Men det finns ju många saker som aldrig funnits som vi accepterar för att vi gillar det i spel. Många rollspelsvärldar är ju avsevärt mer jämställda och fördomsfria än någon historisk känd kultur, inklusive vår egen, varit, till exempel.
Tror du det kan vara typ att det representerar en viss ingång i spelet du har svårt för? Typ, i många OSR-kretsar upplever jag att den sortens estetik associeras med en sorts memetisk streamer-/tumblr-ingång i D&D som man har svårt för av andra skäl.
Ah, okej. Du tänker på produktionens stil inte spelledarens eller gruppens. Är uppvuxen i en spelgrupp där alla är duktiga tecknare, så en hel del tecknas. Ibland chibistil, ibland manga/anime ibland ruff/punk och ibland realistiskt. Ingen av dem är ”verkligheten”, utan anteckningar. Ofta ses nog inte ens spelets egna teckningar som verklighet, utan illustrationer. Så det kan påverka hur jag ser det. Alltså, information, inte gestaltning.
Vad menar du med "produktionens" stil?
Produktionens stil är det man ser i produkten, rollspelet, omslag, illustrationer, grafik.
Märkligt nog verkar det här inte ha varit fallet - det fanns inga till salu för julhandeln fast alla ville ha det. Det är antagligen mindre att man blev överraskade av efterfrågan än att man inte vill spoila serien (vilket produktion oundgängligen hade gjort), men det visar ändå vad man prioriterade.
Så kan det alldeles säkert vara - åtminstone till viss del. Jag har väldigt svårt för influencers och streamers generellt, och kanske i synnerhet för de som har fokus på D&D.
.
)Fast att det står "Piss" på skölden tycker jag ökar gulligheten. Liksom, han försöker vara tuff och det var det värsta han kunde komma på?
Tror som sagt – som Brior också är inne på ovan – att problemet inte är så mycket att det inte finns som att det är artificiellt. Som en alldeles för söt läskedryck. Ett billigt försök att trycka på våra mest lättåtkomliga biologiska knappar.
Men finns det något skapande som är menat att framkalla känslor som inte är manipulativt? Jag tänker att det kanske upplevs som särskilt flagrant när det kommer till gullighet eftersom det också är en känsla som handlar om något som tangerar det naiva, rena, oskyldiga. Om vi ser eller läser något som till exempel vill framkalla äckel eller kättja upplevs det kanske inte som samma sorts manipulation, eftersom dessa upplevs som "smutsigare" känslor till att börja med?.
Jag kan bli provocerad av gullighet i media och avgullade halvlingarna ganska rejält i just Svärdets sång. Tror det kan bero på att gullighet i film, böcker och reklam ofta är manipulativa tropes, såtillvida att gullighet i otäcka filmer som regel innebär att något hemskt kommer att hända de gulliga, i mildare filmer (många av Disney's) ska skilja goda från onda och i reklam är just bara manipulativt. Sedan finns det därtill en lite obehaglig politisk konnotation i att framställa komplikationsfritt goda idealsamhällen.
Detta sagt är jag privat väldigt svag för djurungar och söta barn, men där dyker ju gulligheten upp utan baktankar, vilket bara gör det än mer suspekt att exploatera denna mänskliga instinkt. Tror det är pudels kärna i aversionen mot gullighet: att marknadskrafter / politiska eller religiösa krafter invaderar, exploaterar och besudlar något genuint mänskligt.
Sedan ogillar jag även gullighetens motsats, att framställa onda varelser som fula och föredrar nyanser i båda riktningar. Guldfinks exempel Mumin tänkte jag mig lustigt nog som exempel på nyanserad gullighet, i Tove Janssons originalversion då, inte i de kommersiella efterföljarna (”Vem skojar och skrattar med små hattifnattar”
.
Nej, jag menade just skapande som handlar om att framkalla känslor, och det är ju inte allt skapande. Det jag upplever är väl att det finns en större tolerans för andra typer av känsloframkallande än just gulligheten, och att gulligheten kanske upplevs som extra manipulativ eftersom den just är tänkt att vara oskyldig och snäll. Mycket av skräckgenren handlar ju också om att framkalla känslor, men det upplevs kanske på ett annat vis eftersom det där rör sig om negativa snarare än positiva känslor.
För min del tycker jag nog att det är ok med öppet manipulativt skapande som är avsett att framkalla känslor (oavsett om det är gulligt eller äckel), bara jag själv får komma med reaktionen. Att jag själv får avgöra om jag blir mysig inombords, likgiltig eller förbannad. Men lite av problemet är väl att den som för in manipulationen ofta förutsätter att alla ska känna och reagera precis som de tänkt? Det är ju ett hantverk att att skapa en berättelse som engagerar och som triggar de känslorna och inte alla behärskar det.
