Jag blev tvungen att skriva ihop en sällsamhet som jag har grubblat på ett bra tag. För de som missat är ju sällsamheter en sorts ovanlig bakgrund som man väljer i kombination med sin ofta mer mundana sysselsättning.
Kort sammanfattat: Korparna har en institution som de eventuellt kallar för universitet, eller kanske kollegiet, eller nåt annat liknande, men det är oavsett vilket strukturerat så att det finns professorer och avhandlingar och symposium och fakulteter och så vidare. Och ett par smådjur har tillåtits studera där, och har på senare år grundat ett läroverk, som kanske bara heter Läroverket, och de har använt korparnas institution som förebild, så de har också professorer och en rektor och adjunkter och så vidare, även om de inte har fått allt rätt och korrekt, och inte har så många studenter. Det är i alla fall tanken just nu.
"Korpare", som sällsamheten heter, låter ju som nåt som finns i nån variant av Mutant, och är kopplat till korporationer, så alternativa namn är välkomna.
"Licentiat" vet jag egentligen inte vad det innebär, men det lät lite som "liktor" från kult, så jag gillade det och körde på det. Det får gärna korrigeras om det är helt fel.
Men jag tror att jag tycker om det. Om jag själv skulle spela Tistelriddare skulle jag vilja vara en kanin eller mullvad som är Korpare och Detektiv, med försvunna antikviteter och gamla böcker som specialitet, och som nog är sorgsen efter någon närståendes död och därför längtar efter ett fasligt äventyr.
*
Korpare
Några dagsresor österut stiger landskapet en sista gång innan österns väldiga slättland tar vid, och på höglandets krön reser sig tre branta klippor över storskogens susande kronor. De kallas för Väderbergen därför att de drar till sig åskstormar och oväder från alla håll, och på deras otillgängliga toppar låter korparna bygga sina stavvirkeshus: de anställer storskogens halvt förvildade smådjur och ibland en och annan hantverkare för att timra och lägga tak och sätta in fönster, men täljer själva, med sina starka näbbar, de drakar och slingrande runor som de smyckar husen med.
Inget av korparnas hus är större eller äldre än universitetet, med sina många flyglar och torn. I universitetets salar undervisar de äldsta och mest lärda korparna sina yngre syskon i allsköns korpvetenskaper, av vilka inävlornas anatomi och konsten att formulera förbannelser lär tillhöra de trevligare.
Av en eller annan anledning — okänd, förstås, som allt de stora fåglarna tar sig för — har korparna bestämt sig för att dela några stänk av sin omfattande kunskap med smådjuren, enligt följande ogenomträngliga ordning:
Det finns sju licentiatringar i silver. Inte fler, inte färre. En licentiat är tydligen en sorts halvdoktorer eller kvartsdels professorer. De sju utvalda lever, efter avlagd examen, bland Krickdalas andra smådjur. Ibland delar de med sig av det de fått lära sig, ibland håller de det för sig själva. När en av dem dör dyker en silvervit sork eller ekorre upp med en droska för att hämta både ringen och kroppen på vars finger den sitter, samt, viktigast av allt, den unge efterträdare som den avlidne har rekommenderat i ett brev, förseglat med silverringens sigill: som regel rör det sig om en grannunge eller ett barnbarn, som motvilligt eller med en dårens nyfikehet tar avsked av familjen och kliver in i droskan.
När droskan väl kommit utanför Krickdala lättar hjulen från landsvägen, och dragdjuren löses upp som dimma och försvinner — droskan svävar ljudlöst fram över ängar och skogar, uppåt och uppåt, upp till den bergstopp som ska bli elevens nya hem under tre ensamma år.
Eleven bor i en avskild kammare på universitetet. Avsaknade av vingar räcker för att begränsa rörelsefriheten. De lektioner eleven tillåts bevista delar den med unga korpar, som stirrar på utbölingen med ögon som listiga fiskar.
Eleven får lära sig: läsa och skriva på tre av de nio viktigare utdöda språken; etikett vid gravplatser och på gamla slagfält; att känna igen och namnge tretton olika varningsrunor som korparna målar på de stenar och träd som smådjur bör hålla sig undan; arvsrätt enligt två gamla riken som fanns före Amfibiekjsardömet, som också det småborgerligt ”moderna” Krickdala bör följa för att inte förarga de döda.
När eleven efter tre år avlägger examen och erhåller ringen och den svarta manteln, som bara bör bäras vid högtidstillfällen såsom begravningar och den egna likfärden, sänds han eller hon tillbaka till Krickdala, och är fri att fortsätter sitt liv: kanske fortsätter personen sin lärdomsbana på egen hand, och blir bokhandlare eller mystiker, eller studerar trevligare vetenskaper än korparnas på det så kallade Kollegiet, som ligger en dagsresa söder om Krickdala. Kanske blir personen istället konditor eller hattmakare eller cirkusartist. Oavsett vad: den som studerat i Åskbergen och bär licentiatringen av silver är för alltid vad smådjuren kallar för en Korpare, som man helst undviker att småprata med, och inte gärna bjuder hem till en tillställning man hoppas ska bli lättsam och trevlig, men däremot söker upp för att skifta ett arv som man blivit osams om, eller för att säga ett par lämpliga ord på en begravning, eller tyda en märklig runa på ett smycke som gett en otur.
En Korpare kan använda Förmågan Lärdom för att ur minnet fiska fram något litet och meningsfullt också vad gäller sådana lärdomsområden som vanliga smådjur inte alls är bevandrade i: de dödas affärer, andra världars existens, onda förbannelser, och så vidare.
Licentiatringen är försedd med en runa som skydda mot mildare former av förtrollningar.
Vem utsåg dig till sin efterträdare, och varför? Har du nyss tagit examen och återvänt till Krickdala, eller är din tid på Universitetet bara ett dimmigt minne, många vintrar ner i det förflutna?
Vad tänker du om dina tre år i Åksbergen? Stal de din barndom från dig, och fyllde dig med mörker och saker du inte ville veta? Eller gav de dig en gåva som lät dig se en glimt av vad som finns bakom den vanliga världen? Är kunskapen ett ansvar som du tar på största allvar, eller bara en oläglig detalj i ditt liv?
Och vem ska bli din efterträdare? Om du ännu inte vet det är det bråttom att hitta någon lämplig, för en vacker natt ligger du insvept i din svarta mantel och droskan kommer skramlande över kullerstenarna, för att hämta hem dig.