Notera hur Simon inte ens pausar för att ge mig chansen att spela Farmor Apfeldorff. (Och det är helt okej med mig!)
Men det här är helt frikopplat från vad spelet handlar om, och det är en liten stunds karaktärsstudie som bryter av typ 15h utforskande (fem spelmöten i samma dungeon). Genesis bryter in med att lattja lite i en annan spelstil som han är mer bekväm i. I min liknelse om korpfotboll ovan så är det nån som fördriver tiden i halvlek med att hoppar upp och klättra och göra gymnastik-konster i ena målburen
Däremot är Genesis inställning i den här tråden, att hans rollperson inte kan ha någon personlighet som styr spelet eftersom det bara är en spelpjäs som ska kunna göra vad än spelaren bedömer är det optimala draget, den är rätt extrem sett till resten av gruppen. Missförstå mig rätt – jag håller med om att det är den logiska följden av att faktiskt spela den här spelstilen som jag pitchat den! Spela för att vinna, liksom. Om du kan bestämma över din rollpersons personlighet, och du råkar spela fram en jeppe som är blödig och inte vill slåss mot djur, tja, då kommer du knappast vinna i en dungeon som vaktas av vargar! Så för den som är seriös med att
målet med aktiviteten är att spela så bra som möjligt i bemärkelsen få XP så finns det två alternativ:
1. Strunta i att ha en personlighet öht, spela RP som ett tomt skal, så att du alltid kan göra det drag du vill
2. Utgå från de drag du vill göra och efterhandskonstruera personligheten (och dess utveckling över tid) därifrån, som en kul grej
Grünlaugs inre kris ovan är ett exempel på nr 2. Vi har sett element av både 1 och 2 i kampanjen hittills. Vi har t ex en rollperson som heter Scout, vars spelare också är ganska inställd på att spela för att vinna, som helt enkelt kör på alt 1 och (vad jag minns) aldrig uppvisat ett uns personlighet. Vår präst, Avilius, kör mer på nr 2. Spelaren ser till att styra Avilius inställning till världen och varelser han stöter på ("varulvar? måste vara demoniskt!") på ett sätt som gör det rimligt att Avilius faktiskt slår sig i slang med mördarna och gravplundrarna till "äventyrare".
Men samma spelare har också ibland suttit och sagt: "det här kanske inte är optimalt, men utifrån Avilius karaktär så tror jag att han skulle göra X". Inga riktigt "dåliga" drag som ger resten av gruppen skäl att säga "nej, skärp dig, du sabbar för våra chanser", men små saker. Och strikt taget spelar han då "fel", enligt pitchen jag gett.
Samtidigt finns det tolkningsutrymme i instruktionerna. Vi slumpar ju grundegenskaper, och där förväntas man s a s spela handen man fått, snarare än att kasta en kass RP i en fälla för att få rulla upp en ny. Likaså är det helt okej att säga att partyt kanske mest behöver en fighter, men jag får alltid spela fighter och nu vill jag pröva nåt nytt så jag ska göra en trollis. Dvs: du ska spela för att vinna, men du kan göra vissa val (och får stå ut med viss slump) vad gäller svårighetsgrad, spelstil och förutsättningar och sen ska du spela för att vinna
givet det. Så vem säger att inte personlighet kan ingå i det här? "Jag ska spela en klok gammal gumma" eller "jag ska spela en ung och naiv bondpojke" eller "jag ska spela en lojal soldat som aldrig sviker en vän" och så "spela för att vinna"
givet det.
(Här känner jag att det är dags att upprepa att det här fokuset på att "spela för att vinna" inte är nåt som måste finnas i all OSR utan är en väldigt specifik spelstil; det är inte min vanliga stil heller utan lite av ett experiment för den här kampanjen.)
Framtiden får utvisa om och hur Rotlaugs kris och nya mörker tar sig uttryck i spel. Jag skulle respektera om en spelare skulle finna att nej, Rotlaug klarar inte av det här mer, han kom inte längre än lvl 3 – "besegrad" inte av farliga monster utan av sitt eget mörker – men jag respekterar också spelare för vilka sånt inte finns på kartan. Vi har inget system för inre personlighet utan det lämnas helt upp till var och en.