen.
Walker blickar nervöst mot henne och går sen fram utan att sätta sig i soffan. “Jag förstår att det är er vi ska tala med och vi ber om din hjälp.”
Annie tittar upp på honom och bjuder honom att sätta sig närmare, lägger upp benen på hans knän och blickar på honom, kramar koppen med chailatte kärleksfullt tätt mot kroppen. “Jag har inte träffat er.”
Walker sväljer. “Nej, men jag har hört om dig.”
A: “Jag är Annie.”
W: “Jag har förstått det, jag skulle vilja prata om en privat sak också sen om det går bra.”
A: “Vem är ni?”
W: ”Jag är Walker. Jag var en nära vän till Lauren, det är därför jag skulle vilja prata enskilt med er. Men det är egentligen inte därför vi har kommit nu, vi behöver ta oss till andra sidan och vistas där en längre stund, men det är en farlig plats och det kan vara så att folk letar efter oss. Så vi undrar om ni kan erbjuda oss en säker hamn att ankra i.”
Annie tittar på Walker, lätt forskande. “Det kan vi förvisso, men är det någon som jagar er?”
W: “Vi står inte på god fot med Vics för tillfället.”
Annie ler brett. “Det känns inte som att Victor är på god fot med någon just nu.”
W: “Är det ett problem?”
Annie skrattar lätt. ”Det är nog mest hans problem, och det är viktigt med vänner, och jag tror inte Victor har många just nu.”
W: “Jag tror han har jobbat hårt för att göra sig av med de han hade.”
Annies blick söker sig försiktigt till Dana men återvänder sen till Walker. “Victor är en man som vi förstått endast har vänner så länge de är användbara för honom. Är det han som jagar er?”
W: ”Jag tror det, jag vet inte om det finns någon över honom som delar hans åsikter eller om han själv är den som drar i alla trådar.”
Annie tittar stilla på Walker, lägger huvudet på sned och läppjar på chailatten. “Jag tror inte att Victor har en plats längre, varken i den här världen eller i den andra.”
W:” Vet ni var han är just nu?”
Annie skakar bara på huvudet. "Inte exakt, men kalkbärarna är de han söker trygghet hos. Han är viktig för dem, åtminstone för stunden."
W: "Jag förstår.”
A: "Om det är en fristad ni söker kan vi naturligtvis hysa er, men bara om det är något ni själva väljer.”
Walker nickar. ”Det är därför vi har kommit”
Dana ser blek och besvärad ut, blickar på Annie, försöker att inte möta hennes blick men sneglar på henne ibland, nästan ofrivilligt. Walker dröjer kvar med blicken på Dana och försöker avgöra vad tvehågsheten kan komma från men Dana tittar på Walker och skakar lätt på huvudet. Walker kollar på Annie igen. “Ehm, jag tror att det kanske har blivit ett smärre missförstånd, eller?” Annie ler lätt.
W: “Fristaden ni säger er kunna erbjuda, kan ni berätta nåt om den?”
A: “På den andra sidan har ni säkert sett de mörka tornen. Ett av de tornen är säkra för oss, där kan ni får vistas en tid om ni behöver fristad för att undkomma de som förföljer er. Det är dock en plats som på många sätt skiljer sig från det som finns här i Cedar Grove, så jag vill att ni är säkra på att ni är redo för att vistas där innan ni kommer till oss.”
W: ”Och om vi vill acceptera detta generösa erbjudande?”
A: ”Jag kan inte själv ta emot er där men min guru kan ledsaga er dit.”
W: “Ni har varit mycket hjälpsam och vänlig mot oss.”
Annie ler igen men lite mer tveksamt än vanligt och sneglar på Dana som nu borrar ögonen i henne.
Mitch lägger ömsint armen kring Dana som han gjorde när Cheryl var med, och styr hennes blick mot sig själv. “Den där blicken har jag fått kastad mot mig många gånger, vad har Annie gjort?”
Dana vrider huvudet igen och tittar på Annie och hennes blick är som två sylvassa istappar. “Det är inte Annie, det är något annat.”
Mitch nickar. “Ja, något annat som bor i henne, med henne, de har blivit en.”
Annies ansikte är uttryckslöst och hon ser rakt på Dana. “Det är så här det är nu, det ligger nog i ditt intresse att vänja dig vid det.”
Dana ser inte glad ut över det och de får en känsla av att även om hon är äldre nu så är det inte en gammal kvinnas blick utan en översteprästinnas. Hon tar inte skit från någon tjugoåring eller någon fripassagerare och säger tyst men tydligt, “Vi får se vem som behöver vänja sig vid vad”, och sen reser hon sig med pondus och går ut ur studion.
Mitch tittar oförstående på Annie. “Känner ni varandra?” Annies ansikte är neutralt, “En gammal bekant. Det är komplicerat.” Mitch nickar, han förstår, och följer sedan efter Dana.
Annie tittar igen på Walker vars knä hon har sina ben över. “Ni ville prata med mig om Lauren.”
Walker nickar, tar av sig solglasögonen och viker ihop dem och ser upp med rödsprängda ögon, “Det gick så fort när hon togs ifrån oss, vi har ingen kropp, hon bara försvann, jag kan inte tro att hon är borta. Jag har hört att du kan hitta saker som försvunnit och ge dem en ny plats att bo.
Annie tittar på Walker, “Tror ni att hon är där ute någonstans, någonstans där vi kan nå henne?”.
Walker nickar och Annie fortsätter, “Det är sant att köttet är förgängligt, men om hennes själ är förlorad finns det inget jag kan göra.”
W: “Men det finns en chans?”
Annie tittar milt på Walker. “Vad vill du höra, min vän?”
W: “Sanningen.”
A: “Jag tror inte att hon kan hittas.”
W: “Är hon då verkligen borta?”
A: “Märkligare saker har hänt än att de döda återvänt, men det viktigaste är de som är kvar. Leta inte efter er vän på deras bekostnad.”
Walker suckar och lutar sig tillbaka i soffan och tittar apatiskt ner i golvet.
Annie lägger handen på hans panna, stryker honom över håret. “Det finns så mycket i den här världen att glädjas åt, att förundras över, mirakel varje dag.” Hon sneglar mot sin gojibärsmuffin. “Glöm inte att befinna er i nuet, om bara för en stund. Att se för långt bakåt eller framåt gör att man inte kan uppleva nuet.”
Deras blickar möts och i hennes ögon anar han en tusenårig själ.
Annie ler mot honom. “Du är vacker utom och inom. Det är inte ert fel, det som hände med er vän.”
Walkers ögon tåras. “Tack, tack för att ni säger det.”
Roxanne kommer tillbaka, det är dags att sätta spåret, hennes blick är tydlig, nu skall det skrivas musikhistoria oavsett om gubbfan vill eller inte.
Studion töms på folk, endast Roxanne och Paul är kvar, tid att producera, att skapa nästa mästerverk, det bästa. Ja, bättre än det han gjort med Art, det här blir klassisk musik, hans egna tolkning av Carmina Burana och spoken word.
De andra har lämnat men Cheryl går fram, tittar på Annie som halvligger i soffan. Ett ögonblick går, kanske två, sen kasar Cheryl upp kjolen så hon har möjlighet att sätta sig gränsle över Annies ben. Annie tittar milt på Cheryl och hennes händer lägger sig mjukt på Cheryls höfter.
Cheryl tittar ner på Annie. “Jag sa att jag ville vara din vän. Jag vill vara din vän, båda eras vän.” Hon försöker skåda in bakom fasaden Annie Jared, försöker att tala till båda hyresgästerna. “Men jag vill också vara Danas vän, är det något som gör ett hinder mellan oss?”
Annies leende svalnar något och hon ser upp på Cheryl och hennes blick är lätt orolig. ”Jag vet inte om Dana kan få som hon vill och att vi fortfarande kan vara vänner, Cheryl Stallion, hon verkar bitter över hur saker har blivit.”
Cheryl ser Danas lidande, spetsad på påle av Butlers för sitt inre öga. “Jag bär mycket av hennes smärta. Jag förstår hennes situation, men ingenting kommer att vara som det var och inget kan förbli. Där vi går följer död och förändring. Jag vill vara din vän Annie, om du finner att hysa oss är en för stor börda så säg det då nu så ska jag inte begära det av dig.”
A: “Jag litar på dig, Cheryl Stallion, det gör vi båda två, men vi såg Danas blick. Jag tror inte att vår förening, att vi älskare kan vara tillsammans, kommer att vara möjligt om Dana får som hon vill. Det finns inte mycket som skrämmer oss, Cheryl Stallion, men detta gör att vi darrar. Förändring är på ett sätt skrämmande. Men det innebär också nya möjligheter.”
Cheryl rycker lätt på axlarna och ett leende spelar i hennes mungipor. “Förändringen är oundviklig.” Och Cheryl drar ner dragkedjan på Annies huvtröja.
Kväll. I musikstudion Kordz i Oak Village ligger en matta av myskig Bvlgari-parfym över allt och under soffbordet i rökigt glas sover en svart mamba med ögonen öppna på en blodröd handknuten persisk matta och Paul Simon ser irriterad ut genom glaset till inspelningsrummet och producenten Roxanne Dennis försöker lugna honom över intercomen utan att lyckas och Annie Jared tittar på sin gojibärsmuffin som om det vore en skatt från ett främmande land.
Det är kvällen efter att Kim kom hem igen. Roxanne Dennis är Sean Dennis yngre syster, 21, samma kindben som sin bror och samma höga hårlinje men där slutar likheterna.
Walker är dagen till ära klädd i kroppsnära läder, jackan har silverknappar och är knäppt hela vägen upp till halsen. Pilotglasögon från Prada. Nånstans mellan Top Gun och Michael Jackson.
Mitch har på sig ljusa kläder och en beige läderjacka inspirerad av vampyren Edward Cullen. Hans nacke glittrar, han har låtit täcka chipmärkningen med diamanter, och bär guru Schaums röda näsduk som en bandana.
Cheryl bär den vita spetsklänningen med blommönster från Dior men utan underklänning, hon ska ju träffa Annie.
Annie tittar upp från sin muffin när de kommer in. Hon ställer försiktigt ner den på glasbordet. Annie bär vida krämfärgade byxor och en mjuk ljusblå huvtröja utan branding.
Hon kysser omsorgsfullt och djupt Cheryl på kinden. Cheryl besvarar kyssen, inte lika djupt men närmare halsen. Annie sluter ögonen under kyssen och ser glad, tillfreds ut. Hon drar med blicken över följet. “Vad trevligt att se er igen.”
Blicken fastnar på Dana, stannar, nickar. “Trevligt att se er igen allihopa.” Men Annies blick är nu lite mer allvarlig, leendet lite stelare.
Roxanne blickar förstrött på följet och vänder sig sen tillbaka till sina problem med Paul Simon, som inte verkar nöjd med något - ljussättningen, mineralvattnet, ljudet, medhörningen och så vidare och så vidare.
Roxanne lovar att göra vad hon kan för att lösa dessa problem och hopar över dem på en yngre ambitiös hjälpare. Hon tar upp ett paket Pall Mall och glider ut på balkongen för att röka och följet blir själva med undantag för en Paul Simon som stirrar argsint men främst på den unga roddaren som försöker fixa för honom.
Annie sjunker ner i de mörka lädersofforna, den svarta mamban har vaknat och slingrar sig upp längs med hennes ben och Annie klappar förstrött dess huvud med långa smekningar.
Annie nickar lätt åt det lilla kakfatet med muffins, greppar sin chai latte och dricker den andaktsfullt som om det vore manna från himlen.
Walker blickar nervöst mot henne och går sen fram utan att sätta sig i soffan. “Jag förstår att det är er vi ska tala med och vi ber om din hjälp.”
Annie tittar upp på honom och bjuder honom att sätta sig närmare, lägger upp benen på hans knän och blickar på honom, kramar koppen med chailatte kärleksfullt tätt mot kroppen. “Jag har inte träffat er.”
Walker sväljer. “Nej, men jag har hört om dig.”
A: “Jag är Annie.”
W: “Jag har förstått det, jag skulle vilja prata om en privat sak också sen om det går bra.”
A: “Vem är ni?”
W: ”Jag är Walker. Jag var en nära vän till Lauren, det är därför jag skulle vilja prata enskilt med er. Men det är egentligen inte därför vi har kommit nu, vi behöver ta oss till andra sidan och vistas där en längre stund, men det är en farlig plats och det kan vara så att folk letar efter oss. Så vi undrar om ni kan erbjuda oss en säker hamn att ankra i.”
Annie tittar på Walker, lätt forskande. “Det kan vi förvisso, men är det någon som jagar er?”
W: “Vi står inte på god fot med Vics för tillfället.”
Annie ler brett. “Det känns inte som att Victor är på god fot med någon just nu.”
W: “Är det ett problem?”
Annie skrattar lätt. ”Det är nog mest hans problem, och det är viktigt med vänner, och jag tror inte Victor har många just nu.”
W: “Jag tror han har jobbat hårt för att göra sig av med de han hade.”
Annies blick söker sig försiktigt till Dana men återvänder sen till Walker. “Victor är en man som vi förstått endast har vänner så länge de är användbara för honom. Är det han som jagar er?”
W: ”Jag tror det, jag vet inte om det finns någon över honom som delar hans åsikter eller om han själv är den som drar i alla trådar.”
Annie tittar stilla på Walker, lägger huvudet på sned och läppjar på chailatten. “Jag tror inte att Victor har en plats längre, varken i den här världen eller i den andra.”
W:” Vet ni var han är just nu?”
Annie skakar bara på huvudet. "Inte exakt, men kalkbärarna är de han söker trygghet hos. Han är viktig för dem, åtminstone för stunden."
W: "Jag förstår.”
A: "Om det är en fristad ni söker kan vi naturligtvis hysa er, men bara om det är något ni själva väljer.”
Walker nickar. ”Det är därför vi har kommit”
Dana ser blek och besvärad ut, blickar på Annie, försöker att inte möta hennes blick men sneglar på henne ibland, nästan ofrivilligt. Walker dröjer kvar med blicken på Dana och försöker avgöra vad tvehågsheten kan komma från men Dana tittar på Walker och skakar lätt på huvudet. Walker kollar på Annie igen. “Ehm, jag tror att det kanske har blivit ett smärre missförstånd, eller?” Annie ler lätt.
W: “Fristaden ni säger er kunna erbjuda, kan ni berätta nåt om den?”
A: “På den andra sidan har ni säkert sett de mörka tornen. Ett av de tornen är säkra för oss, där kan ni får vistas en tid om ni behöver fristad för att undkomma de som förföljer er. Det är dock en plats som på många sätt skiljer sig från det som finns här i Cedar Grove, så jag vill att ni är säkra på att ni är redo för att vistas där innan ni kommer till oss.”
W: ”Och om vi vill acceptera detta generösa erbjudande?”
A: ”Jag kan inte själv ta emot er där men min guru kan ledsaga er dit.”
W: “Ni har varit mycket hjälpsam och vänlig mot oss.”
Annie ler igen men lite mer tveksamt än vanligt och sneglar på Dana som nu borrar ögonen i henne.
Mitch lägger ömsint armen kring Dana som han gjorde när Cheryl var med, och styr hennes blick mot sig själv. “Den där blicken har jag fått kastad mot mig många gånger, vad har Annie gjort?”
Dana vrider huvudet igen och tittar på Annie och hennes blick är som två sylvassa istappar. “Det är inte Annie, det är något annat.”
Mitch nickar. “Ja, något annat som bor i henne, med henne, de har blivit en.”
Annies ansikte är uttryckslöst och hon ser rakt på Dana. “Det är så här det är nu, det ligger nog i ditt intresse att vänja dig vid det.”
Dana ser inte glad ut över det och de får en känsla av att även om hon är äldre nu så är det inte en gammal kvinnas blick utan en översteprästinnas. Hon tar inte skit från någon tjugoåring eller någon fripassagerare och säger tyst men tydligt, “Vi får se vem som behöver vänja sig vid vad”, och sen reser hon sig med pondus och går ut ur studion.
Mitch tittar oförstående på Annie. “Känner ni varandra?” Annies ansikte är neutralt, “En gammal bekant. Det är komplicerat.” Mitch nickar, han förstår, och följer sedan efter Dana.
Annie tittar igen på Walker vars knä hon har sina ben över. “Ni ville prata med mig om Lauren.”
Walker nickar, tar av sig solglasögonen och viker ihop dem och ser upp med rödsprängda ögon, “Det gick så fort när hon togs ifrån oss, vi har ingen kropp, hon bara försvann, jag kan inte tro att hon är borta. Jag har hört att du kan hitta saker som försvunnit och ge dem en ny plats att bo.
Annie tittar på Walker, “Tror ni att hon är där ute någonstans, någonstans där vi kan nå henne?”.
Walker nickar och Annie fortsätter, “Det är sant att köttet är förgängligt, men om hennes själ är förlorad finns det inget jag kan göra.”
W: “Men det finns en chans?”
Annie tittar milt på Walker. “Vad vill du höra, min vän?”
W: “Sanningen.”
A: “Jag tror inte att hon kan hittas.”
W: “Är hon då verkligen borta?”
A: “Märkligare saker har hänt än att de döda återvänt, men det viktigaste är de som är kvar. Leta inte efter er vän på deras bekostnad.”
Walker suckar och lutar sig tillbaka i soffan och tittar apatiskt ner i golvet.
Annie lägger handen på hans panna, stryker honom över håret. “Det finns så mycket i den här världen att glädjas åt, att förundras över, mirakel varje dag.” Hon sneglar mot sin gojibärsmuffin. “Glöm inte att befinna er i nuet, om bara för en stund. Att se för långt bakåt eller framåt gör att man inte kan uppleva nuet.”
Deras blickar möts och i hennes ögon anar han en tusenårig själ.
Annie ler mot honom. “Du är vacker utom och inom. Det är inte ert fel, det som hände med er vän.”
Walkers ögon tåras. “Tack, tack för att ni säger det.”
Roxanne kommer tillbaka, det är dags att sätta spåret, hennes blick är tydlig, nu skall det skrivas musikhistoria oavsett om gubbfan vill eller inte.
Studion töms på folk, endast Roxanne och Paul är kvar, tid att producera, att skapa nästa mästerverk, det bästa. Ja, bättre än det han gjort med Art, det här blir klassisk musik, hans egna tolkning av Carmina Burana och spoken word.
De andra har lämnat men Cheryl går fram, tittar på Annie som halvligger i soffan. Ett ögonblick går, kanske två, sen kasar Cheryl upp kjolen så hon har möjlighet att sätta sig gränsle över Annies ben. Annie tittar milt på Cheryl och hennes händer lägger sig mjukt på Cheryls höfter.
Cheryl tittar ner på Annie. “Jag sa att jag ville vara din vän. Jag vill vara din vän, båda eras vän.” Hon försöker skåda in bakom fasaden Annie Jared, försöker att tala till båda hyresgästerna. “Men jag vill också vara Danas vän, är det något som gör ett hinder mellan oss?”
Annies leende svalnar något och hon ser upp på Cheryl och hennes blick är lätt orolig. ”Jag vet inte om Dana kan få som hon vill och att vi fortfarande kan vara vänner, Cheryl Stallion, hon verkar bitter över hur saker har blivit.”
Cheryl ser Danas lidande, spetsad på påle av Butlers för sitt inre öga. “Jag bär mycket av hennes smärta. Jag förstår hennes situation, men ingenting kommer att vara som det var och inget kan förbli. Där vi går följer död och förändring. Jag vill vara din vän Annie, om du finner att hysa oss är en för stor börda så säg det då nu så ska jag inte begära det av dig.”
A: “Jag litar på dig, Cheryl Stallion, det gör vi båda två, men vi såg Danas blick. Jag tror inte att vår förening, att vi älskare kan vara tillsammans, kommer att vara möjligt om Dana får som hon vill. Det finns inte mycket som skrämmer oss, Cheryl Stallion, men detta gör att vi darrar. Förändring är på ett sätt skrämmande. Men det innebär också nya möjligheter.”
Cheryl rycker lätt på axlarna och ett leende spelar i hennes mungipor. “Förändringen är oundviklig.” Och Cheryl drar ner dragkedjan på Annies huvtröja.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 74 - Vi måste prata om Lauren
Kväll. Stallions strandhus har fått agera temporär fristad för jagade själar och mörka vågor fuktar ljus sand och Franken-Lauren nosar på en svart krabba som långsamt krälar ner mot vattnet och minibaren innehåller tillräckligt mycket sprit och tillbehör för att blanda alla drinkar i hela Mininimalist Tiki och loungestolarna är vackra och smäckra och fyllda med kroppar och Pet Shop Boys sjunger om synder som inte sonats.
Cheryl är fortfarande i blomsterklänningen från mötet med Annie men med kofta från Dior, det blåser.
Mitch står barfota i havet och jackan är lätt öppen. Ett ljus sprider sig från hans gloria när han tar av sig bandanan, hans blottade, lätt inoljade torso glittrar lite. Han ler mot Franken-Lauren som tappar intresset för krabban och mekaniskt viftar på svansen mot honom, det är sådant som hundar gör och nånstans där inne är Franken-Lauren fortfarande en hund. Mitch knyter bandanan runt sin överarm i stället.
“Han också!” utbrister Walker när han ser gloria-Mitch nere på stranden och de påminns om att Lauren var ett helgon. Alana tar en snygg motljusbild på Mitch på sin mobil och sätter den som bakgrundsbild.
Tim kommer fram till Mitch och studerar nyfiket hans nya aura. “Märkligt. Vad säger du? Sankt Mitchell?”
Mitch spricker upp i ett brett leende. “Jag gillar det!” Han lägger armen om Tim, ser honom i ögonen. “Nu jävlar!”, och blir sedan tveksam, “Nu änglar? Får jag svära längre?”
Tim flinar. “Vem skall stoppa dig?”
Mitch tittar på Tim imponerat. “Fan Tim. Du är jävligt all right.” Och Tim känner sig bekräftad.
Kim tittar oroligt på Franken-Lauren och väser till Cheryl. “Behöver vi mata den mer? Hur länge räcker en sats blod? Jag tycker den verkar lite slö.” Hon suckar högt och ljudligt. “Fan vad svårt det är med hund!”
Cheryl lägger huvudet på sned. “Jag tycker den ser ut att ha det bra.” Franken-Lauren lägger sig ned på rygg som en upp-och-nedvänd sköldpadda i en inte så hundlik manöver och stirrar tillbaka på Kim och Cheryl.
Kims ansikte är en blandning av omtanke och oro. “Jag vet inte, var det en dum ide med det här namnet? Om vi går i parken, ska jag ropa ‘Lauren’ för full hals då? Det känns fel.”
Richard erbjuder Walker en cigarett och en färgglad drink i tikimugg formad som en dödskalle. Han tar ett djupt bloss och tittar på Walker, “Tyckte du det var jobbigt när du fick höra det Annie sa om Lauren?”
Walker läppjar på tikidrinken och stirrar ut över det mörka vattnet. “Visst fan var det jobbigt, jag hoppades ju ändå att hon fanns var. Med allt sjukt som hänt oss, det vore ju inte det mest udda om hon ändå var kvar där ute.”
R: “Jag vet inte vad jag skall tro.”
W: “Jag tror vi skall fortsätta, det hade hon velat, inte bara för hennes skull, utan för vår.”
Richard nickar och lägger sig ner i sanden på sidan och röker snyggt och avslappnat.
Walkers telefon lyser upp. Han swipar och ser att han fått ett SMS från ett okänt nummer.
>>Du kan få Lauren tillbaka>>
Han sätter sig upp och tittar ner på telefonen, och svarar efter ett ögonblicks tvekan. <<Vem är du?<<
Svaret kommer: >>Vi kan hjälpa dig med detta men det kommer att kosta>>
W: <<hur mycket<<
>>Vi vill ha sfären>>
Walker räcker över telefonen till Richard. Richard läser och ser sig om. “Tror du de lyssnar?”
W: “Fan ingen aning. Men sfären … Vilka tror du att det är, Vanderheim? Knappast, de sa att det inte gick.”
Han tittar bort mot Kim och Cheryl. Kim försöker få Franken-Lauren att apportera, det går sådär.
W: “Dennis gamla hejdukar? De vid fyren, de höll väl på med sådant.”
R: “Vad säger du? Vi kanske skall berätta för de andra. Men jag förstår om du vill hålla det för dig själv.”
W: “Jag tror inte vi kan gå bakom ryggen på dem, inte ens om vi behöver det.”
R: “Nej, det sista vi vill är väl att splittra oss själva.”
W: “Jag tycker bara timingen är läskig, vi snackade precis om det.”
Walker tänder en ny cigarett och tar ett djupt bloss, halva cigaretten blir till aska. Han håller andan ett tag och blåser sedan en plym av rök över sig. Sedan ropar han till de andra, “Kom, ni behöver se det här.”
Mitch kastar stenen han hållit som en macka över havet. Tim följer efter, han har börjat härma Mitchs gångstil.
Mitch läser meddelandet och kastar sedan över mobilen till Cheryl. “Jag tror inte vi kan stöta oss mer med Butlers, men jag vet inte om det är Lauren som kommer tillbaka.”
Franken-Lauren viftar på svansen och lägger sig på rygg för att bli klappad på magen. Kim gör honom till viljes, och han gurglar förnöjt och gutturalt. “Njåå.” utbrister Kim.
Medan telefonen går runt så går Walker över tilll Mitch och sänker rösten. “Är det inte lite creepy ändå?”
Mitch böjer sig ner och tittar på Franken-Lauren. “Jag vet inte.”
Franken-Lauren räcker ut en grönslemmig tunga.
Mitch rycker på axlarna och klappar Franken-Lauren lite på örat. “Jag vet inte, inte så stor skillnad mot en vanlig doggo ändå. Men jag har inte varit mycket till en djurmänniska. Men ni sa att hon dog.”
W: “Underligare saker har hänt, och vi har ingen kropp.”
Mitch rycker på axlarna. “Värt att försöka. Fråga om de vet var sfären är.
Cheryl som håller telefonen svarar. <<Var är sfären?<<
Svaret kommer: >>Akon har den>>
Cheryl lämnar tillbaka mobilen till Walker.
Mitch rynkar pannan och knäcker lite med knogarna. “Vi borde ändå slicka såren innan vi stormar Akon. Skön snubbe, jag gillar honom.”
Mitchs ansikte blir plötsligt ännu allvarligare och han harklar sig. “Jag tror jag listat ut något. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men bibeln säger att vi skall älska vår nästa, och det är nog det som det handlar om, att älska.”
Alla tittar på varandra lätt frågande och konstaterar kollektivt att Mitch nog är den som älskat med flest.
Mitchs ansikte är fromt, plågat, tankfullt men vackert. Han ser på de andra en efter en. “Är det jag som är Messias? Är det mig man skall älska?” De tittar på honom med varierande miner.
Walker klappar honom lätt på axeln. “Jag tror att du kanske behöver jobba mer ditt missionsbudskap.”
Mitch ler milt och lite creepy. “Jag har vänt nu, Walker, jag har sett min väg. Jag skall bli führern för mänskligheten.”
Alla väljer att gå vidare med sina liv och glömma den sista minuten.
Mitch återgår till verkligheten. “Jag tror inte Butlers blir mer förbannade på oss i alla fall, om vi tar sfären. Vad säger du, Kim?”
Kim tittar på Mitch och stryker Franken-Lauren över pannan. “Jag saknar henne så jävla mycket. Tänk om någon faktiskt skulle få komma tillbaka någon gång. Att det kunde bli mer som förr.”
Mitch får en idé och knäpper med fingrarna. “Tim, när har Akon sin nästa spelning?”
Tims min är nollställd. “Du undrar om jag kan surfa till hans hemsida och läsa hans tourschema?”
M: “Black hat. Respekt. Jag hörde att mycket av hackingen består av social manipulation. Nu förstår jag hur grym du är. Kan du göra det?”
Tim tittar på honom en kort stund och säger sedan med allvarlig ton. “Jag ska göra ett försök.”
Mitch nickar nöjt. “Då är frågan - Schaum eller Akon, Cheryl?”
C: “Schaum.”
W: “Slicka våra sår, vi kan inte rusa in en gång till.”
Telefonen blinkar till. >>Har vi en deal>>
Walker svarar: <<Vi har en deal<<
>>Vi behöver sfären oskadad och Laurens kropp>>
Walker tittar upp på de andra med stora ögon. “Va, har de inte ens Laurens kropp?”
Mitch funderar, skakar på huvudet, tittar på Cheryl och nickar sen kort mot Walker. “Fråga var kroppen är då.” Walker gör det.
>>Det är inte vårt problem. Och det finns ett villkor till>>
<<???<<
>>Vi vill ha tillbaka Seans kropp>>
Mitch ler lite sorgset och ironiskt. “Den vet vi var den fanns i alla fall.”
W: ”Någon borde veta, vi får göra efterforskningar. Var Akon är. Och var Seans och Laurens kroppar är.”
Mitchs blick blir drömsk igen. “Väcka de döda, gjorde Jesus det?” Han tittar på Walker.
W: “Tänker du på Lazarus?”
M: “Skurken från Diablo?”
W: “Jag vet inte, spelar inte retrospel.”
Kväll. Stallions strandhus har fått agera temporär fristad för jagade själar och mörka vågor fuktar ljus sand och Franken-Lauren nosar på en svart krabba som långsamt krälar ner mot vattnet och minibaren innehåller tillräckligt mycket sprit och tillbehör för att blanda alla drinkar i hela Mininimalist Tiki och loungestolarna är vackra och smäckra och fyllda med kroppar och Pet Shop Boys sjunger om synder som inte sonats.
Cheryl är fortfarande i blomsterklänningen från mötet med Annie men med kofta från Dior, det blåser.
Mitch står barfota i havet och jackan är lätt öppen. Ett ljus sprider sig från hans gloria när han tar av sig bandanan, hans blottade, lätt inoljade torso glittrar lite. Han ler mot Franken-Lauren som tappar intresset för krabban och mekaniskt viftar på svansen mot honom, det är sådant som hundar gör och nånstans där inne är Franken-Lauren fortfarande en hund. Mitch knyter bandanan runt sin överarm i stället.
“Han också!” utbrister Walker när han ser gloria-Mitch nere på stranden och de påminns om att Lauren var ett helgon. Alana tar en snygg motljusbild på Mitch på sin mobil och sätter den som bakgrundsbild.
Tim kommer fram till Mitch och studerar nyfiket hans nya aura. “Märkligt. Vad säger du? Sankt Mitchell?”
Mitch spricker upp i ett brett leende. “Jag gillar det!” Han lägger armen om Tim, ser honom i ögonen. “Nu jävlar!”, och blir sedan tveksam, “Nu änglar? Får jag svära längre?”
Tim flinar. “Vem skall stoppa dig?”
Mitch tittar på Tim imponerat. “Fan Tim. Du är jävligt all right.” Och Tim känner sig bekräftad.
Kim tittar oroligt på Franken-Lauren och väser till Cheryl. “Behöver vi mata den mer? Hur länge räcker en sats blod? Jag tycker den verkar lite slö.” Hon suckar högt och ljudligt. “Fan vad svårt det är med hund!”
Cheryl lägger huvudet på sned. “Jag tycker den ser ut att ha det bra.” Franken-Lauren lägger sig ned på rygg som en upp-och-nedvänd sköldpadda i en inte så hundlik manöver och stirrar tillbaka på Kim och Cheryl.
Kims ansikte är en blandning av omtanke och oro. “Jag vet inte, var det en dum ide med det här namnet? Om vi går i parken, ska jag ropa ‘Lauren’ för full hals då? Det känns fel.”
Richard erbjuder Walker en cigarett och en färgglad drink i tikimugg formad som en dödskalle. Han tar ett djupt bloss och tittar på Walker, “Tyckte du det var jobbigt när du fick höra det Annie sa om Lauren?”
Walker läppjar på tikidrinken och stirrar ut över det mörka vattnet. “Visst fan var det jobbigt, jag hoppades ju ändå att hon fanns var. Med allt sjukt som hänt oss, det vore ju inte det mest udda om hon ändå var kvar där ute.”
R: “Jag vet inte vad jag skall tro.”
W: “Jag tror vi skall fortsätta, det hade hon velat, inte bara för hennes skull, utan för vår.”
Richard nickar och lägger sig ner i sanden på sidan och röker snyggt och avslappnat.
Walkers telefon lyser upp. Han swipar och ser att han fått ett SMS från ett okänt nummer.
>>Du kan få Lauren tillbaka>>
Han sätter sig upp och tittar ner på telefonen, och svarar efter ett ögonblicks tvekan. <<Vem är du?<<
Svaret kommer: >>Vi kan hjälpa dig med detta men det kommer att kosta>>
W: <<hur mycket<<
>>Vi vill ha sfären>>
Walker räcker över telefonen till Richard. Richard läser och ser sig om. “Tror du de lyssnar?”
W: “Fan ingen aning. Men sfären … Vilka tror du att det är, Vanderheim? Knappast, de sa att det inte gick.”
Han tittar bort mot Kim och Cheryl. Kim försöker få Franken-Lauren att apportera, det går sådär.
W: “Dennis gamla hejdukar? De vid fyren, de höll väl på med sådant.”
R: “Vad säger du? Vi kanske skall berätta för de andra. Men jag förstår om du vill hålla det för dig själv.”
W: “Jag tror inte vi kan gå bakom ryggen på dem, inte ens om vi behöver det.”
R: “Nej, det sista vi vill är väl att splittra oss själva.”
W: “Jag tycker bara timingen är läskig, vi snackade precis om det.”
Walker tänder en ny cigarett och tar ett djupt bloss, halva cigaretten blir till aska. Han håller andan ett tag och blåser sedan en plym av rök över sig. Sedan ropar han till de andra, “Kom, ni behöver se det här.”
Mitch kastar stenen han hållit som en macka över havet. Tim följer efter, han har börjat härma Mitchs gångstil.
Mitch läser meddelandet och kastar sedan över mobilen till Cheryl. “Jag tror inte vi kan stöta oss mer med Butlers, men jag vet inte om det är Lauren som kommer tillbaka.”
Franken-Lauren viftar på svansen och lägger sig på rygg för att bli klappad på magen. Kim gör honom till viljes, och han gurglar förnöjt och gutturalt. “Njåå.” utbrister Kim.
Medan telefonen går runt så går Walker över tilll Mitch och sänker rösten. “Är det inte lite creepy ändå?”
Mitch böjer sig ner och tittar på Franken-Lauren. “Jag vet inte.”
Franken-Lauren räcker ut en grönslemmig tunga.
Mitch rycker på axlarna och klappar Franken-Lauren lite på örat. “Jag vet inte, inte så stor skillnad mot en vanlig doggo ändå. Men jag har inte varit mycket till en djurmänniska. Men ni sa att hon dog.”
W: “Underligare saker har hänt, och vi har ingen kropp.”
Mitch rycker på axlarna. “Värt att försöka. Fråga om de vet var sfären är.
Cheryl som håller telefonen svarar. <<Var är sfären?<<
Svaret kommer: >>Akon har den>>
Cheryl lämnar tillbaka mobilen till Walker.
Mitch rynkar pannan och knäcker lite med knogarna. “Vi borde ändå slicka såren innan vi stormar Akon. Skön snubbe, jag gillar honom.”
Mitchs ansikte blir plötsligt ännu allvarligare och han harklar sig. “Jag tror jag listat ut något. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men bibeln säger att vi skall älska vår nästa, och det är nog det som det handlar om, att älska.”
Alla tittar på varandra lätt frågande och konstaterar kollektivt att Mitch nog är den som älskat med flest.
Mitchs ansikte är fromt, plågat, tankfullt men vackert. Han ser på de andra en efter en. “Är det jag som är Messias? Är det mig man skall älska?” De tittar på honom med varierande miner.
Walker klappar honom lätt på axeln. “Jag tror att du kanske behöver jobba mer ditt missionsbudskap.”
Mitch ler milt och lite creepy. “Jag har vänt nu, Walker, jag har sett min väg. Jag skall bli führern för mänskligheten.”
Alla väljer att gå vidare med sina liv och glömma den sista minuten.
Mitch återgår till verkligheten. “Jag tror inte Butlers blir mer förbannade på oss i alla fall, om vi tar sfären. Vad säger du, Kim?”
Kim tittar på Mitch och stryker Franken-Lauren över pannan. “Jag saknar henne så jävla mycket. Tänk om någon faktiskt skulle få komma tillbaka någon gång. Att det kunde bli mer som förr.”
Mitch får en idé och knäpper med fingrarna. “Tim, när har Akon sin nästa spelning?”
Tims min är nollställd. “Du undrar om jag kan surfa till hans hemsida och läsa hans tourschema?”
M: “Black hat. Respekt. Jag hörde att mycket av hackingen består av social manipulation. Nu förstår jag hur grym du är. Kan du göra det?”
Tim tittar på honom en kort stund och säger sedan med allvarlig ton. “Jag ska göra ett försök.”
Mitch nickar nöjt. “Då är frågan - Schaum eller Akon, Cheryl?”
C: “Schaum.”
W: “Slicka våra sår, vi kan inte rusa in en gång till.”
Telefonen blinkar till. >>Har vi en deal>>
Walker svarar: <<Vi har en deal<<
>>Vi behöver sfären oskadad och Laurens kropp>>
Walker tittar upp på de andra med stora ögon. “Va, har de inte ens Laurens kropp?”
Mitch funderar, skakar på huvudet, tittar på Cheryl och nickar sen kort mot Walker. “Fråga var kroppen är då.” Walker gör det.
>>Det är inte vårt problem. Och det finns ett villkor till>>
<<???<<
>>Vi vill ha tillbaka Seans kropp>>
Mitch ler lite sorgset och ironiskt. “Den vet vi var den fanns i alla fall.”
W: ”Någon borde veta, vi får göra efterforskningar. Var Akon är. Och var Seans och Laurens kroppar är.”
Mitchs blick blir drömsk igen. “Väcka de döda, gjorde Jesus det?” Han tittar på Walker.
W: “Tänker du på Lazarus?”
M: “Skurken från Diablo?”
W: “Jag vet inte, spelar inte retrospel.”
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Jodå, det ska vi ordna på nåt sätt!Fantastiskt vilken krönika
Det skulle vara kul om det vore möjligt att få del av tabellerna då allt är klart som facit och inspiration på ett konstigt och intressant sätt…typ….pleeeease?!?
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 75 - I ljuset av Porsche
Tidig morgon. Bilarna hos Leslie’s glimmar i morgonsolen som väller in genom de enorma sex meter höga glasrutorna och framdörrarna är nonchalant öppna som om man bara kan swipa platinan, hoppa in och köra ut på motorvägen mot strand, äventyr och livsstil och de mörka och splitternya däcken har inte repat den ljusa parketten i skandinavisk furu och guru Schaum möter dem i fotsid mörkröd kaftan från Guerlain och svarta öppna sandaler från YSL och hans panna och platinatänder glittrar och blänker i reflexer från bilarnas huvar, nästan som en gloria.
Mitch har en lång kostymrock, lite vampyrgotiskt 1800-tal från Gautier och Schaums näsduk knuten som kravatt, ingen tröja, svarta läderbyxor, en replika av Påvens lilla röda hatt, tonad i samma ton som näsduken. Papalgotisk stil - Mitch tror det ska bli det nästa stora efter chicky trash.
Walker har en tigermönstrad svart tröja från Kenzo och ett par ljusa Tom Ford-jeans med ett grovt silverspänne till bältet (typisk Gucci) och en grovlänkad silverkedja om halsen (svindyr vintage).
Cheryl har begravningsklänningen (tvättad och ren) och är utan makeup. En enkel fläta.
Schaum kindpussar och ser var och en djupt i ögonen. “Mina vänner, det är som att ni åldras framför mina ögon, växer upp, förändras. Det gäller att inte tappa bort sig själv på resan.” Han gör en sån där Schaum-paus som om han sagt något otroligt tänkvärt och djupsinnigt. Mitch blir otroligt imponerad av guruns guruskap.
Känslan är udda, att träffa någon de känner utan att känna av honom genom någon sorts koppling, genom blodsband med familjen eller genom kretsar och uppkopplade system. De som inte är länkade ter sig främmande, som om de är gåtor och mysterier.
Guruns blick stannar vid Cheryl. “Ni söker fristad.”
Cheryl sneglar på Dana och nickar sen lätt. “Vi har dragit på oss intresse, vi skulle behöva lugn och ro. Annie sa att ni kunde hjälpa oss.”
Schaum nickar allvarligt och ler milt. “Det finns plats för er i vårt hem på andra sidan, men upplevelsen kan vara stark de första gångerna, så jag vill försäkra mig om att ni verkligen vill detta. Ni har säkert fått en föraning om vad det kan innebära genom deltagande i våra ceremonier, men ett oförberett sinne kan ändå bli överväldigat. Samtidigt ser jag på er och begrundar den resa som fört er hit och känner att ni nog är redo, om ni så själva vill det.”
C: “Jag tror aldrig vi blir mer redo än vad vi är nu.”
Gurun nickar tankfullt och bekräftande. “Kommer ni möta mig på den andra sidan? Eller behöver ni hjälp för att korsa?”
C: “Var ska vi mötas?”
S: “Vårt torn är ett av lust och glädje.”
De diskuterar igenom snabbt vilket av tornen som är av lust och glädje och begriper var de ska bege sig. Schaum godkänner att kan göra ritualen härifrån så länge inte spiller vin eller värre på det svårtvättade golvet. Han trycker på en knapp och de jättelika fönstren mot gatan blir askgrå. Han går runt i halvdunklet och vrider om tändningen på tre Porschar så att de får ledljus, bilarnas lyktor är riktade mot mitten av rummet där det finns gott om plats för en cirkel.
När Cheryl plockar upp kalk, vin och krita ser hon Schaums blick och den är granskande och fylld av medlidande och Cheryl blir med ens väldigt medveten om att när hon utför den ritual som hon nu gjort så många gånger är hon endast en enkel primat som efterliknar rörelser den skådat utan att förstå innebörden av dessa.
De passerar.
Sakta öppnar de ögonen. En ny ankomstplats men ändå bekant. Dimman väller in över den mörka sjön och deras fötter sjunker ner lite i den fuktiga sanden på stranden där de tomma strandhusen hukar sig likt mörka jättar och bortom dessa vilar staden i dalen nästan helt öde.
Det är ett töcken där de går på de folktomma gatorna, dimman tung. Cheryl känner direkt igen området och kan orientera sig, det borde inte vara mer än trettio minuter till guruklubbens torn.
Dana ser sig om när de passerar de öde husen, förvirrad, bestört. Mitch hjälper henne justera skyddsmasken lite och hon ser honom i ögonen. “Vad har hänt här?”
Mitch tittar medlidsamt på henne. “Söndring, vad Butlers gjorde när du blev tagen, förstörelse.”
Danas ögon tåras och hon vänder blicken uppåt i den vita dimman, vrider huvudet och ser ut att söka utan att röra sig eller se. “Jag känner henne. Han är sårad, splittrad. Hon behöver mig.” Hon ser på Mitch. “Jag är den starka nu, han som gett mig så mycket tröst behöver mig nu.”
Mitch ler och ger henne en kram som Dana lite förvånat och lätt motvilligt tar emot. Han fattar hennes axlar och ler ett märkligt leende. “Låt oss då hjälpa dig att vara den du behöver vara. Men först behöver vi vila, återhämta krafter.”
Cheryl har följt ordväxlingen och kliver fram mot Mitch och Dana och skakar lätt på huvudet. “Nej. Det kan vänta en liten stund. “
Och hon tar Danas hand och styr inte följet mot tornen utan uppför sluttningen mot grottorna och platån och alla följer henne utan att fråga varför.
Tidig morgon. Bilarna hos Leslie’s glimmar i morgonsolen som väller in genom de enorma sex meter höga glasrutorna och framdörrarna är nonchalant öppna som om man bara kan swipa platinan, hoppa in och köra ut på motorvägen mot strand, äventyr och livsstil och de mörka och splitternya däcken har inte repat den ljusa parketten i skandinavisk furu och guru Schaum möter dem i fotsid mörkröd kaftan från Guerlain och svarta öppna sandaler från YSL och hans panna och platinatänder glittrar och blänker i reflexer från bilarnas huvar, nästan som en gloria.
Mitch har en lång kostymrock, lite vampyrgotiskt 1800-tal från Gautier och Schaums näsduk knuten som kravatt, ingen tröja, svarta läderbyxor, en replika av Påvens lilla röda hatt, tonad i samma ton som näsduken. Papalgotisk stil - Mitch tror det ska bli det nästa stora efter chicky trash.
Walker har en tigermönstrad svart tröja från Kenzo och ett par ljusa Tom Ford-jeans med ett grovt silverspänne till bältet (typisk Gucci) och en grovlänkad silverkedja om halsen (svindyr vintage).
Cheryl har begravningsklänningen (tvättad och ren) och är utan makeup. En enkel fläta.
Schaum kindpussar och ser var och en djupt i ögonen. “Mina vänner, det är som att ni åldras framför mina ögon, växer upp, förändras. Det gäller att inte tappa bort sig själv på resan.” Han gör en sån där Schaum-paus som om han sagt något otroligt tänkvärt och djupsinnigt. Mitch blir otroligt imponerad av guruns guruskap.
Känslan är udda, att träffa någon de känner utan att känna av honom genom någon sorts koppling, genom blodsband med familjen eller genom kretsar och uppkopplade system. De som inte är länkade ter sig främmande, som om de är gåtor och mysterier.
Guruns blick stannar vid Cheryl. “Ni söker fristad.”
Cheryl sneglar på Dana och nickar sen lätt. “Vi har dragit på oss intresse, vi skulle behöva lugn och ro. Annie sa att ni kunde hjälpa oss.”
Schaum nickar allvarligt och ler milt. “Det finns plats för er i vårt hem på andra sidan, men upplevelsen kan vara stark de första gångerna, så jag vill försäkra mig om att ni verkligen vill detta. Ni har säkert fått en föraning om vad det kan innebära genom deltagande i våra ceremonier, men ett oförberett sinne kan ändå bli överväldigat. Samtidigt ser jag på er och begrundar den resa som fört er hit och känner att ni nog är redo, om ni så själva vill det.”
C: “Jag tror aldrig vi blir mer redo än vad vi är nu.”
Gurun nickar tankfullt och bekräftande. “Kommer ni möta mig på den andra sidan? Eller behöver ni hjälp för att korsa?”
C: “Var ska vi mötas?”
S: “Vårt torn är ett av lust och glädje.”
De diskuterar igenom snabbt vilket av tornen som är av lust och glädje och begriper var de ska bege sig. Schaum godkänner att kan göra ritualen härifrån så länge inte spiller vin eller värre på det svårtvättade golvet. Han trycker på en knapp och de jättelika fönstren mot gatan blir askgrå. Han går runt i halvdunklet och vrider om tändningen på tre Porschar så att de får ledljus, bilarnas lyktor är riktade mot mitten av rummet där det finns gott om plats för en cirkel.
När Cheryl plockar upp kalk, vin och krita ser hon Schaums blick och den är granskande och fylld av medlidande och Cheryl blir med ens väldigt medveten om att när hon utför den ritual som hon nu gjort så många gånger är hon endast en enkel primat som efterliknar rörelser den skådat utan att förstå innebörden av dessa.
De passerar.
Sakta öppnar de ögonen. En ny ankomstplats men ändå bekant. Dimman väller in över den mörka sjön och deras fötter sjunker ner lite i den fuktiga sanden på stranden där de tomma strandhusen hukar sig likt mörka jättar och bortom dessa vilar staden i dalen nästan helt öde.
Det är ett töcken där de går på de folktomma gatorna, dimman tung. Cheryl känner direkt igen området och kan orientera sig, det borde inte vara mer än trettio minuter till guruklubbens torn.
Dana ser sig om när de passerar de öde husen, förvirrad, bestört. Mitch hjälper henne justera skyddsmasken lite och hon ser honom i ögonen. “Vad har hänt här?”
Mitch tittar medlidsamt på henne. “Söndring, vad Butlers gjorde när du blev tagen, förstörelse.”
Danas ögon tåras och hon vänder blicken uppåt i den vita dimman, vrider huvudet och ser ut att söka utan att röra sig eller se. “Jag känner henne. Han är sårad, splittrad. Hon behöver mig.” Hon ser på Mitch. “Jag är den starka nu, han som gett mig så mycket tröst behöver mig nu.”
Mitch ler och ger henne en kram som Dana lite förvånat och lätt motvilligt tar emot. Han fattar hennes axlar och ler ett märkligt leende. “Låt oss då hjälpa dig att vara den du behöver vara. Men först behöver vi vila, återhämta krafter.”
Cheryl har följt ordväxlingen och kliver fram mot Mitch och Dana och skakar lätt på huvudet. “Nej. Det kan vänta en liten stund. “
Och hon tar Danas hand och styr inte följet mot tornen utan uppför sluttningen mot grottorna och platån och alla följer henne utan att fråga varför.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 76 - Dana återvänder
Antagligen förmiddag men dimman döljer allt. Alana är först uppför klipporna, följer kättingen som en livlina, strävar uppåt. Mitch har ingen uppgift utan tittar på hennes vältrimmade bak där den guppar framför honom i dimman. Tims ansikte är bistert bakom gasmasken men han följer de han valt att följa i torrt och just nu i blodigt vått. Cheryl är ständigt vid Danas sida, hjälper henne över hala stenar och håller hennes arm när hon behöver stöd och Cheryl minns hur Dana förändrats under tiden de känt henne - från ett fjättrat kadaver, till en viril och fulländad kvinna och nu åldrad, gammal, tyngd av år som rusar ikapp henne. Walker är tankfull, Lauren och tanken på att hon kanske inte är borta lämnar honom ingen ro. Kim ser sig runt i dimman som omvälver dem men den är vit och ogenomtränglig och kanske oändlig och lämnar inget hopp att Bryan finns där ute. Richard går sist med draget automatvapen och spanar bakåt, han vet sin plats och sin roll vid det här laget.
[Alana lyckas med sitt Visdomsslag - 26 totalt! Bra med en tjej som spejar istället för useless Mitch.]
Alana stannar till, håller upp handen mot Mitch och lägger handen på hans bröst, tittar mot honom, halvskriker för att överrösta dimman och forsen. “Vi får möte, minst tre personer, kanske fler.”
Mitch nickar stolt och tacksamt och Alana gömmer sig och de andra i dimman en bit från kättingen [Lyckas med Smidighetsslag - 26 totalt. Skönt med kompetent folk.] och de trycker sig mot marken och spanar när det andra sällskapet passerar, endast några meter från dem.
Jayne Carter är klädd i en mörk, kritstrecksrandig kostym matchad med en höjd automatkarbin och hon skiljer sig tydligt från hennes tre assistenter som följer henne på ett rakt led iklädda kolsvarta venetianska teatermasker som täcker deras ögon men inte deras munnar och de bär långa spjut med sylvassa mörka eggar.
Alana lutar sig mot Cheryl där de trycker sig mot den kalla, fuktiga klippan och väser. “Det är Jayne.”
Cheryl nickar lugnt. “Vi väntar fem minuter och fortsätter sen.” De gör så.
De börjar gå vidare, ständigt uppför. Dana går bredvid Cheryl. “Vilka var det där?”
C: “Representant för ett av tornen.”
Dana tittar på Cheryl och hennes ögon är skeptiska och frustrerade bakom andningsmasken och hon suckar lätt. “Det är en styggelse att det kommit till detta, falska profeter.”
Cheryl nickar stumt.
Den sista biten släpper Alana fram Dana och Danas hand följer kättingen till dess slut och det finns inga spår av Seans grismän, inga spår av Bryan, skrevan är tyst och mörk.
Danas drar sina händer över stenen när hon träder in i mörkret, hon vänder sig om och blickar ut i den tjocka vita dimman. “Det känns märkligt. Härifrån kunde man se hela dalen, tornen som sträckte sig mot den röda solen, vinden som drog över slätten, Jag brukade komma här om morgonen, dricka min kopp te och tänka.”
Dana är uppenbart tagen och Cheryl får puffa henne lätt för att få henne att fortsätta längre in och hon tar Danas hand och till hälften leder, hälften milt drar henne genom gångarna.
De kommer till rummet där de träffade Walker och Alana och de två kastar blickar på varandra och Walker har märkt att självhatet som flödade ur Alanas blick var gång hon såg honom har mattats, blivit mildare. Nu är det mer som att hon ser sig själv i spegeln och kanske inte gillar vad hon ser men accepterar det.
Dana ser sig om i ficklampornas sken men är ivrig att fortsätta vidare, hon tar täten och rör sig genom salen som om det var hennes egna hem och Cheryl får skynda sig för att hinna med då Dana anstränger sin gamla kropp till det yttersta.
In i matsalen. Dana ser på det dammiga möblemanget och går mot de fallna stolarna och med automatiska rörelser börjar hon ställa dem upp och skjuta in dem mot bordet och hon drar med handen över bordsskivan och rynkar på näsan.
D: “Så smutsigt. Här åt vi, här drack vi.”
Hon går bort till vinskåpet och rynkar pannan när det är tömt och länsat av gravplundrare.
“Alla våra flaskor! Nåja, större förluster har vi ådragit oss men vilka barbarer.”
Mitch är glad att skyddsmasken döljer hans rodnad.
Följet rör sig mot bort mot väggen med blodsgången som leder upp till platån och Dana ser på blodet som strilar ner och tittar på Cheryl storögt. ”Vi kallade den för solgången, det vackra röda ljuset som sken ner. Nu är det bara blod och kyla. Men jag känner henne där uppe, han kallar på mig.” Och med en äldre själs beslutsamhet försöker Dana klättra upp för den branta gången men Cheryl hejdar henne och Dana blänger på henne men nickar sen. “Du har rätt, jag behöver dig nu, visa vägen.” Och i deras invanda marschordning tar de sig en och en in i gången och börjar klättra upp mot platån och den blödande himlen.
Antagligen förmiddag men dimman döljer allt. Alana är först uppför klipporna, följer kättingen som en livlina, strävar uppåt. Mitch har ingen uppgift utan tittar på hennes vältrimmade bak där den guppar framför honom i dimman. Tims ansikte är bistert bakom gasmasken men han följer de han valt att följa i torrt och just nu i blodigt vått. Cheryl är ständigt vid Danas sida, hjälper henne över hala stenar och håller hennes arm när hon behöver stöd och Cheryl minns hur Dana förändrats under tiden de känt henne - från ett fjättrat kadaver, till en viril och fulländad kvinna och nu åldrad, gammal, tyngd av år som rusar ikapp henne. Walker är tankfull, Lauren och tanken på att hon kanske inte är borta lämnar honom ingen ro. Kim ser sig runt i dimman som omvälver dem men den är vit och ogenomtränglig och kanske oändlig och lämnar inget hopp att Bryan finns där ute. Richard går sist med draget automatvapen och spanar bakåt, han vet sin plats och sin roll vid det här laget.
[Alana lyckas med sitt Visdomsslag - 26 totalt! Bra med en tjej som spejar istället för useless Mitch.]
Alana stannar till, håller upp handen mot Mitch och lägger handen på hans bröst, tittar mot honom, halvskriker för att överrösta dimman och forsen. “Vi får möte, minst tre personer, kanske fler.”
Mitch nickar stolt och tacksamt och Alana gömmer sig och de andra i dimman en bit från kättingen [Lyckas med Smidighetsslag - 26 totalt. Skönt med kompetent folk.] och de trycker sig mot marken och spanar när det andra sällskapet passerar, endast några meter från dem.
Jayne Carter är klädd i en mörk, kritstrecksrandig kostym matchad med en höjd automatkarbin och hon skiljer sig tydligt från hennes tre assistenter som följer henne på ett rakt led iklädda kolsvarta venetianska teatermasker som täcker deras ögon men inte deras munnar och de bär långa spjut med sylvassa mörka eggar.
Alana lutar sig mot Cheryl där de trycker sig mot den kalla, fuktiga klippan och väser. “Det är Jayne.”
Cheryl nickar lugnt. “Vi väntar fem minuter och fortsätter sen.” De gör så.
De börjar gå vidare, ständigt uppför. Dana går bredvid Cheryl. “Vilka var det där?”
C: “Representant för ett av tornen.”
Dana tittar på Cheryl och hennes ögon är skeptiska och frustrerade bakom andningsmasken och hon suckar lätt. “Det är en styggelse att det kommit till detta, falska profeter.”
Cheryl nickar stumt.
Den sista biten släpper Alana fram Dana och Danas hand följer kättingen till dess slut och det finns inga spår av Seans grismän, inga spår av Bryan, skrevan är tyst och mörk.
Danas drar sina händer över stenen när hon träder in i mörkret, hon vänder sig om och blickar ut i den tjocka vita dimman. “Det känns märkligt. Härifrån kunde man se hela dalen, tornen som sträckte sig mot den röda solen, vinden som drog över slätten, Jag brukade komma här om morgonen, dricka min kopp te och tänka.”
Dana är uppenbart tagen och Cheryl får puffa henne lätt för att få henne att fortsätta längre in och hon tar Danas hand och till hälften leder, hälften milt drar henne genom gångarna.
De kommer till rummet där de träffade Walker och Alana och de två kastar blickar på varandra och Walker har märkt att självhatet som flödade ur Alanas blick var gång hon såg honom har mattats, blivit mildare. Nu är det mer som att hon ser sig själv i spegeln och kanske inte gillar vad hon ser men accepterar det.
Dana ser sig om i ficklampornas sken men är ivrig att fortsätta vidare, hon tar täten och rör sig genom salen som om det var hennes egna hem och Cheryl får skynda sig för att hinna med då Dana anstränger sin gamla kropp till det yttersta.
In i matsalen. Dana ser på det dammiga möblemanget och går mot de fallna stolarna och med automatiska rörelser börjar hon ställa dem upp och skjuta in dem mot bordet och hon drar med handen över bordsskivan och rynkar på näsan.
D: “Så smutsigt. Här åt vi, här drack vi.”
Hon går bort till vinskåpet och rynkar pannan när det är tömt och länsat av gravplundrare.
“Alla våra flaskor! Nåja, större förluster har vi ådragit oss men vilka barbarer.”
Mitch är glad att skyddsmasken döljer hans rodnad.
Följet rör sig mot bort mot väggen med blodsgången som leder upp till platån och Dana ser på blodet som strilar ner och tittar på Cheryl storögt. ”Vi kallade den för solgången, det vackra röda ljuset som sken ner. Nu är det bara blod och kyla. Men jag känner henne där uppe, han kallar på mig.” Och med en äldre själs beslutsamhet försöker Dana klättra upp för den branta gången men Cheryl hejdar henne och Dana blänger på henne men nickar sen. “Du har rätt, jag behöver dig nu, visa vägen.” Och i deras invanda marschordning tar de sig en och en in i gången och börjar klättra upp mot platån och den blödande himlen.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 77 - Dana och himlen
Dag. Den trånga gången är nästan helt vertikal och gnager på lemmar och ryggar och det tjocka blodet gör stenen hal och de andras tunga andetag ekar fuktigt när de kämpar och Alanas ögon glittrar som rubiner när hon tränger upp genom hålet och åter står på platån där hon och Mitch såg varandra och hon drar upp honom och drar honom till sig och de ser det dovt röda ljuset skina genom den blödande himlen över den vita dimman och de svarta tornen och hennes röst darrar när hon viskar “Äntligen”.
Mitch omfamnar henne, böjer hennes nacke bakåt och smakar på blodet, smakar på Alana. Hon besvarar kyssen och ser honom i ögonen. Hennes ögon glittrar. “Inget annat är verkligt. Det är märkligt hur tom man kan känna sig när man inte är här.” Mitch är så tagen att han inte kommer sig för att säga något opassande.
Tim sträcker sig ner i hålet och hjälper Cheryl upp på platån och hon tar tacksamt emot hjälpen och vänder sig sedan om för att hjälpa Dana som andfådd och blodig häver sig upp på platån och blir liggande, flämtande och med slutna ögon. “Det här var mycket jobbigare än jag minns det.” Cheryl sitter på huk bredvid Dana och stryker henne över håret och låter henne samla sig en stund.
På väg upp ur hålet sluter Walker ögonen när han minns de otäcka ådrorna i den blodiga himlen och hur de etsade sig fast så mycket i honom att han inte kunde titta på äckliga, organiska växter efter det och mumlar för sig själv. “Du fixar det här, sex veckor i terapi var inte bortkastade.“
Och Walker klättrar ur hålet, faller på knä på platån och blundandes böjer han nacken och försiktigt smärtsamt öppnar han sina ögon och ser uppåt och blodet faller likt daggen av en blomma ner i hans ansikte och han ser den mörka ådringen i lövverket, nej himlen, och det är en omtumlande upplevelse men han är kvar och håller ihop och är stolt över sig själv.
Kim kommer efter Walker, hon blickar upp och ser blodet och flåsar och öppnar sin väska och släpper ut Franken-Lauren som gör en omild kullerbytta ut ur väskan likt en stelfrusen get.
Richard är sist upp på platån och har inte sett himlen tidigare. [Han får slå ett reaktionsslag mot KAR och misslyckas och tar tre svåra trauma.] Han bleknar, ärrad av sina tidigare upplevelser, och det makabra i scenen, omfattningen av den blodiga mörka himlen chockerar hans hjärna när den ger nytt sammanhang till blodet, allt det blod han vadat igenom när de vandrat i staden i dalen. Han sluter sina ögon och faller på knä och låter sitt hjärta och hjärna lugna sig lite.
Dana blickar upp, ser först på Cheryl och sen vandrar hennes blick till himlen och hennes ansikte vrids till en mask av förtvivlan när hon inser vad hon tittar på. “Nej! Vad har de gjort med dig?!”
[Dana får slå ett slag mot KAR och misslyckas och tar 3t6 svåra trauma: 10!]
Dana darrar och i hennes blick ser Cheryl att allt har söndrats, allt är trasigt, hennes läpp dallrar, något håller på att gå sönder. Cheryl tar henne i sin famn och Dana skakar, blundar, mumlar entonigt. “Hur kunde det bli såhär, det är mitt fel, jag skulle aldrig litat på dem, jag svek honom.”
Cheryl håller Dana och blickar ut från avsatsen, orienterar sig. Där är familjens torn och där är Vanderheims. Hennes stora erfarenhet från mäklarbranschen gör att hon lätt kan orientera sig och skapa en mental karta. Hon vänder sig lite och fäster blicken på guruklubbens torn. Deras mål. Deras chans till fristad.
De tillåter varandra en kort stunds vila uppe på platån så att Dana och de andra får samla ihop sig och därefter återvänder följet genom skrevan, ut och ner för sluttningen.
Cheryl pekar ut var de ska, leder vägen. Den är tydlig, men inte exakt rak. En kort avstickare innan de får vila hos sina allierade i Annies torn. De har en ny plan. De ska gå genom centrum i staden i dalen för att skåda den punkt där kedjorna som fjättrar himlen måste vara fästa.
Dag. Den trånga gången är nästan helt vertikal och gnager på lemmar och ryggar och det tjocka blodet gör stenen hal och de andras tunga andetag ekar fuktigt när de kämpar och Alanas ögon glittrar som rubiner när hon tränger upp genom hålet och åter står på platån där hon och Mitch såg varandra och hon drar upp honom och drar honom till sig och de ser det dovt röda ljuset skina genom den blödande himlen över den vita dimman och de svarta tornen och hennes röst darrar när hon viskar “Äntligen”.
Mitch omfamnar henne, böjer hennes nacke bakåt och smakar på blodet, smakar på Alana. Hon besvarar kyssen och ser honom i ögonen. Hennes ögon glittrar. “Inget annat är verkligt. Det är märkligt hur tom man kan känna sig när man inte är här.” Mitch är så tagen att han inte kommer sig för att säga något opassande.
Tim sträcker sig ner i hålet och hjälper Cheryl upp på platån och hon tar tacksamt emot hjälpen och vänder sig sedan om för att hjälpa Dana som andfådd och blodig häver sig upp på platån och blir liggande, flämtande och med slutna ögon. “Det här var mycket jobbigare än jag minns det.” Cheryl sitter på huk bredvid Dana och stryker henne över håret och låter henne samla sig en stund.
På väg upp ur hålet sluter Walker ögonen när han minns de otäcka ådrorna i den blodiga himlen och hur de etsade sig fast så mycket i honom att han inte kunde titta på äckliga, organiska växter efter det och mumlar för sig själv. “Du fixar det här, sex veckor i terapi var inte bortkastade.“
Och Walker klättrar ur hålet, faller på knä på platån och blundandes böjer han nacken och försiktigt smärtsamt öppnar han sina ögon och ser uppåt och blodet faller likt daggen av en blomma ner i hans ansikte och han ser den mörka ådringen i lövverket, nej himlen, och det är en omtumlande upplevelse men han är kvar och håller ihop och är stolt över sig själv.
Kim kommer efter Walker, hon blickar upp och ser blodet och flåsar och öppnar sin väska och släpper ut Franken-Lauren som gör en omild kullerbytta ut ur väskan likt en stelfrusen get.
Richard är sist upp på platån och har inte sett himlen tidigare. [Han får slå ett reaktionsslag mot KAR och misslyckas och tar tre svåra trauma.] Han bleknar, ärrad av sina tidigare upplevelser, och det makabra i scenen, omfattningen av den blodiga mörka himlen chockerar hans hjärna när den ger nytt sammanhang till blodet, allt det blod han vadat igenom när de vandrat i staden i dalen. Han sluter sina ögon och faller på knä och låter sitt hjärta och hjärna lugna sig lite.
Dana blickar upp, ser först på Cheryl och sen vandrar hennes blick till himlen och hennes ansikte vrids till en mask av förtvivlan när hon inser vad hon tittar på. “Nej! Vad har de gjort med dig?!”
[Dana får slå ett slag mot KAR och misslyckas och tar 3t6 svåra trauma: 10!]
Dana darrar och i hennes blick ser Cheryl att allt har söndrats, allt är trasigt, hennes läpp dallrar, något håller på att gå sönder. Cheryl tar henne i sin famn och Dana skakar, blundar, mumlar entonigt. “Hur kunde det bli såhär, det är mitt fel, jag skulle aldrig litat på dem, jag svek honom.”
Cheryl håller Dana och blickar ut från avsatsen, orienterar sig. Där är familjens torn och där är Vanderheims. Hennes stora erfarenhet från mäklarbranschen gör att hon lätt kan orientera sig och skapa en mental karta. Hon vänder sig lite och fäster blicken på guruklubbens torn. Deras mål. Deras chans till fristad.
De tillåter varandra en kort stunds vila uppe på platån så att Dana och de andra får samla ihop sig och därefter återvänder följet genom skrevan, ut och ner för sluttningen.
Cheryl pekar ut var de ska, leder vägen. Den är tydlig, men inte exakt rak. En kort avstickare innan de får vila hos sina allierade i Annies torn. De har en ny plan. De ska gå genom centrum i staden i dalen för att skåda den punkt där kedjorna som fjättrar himlen måste vara fästa.
Last edited: