Så man försökte lösa det genom att helt enkelt hyra in ett par av Games Workshops skribenter, Bill King och Matt Forbeck, som skrev resten av modulerna och försökte injicera lite hederlig anglosaxisk epik i det hela.
Jag vet ärligt talat inte om det är sådär supermycket anglosaxisk epik i expansionerna heller. Det man kan säga om dem är väl att de vad jag förstått är klassiska splatbooks, dvs helt obalanserade. Varje bok tillför nya förmågor etc som är mycket bättre än de tidigare, så ju nyare bok man har desto mäktigare blir ens rollperson… Men det är den del av MC jag verkligen inte kan uttala mig om eftersom jag är så totalt ointresserad av komplexa regelsystem.
Men ser man till liksom det faktiska innehållet, så skulle jag säga att inte ens när man tittar på böckerna som beskriver de där klassiska slagfälten (Venus, Mars) så är det speciellt mycket fokus där. Bauhausboken innehåller en hel del info om Bauhaussamhället, olika ordnar och familjer man kan tillhöra och så, hur polisväsendet funkar, hur de lägre klasserna förhåller sig till de övre (fackföreningar och anarkister etc).
Jag vet inte, är det episkt? I dunno. Jag tycker inte modulerna verkar skilja sig jättemycket från grundboken i stämning på det viset. Även Imperials bakgrundshändelser är ju lite lagom socialrealistiska så att säga.
Däremot går det ju en disconnect genom hela spelet med å ena sidan relativt jordnära/praktiska världsbeskrivningar och sedan å andra sidan massvis med sidor av vapenstats, bilder på vapen, rustningar, fordon med stridsvärden och så vidare. Sett till reglerna är det 100% ett militärspel. Men inte till karaktärsskaparreglerna då. Och å ena sidan Bergting (och andra), och å andra sidan (enstaka) Bonner-helsidor.