Brädspel med samarbete

luddwig

luddwig

Vagabond i världsrymden
Joined
30 Jan 2013
Messages
6,046
Jag uppskattar samarbetsaspekten i rollspel. Tycker det är kul när rollpersonerna kämpar tillsammans för att nå ett mål. Brädspel med samarbete är däremot inte min kopp te. Och ännu mindre gillar jag om det förekommer förrädare. Blev påmind om detta ikväll när jag spelade Unfathomable. Klart mer frustration än spänning och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Hm ...
 
Jag känner annorlunda, vi har flera samarbetsspel som vi regelbundet kör (Arkham Horror, Pandemic, Castle Panic osv).

Viktigt för att det ska bli kul är dock att "alla kör sitt race", så att det inte bli att alla ska sitta och diskutera vad alla gör tills alla spelar alla "roller". Vi brukar ha tumreglerna "Det är OK att fråga om någon annan behöver något när man ska göra sitt drag" och "Det är OK att säga att man behöver något till den som gör sitt drag", men man är inte och detaljpetar i varandras drag.
 
För protokollet, de samarbetsspel jag kan komma ihåg att jag spelat är:
  • Dead of Winter
  • Mansions of Madness
  • Marvel Legendary
  • Monster Mansion
  • One Night Ultimate Werewolf
  • Shadows Over Camelot
  • The Lord of the Rings
  • The Resistance - Avalon
  • Unfathomable
Av dem är One Night Ultimate Werewolf det spel jag gillar bäst. Det är snabbt och enkelt. Dead of Winter, Monster Mansion och Shadows Over Camelot har varit okej, åtminstone så länge det inte funnits någon förrädare. Det är något med motspelare som låtsas vara medspelare, eller spel som plötsligt trycker på spelare en motsatt agenda, som verkligen skaver för mig.
 
Last edited:
Själv har jag inga problem med samarbetsbrädspel, tvärtom tycker jag ofta de är roliga (och en skön kontrast till många där man tävlar och inte interagerar så mycket). Men jag kan förstå att man ogillar förrädare, det är ju ett lite säreget inslag. Känner du @luddwig likadant för hemliga agendor i rollspel, som typ Alien som vi ju spelat ihop?
 
Bifur said:
Känner du @luddwig likadant för hemliga agendor i rollspel, som typ Alien som vi ju spelat ihop?
Click to expand...

Jag tycker att de hemliga agendorna funkat i Alien. Där känns det som att hemlighetsmakeriet passar in, men där har också alla spelare hemligheter så det blir en bättre balans. Rollspel är dessutom mer "spela för att uppleva" än "spela för att vinna". Det känns som en väsentlig skillnad i sammanhanget.
 
Den enda gången jag spelat Dead of Winter fick jag förrädarrollen, och sen var det någon regelgrej jag inte förstod men jag kunde ju inte fråga för då hade det blivit supertydligt att jag var skurken. Så det fick bli antiklimax istället... I efterhand borde jag bara gått all in och låtit dem korrigera om jag gjorde något mot reglerna men nu blev det såhär.

Den enda gången jag spelat Castle Panic (där det inte finns förrädare) så var det en rutinerad och tre som inte hade en aning om hur man spelade spelet. Så det blev mycket "en person berättar vilket drag som är bra att göra nu". I efterhand skulle vi haft mindre "drag-analys i grupp" men det är lurigt eftersom vi ju vann spelet. Oavsett vad så är ju det här en bekant risk med co-op-spel.

Nu låter det ju som att jag aktivt valt att aldrig spela igen, men det hara bara inte kommit upp på spelkvällar. Hemma har jag sammarbetssepelet Geister, Geister, Schatzsuchmeister vilket funkar superbra att köra, även om man förstås får hinta lite om vettiga drag när man kör med yngre barn. Så jag gillar egentligen konceptet co-op spel bättre än hårt tävlingsfokuserade spel där känslan ibland blir "det är roligt om man vinner" snarare än "det är roligt att delta". Jag har för lite vinnarskalle och jag är för kär i min tid för att det förstnämnda ska räcka.

En annan nackdel med co-op spel är om vi tittar på Wrath of Ashardalon eller Massive Darkness (eller liknande) så får jag lätt tanken "varför spelar jag det här och inte rollspel?".

Om någon tagit sig igenom den här gnäll-mattan så vill jag bara avsluta med att jag faktiskt visst gillar att spela brädspel ibland! :D
 
luddwig said:
Jag tycker framförallt att brädspel är roligt om det är en jämn kamp, och om det hela tiden finns intressanta saker att göra. Visst är det kul att vinna också, men det är mer en bonus.
Click to expand...
Det var en bättre formulering än min. Jag tänkte kanske mest på de gånger jag halvvägs in i ett parti insett att "nope, inte en chans att jag kommer ikapp" och så spelar jag artigt av spelet bara (om det nu inte är Diplomacy för då mår jag eventuellt psykiskt dåligt och hoppar av :D ).
 
Feuflux said:
En annan nackdel med co-op spel är om vi tittar på Wrath of Ashardalon eller Massive Darkness (eller liknande) så får jag lätt tanken "varför spelar jag det här och inte rollspel?".
Click to expand...
Det håller jag med om! Speciellt när det kommer till lite större spel.

Å andra sidan har familjen haft mycket roligt med Journeys in Middle Earth med familjen. I det tycker jag dock inte det blir så mycket "göra varandras drag" utan mer en diskussion om olika styrkor och strategier.
 
Feuflux said:
... de gånger jag halvvägs in i ett parti insett att "nope, inte en chans att jag kommer ikapp"
Click to expand...

Till viss del kan ju sådant bero på slumpen och dåliga val som spelaren gör, men inte sällan upplever jag att det är en fråga om brister i spelets design. Ett bra brädspel ska i mitt tycke vara uppbyggt på ett sådant sätt att ingen kommer ohjälpligt efter eller blir utan valmöjligheter.
 
Oldtimer said:
Många co-op spel som har kommit på senaste tiden känns ju som förklädda rollspelsäventyr.
Click to expand...

Jag har inget emot rollspelskänsla i brädspel. I Unfathomable som jag spelade igår hade jag till exempel en "rollperson" med en intressant bakgrund, särskilda egenskaper och personlig utrustning. Det var kul. Klart mindre kul var det att efter tre timmar inse att jag skulle förlora och att inget jag kunde göra den kvarvarande timmen av spelet skulle ha någon betydelse.
 
luddwig said:
Jag har inget emot rollspelskänsla i brädspel. I Unfathomable som jag spelade igår hade jag till exempel en "rollperson" med en intressant bakgrund, särskilda egenskaper och personlig utrustning. Det var kul. Klart mindre kul var det att efter tre timmar inse att jag skulle förlora och att inget jag kunde göra den kvarvarande timmen av spelet skulle ha någon betydelse.
Click to expand...
Jag har spelat Unfathomable två gånger och tycker det är kul, men har väldigt dålig känsla för balansen i spelet. Båda gångerna har vi blivit överraskade när ena sidan ganska plötsligt vann. Att sitta en timme och veta att man ska förlora verkar tråkigt, men beror det på hemligheterna? Jag fattar att det kanske går lite väl djupt i det specifika spelet (och det kanske inte är tanken med tråden) men hur hamnade ni i ett sådant läge i Unfathomable?
 
guldfink said:
... hur hamnade ni i ett sådant läge i Unfathomable?
Click to expand...

Vi hade kämpat för att hålla fartyget flytande fram till dess att de två hybriderna avslöjade sig och skickade alla tre människorna till sjukhytten. Därefter blev det en långdragen och förutsägbar process med människorna i underläge och en allt sämre situation ombord. Gänget jag spelade med hade en liknande upplevelse förra gången de spelade, men måhända var det otur i båda fallen. Kanske kan spelet leverera ett bättre tempo och en rimlig chans för människorna att vinna?
 
luddwig said:
Brädspel med samarbete är däremot inte min kopp te. Och ännu mindre gillar jag om det förekommer förrädare.
Click to expand...
Vissa brukar vilja ha en plan och följa den hela vägen och blir sura när det rubbas. Spel som Roborally brukar komma upp som irriterande för dessa personer, där man programmerar drag i förväg och sedan kan andra robotar knuffa en och så kommer man ur kurs.

Co-op-spel som jag verkligen gillar:
  • Spirit Island. Verkligen kärat ned mig i spelet. Temat följer andarnas förmågorna så himla bra och spelet är svårt.
  • Gloomhaven. Samma sak här. Har 200 timmar spelade på Steam.
  • Mice and Mystics. Mer rollspel och jag älskar möss som karaktärer. Mekaniken är inte speciellt utmanande dock.
Förr tyckte jag om Pandemic, men det är för enkelt att överblicka, så det har tendensen att bli "en person mot spelet".
 
Rickard said:
Vissa brukar vilja ha en plan och följa den hela vägen och blir sura när det rubbas. Spel som Roborally brukar komma upp som irriterande för dessa personer, där man programmerar drag i förväg och sedan kan andra robotar knuffa en och så kommer man ur kurs.
Click to expand...

Jag älskar RoboRally så det är inte bristen på planeringsmöjligheter som skaver. :)
 
Samarbets-brädspel är enda sortens brädspel jag spelar! Gillade Spirit Island skarpt, Arkham Horror var jag inte lika såld på. Testat på Gloomhaven lite men orkar inte riktigt sitta och analysera vilka drag som är optimala för min karaktär. Där är väl default oxå att man inte ser de andra spelarnas kort (som typ, i rollspelstermer, styr vilka "actions" man har tillgängliga - olika attacker / förflyttningar /kombos etc). Inte fel att de försökt göra lite för att det kanske ska bli lite mindre analys av andra spelares drag..
 
zonk said:
Testat på Gloomhaven lite men orkar inte riktigt sitta och analysera vilka drag som är optimala för min karaktär.
Click to expand...
Gloomhaven är lite för långt för sitt eget bästa (90-120 min digitalt). Hade aldrig pallat att spela det fysiskt. Bara setupen måste ta en halvtimme.

Arkham Horror var kul för mig en gång när vi fyra försökte få till en stämning. När vi var sex personer blev det mer flerpersonspatiens.
 
Rickard said:
Gloomhaven är lite för långt för sitt eget bästa (90-120 min digitalt). Hade aldrig pallat att spela det fysiskt. Bara setupen måste ta en halvtimme.
Click to expand...
Ja, jag kom på mig själv med att spela lite fortare för att partiet blev väl långt. Har bara testat digitalt iofs, där ska man enligt uppgift kunna pausa mitt i ett parti / en dungeon. Sen är det ju en kampanj oxå, vilket ger sin egen logistik. Men det är ju iofs inte något nytt för den genomsnittlige rollspelaren..
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top