Relevant här är att vi är 15+ spelare i en discord-server, där det är fritt fram att komma och spela så ofta eller sällan man vill. För att undvika för mycket av att spela andras rollpersoner så säger vi att alla hänger i nån sorts basläger några timmar ifrån grottan, och varje spelmöte är en expedition dit av de som är hågade just den dagen. I intresset att de som dyker upp alltid ska få chansen att spela dungeon crawl, så är spelets logistik alltså gjord så att vi enbart spelar dungeon crawl. All expeditionsplanering och liknande downtime i staden sker kortfattat i text på discord mellan mötena, eller hoppas helt över.Jag kan bara säga att vi har väldigt olika upplevelse.
Min rollperson har ingen personlighet vid första spelmötet, men efter 7 spelmöten skulle den ha en riktig personlighet.
Nu rollspelar ni inte så mycket mer än själva grottorna.
Vi brukar rollspela mer runt omkring: köpslå med olika köpmän om att köpa/sälja saker, diskutera med myndighetspersoner om följderna av våra äventyr, kanske hitta på en plan för att sätta dit den där andra äventyrargruppen som brukar förstöra för oss, o.s.v.
Kan det vara så att om man rollspelar en rollperson i en mer levande värld (än bara grottor) så utvecklar rollpersonen mer personlighet?
Tankar efter att ha provat OSR
- Thread starter Genesis
- Start date
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Jag tillhör också dessa personer som har svårt att inte leva mig in i en rollperson och börja utveckla en personlighet och någon form av engagemang i dennes välbefinnande. Samma sak sker med långvariga hejdukar, jag blir fäst vid dem också. Och då har jag ändå haft OSR-spelande som huvudsaklig form av spelutlevelse under en hyfsad del av mitt rollspelande liv.
Så kan det absolut vara. Hade vi spelat en del grejer i en mer levande värld så hade jag kanske utvecklat mer empati med Grünlaug (min rollperson). Men det är ju just den tiden utanför grottorna, när vi gör något annat än att grottkräla, som hade gjort detta. Och efter tio spelmöten hade jag kanske samlat ihop tillräckligt med "levande tid" för att utveckla lite personlighet och empati med rollpersonen. Men hade vi skippat grottorna helt och bara kört i byn hade det ögonblicket kommit mycket snabbare, för att det inte spätts ut av tiden i grottorna.Jag kan bara säga att vi har väldigt olika upplevelse.
Min rollperson har ingen personlighet vid första spelmötet, men efter 7 spelmöten skulle den ha en riktig personlighet.
Nu rollspelar ni inte så mycket mer än själva grottorna.
Vi brukar rollspela mer runt omkring: köpslå med olika köpmän om att köpa/sälja saker, diskutera med myndighetspersoner om följderna av våra äventyr, kanske hitta på en plan för att sätta dit den där andra äventyrargruppen som brukar förstöra för oss, o.s.v.
Kan det vara så att om man rollspelar en rollperson i en mer levande värld (än bara grottor) så utvecklar rollpersonen mer personlighet?
Men den fundamentala anledningen till att jag inte är särskilt fäst vid Grünlaug, annat som en samling XP som jag har jobbat ihop, är för att Grünlaug aldrig har så mycket som pillat sig i naveln på eget bevåg. Han har inte tagit ett enda beslut sedan vi började spela. Hur kan jag fästa mig vid ett tomt skal? Hur kan man ha en personlighet utan att någonsin ta ett beslut, utan att någonsin agera?
Vi spelar ju med player skill, vilket innebär att det är jag som tar besluten, utefter mina mål. Att agera annorlunda från vad jag som spelare ser som optimalt på grund av Grünlaugs personlighet hade ju varit tjänstefel. Grünlaug har ingen själ, han är en avatar för mig i världen, och all form av personlighet och bakgrund jag lägger till det är bara fernissa.
Det är, för mig, en väldig skillnad gentemot när jag samberättar. Där sker allting med utgångspunkt från rollpersonen. Javisst är det jag som tar besluten, och jag tar dem ofta utifrån vad jag tycker vore en bra berättelse, men berättelsen formas av rollpersonens personlighet, beslut, drömmar, svagheter, osäkerheter, och så vidare. Rollpersonen tar beslut, har samtal, interagerar, och jag kan inte undgå att utveckla en empati för hen, för det är en besjälad människa. Tar jag en sådan besjälad människa och börjar spela OSR med hen så rycker jag ut själen och ersätter den med mig själv. Det skulle antagligen ganska snart döda den empatin. Som jag ser det betyder ordet "rollperson" två helt skilda saker i OSR och i samberättande. På det sättet jag använder ordet när jag spelar Psychodrame så har jag helt enkelt ingen rollperson i den här kampanjen.
Återigen, det här låter väldigt neggo, men det är det här som är spelstilen, och det är en förutsättning för att ha det kul som vi har i det här spelet, för att kunna syssla med den här kreativa problemlösningen och glädjas över bra tärningsslag, för att det är min framgång som står på spel, inte min rollpersons. Det är jag som löser problemen, inte han. För han finns inte. Han är bara ett gäng siffror på ett papper. Och jag ser inte hur 100 sessioner grottkrälande och köpslående och förhandlingar med makthavare skulle ändra på detta, om jag inte bytte spelstil under tiden.
anth
Vetefan
Jag håller med om att om 2 ärliga/rättvisa spelledare med olika personlighet spelleder samma äventyr kommer spelarna uppleva äventyren olika.
Men jag hävdar också att om samma spelledare spelleder samma äventyr på ett ärligt/rättvist sätt och sedan på ett oärligt/orättvist sätt kommer spelarna OCKSÅ uppleva äventyren helt olika.
Jag bryr mig inte så mycket om spelledaren är ärlig eller ej, men när jag frågar spelare brukar de flesta föredra rättvisa spelledare.
Det är roligare att veta att man klarade av ett äventyr själv, än att man klarade av det för att spelledaren "hjälpte" en massa.
Vissa spelare går så långt att de säger att det är meningslöst spela med med en oärlig/orättvis spelledare; kort sagt spelarnas handligar/val/tärninsslag ska få konsekvenser - betyder det att någon rollperson dör, eller att de misslyckas att stänga portalen så Cthulhu vaknar och förgör världen, så är det en del av spelet. Kan man inte misslyckas är det ingen riktig vinst om man klarar äventyret.
anth
Vetefan
Det är MYCKET relevant.
Hur min rollperson utvecklar beror till stor del hur mycket individuell rollspelstid jag får.
Det är en väldigt stor skillnad på om man är 4 spelare vid bordet och jag får c:a 1/4 av tiden, mot om vi är 16 spelare och jag får 1/16.
Gerkub
Gelékub
- Joined
- 8 Mar 2021
- Messages
- 1,525
Det där med ”objektiv domare” tänker jag handlar om någon sorts ”rättssäkerhet” och transparens, för att man ska kunna göra meningsfulla val som det ofta talas om i OSR-kretsar. Det är inte en plot som ska gås igenom, utan utmaningar i miljön/situationerna.
Quadrante
Grisbonde
Samberättande är likt att sitta vid elden och förundras. OSR är likt att brottas med ett annat psyke (eller ha tur med tärning).
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Är det verkligen så? Jag har alltid tänkt att OSR, tillskillnad från trad, hänger upp mycket mindre vid slumpen om spelarna kan visa på list?
SpringandeKulle
Warrior
- Joined
- 15 Aug 2022
- Messages
- 270
Tack för denna tråd! Nu behöver jag inte pröva OSR då det inte verkar vara det jag vill ha i ett spel. Verkar iofs kul om man hade oändligt med tid...
Jag tänkte ge en liten uppdatering här nu när vi avslutat en expedition och alltså har downtime tillbaka i civilisationen. Nästa expedition planeras, folk köper utrustning och magikerna studerar böckerna de hittat för att lära sig nya spells. Detta sker på discord, och jag driver bara på precis det som behöver hanteras regelmekaniskt. Jag är t ex intresserad av om nån bor på fancy värdshus eller om de åker hem och jobbar på gården, för det påverkar hur mycket pengar de har kvar inför nästa expedition, men jag tar inga initiativ till något rollspelande. Det gjorde dock Simon (Genesis) –måhända ett försök inspirerat av den här tråden? – och jag känner att jag måste dela med mig av det. Ni får ursäkta meme-formatet med screenshots istället för att kopiera texten, men jag känner att mediet är budskapet till en inte obetydlig del.Jag kan bara säga att vi har väldigt olika upplevelse.
Min rollperson har ingen personlighet vid första spelmötet, men efter 7 spelmöten skulle den ha en riktig personlighet.
Nu rollspelar ni inte så mycket mer än själva grottorna.
Vi brukar rollspela mer runt omkring: köpslå med olika köpmän om att köpa/sälja saker, diskutera med myndighetspersoner om följderna av våra äventyr, kanske hitta på en plan för att sätta dit den där andra äventyrargruppen som brukar förstöra för oss, o.s.v.
Kan det vara så att om man rollspelar en rollperson i en mer levande värld (än bara grottor) så utvecklar rollpersonen mer personlighet?
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Vilken läsning och mer djup i en rollperson än jag sett på länge i traditionella rollspel, om jag ser till grupperna jag spelat med. Det här får mig att fundera på om det inte är DT djupet hos rollpersonen kan utvecklas genom en levande berättelse som tar sitt spjärn i det som hände under utforskandet och äventyrandet i vildmarken. Intressant att se hur Genesis använde DT till att brodera ut rollpersonens berättelse.
anth
Vetefan
Som jag sagt tidigare i tråden:
Bara för att gammel-DnD var tänkt att spelas på ett sätt för 50 år sedan betyder inte att man spelar gammel-DnD (eller OSR) på det sättet idag.
Från första versionen av DnD från 1974, fram till sista (ONE DnD som kommer 2024) har det varit ungefär 20 levels.
Även om jag körde jättekampanjer i tonåren när jag hade tid, så gör jag inte det längre.
Att säga att man måste spela OSR som jättekampanjer som varar i flera år från level 1 till level 20, är ungefär som att säga att man måste spela DnD5 på samma sätt - vilket nästan ingen gör.
Det är ungefär som att säga att bara för att GURPS har 200 st färdigheter, 100 fördelar och 100 nackelar så MÅSTE man använda ALLA färdigheter, fördelar och nackdelar SAMTIDIGT. Det är inte så man spelar GURPS.
Det vanliga sättet att spela OSR (och DnD5) är att man spelar ett eller ett par äventyr, sedan pensioneras rollpersonerna och man börjar en ny kampanj med nya rollpersoner. ungefär som man spelar CoC, eller vilket annat rollspel som helst.
Det jag opponerade mig mot i tråden var de som avbryter kampanjer mitt i utan att komma till ett riktigt avslut.
Tänk dig att man börjar spela en kampanj och spelledaren bestämt sig för att kampanjen ska bestå av tre äventyr, men halvvägs genom det tredje äventyret tröttnar spelledaren och lägger ner kampanjen - och alla spelare blir besvikna.
Det är inte så man avslutar en kampanj - även om ett sorgligt antal kampanjer slutar så.
Notera hur Simon inte ens pausar för att ge mig chansen att spela Farmor Apfeldorff. (Och det är helt okej med mig!)
Men det här är helt frikopplat från vad spelet handlar om, och det är en liten stunds karaktärsstudie som bryter av typ 15h utforskande (fem spelmöten i samma dungeon). Genesis bryter in med att lattja lite i en annan spelstil som han är mer bekväm i. I min liknelse om korpfotboll ovan så är det nån som fördriver tiden i halvlek med att hoppar upp och klättra och göra gymnastik-konster i ena målburen
Däremot är Genesis inställning i den här tråden, att hans rollperson inte kan ha någon personlighet som styr spelet eftersom det bara är en spelpjäs som ska kunna göra vad än spelaren bedömer är det optimala draget, den är rätt extrem sett till resten av gruppen. Missförstå mig rätt – jag håller med om att det är den logiska följden av att faktiskt spela den här spelstilen som jag pitchat den! Spela för att vinna, liksom. Om du kan bestämma över din rollpersons personlighet, och du råkar spela fram en jeppe som är blödig och inte vill slåss mot djur, tja, då kommer du knappast vinna i en dungeon som vaktas av vargar! Så för den som är seriös med att målet med aktiviteten är att spela så bra som möjligt i bemärkelsen få XP så finns det två alternativ:
1. Strunta i att ha en personlighet öht, spela RP som ett tomt skal, så att du alltid kan göra det drag du vill
2. Utgå från de drag du vill göra och efterhandskonstruera personligheten (och dess utveckling över tid) därifrån, som en kul grej
Grünlaugs inre kris ovan är ett exempel på nr 2. Vi har sett element av både 1 och 2 i kampanjen hittills. Vi har t ex en rollperson som heter Scout, vars spelare också är ganska inställd på att spela för att vinna, som helt enkelt kör på alt 1 och (vad jag minns) aldrig uppvisat ett uns personlighet. Vår präst, Avilius, kör mer på nr 2. Spelaren ser till att styra Avilius inställning till världen och varelser han stöter på ("varulvar? måste vara demoniskt!") på ett sätt som gör det rimligt att Avilius faktiskt slår sig i slang med mördarna och gravplundrarna till "äventyrare".
Men samma spelare har också ibland suttit och sagt: "det här kanske inte är optimalt, men utifrån Avilius karaktär så tror jag att han skulle göra X". Inga riktigt "dåliga" drag som ger resten av gruppen skäl att säga "nej, skärp dig, du sabbar för våra chanser", men små saker. Och strikt taget spelar han då "fel", enligt pitchen jag gett.
Samtidigt finns det tolkningsutrymme i instruktionerna. Vi slumpar ju grundegenskaper, och där förväntas man s a s spela handen man fått, snarare än att kasta en kass RP i en fälla för att få rulla upp en ny. Likaså är det helt okej att säga att partyt kanske mest behöver en fighter, men jag får alltid spela fighter och nu vill jag pröva nåt nytt så jag ska göra en trollis. Dvs: du ska spela för att vinna, men du kan göra vissa val (och får stå ut med viss slump) vad gäller svårighetsgrad, spelstil och förutsättningar och sen ska du spela för att vinna givet det. Så vem säger att inte personlighet kan ingå i det här? "Jag ska spela en klok gammal gumma" eller "jag ska spela en ung och naiv bondpojke" eller "jag ska spela en lojal soldat som aldrig sviker en vän" och så "spela för att vinna" givet det.
(Här känner jag att det är dags att upprepa att det här fokuset på att "spela för att vinna" inte är nåt som måste finnas i all OSR utan är en väldigt specifik spelstil; det är inte min vanliga stil heller utan lite av ett experiment för den här kampanjen.)
Framtiden får utvisa om och hur Rotlaugs kris och nya mörker tar sig uttryck i spel. Jag skulle respektera om en spelare skulle finna att nej, Rotlaug klarar inte av det här mer, han kom inte längre än lvl 3 – "besegrad" inte av farliga monster utan av sitt eget mörker – men jag respekterar också spelare för vilka sånt inte finns på kartan. Vi har inget system för inre personlighet utan det lämnas helt upp till var och en.
Men det här är helt frikopplat från vad spelet handlar om, och det är en liten stunds karaktärsstudie som bryter av typ 15h utforskande (fem spelmöten i samma dungeon). Genesis bryter in med att lattja lite i en annan spelstil som han är mer bekväm i. I min liknelse om korpfotboll ovan så är det nån som fördriver tiden i halvlek med att hoppar upp och klättra och göra gymnastik-konster i ena målburen
Däremot är Genesis inställning i den här tråden, att hans rollperson inte kan ha någon personlighet som styr spelet eftersom det bara är en spelpjäs som ska kunna göra vad än spelaren bedömer är det optimala draget, den är rätt extrem sett till resten av gruppen. Missförstå mig rätt – jag håller med om att det är den logiska följden av att faktiskt spela den här spelstilen som jag pitchat den! Spela för att vinna, liksom. Om du kan bestämma över din rollpersons personlighet, och du råkar spela fram en jeppe som är blödig och inte vill slåss mot djur, tja, då kommer du knappast vinna i en dungeon som vaktas av vargar! Så för den som är seriös med att målet med aktiviteten är att spela så bra som möjligt i bemärkelsen få XP så finns det två alternativ:
1. Strunta i att ha en personlighet öht, spela RP som ett tomt skal, så att du alltid kan göra det drag du vill
2. Utgå från de drag du vill göra och efterhandskonstruera personligheten (och dess utveckling över tid) därifrån, som en kul grej
Grünlaugs inre kris ovan är ett exempel på nr 2. Vi har sett element av både 1 och 2 i kampanjen hittills. Vi har t ex en rollperson som heter Scout, vars spelare också är ganska inställd på att spela för att vinna, som helt enkelt kör på alt 1 och (vad jag minns) aldrig uppvisat ett uns personlighet. Vår präst, Avilius, kör mer på nr 2. Spelaren ser till att styra Avilius inställning till världen och varelser han stöter på ("varulvar? måste vara demoniskt!") på ett sätt som gör det rimligt att Avilius faktiskt slår sig i slang med mördarna och gravplundrarna till "äventyrare".
Men samma spelare har också ibland suttit och sagt: "det här kanske inte är optimalt, men utifrån Avilius karaktär så tror jag att han skulle göra X". Inga riktigt "dåliga" drag som ger resten av gruppen skäl att säga "nej, skärp dig, du sabbar för våra chanser", men små saker. Och strikt taget spelar han då "fel", enligt pitchen jag gett.
Samtidigt finns det tolkningsutrymme i instruktionerna. Vi slumpar ju grundegenskaper, och där förväntas man s a s spela handen man fått, snarare än att kasta en kass RP i en fälla för att få rulla upp en ny. Likaså är det helt okej att säga att partyt kanske mest behöver en fighter, men jag får alltid spela fighter och nu vill jag pröva nåt nytt så jag ska göra en trollis. Dvs: du ska spela för att vinna, men du kan göra vissa val (och får stå ut med viss slump) vad gäller svårighetsgrad, spelstil och förutsättningar och sen ska du spela för att vinna givet det. Så vem säger att inte personlighet kan ingå i det här? "Jag ska spela en klok gammal gumma" eller "jag ska spela en ung och naiv bondpojke" eller "jag ska spela en lojal soldat som aldrig sviker en vän" och så "spela för att vinna" givet det.
(Här känner jag att det är dags att upprepa att det här fokuset på att "spela för att vinna" inte är nåt som måste finnas i all OSR utan är en väldigt specifik spelstil; det är inte min vanliga stil heller utan lite av ett experiment för den här kampanjen.)
Framtiden får utvisa om och hur Rotlaugs kris och nya mörker tar sig uttryck i spel. Jag skulle respektera om en spelare skulle finna att nej, Rotlaug klarar inte av det här mer, han kom inte längre än lvl 3 – "besegrad" inte av farliga monster utan av sitt eget mörker – men jag respekterar också spelare för vilka sånt inte finns på kartan. Vi har inget system för inre personlighet utan det lämnas helt upp till var och en.
Quadrante
Grisbonde
/List ... brottas med annans psyke (spelledarens idéer, gåtor, fällor)
OR
/Tur med tärning
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Jag är med på hur du tänker nu, men hur skiljer sig det från andra former av rollspel utöver samberättande då? Samberättande vet jag är en genrer som bryter mot det flödet då det lyfter fram andra kvalitéer i rollspel. Jag ser dock inte hur OSR och samberättande nödvändigtvis behöver stå i motsatts mot varandra.
OSR ser jag som verktyget medan samberättande är en av flera metoder genom vilket verktyget kan användas. Jag kan tänka helt galet. Sen ser jag helt klart att andra rollspel, om än väldigt få, uppmuntrar mer till samberättande som metod än just OSR verktygslåda. Exempelvis så blir ju alla spel där en spelledare finns med ett verktyg som begränsar samberättandet om du frågar mig, där regellätta spel ger större frihet för samberättandet som metod än regeltunga spel, om det inte är så att det regeltunga spelet fokuserar på att just lyfta fram samberättandet.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
När indievågen började ebba ut så var det många spelare som drev över till OSR-spelandet. Att följa tabeller och tärningar kan bli en rätt spännande ram att väva sina berättelser i.
Rickard
Urverk speldesign
När något händer...
| 1d6 | Händelse |
| 1 | Du dör |
| 2 | Du dör |
| 3 | Du dör |
| 4 | Du äter, stryk en ranson |
| 5 | Facklan slocknar, stryk en fackla |
| 6 | Slå två gånger på tabellen |