Jag har läst
Buddy Longway: Samlade äventyr 3 av
Derib
Precis som de tidigare är det här fyra album samlade i en tjockvolym, med en rätt bra skvätt förord, skisser och kommentarer. Formatet är jag mycket positiv till, även om det är lite tråkigt att de i förordet förutsätter att man läst albumen redan. Det gör att det glider in lite spoilrar i pratet, vilket gör att det nog passat bättre att göra epilog istället för prolog av kapitlet, så att säga.
Hur som. På det stora hela fortsätter Derib i sina tidigare spår. Det är en mycket stramt hållen och realistisk tecknarstil, med fokus på tidens gång och ett närapå perfekt användande av färgläggning. Kontraster mellan de gröna dalarna, den blå himlen, solnedgångarna i mjukt rött och guld, till nätter där eldens sken kombineras med skuggornas mörker till en nästan lila nyans, allt gör att jag vill säga att Derib är en av de absolut bästa tecknare jag sett. Han är också ytterst sparsmakad med ljudeffekter, på det sätt jag personligen är förtjust i. Visst säger gevären
PANG och sådär, men det blir aldrig så överdrivet och i vägen för bilderna som det kan bli i alltför många superhjälteserier.
Som tidigare är problemet här den där gnagande känslan av knepighet runt att Derib skriver ur ett rätt kolonialistiskt perspektiv, svävar runt jobbiga frågor (som att USA vid den här tiden tillåter slaveri och bedriver folkmord på ursprungsbefolkningarna) utan att ta tag i dem, och exotifierar ursprungsfolken samtidigt som han hyllar dem. Mängder med ”ädle vilden”-troper, som hämtade från den mest genomsnittliga westernfilm anno 1933. Jag säger inte att jag vet hur det skulle gjorts bättre, men jag kan ändå inte komma ifrån den där knepiga känslan som bara gnager och gnager och gnager hela tiden.
MEN! Nu börjar Derib hantera det! I de två sista albumen introduceras en riktigt obehaglig typ, kapten Ryan. Han har tagit kommandot vid fortet i närheten av Longways kåk och är definitionen av
manifest destiny. Han ser inte indianer som människor, utan mer som någon sorts ohyra. Han kommer från en postwesterntid, mer influerad av hur det faktiskt var, inte de böcker av
Karl May Derib (antagligen) läste i sin barndom.
Jaktäventyr
Det här är ett litet samlingsalbum, där dottern Kathleen ligger i sjuksäng och Buddy underhåller henne genom att berätta historier ur sin ungdom för henne. Alla är egentligen korta historier tecknade för belgofranska tidningar,
Tintin och de där. Här är nog enda gången jag genuint känner att Derib lyckas lyfta ursprungsbefolkningen på riktigt, istället för att bara återge dem genom ett kolonialt filter. Kul också att återse den allra tidigaste berättelsen om Buddy, när det fortfarande ser ut mer som Tintin och Lucky Luke, istället för den realistiska stil som satt sig sedan dess. Här placerar vi också serien tydligt i Oregon. Undrar om det bara gäller den flashbacken, eller om det är där de bor även i ”nutid”. Det nämns aldrig.
Den vita demonen
Här är det dags för sonen Jeremias att ta lite mer plats. Han börjar nå de sena tonåren och bli vuxen. När han får syn på någon som genomför sitt mandomsprov, och brottar ner en örn med bara händerna, blir han inspirerad att omfamna sin mors tro och genomför en egen
vision quest där han får syn på en enorm vit häst (titelns vita demon) som han måste tämja, alternativt vinna över i strid. Den visar sig leda en lokal vildhästflock, och vi följer Jeremias när han spårar flocken, och vad som händer sen. Rätt bra, men återigen lite sådär halvobekvämt med allt det andliga från en vit schweizare, oavsett hur välresearchad storyn är. Lite som när hippies kommer tillbaka med haremsbyxor och dreads från ett sommarliv i Indien och har funnit sanningen genom rökelse och yoga.
Hämnden
Här blir det bra på riktigt! Här skildras tydligt tidens gång, vi får en rejäl närbild på kapten Ryan (som för övrigt genomför en tvättäkta
massaker på ursprungsbefolkningen i närbild), och det är dags att besöka de första stråken av riktig vilda västern, istället för nybyggarvästern. En gammal vän från album 4 har försvunnit, och måste letas reda på. Buddy och Jeremiah ger sig av till den nygrundade guldgrävarstaden Bear Town för att leta reda på honom, och råkar där ut för diverse äventyr. Här ser det ut som en riktig guldgrävarstad, nästan som om de knallat rakt in i Deadwood, femtio år efter att Longway i vanliga fall utspelar sig. Här diskuterar de hur svarta behandlas i södern (om än i förbifarten), visar paranoian hos guldgrävare som skjuter folk som kommer för nära, och förtrycket från religiösa galningar.
Här visas för första gången konsekvenser på att Buddy gift sig med en sioux, och att det skapar problem för honom. Kapten Ryan får en smäll på käften när han förolämpar Buddys familj, och det gör att Buddy inte längre är välkommen i fortet, inte kan sälja sina skinn och att det numera är en rätt kylig stämning mellan honom och alla de vita i hans närområd. Jag gillar det. Konsekvenser för det som tidigare målats upp som nästan naivt lycklig och perfekt harmoni.
Kapten Ryan
Här tar vi vid precis när förra albumet slutar. Jeremias blev skadad, och stannar i Bear Town för att bli frisk, medan Buddy reser hem till sitt. På omvägar, för att inte komma i närheten av Ryan och hans patruller. Men när han kommer hem har en annan familj flyttat in. Som massakreras av siouxer på hämndaktion. Buddy får reda på att hans fru och dotter rest till fruns släktingar när Ryan började härja i området och utstråla sitt hat mot dem. Buddy följer efter, och lyckas hamna deras läger lagom till att Ryan och hans soldater ska massakrera hela stammen. Här drar Buddy sin nya revolver och skjuter Ryan själv. Ryans löjtnant tackar honom för det, och blåser av anfallet. Även om ingen gillar ursprungsbefolkningen har de åtminstone hjärta nog att inte massakrera kvinnor och barn.
Det här är också skitbra. Här kommer mörkret som vilda västern egentligen är in på riktigt. Visst dör den hemske Kapten Ryan, och Buddy är välkommen åter till fortet, men på det stora hela är det fortfarande ett stort, stort hot mot alla siuoxer från armén. De kanske inte kommer bli brutalmördade, men definitivt bortdrivna från sin mark. Den osäkerhet det innebär är vad vi avslutar albumet med. Longways hus är fortfarande nerbrunnet och massakern gör att de nog inte direkt vill tillbaka. Ruskigt bra slut.
För första gången är faktiskt Buddy Longway bra, även utan nostalgiska glasögon. Den här gången rekommenderar jag en läsning, även om man kanske inte förstår allt fullt ut utan att läsa de föregående albumen. Om det fortsätter så här bra är jag stormförtjust.