Hantverksklubben #43: Berättaren som person
Igår blev det ett extrainsatt klubbmöte, med mig, Nathalie, Anne och @APM. Temat var mitt, och löd "Berättaren som person". Det handlade om att på olika sätt frågå eller experimentera med den vanligtvis allestädes närvarande och opartiska berättarrösten vi ofta använder för att beskriva saker i spel. Vi sätter scener och förklarar, kanske sakligt och kortfattat, kanske färgstarkt och utstuderat, hur saker ser ut och ligger till. Det som sägs utanför dialoger sägs inte av något specifikt "jag", annat än kanske spelarens eget, men även där lägger vi sällan in mycket av vår egen identitet och subjektivitet i beskrivningarna. Detta är något jag ville ändra på, och prova lite andra sätt att beskriva, där scensättningarna och beskrivningarna av vad som sker i scenen är levererade av ett identifierat "jag" och därmed är subjektiva och en del av själva berättelsen. Här är listan över samtalsämnen:
Söndag morgon: brunch på Grand Hotel. Veronica och Tatiana träffas efter festen och försöker att pussla ihop vad fan det var som egentligen hände. Båda två har enorma minnesluckor. Visst var det Erika som hade bjudit med dem? Till något slott ute i ingenstans, hos en rik snubbe som hette … Rickard? Det fanns en pool och … nä, tomt. Och vänta, vad fan … festen var ju på fredagen, och nu är det söndag. Har de blivit drogade? Allteftersom berättelsen fortlöper hoppar vi fram och tillbaka i tid och rum och pusslar ihop vad som egentligen skedde. Steve, Erikas ganster-pojkvän. Den mystiske "Mr. Takanawa". Erika är förvunnen; ingen har sett henne sedan festen. Rickard ljuger för polisen. Vad var det för jäkla fest, hände egentligen med Erika, och var är hon nu?
Jag är väldigt nöjd med både berättelsen och temat den här gången. Det var ett tekniskt kul spelpass där alltihopa egentligen handlade om festen, och där varje scen avslöjade lite fler detaljer om vad som egentligen hade hänt, tills den hemska sanningen uppenbarades. (Takanawa, en yakuza-boss som hade människosmugglingsaffärer tillsammans med Rickard, fattade tycke för Erika, och tog med henne upp på rummet. Erika gjorde motstånd och nitade honom med nycklarna i näven och hotade att berätta för polisen vad som hänt, varpå Rickard blev tvungen att … ta hand om problemet.)
Den främsta tekniken vi använde var att sätta scener där någon eller några pratade om vad som hänt innan, vilket gav en härlig dubbelscen, där vi har dels samtalat som utspelar sig, och dels scenen som berättas. Vi använde också en hel del tricket där en spelare spelar en rollpersons tankar/inre monolog, en teknik som börjar bli något av en stapelvara i Hantverksklubben. Den ballaste scenen var den sista, som APM satte. I denna växlade vi mellan Rickards polisförhör och scener på festen. Rickard (spelad av APM) blev intervjuad av polisen (spelad av mig), som ställde frågor som han svarade på, och sedan såg vi scener på festen som visade vad som verkligen hände (spelade av Anne och Natalie). Kontrasten mellan Rickards lögner och de sanna scenerna, mellan de två olika sätten att berätta, klippningen fram och tillbaka, det var asballt. Det var definitivt inte helt enkelt att få till; vid ett par tillfällen fick jag hoppa in som tredje spelare i "vad som egentligen hände"-scenerna, och halvvägs genom scenen fick vi pausa lite för att diskutera hur vi egentligen skulle spela ut den, vilken scen som var "huvudscenen", men det blev ändå ett väldigt ballt grepp, och en teknik som jag tar med mig från den här sessionen.
Jag är också hyfsat nöjd med introscenen, som jag satte, där vi nästan hade en sorts trippelscen. Jag satte scenen från en kypares perspektiv, som gick runt och plockade med borden och maten, och tjuvlyssnade på tjejernas konversation medan jag kommenterade deras beteende med inre monolog. Sedan hade vi de två tjejernas konversation, som ju var huvudgrejen, där de diskuterade både festen och brunchen. Och till sist den implicita scenen, festen, berättad i brottstycken utefter vad de mindes.
En teknik jag ångrar att vi aldrig riktigt provade på var en som Nathalie föreslog i försnacket, där man har en eller flera personer som sitter bredvid och kommenterar vad som sker i huvudscenen. Jag hade väl lite detta i min kypare, men jag tror att man hade kunnat göra en ball grej av detta. Det föll sig aldrig riktigt naturligt att använda detta i den här berättelsen, dock.
Igår blev det ett extrainsatt klubbmöte, med mig, Nathalie, Anne och @APM. Temat var mitt, och löd "Berättaren som person". Det handlade om att på olika sätt frågå eller experimentera med den vanligtvis allestädes närvarande och opartiska berättarrösten vi ofta använder för att beskriva saker i spel. Vi sätter scener och förklarar, kanske sakligt och kortfattat, kanske färgstarkt och utstuderat, hur saker ser ut och ligger till. Det som sägs utanför dialoger sägs inte av något specifikt "jag", annat än kanske spelarens eget, men även där lägger vi sällan in mycket av vår egen identitet och subjektivitet i beskrivningarna. Detta är något jag ville ändra på, och prova lite andra sätt att beskriva, där scensättningarna och beskrivningarna av vad som sker i scenen är levererade av ett identifierat "jag" och därmed är subjektiva och en del av själva berättelsen. Här är listan över samtalsämnen:
- Nerver av stål - berättande i jag-form
- Subjektivt berättande
- Otillförlitlig berättare
- En person berättar i en scen för en annan
- Två personer berättar, eventuellt håller inte med varandra. Överhuvudtaget flera berättare med olika perspektiv.
- Personligt tilltal som spelare till de andra spelarna
- Olika spelare har olika perspektiv
- Baron Münchhaussen, Nostalgi
- Kommentator
- Daughters of Verona och InSpectres - prata med publiken
- Att kommentera om framtida händelser som vidare spel får uppfylla.
- Berättarröstmonopol: En person berättar, de andra bara dialogerar
- Varje spelare berättar ur sin rollpersons perspektiv.
Söndag morgon: brunch på Grand Hotel. Veronica och Tatiana träffas efter festen och försöker att pussla ihop vad fan det var som egentligen hände. Båda två har enorma minnesluckor. Visst var det Erika som hade bjudit med dem? Till något slott ute i ingenstans, hos en rik snubbe som hette … Rickard? Det fanns en pool och … nä, tomt. Och vänta, vad fan … festen var ju på fredagen, och nu är det söndag. Har de blivit drogade? Allteftersom berättelsen fortlöper hoppar vi fram och tillbaka i tid och rum och pusslar ihop vad som egentligen skedde. Steve, Erikas ganster-pojkvän. Den mystiske "Mr. Takanawa". Erika är förvunnen; ingen har sett henne sedan festen. Rickard ljuger för polisen. Vad var det för jäkla fest, hände egentligen med Erika, och var är hon nu?
Jag är väldigt nöjd med både berättelsen och temat den här gången. Det var ett tekniskt kul spelpass där alltihopa egentligen handlade om festen, och där varje scen avslöjade lite fler detaljer om vad som egentligen hade hänt, tills den hemska sanningen uppenbarades. (Takanawa, en yakuza-boss som hade människosmugglingsaffärer tillsammans med Rickard, fattade tycke för Erika, och tog med henne upp på rummet. Erika gjorde motstånd och nitade honom med nycklarna i näven och hotade att berätta för polisen vad som hänt, varpå Rickard blev tvungen att … ta hand om problemet.)
Den främsta tekniken vi använde var att sätta scener där någon eller några pratade om vad som hänt innan, vilket gav en härlig dubbelscen, där vi har dels samtalat som utspelar sig, och dels scenen som berättas. Vi använde också en hel del tricket där en spelare spelar en rollpersons tankar/inre monolog, en teknik som börjar bli något av en stapelvara i Hantverksklubben. Den ballaste scenen var den sista, som APM satte. I denna växlade vi mellan Rickards polisförhör och scener på festen. Rickard (spelad av APM) blev intervjuad av polisen (spelad av mig), som ställde frågor som han svarade på, och sedan såg vi scener på festen som visade vad som verkligen hände (spelade av Anne och Natalie). Kontrasten mellan Rickards lögner och de sanna scenerna, mellan de två olika sätten att berätta, klippningen fram och tillbaka, det var asballt. Det var definitivt inte helt enkelt att få till; vid ett par tillfällen fick jag hoppa in som tredje spelare i "vad som egentligen hände"-scenerna, och halvvägs genom scenen fick vi pausa lite för att diskutera hur vi egentligen skulle spela ut den, vilken scen som var "huvudscenen", men det blev ändå ett väldigt ballt grepp, och en teknik som jag tar med mig från den här sessionen.
Jag är också hyfsat nöjd med introscenen, som jag satte, där vi nästan hade en sorts trippelscen. Jag satte scenen från en kypares perspektiv, som gick runt och plockade med borden och maten, och tjuvlyssnade på tjejernas konversation medan jag kommenterade deras beteende med inre monolog. Sedan hade vi de två tjejernas konversation, som ju var huvudgrejen, där de diskuterade både festen och brunchen. Och till sist den implicita scenen, festen, berättad i brottstycken utefter vad de mindes.
En teknik jag ångrar att vi aldrig riktigt provade på var en som Nathalie föreslog i försnacket, där man har en eller flera personer som sitter bredvid och kommenterar vad som sker i huvudscenen. Jag hade väl lite detta i min kypare, men jag tror att man hade kunnat göra en ball grej av detta. Det föll sig aldrig riktigt naturligt att använda detta i den här berättelsen, dock.
Last edited: