Den enda gången jag spelat Dead of Winter fick jag förrädarrollen, och sen var det någon regelgrej jag inte förstod men jag kunde ju inte fråga för då hade det blivit supertydligt att jag var skurken. Så det fick bli antiklimax istället... I efterhand borde jag bara gått all in och låtit dem korrigera om jag gjorde något mot reglerna men nu blev det såhär.
Den enda gången jag spelat Castle Panic (där det inte finns förrädare) så var det en rutinerad och tre som inte hade en aning om hur man spelade spelet. Så det blev mycket "en person berättar vilket drag som är bra att göra nu". I efterhand skulle vi haft mindre "drag-analys i grupp" men det är lurigt eftersom vi ju vann spelet. Oavsett vad så är ju det här en bekant risk med co-op-spel.
Nu låter det ju som att jag aktivt valt att aldrig spela igen, men det hara bara inte kommit upp på spelkvällar. Hemma har jag sammarbetssepelet Geister, Geister, Schatzsuchmeister vilket funkar superbra att köra, även om man förstås får hinta lite om vettiga drag när man kör med yngre barn. Så jag gillar egentligen konceptet co-op spel bättre än hårt tävlingsfokuserade spel där känslan ibland blir "det är roligt om man vinner" snarare än "det är roligt att delta". Jag har för lite vinnarskalle och jag är för kär i min tid för att det förstnämnda ska räcka.
En annan nackdel med co-op spel är om vi tittar på Wrath of Ashardalon eller Massive Darkness (eller liknande) så får jag lätt tanken "varför spelar jag det här och inte rollspel?".
Om någon tagit sig igenom den här gnäll-mattan så vill jag bara avsluta med att jag faktiskt visst gillar att spela brädspel ibland!