Scen 68 - Uppkopplad
Kväll. Byggarbetsplatsen för det nya kasinot The Siren i utkanten av Cedar Grove ligger mörk förutom där röda strålkastare ger ledljus på den artonde våningen och stora sjok av vit plast vajar rytmiskt i den varma ökenvinden som blåser het och torr genom det kala våningsplanet som helt saknar ytterväggar och fönster och räcken och all form av säkerhetstänk och det är långt ner och Cedar Grove ligger glittrande i fjärran och de långa britsarna är fyra och läderklädda och Aimees assistenter är tysta, mörka siluetter som svärmar runt henne och långa grova svarta kablar löper som ådror eller grova rankor över golvet.
Mitch bär funktionskostym, Schaums näsduk som en armbindel, skottsäker väst och skyddsmasken uppföst i pannan. Aimee förbereder något, assisterad av en kader av svartklädda assistenter.
Tim visar upp maskerna för Lauren och pekar på kommunikationsradion som han installerat i dem, “Vad tror du?” , och han söker hennes uppskattning och erkännande.
Lauren lägger sin hand mot Tims nacke och trycker hans panna mot sin, “Du är så himla duktig.”
Han darrar till, men tar emot lovorden. “Det är inte så lång räckvidd, men det borde hjälpa i dimman.”
L: “Räcker det om man viskar?”
T: “Jo, vi behöver inte skrika längre.” Han bleknar lite och ser på henne, överväger sin dödlighet, blir det sista gången de reser? “Visst får vi med henne tillbaka?”
L: “Vi kommer inte att överge någon. Brian var den första och sista.”
Tim nickar tyst.
I en enda synkroniserad rörelse öppnas gruppen som omger Aimee upp, deras ögon glittrar i det röda ljuset, som en flock vilda djur som vädrat något. Aimee Vanderheim ler, hon ställer sig upp från sitt huksittande där hon suttit med sin laptop. Hon är klädd i en grafitgrå byxdress och hennes vita hår är uppsatt i en knut. Det är första gången de ser henne utan solglasögon och när hon närmar sig ser de att hennes ögon är nästan helt mörka, som om iris och ögonvita gått till samma nyans. Hon nickar åt deras utrustning, konstaterande, inte nödvändigtvis gillande. “Ni verkar väl rustade för den andra sidan. Något särskilt ni tänker göra?”
Mitch tittar upp från sin vapenvård. “Delar av Butlers har gått för långt, vi tänkte hämta hem vår vän.”
Aimee tittar på honom och nickar långsamt. “De är inte att lita på, det har de bevisat flera gånger.”
Mitch nickar. “Ja.”
A: “Vem är det som saknas?”
M: “Kim.”
Aimee nickar. “De tog henne redan i går kväll.”
Lauren rycker till och stirrar intensivt på Aimee, hennes röst är ivrig. “Varifrån?”
A: “Från hennes ställe, och förde henne till Victors gård. Därefter vet jag inte.”
M: “Kan ni hjälpa oss på något sätt?”
Aimee tittar på Mitch och överväger detta men skakar sen lätt på huvudet. “Det är komplicerat. Allt för mycket direkt konfrontation är inte önskvärt. Men hon har inte lämnat Victors gård, i alla fall inte på den här sidan, i så fall hade jag vetat om det.”
L: “Har Butlers något annat sätt att resa? Känner de till er metod?”
Aimee ler och hennes vita tänder står en glittrande kontrast till hennes mörka ögon. “Nej, jag tror de är nöjda med sina blodsritualer och primitiva former. Vi är nog lite för sofistikerade för dem. Men jag skulle tro att det inte är fullt lika behagligt längre, utan kalken. Där har ni nog sinkat dem en del.”
Mitch fnyser. “Inte mer än rätt för vad de gjorde mot Kim.” Mitch har uppenbarligen lite svårt att se tidssamband och blandar ihop öga för öga men att Butlers har gått över gränsen är helt klart, det här var oförtjänt och det var helt rätt att ta kalken, att de tog Kim visar vad de där går för.
Plötsligt minns Mitch bilden i Laurens telefon. “Kan ni analysera den här? Att hjälpa indirekt måste ju vara en annan sak.”
Lauren sträcker över telefonen med bilden öppnad. En av Aimees assistenter tar telefonen ur hennes hand och gör något med telefonen och lämnar sedan tillbaka den till Lauren och hon konstaterar att han har mailat bilden till
info@vanderheim.com och två sekunder senare tittar Aimee på Lauren. “Det verkar inte som att den är manipulerad, den är tagen på andra sidan.”
M: “Kan det vara Vics ställe på andra sidan?”
A: “Det är utomhus att döma av dimman men lite väl mörkt för att vara under himlen. Men det skulle förvåna om hon är kvar där.”
M: “Någon gissning om var hon kan vara?”
Aimee lägger huvudet på sned. “Det beror antagligen på om Victor Delaney har blivit vän med sin familj igen?”
L: “Till tornet?”
Aimee nickar. “Victor är inte en del av den ursprungliga familjen, han verkar ha egna idéer som familjens överhuvud inte alltid uppskattat. Men om de är sams igen så skulle jag tro att hon är i tornet, och antagligen allra högst upp. Så hade jag resonerat och agerat.”
L :“Känner ni till något sätt att kommunicera mellan världarna?”
A: “Hur menar du?”
L: “Kan någon på andra sidan tala med någon som är kvar här?”
A: “Om en länk finns.”
L: “Något Butlers behärskar?”
A: “Utan kalken blir det svårt för dem.”
Lauren vänder sig mot de andra och ler svagt. “I alla fall lite bra nyheter.”
Aimee nickar. “Nå. Mister Brooks, fröken Denton, fröken Stallion. Skall vi försöka få er till andra sidan?”
Lauren nickar. “Vi kan inte lämna henne där, inte hos honom.”
A: “Då så, det finns två sätt att göra detta på.”
En av hennes assistenter vänder sig om och blottar sin nacke där de ser en liten pulserande krets som verkar ha blivit inopererad i skallbasen, gröna och oranga dioder blinkar. Aimee betraktar gruppen, hennes röst är neutral men blicken utforskande, prövande. “Det här är det säkraste sättet.”
Lauren är lite blek och hennes röst är nästan en viskning. “Och det andra?”
Aimee tittar på Lauren som tittar ner och en av de andra assistenterna plockar fram en mycket bred svart väska och öppnar den och på en bädd av svart foam ligger ett antal VR-hjälmar.
Aimee rycker på axlarna. “En något mindre behaglig resa men ... det avgör ni ju själva.”
Mitch studerar nyfiken dioderna, “Hur lång tid för att installera nackmojängen?“, och när Aimee säger att det inte tar länge spricker Mitch upp i ett brett leende. “Coolt! Det vill jag ha, chip me up!”
Lauren tittar tveksamt mot ivriga, uppspelta Mitch och sedan mot väskan. “Jag tror jag föredrar de där.” Cheryl nickar mot väskan.
Aimee gör en inbjudande gest åt Mitch mot läderbritsarna. Alana följer honom med blicken och lyckas fånga hans.
Mitch ler milt åt henne. “Testa det andra, så kan vi jämföra sedan, om du inte hellre vill ha det här? Det är ju något nytt.”
Alana tittar Mitch djupt i ögonen och hennes leende blir pilskt, “Det kanske har andra användningsområden också”, och hon stegar bort till en av britsarna.
Laurens följeslagare tittar på henne, hon möter Tims blick, han kan ju sådant här. Lauren sänker rösten, inte för att det spelar nån roll. “Jag vill inte ge dem direkt tillgång till mitt huvud innan jag vet vad det är för något. Och Tim, håll ett öga på Mitch.”
Tim tittar på Lauren, ser besviken och lite lättad ut att han inte ska få bli cyborg. Men så hårdnar hans blick och någonstans där inne bestämmer sig Tim för att Mitch inte ska få ta det här från honom och går och sätter sig på en brits.
Mitch kollar på Tim och ler broderligt. “Respekt.” Tim nickar och för första gången malebondar Tim och Mitch.
Richard, Lauren, Walker och Cheryl ställer sig en bit bort och betraktar hur assistenterna vant och ordlöst börjar förbereda.
En kvinna, en av Aimees assistenter, nickar mot Mitch att ta av sig på överkroppen. Mitch flinar men kvinnan rör inte en min och besviken över att det bara är överkroppen som behöver blottas tar Mitch av sig och hans bringa glimmar skulpterat i det dunkla ljuset och han ser inbjudande mot assistenten men hon tycks immun mot hans charm. Är hon kanske en robot? Han blir lite upphetsad vid tanken och assistenten guidar mjukt ned honom på britsen och tar sedan fram ett par handfängsel i svart metall och Mitch tycker att det plötsligt blev väldigt hett och flåsar fram ett “Vänta lite.”
Han justerar sin ställning och sträcker sedan händerna mot henne, hon fäster händerna vid fotlederna och Mitch minns plötsligt och ryser vid tanken på Dana och hennes fängelse och ligger sedan i spänd förväntan på vad som skall komma.
Han känner kyla när lokalbedövningen baddas i nacken och en minut senare känner han små stick när mer bedövning sprutas in. Kort därefter ett tryck och hur köttet delar sig.
Trots baddande rinner blod ner över halsen, droppar ner på britsen och han får flashbacks till barndomens tandläkarbesök och minns hur han efter några gånger fejkade för att de skulle dra fler tänder och få uppleva tomheten.
Efter en stund känner han något metalliskt pressas ner, anslutas, inneslutas och sen är det klart.
Handfängseln tas bort, han sätter sig upp och möter Alanas blick och hon ler blekt och vrider stelt sin nacke mot honom så att han se vad hon blivit och hon är blodig men kretsen är avstängd, inga dioder lyser. Sedan vänder hon sig mot honom igen, blandade känslor i hennes ansikte. Det var en ny upplevelse för båda två, men ingen ånger.
Mitch möter hennes blick, tittar på hennes blod, böjer sig fram och smakar på det. Sedan söker han Aimees blick, hon tittar uttryckslöst på honom. “Det har gått bra, vi startar testprogrammet nu.” Lauren öppnar sitt sinne mot sin familj för att få åka snålskjuts på Mitchs och Alanas upplevelse.
[Mitch slår KAR men misslyckas och tar fem svåra trauman som får honom att loopa och två av dem konverteras till kritiska. Han lyckas med sitt andra och tredje KAR-slag och slipper omedelbar och långvarig effekt. Tim slår misslyckat 3S, Alana misslyckas 4S.]
En märklig känsla sköljer över dem, som en flodvåg av blixtar som drar genom kroppen, både Alana och Tim böjer ner sina huvuden som de fått en plötslig huvudvärk, hela huvudet fylls av migränliknande brus.
Det rycker i musklerna runt ingreppet och plötsligt känner de, förnimmer de att de är hoplänkade, de är alla sammankopplade, och längre bort väntar resten av världen, den uppkopplade världen.
När Aimees signal söker Mitch tar det andan ur honom, det är som en ofantlig mörk våg som tar in allt av honom och släpper honom sedan vårdslöst och han faller flämtande till marken, hela kroppen reagerar underligt, och han ser Aimees svarta pumps vid sitt ansikte, hennes ljusa hand är sval, som om hennes kroppstemperatur är lägre än 37, när hon hjälper honom upp. Hon ser honom i ögonen, han känner sig tom, som en vante utan hand i sig, och längtar tillbaka till gemenskapen.
Sedan blickar han mot Lauren och Cheryl, sänder sina sinnen mot dem, söker familjen, men det är försvagat och svårt, han känner bara Alana och Tim och assistenterna och Aimee. Aimee pulserar ut terabyte efter terabyte och när han närmar sig henne stöts han bort av floden. Det är som kokain, han tänker snabbare än ljuset, som Sherlock Holmes, det köttiga bandet till Familjen är svårare att nå.
Cheryl känner Mitchs närvaro men svagt, och hon kan inte längre känna hur han mår. Aimee vänder blicken mot Mitch, hennes tankar dånar i hans sinne, “Välkommen mister Brooks, till Vanderheim Studios”, och Mitch ler.
A: “Skall vi få er till ert uppdrag? Är ni redo att se andra sidan?”
M: “Det känns som att jag redan passerat Rubicon.”
Assistenterna öppnar väskorna och erbjuder glasögonen till de övriga. Aimee nickar mot dem. “Sätt er på en rad här”, hon indikerar en linje i golvet. “Det är bättre att sitta ner, behagligare ankomst.”
Mitch sätter sig, han känner sig mörbultad, både fysiskt och psykiskt. Aimee vandrar längs raden av knäböjande. “Det kan vara visst obehag första gången, innan ni inser att det bara är i ert huvud. Andra gången blir det lättare. Försök lugna era tankar. Är ni redo?”
Lauren sväljer lätt. “Ja.”
Aimee ler ett lite stelt men självsäkert flygvärdinneleende. “Då önskar jag er en trevlig resa”, och utan att hon behöver ge något tecken så startar bildspelet i deras huvuden.
Det är en Clockwork Orange-liknande upplevelse, sinnena bombarderas av intryck, en upplevelse designad att förvilla och överlasta dem så att de inte skall veta var de är. Det är inte alls det entoniga bruset i Butlers ritual, inte gemenskap och smak av vin, snarare en kall och ensam upplevelse, var och en ensam med sina tankar och miljoner sinnesintryck. För Mitch, Alana och Tim direkt på synnerven, för de övriga genom VR-glasögonen.
[Aimee slår ritualslaget. Hon slår 1. Fummel. Oops.]