Har du som SL fuskat? Hur och varför och hur funkade det?

[Skarpskytten]

Så i den här tråden ska vi inte prata om huruvida fusk är rätt eller fel, i alla fall inte i första hand. Det har vi gjort, och vill man prata om det igen får man gärna starta en annan tråd. Istället diskuterar vi här när (situation), hur (metoder) och varför (skäl) vi har fuskat som SL och hur vi tyckte det funkade, om det gjorde våra spel bättre eller sämre, etc. Pollen är tänkt att ge ett högst ovetenskapligt underlag till hur många av oss som fuskar eller har fuskat.

Jag tror det är svårt att ge en bra definition av SL-fusk, men jag ger några exempel. Jag tänker alltså att fusk är handlingar eller tekniker som en SL gör, inget som har med själva reglerna eller äventyret att göra (så länge dessa inte explicit uppmanar SL att strunta regler eller så).

• Fuska för att inte döda rollpersoner (kan vara, men måste inte vara, plot armor). Om monstret träffar dör Stinas gubbe, alltså struntar jag som SL i att tärningen visade att monstret träffade. Eller sänker skadan.
• Slå tills det lyckas. Om ingen klarade Library Use hittas inte ledtråden som leder vidare i äventyret. Spelarna får slå om tills de lyckas, fast reglerna säger att man bara ska slå en enda gång.
• Kvantledtrådar. Gruppen fattade inte att de skulle fråga bokhandlaren om baron von Richthofens dagbok och därmed går äventyret sönder. Men vänta! De gick till konstnärskollektivet, och jag kan ju låta någon där berätta för dem dagboken, fast det inte står så i äventyret.
• Storymanipulatinon. Det feta slutstriden (TM) fick pyspunka för att slutbossen hade för få HP, eller blev för svår för att hen hade för många. Inga problem, storyn framför allt, så jag dubblar eller halverar slutbossens HP så vi ska få en tillfredsställande scen och ett hollywoodsk slut på allt. Man kan så klart också bara halvera antalet vättar i rum 37 för att gruppen förlorade mycket resurser i rum 34b.

 

[kloptok]

Vet inte riktigt vad jag ska svara om jag gjorde det lite då och då för 15-20 år sen men i princip aldrig idag, så jag svarar här istället: "Ja, förr i tiden men inte längre"

 

[Anarchclown]

Så i den här tråden ska vi inte prata om huruvida fusk är rätt eller fel, i alla fall inte i första hand. Det har vi gjort, och vill man prata om det igen får man gärna starta en annan tråd. Istället diskuterar vi här när (situation), hur (metoder) och varför (skäl) vi har fuskat som SL och hur vi tyckte det funkade, om det gjorde våra spel bättre eller sämre, etc. Pollen är tänkt att ge ett högst ovetenskapligt underlag till hur många av oss som fuskar eller har fuskat.

Jag tror det är svårt att ge en bra definition av SL-fusk, men jag ger några exempel. Jag tänker alltså att fusk är handlingar eller tekniker som en SL gör, inget som har med själva reglerna eller äventyret att göra (så länge dessa inte explicit uppmanar SL att strunta regler eller så).

• Fuska för att inte döda rollpersoner (kan vara, men måste inte vara plot armor). Om monstret träffar dör Stinas gubbe, alltså struntar jag som SL i att tärningen visade att monstret träffade. Eller sänker skadan.
• Slå tills det lyckas. Om ingen klarade Library Use hittas inte ledtråden som leder vidare i äventyret. Spelarna får slå om tills de lyckas, fast reglerna säger att man bara ska slå en enda gång.
• Kvantledtrådar. Gruppen fattade inte att de skulle fråga bokhandlaren om baron von Richhofens dagbok och därmed går äventyret sönder. Men vänta! De gick till konstnärskollektivet, och jag kan ju låta någon där berätta för dem dagboken, fast det inte står så i äventyret.
• Storymanipulatinon. Det feta slutstriden (TM) fick pyspunka för att slutbossen hade för få HP, eller blev för svår för att hen hade för många. Inga problem, storyn framför allt, så jag dubblar eller halverar slutbossens HP så vi ska få en tillfredsställande scen Och ett hollywoodsk slut på allt. Man kan så klart också bara halvera antalet vättar i rum 37 för att gruppen förlorade mycket resurser i rum 34b.

1. Det händer ja. Men inte varje gång då skulle spelet kännas som att det saknade konsekvenser.
2. Aldrig. Om du vill att spelarna ska ha informationen, ge den till dem. Sitt inte och fiska lyckade resultat.
3. Det är väl så man gör om man inte vill att spelarna ska sitta och slita sitt hår. Se 2.
4. Se 1.

Överlag så är det mitt jobb att se till att mina spelare har roligt. Om de upplever mig som någon som konstant fuskar så har de inte kul. Men om de PGA slump ibland går bet på riktigt feta upplevelser så händer det att jag fipplar med siffrorna. Ser inte varför det inte skulle ligga i min bag of tricks. Det här är inte ett jämlikt förhållande. Jag kan låta Morgendrak dyka upp och blåsa eld på RP helt enligt reglerna första sessionen också. Men maktbalansen av att min huvudsakliga motivation är att spelarna ska ha kul hindrar mig från det.

 

[Rickard]

• Slå tills det lyckas. Om ingen klarade Library Use hittas inte ledtråden som leder vidare i äventyret. Spelarna får slå om tills de lyckas, fast reglerna säger att man bara ska slå en enda gång.
• Kvantledtrådar. Gruppen fattade inte att de skulle fråga bokhandlaren om baron von Richhofens dagbok och därmed går äventyret sönder. Men vänta! De gick till konstnärskollektivet, och jag kan ju låta någon där berätta för dem dagboken, fast det inte står så i äventyret.

När de lyckas med Library Use får de fler ledtrådar.

När de gör någonting så får de en ledtråd, oavsett vem de söker upp. Vilken sorts ledtråd beror lite på personen de söker upp.

Är detta att fuska så fuskar jag hela tiden. Annars spelar jag inte med regelsystem/äventyr som skapar de situationer du pratar om.

 

[EvilSpook]

Jag fuskar sällan, och bara till spelarnas fördel. Inte för att straffa dem.

Det kan vara den här typen av situationer
- En nyskapad rollperson har sjuk otur och dör direkt. Den blir mirakulöst helad av en förbipasserande Elrondfigur.
- Nybörjarspelare (barn?) är väldigt fäst vid något och att ta det från vederbörande skulle göra det ledsen på riktigt.
- Spelarna har kört fast och behöver lite mer information/tips om hur de kan komma vidare.
- Rollpersonerna har tagit mer skada än väntat, jag fudgar motståndet så att de kan möta dem senare, de flyr enklare eller är lättare att hota/muta/bluffa än det var tänkt.
- Rollpersonerna saknar språk för att kommunicera med lokalbefolkningen. Plötsligt dyker nån upp som kan tolka.
- Spelarna har mött random orcher tre gånger och börjar tröttna. Jag slumpar fram orcher en fjärde gång men ändrar resultatet till alverna i tabellen istället.
- Nån av spelarna vill väldigt gärna använda örtkunskap och köpa/sälja örter. Givetvis bor en örtmästare i staden eller en läkekvinna i skogsbrynet.

Den typen av fusk.
//EvilSpook

 

[Lukas]

Jag började spela rollspel när jag var 12.
Självklart hände det att jag fuskade då.

Inget jag gör idag

 

[Anders]

Väldigt sällan fusk från min sida. Men ett fusktillfälle som jag tänker på och tycker att jag kan motivera är när min dåvarande grupp fokuserade på helt fel grej i ett äventyr. De lade massa energi på att undersöka en grej som inte alls fanns förberedd från min sida och som jag tänkte mer på som en möjlig framtida äventyrsplats/intrig. För att till slut styra bort dem därifrån lät jag en stor farlig snubbe dyka upp och hota dem att hålla sig jävligt långt borta i fortsättningen. Det kändes rätt krystat för de var mitt ute i skogen och det fanns rimligen inte någon som borde veta om var de var. Rollpersonerna lämnade platsen. Men spelarna började spekulera massa om hur sjutton någon kunde veta vad de höll på. Efter en stund fick en av dem en idé om hur det kunde ligga till. "Vi sa ju blabla till den där snubben innan och han i sin tur har säkert snackat med tanten som blabla och hon i sin tur styr säkert blabla..." Jag hade inte alls tänkt så som spelaren beskrev men insåg direkt att det var perfekta intrigen. Hans resonemang och tankar var klockrent logiska och gav en perfekt grund för kommande äventyr. Så jag bestämde mig att det var precis så som han sagt. Fusk, absolut, men det blev ett bättre äventyr.

 

[luddwig]

"Ja, förr i tiden men inte längre"

+1 på den.

Det fuskande jag kan minnas är:

• Bortse från tärningsresultat.
• Låta spelledarpersoner agera suboptimalt.
• Ändra förutbestämda fakta i äventyret.

De skäl jag kan minnas är:

• Förhindra att rollpersonerna dör.
• Styra rollpersonerna i en viss riktning.

 

[Anarchclown]

Ska tilläggas att jag oftast spelar med öppna slag där mina spelare kan se vad jag slår och rätt ofta är det någon av mina spelare som håller reda på monstrets HP med mera. Så eventuellt fusk för att manipulera saker och ting skulle behöva vara jävligt subtilt. Så större delen av tiden är det snarare att man manipulerar förutsättningar och väljer suboptimala saker än att man faktiskt fudgar tärningsslag eller sådant.

 

[krank]

Jag tycker inte att jag fuskar, eftersom det i mina ögon ingår lite i rollspelspremissen (i min spelstil) att reglerna är SLs verktyg, att använda när och hur hen önskar. Det finns alltså inget sätt för SL att fuska, eftersom "fusk" antyder att det man gör är något dåligt och som man inte borde göra, något som "går emot reglerna".

• Fuska för att inte döda rollpersoner (kan vara, men måste inte vara plot armor). Om monstret träffar dör Stinas gubbe, alltså struntar jag som SL i att tärningen visade att monstret träffade. Eller sänker skadan.

Spelleder mycket sällan strid, och när jag gör det är det ofta inte superdödliga system. Det finns mer intressanta konsekvenser av att förlora en strid.

Jag tror dock jag sällan ändrat tärningsrull eller sänkt skadan. Mest för att jag inte har dussinstrider eller liknande alls.

• Slå tills det lyckas. Om ingen klarade Library Use hittas inte ledtråden som leder vidare i äventyret. Spelarna får slå om tills de lyckas, fast reglerna säger att man bara ska slå en enda gång.

Jag använder inte system som kräver tärningsslag för att hitta ledtrådar. Det är ett jäkla oskick att ha system och äventyr som funkar så, tycker jag.

• Kvantledtrådar. Gruppen fattade inte att de skulle fråga bokhandlaren om baron von Richhofens dagbok och därmed går äventyret sönder. Men vänta! De gick till konstnärskollektivet, och jag kan ju låta någon där berätta för dem dagboken, fast det inte står så i äventyret.

Om det är etablerat på något sätt att konstnärskollektivet kan tänkas ha information om dagböcker, eller böcker överlag, så tycker jag inte ens att det är kvantum. Oavsett om det står explicit i äventyret.

Also: låtr som ett uruselt skrivet äventyr som skulle behöva modifieras innan det körs i spel.

• Storymanipulatinon. Det feta slutstriden (TM) fick pyspunka för att slutbossen hade för få HP, eller blev för svår för att hen hade för många. Inga problem, storyn framför allt, så jag dubblar eller halverar slutbossens HP så vi ska få en tillfredsställande scen Och ett hollywoodsk slut på allt. Man kan så klart också bara halvera antalet vättar i rum 37 för att gruppen förlorade mycket resurser i rum 34b.

"Slutbossar" är sannolikt den rollspels-trop jag är tröttast på, och helst helt och hållet slipper. Framför allt sådana slutbossar som har HP eller som man måste slåss mot. Ska jag "bygga story" så gör jag det med intressanta val istället, och spelarutmaningar.

 

[Übereil]

1. Det händer ja. Men inte varje gång då skulle spelet kännas som att det saknade konsekvenser.
2. Aldrig. Om du vill att spelarna ska ha informationen, ge den till dem. Sitt inte och fiska lyckade resultat.
3. Det är väl så man gör om man inte vill att spelarna ska sitta och slita sitt hår. Se 2.
4. Se 1.

Överlag så är det mitt jobb att se till att mina spelare har roligt. Om de upplever mig som någon som konstant fuskar så har de inte kul. Men om de PGA slump ibland går bet på riktigt feta upplevelser så händer det att jag fipplar med siffrorna. Ser inte varför det inte skulle ligga i min bag of tricks. Det här är inte ett jämlikt förhållande. Jag kan låta Morgendrak dyka upp och blåsa eld på RP helt enligt reglerna första sessionen också. Men maktbalansen av att min huvudsakliga motivation är att spelarna ska ha kul hindrar mig från det.

När jag spellede Lost Mines of Phandelver så var det en del i äventyret när spelarna skulle ner i en grotta, där de blev anfallna av henchmen. Och när de väl låst upp sig hela högen på henchmenen så dök det upp en magiker från ett annat rum. Så som magikern var stattad och så som striden utvecklat sig så hade hen kunnat stå och kasta magic missile i sju rundor vilket hade gjort 3t4+3 oblockbar skada per runda*. Det hade med största sannorlikhet blivit TPK om jag kört på den taktiken, så istället så kastade hen en magic missile följt av invisibility och sen såg vi aldrig av den magikern igen.

Jag tror jag gjorde ett par rätt snälla regeltolkningar (på gränsen till fusk) som gjorde att de kunde klara ett par av de svårare encountersarna i äventyret gallant. Spelarna blev jätteglada över hur bra det gick så jag känner ganska exakt noll skam över att jag inte var hårdare.

Übereil

*Tekniskt sett så hade tre av castsen varit med level 2 spell slots, vilket hade gjort en extra t4+1.

 

[Dr_Dängrot]

Jag valde ja ibland.

Jag har fuskat till spelarnas fördel ibland.

Tex låtit slp attacker som skulle haft dödlig utgång inte resultera i döden

Låtit dom få information/ledtrådar som dom ignorerat

Osv osv

 

[Lemur]

När jag var yngre fuskade jag mycket men idag försöker jag låta bli. Jag brukar försöka spela med öppna kort och säga att "om du gör det där så måste du slå över X annars händer Y, enligt reglerna". Så att ingen känner sig blåst när något hemskt händer.

 

[Rymdhamster]

Svår fråga. Om jag slår en tärning, och ignorerar resultatet så fuskar jag. Men om jag helt enkelt struntar i att slå tärningen överhuvudtaget och bestämmer resultatet, har jag då fuskat? Du skriver att det inte är fusk om man gör som det står i äventyret, men om det är jag som har skrivit äventyret då?

Nå, nått slags svar kan jag väl få ur mig. För i tiden när jag var rätt ny spelledare fuskade jag massor. För mycket skulle jag säga. Och jag var så orolig för att ha ihjäl en rollperson att jag i gengäld gjorde saker alldeles för lätt för spelarna. Generellt set var det i form av att jag lät monster missa, eller sa att de gjorde mycket mindre skada än tärningarna sa att de borde. Jag vet i och för sig inte om spelarna uppfattade det som tråkigt, men i praktiken befann de sig aldrig i någon risk på det sättet.

Så jag slutade helt med att fuska under en lång period och slog mina tärningsslag öppet. Det var ett sätt att "rekalibrera" mig själv och lära mig vad som händer när man låter tärningen tala. Det var väldigt nyttigt för mig själv tror jag.

Nackdelen är så klart att helt plötsligt lyser äventyrens kvalitet igenom mycket mer. Fusk kan vara ett sätt släta över alla skavanker som man kanske inte uppfattar förrän man sitter där på spelmötet. Och det är därför jag börjar fuska igen, lite gran.

Men nu "fuskar" jag i princip bara av tre orsaker:

• Jag vet att det finns regler för en grej, men jag orkar inte kolla upp dem utan gör en ruling istället.
• Att det reglerna säger känns orimligt för den exakta situationen, så jag ignorerar dem och gör en ruling istället.
• För att främja äventyrsdesignen.

De två första tror jag inte riktigt räknas som fusk. Och jag brukar försöka vara uppriktig mot spelarna när jag gör det och säga att "just den här gången skiter i reglerna och kör en ruling istället". Men generellt sett kör vi enligt reglerna.

Den sista är väl den intressanta. Ofta har äventyr nån slags tanke bakom olika scener, och en del äventyr är bra på att berätta vad de syftena är. Exempelvis är det väl inte helt ovanligt att ha ett lättare stridsencounter som mest bara är till för att visa vem motståndarna kommer vara i äventyret. Ett sätt att placera lite ledtrådar i spelarnas händer, så det är viktigt att rollpersonerna vinner. SÅ jag kanske skippar att slänga in de där två vättarna som borde dykt upp som förstärkning i runda 3, om spelarna haft otur med tärningarna. Eller om ett scenario borde ha varit utmanande, men spelarna hade väldans tur med tärningarna, kanske jag slänger in lite extra förstärkningar.

Men jag försöker hålla sånt till ett minimum. Jag använder tärningar just för slumpen, och jag tycker det är helt okej om spelarna går in och kör över motståndarna nån gång ibland. Och oftast kan jag introducera de där ledtrådarna på ett annat sätt om nu tre goblins visade sig vara för taktiskt överlägsna. Slump är kul. Att äventyren tar oväntade vändningar är en av sakerna jag som SL (och som spelare!) uppskattar.

Det finns i och för sig en aspekt till där jag fuskar: time management och avbrott.

Om det är fem minuter kvar innan vi absolut måste bryta för kvällen, en av spelarna just fått in en träff som gör 7 i skada på den sista flyende goblinen som har 8 hit points kvar... ja då kanske den goblinen bara hade 7 hit points kvar trots allt. Striden är över, och vi har nu fem minuter kvar att diskutera XP, loot, eller bara spika nästa spelmöte.

Ibland behöver slumpen ta ett steg åt sidan för verklighetens krassa krav.

 

[Franz]

• Fuska för att inte döda rollpersoner (kan vara, men måste inte vara, plot armor). Om monstret träffar dör Stinas gubbe, alltså struntar jag som SL i att tärningen visade att monstret träffade. Eller sänker skadan.

• 
  Det händer rätt ofta
  
  

• Slå tills det lyckas. Om ingen klarade Library Use hittas inte ledtråden som leder vidare i äventyret. Spelarna får slå om tills de lyckas, fast reglerna säger att man bara ska slå en enda gång.

• Nej, det har aldrig hänt.
  
  

• Kvantledtrådar. Gruppen fattade inte att de skulle fråga bokhandlaren om baron von Richhofens dagbok och därmed går äventyret sönder. Men vänta! De gick till konstnärskollektivet, och jag kan ju låta någon där berätta för dem dagboken, fast det inte står så i äventyret.

• Ja, det händer rätt ofta.
• 
  

• Storymanipulatinon. Det feta slutstriden (TM) fick pyspunka för att slutbossen hade för få HP, eller blev för svår för att hen hade för många. Inga problem, storyn framför allt, så jag dubblar eller halverar slutbossens HP så vi ska få en tillfredsställande scen och ett hollywoodsk slut på allt. Man kan så klart också bara halvera antalet vättar i rum 37 för att gruppen förlorade mycket resurser i rum 34b.

Det händer sällan men ibland. Minns en gång då jag sa till spelgruppen: ”Det här äventyret var nog skrivet för lite sämre rollpersoner, för den här draken är jättelätt för er? Är det okej om jag ändrar om lite så att slutstriden blir mer spännande?”

 

[Zeedox]

Eller om ett scenario borde ha varit utmanande, men spelarna hade väldans tur med tärningarna, kanske jag slänger in lite extra förstärkningar.

Jag minns ett tillfälle då jag borde fuskat, när jag spelade Tenra Bansho Zero. Det var dags för slutstriden mot slutbossen, där en väldig drake skulle släppas lös på befolkningen av en ond troll-trollkarl. Men en av spelarna lyckades otroligt bra med sitt försök att störa ut magin och återförsegla draken, så det blev ingen slutboss. Kul för spelaren att få lysa och känna sig effektiv, men jag kände att det var lite tråkigt för alla andra att inte få bidra och vara med i en episk fajt.

I bästa fall hade jag väl improviserat fram en bunt ninjor som plötsligt dök upp och anföll gruppen, men i det läget höll jag mig tyvärr väldigt fast vid min förbestämda prep.

 

[Christoffer]

Svarade ibland.

Idag, aldrig. Skulle jag nog vilja säga men i ärlighetens namn sker det nog ibland. Kommer till det.

Förr, nästan alltid. Det var hur bra spelledande porträtterades. Att en spelledare skulle guida historien i mål genom att manipulera tärningsslag, platser, ledtrådar, svårighetsgrader, osv.

Det intressanta är att även fast jag minns de gångerna när vi slog öppna tärningsslag i ungdomen och att det var sådan fantastisk upplevelse när saker blev fasta, (nej! fan! jag misslyckades att klättra upp, vad fan ska hända nu!) så föll vi ändå tillbaka på hur det fördes fram att en spelledare skulle hantera det hela. Idag är mitt ideal att upptäcka vart vi hamnar i brytpunkten mellan spelares beslut kring sin/sina karaktärer och interaktion med systemet, hur vad jag gör, hur du svarar, vad systemet säger om detta svar (han drar sitt svärd, jag sparkat det ur hans händer, ok slå tärning....) skapar vad vi gör. Just DET är hobbyn för mig idag. Men irriterande nog sitter det där fuskandet i, eller kanske inte fuskandet utan mer idéen om att en SL ska anpassa saker, en SL ska se till att spelarna klarar saker, osv. Det känns alltid fel och jag får skaka av mig att reflexmässigt minska motstånd, bakbinda SLPs så de inte blir för tuffa som motståndare, osv. Men, ibland kommer jag på mig först i efterhand att "shit, det här är ju inte rimligt agerande utifrån SLP x, hen borde ju agerat mycket hårdare i respons på det där...." och det innebär alltid att jag inser att det sabbade och inte alls hjälpte spelet i fråga.

Så, fram för en avprogammering för gamla spelledare som har svårt att inte sätta på sig mjuka handskar när det egentligen är knogjärn som gäller!

 

[Faravid]

Det här kräver ju en hel säck med definitioner av konceptet "fusk". Är det bara tärningsslag som avses, eller alla slags avsteg från eventuellt prepp?

Jag låter RP slå alla tärningsslag själva, och på så vis kan jag inte ens bli frestad att manipulera enskilda slag. Jag kan inte ens bli beskylld för att ha tur

Om det handlar om att manipulera spelvärlden och justera planerade intermezzon för att skapa en bättre spelupplevelse så "fuskar" jag helt garanterat. Jag tycker att man som SL har en plikt att fånga oväntade men intressanta initiativ i flykten, och skapa innehåll av dem, även när det inte var en del av preppen. Dock ska det ju inte överdrivas, så att RP upplever att äventyret strömlinjeformas för dom.

Exempel:
* Rollpersonerna fick tillgång till en fjärrskådarspegel. I min prepp skulle man bara se en NPC utföra en viss handling - spegeln visade bara bild och inget ljud. Men plötsligt gick det upp för mig att en rollperson hade färdigheten Läppläsning, och jag tyckte det skulle bli en så väldigt fin detalj att den karaktären kunde kringgå spegelns begränsningar och faktiskt snappa upp dialog, så jag bestämde i stället för att bilden visade två NPCer som samtalade och utbytte viktig information. Detta är en finess som jag tänker ha med som lösningsförslag i ett framtida bokäventyr.

 

[DanielSchenström]

Jag fuskar som spelledare. I stort sett är alla fusk samma sak, mindre skada på en rollperson, eller mer stryktåliga bossar. Sen varierar jag från spel till spel och kampanj till kampanj också.

Det andra fusket jag behövt ta till är att ändra förklaring till varför nåt skett eller är på nåt sätt för att jag glömt introducera nåt vid rätt tillfälle eller glömt nån annan del.

 

[Bolongo]

Numera gör jag så här:
* Alla tärningar slås öppet.
* Värden av typen AC ändrar jag inte på när en strid väl börjat. (Det är alldeles för lätt för spelarna att märka.)
* Vad jag ibland gör är att justera HP/KP/Hälsa/vadändetkallas på motståndare. Oftast är detta en sänkning för att få slut på en strid som blivit tråkig - när spelarna i stort sett vunnit och det bara är nötande kvar. Ibland är det en höjning för att inte en strid skall ta slut för fort, men med tiden har jag blivit bättre på att konstruera motståndet redan i förväg så att detta inte behövs.