WRNU:s bokklubb 2023

[JohanL]

Det finns några äldre diskussioner här på forumet om Culture-böckerna där Consider Phlebas pekas ut som en av de sämre i serien. Lite trög är den bitvis, det ska byggas väldigt mycket värld, och visst tar det som någon skrev 80 sidor för ett tåg att krocka men det bådar gott om det är den sämsta boken. Player of Games och Use of Weapons står på tur i bokhyllan.

Consider Phlebas är definitivt en av de svagare (men jag undrar om inte Surface Detail är sämre), och också den som är "minst Culture" så att säga. The Player of Games är min favorit, men Use of Weapons är den mer litterära av de två.

 

[Franz]

Jag har läst Nighmare of Ecstacy - The life and art of Edward D Wood Jr. Jag tror att den absoluta merparten som känner till Ed Wood, mannen som länge (och enligt mig oförtjänt) klassats som världens genom tiderna sämsta regissör från början stiftade bekantskap med honom genom Tim Burtons film. Och det är alls inget dåligt sätt att stifta bekantskap med honom. Det är en av mina favoritfilmer, rolig, spännande och intressant. Dock är filmen till största delen fiktion. Det finns så många felaktigheter att det inte är någon mening att ens försöka rada upp dem. Detta är dock inte nödvändigtvis alls fel tycker jag. Dels tycker jag att filmen är väldigt tydlig med att det inte är en realistisk skildring, allt är väldigt stiliserat. Dels var Ed Wood en så tragisk människa som levde ett så tragiskt liv att jag känner att han lite förtjänar en glamourös, positiv skildring.

Nåväl, tillbaka till boken. Denna bok är uppbyggd av intervjuer, har lite samma format som Den stora boken om Äventyrsspel. Ett flertal personer i Ed Woods bekantskapskrets intervjuas, och genom dessa intervjuer får vi följa den ökända regissören, från dennes barndom, genom filmerna han gjorde, till hans död. Det är en otroligt komplex och spännande bild som målas upp. Boken skildrar alla åsikter från folk, även när olika personer har helt olika uppfattning om exempelvis en händelse. Man får inte känslan av att det är en bok som tar ställning eller bara kör på ett narrativ.

Vi får ta del av alla dråpliga skojiga historier kring filmerna han gjorde, vilket är väldigt roligt att läsa. Men vi får även ta del av de tragiska sidor hos Ed Wood som Tim Burtons film inte riktigt stannar kvar vid.

För det första var Ed Wood en krigsveteran. Inte bara det, han deltog i invasionen vid Tawara, där enbart 400 av 4000 amerikanska soldater överlevde. Vi får i boken beskrivet att han var tvungen att göra fruktansvärda saker för att överleva och hur detta påverkade honom.

Vidare så var Ed Wood en crossdresser under en tid där detta inte på något sätt var accepterat. Filmen nämner detta, men här får man en större förståelse för hur tungt det var för honom att behöva följa den sidan som var så otroligt viktig för honom. En vän beskriver bland annat att Ed Woods otroliga rädsla för döden bestod i att han så gärna ville bli begravd i klänning men visste att det inte skulle gå. Riktigt tragisk läsning. Man önskar verkligen att han hade levt i en tid med större tolerans.

Vidare så får vi en skildring av Ed Woods relation till alkohol. I filmen ser vi honom dricka whisky då och då, men man får ingen insikt i hur otroligt djupt alkoholiserad han och hans fru egentligen var. Att få läsa hur de söp upp alla sina pengar, pantsatte alla sina ägodelar för sprit, levde i en av stans absolut mest nedgångna lägenheter, bokade och slogs, ja det är en hjärtskärande läsning. Ed Wood var djupt alkoholiserad och han blev ett odjur när han drack. Jag blev så illa berörd av dessa skildringar att jag nog vill lägga in en trigger warning till de som är nyfikna på boken. Har ni hemska erfarenheter kring alkoholism bland närstående borde ni kanske fundera på om ni orkar läsa den.

Det är med andra ord en komplex bild av Ed Wood som målas upp. Hans närstående beskriver honom såväl som generös, positiv, snäll, underhållande och delvis talangfull, likväl som otursförföljd, deprimerad, alkoholiserad, paranoid, våldsam, rasistisk och tragisk. Inga av hans dåliga sidor ursäktas men den komplexa skildringen gör att man får en förklaring till varför han blev som han blev.

Man får även en lite större insikt i hur Ed Wood faktiskt var som regissör. I filmen framställs han som 100% inkompetent och totalt ovetandes om att han är det. Läser man boken får man intrycket av att det bara delvis är sant. Han verkar ha varit väldigt slarvig och haft svårt att lyssna på andras åsikter, samt jobba snabbare än bra. Men många av de rena missar i hans filmer som blivit smått legendariska verkar lika mycket ha berott på minimal budget och tidsbrist som ren inkompetens.

Jag personligen gillar verkligen denna bok! Det var en spännande och tragisk skildring som verkligen grep tag i mig! Om man sett Tim Burtons film och vill ha en mer nyanserad bild av regissören borde man verkligen läsa denna bok! Om man inte sett Tim Burtons film men sett Ed Woods filmer borde man också läsa boken! Däremot är boken kanske ingen fantastisk läsning om man varken sett Tim Burtons film eller någon av Ed Woods filmer först. Man behöver ett visst mått av förkunskap för att uppskatta detta.

 

[Nero]

Det susar i säven - Kenneth Grahame (bilder av David Roberts)

View attachment 11540

Mer barnboksklassiker för barnen! Den här gången i en nyversion med fler och mer antropomorfa illustrationer.

Det susar i säven är en väldigt, väldigt engelsk historia. Den handlar om fyra antropomorfa djurvänner, men främst radarparet Mullvaden och Vattenråttan. De umgås med, och pratar mycket om, Paddan och Grävlingen. Dessutom diverse andra vänner som Uttern, etc. Men dessa fyra är det vårt drama kretsar kring.

Allt är väldigt lågt i insats fram till slutet, och kretsar tydligt kring det engelska sekelskiftet i både logik och umgängesformer. Vännerna dricker te, äter rostat bröd, går på långa promenader och ror i älven. Konflikterna handlar i början mest om att det är svårt för Mullvaden att lära sig ro, eller att det är pinsamt när Paddan hälsar på eftersom han alltid skrävlar och inte kan föra sig i sociala sammanhang. Men över tid händer det grejer.

Paddan hamnar i fängelse, rymmer, jagas av poliser, och när han till slut kommer hem igen har hans älskade hem och herrgård Paddeborg tagits över av elaka vesslor! Våra fyra vänner får med andra ord ge sig in och röja ut rövarbandet som tagit över.

Allt är skrivet med väldigt poetiskt och flödande språk. Likt farbror Tolkien kan Grahame spendera en halv sida på att beskriva en solnedgång och andra halvan på att beskriva de böljande sädesfälten därunder. I början känns det lite segt och utdraget, men när man vant sig hjälper det till rätt ordentligt. När Mullvaden går vilse i Stora Skogen så till den milda grad att han får övernatta under några löv i ett ihåligt träd (som en luffare!) är man redan insvept i språkets utsvävningar och kan komma till ro i dess beskrivningar av nattens mystiska ljud, känslan av den krypande kylan och allt annat som verkligen gör att den här lilla utflykten känns både skrämmande och mörk på ett sätt det inte gjort om det först nu rullat fram språkliga utläggningar.

Den funkar hur fint som helst för en nästan-sjuåring. Det till och med längtades till nästa kapitel och vi pratade om boken mellan läsningarna mer än jag minns vi gjort sedan Ronja Rövardotter.

Rekommenderas varmt, trots den lite sega tröskeln i första kapitlet.

Fin recension! Man blir sugen på att läsa den på engelska för att få ännu mer av språket. Van Morrison har gjort en väldigt fin sång om när de träffar guden Pan under sin färd:

 

[krank]

Det finns väldigt få författare numera som, när jag får veta att de släppt nytt, får mig att köpa boken till det pris boken råkar ha just då och direkt lägga den som högsta prio i läslistan.

Så… Ni vet hur Ruthanna Emrys skrivit kanske den bästa lovecraft-adjascent romanserien som finns, Immsouth Legacy-serien? Litany of Earth, Winter Tide och Deep Roots? De där som ger ett otroligt inspirerande och fruktsamt perspektiv på den lovecraftska mytvärlden och dess "monster"?

Hon har skrivit en first contact-roman som heter A Half-Built Garden. Och naturligtvis gör hon det väldigt bra.

Att läsa Emrys direkt efter Watts är verkligen en övning i kontraster. De är så otroligt olika varandra – Watts böcker har tuggmotstånd både i hur de är skrivna och det intellektuella innehållet. Världsbilden är blek och nihilistisk, kall och tyngd av existensiella frågor. Emrys… Emrys böcker har en otrolig medmänsklig värme, jordnära perspektiv och är fyllda av kärlek.

Själv beskriver hon tydligen den här boken som "diaperpunk". Jag kanske snarare valt "hopepunk", men visst. Och eftersom den är väldigt explicit samhällskritisk och bygger på ett radikalt nedifrånperspektiv så tycker jag ändå att den faktiskt förtjänar punksuffixet.

Den här boken var verkligen något helt nytt för mig. Herrejistanes. Det är alltså scifi, en first contact-roman där människor för första gången får besök. Och det sker efter att klimatet fuckats upp… men det sker också mitt medan en radikal, jordnära och decentraliserad techie-rörelse som kallas the dandelion networks tagit ifrån nationer och storföretag deras makt och istället börjat jobba nära naturen för att försöka återställa allt. Utomjordingarna vill rädda dem från den döende planeten, men… man kan väl inte ge upp när det precis börjat funka?

Som vanligt med Emrys är allting väldigt mänskligt, och allt och alla är egentligen typ som folk bara man lär känna dem.

Det blir inte sämre av att det här är en extremt odramatiserat queer roman, med stjärnfamiljer, polyrelationer, transpersoner av alla slag, funktionsvariationer och så vidare i en enda röra. Utan att det blir krystat eller konstigt. Alla är bara respektfulla, kärleksfulla – utan att alla vara något slags krambjörnar. Relationer är svårt ibland, men man kan lösa det mesta med tålamod och generositet. (Är det här en liten smula naivt ibland? Det skiter jag i. Helt.)

Det här är för övrigt ganska nära många av de alternativa weirdos jag lärt känna med åren. Polyfamiljer och queera relationer där man känner sig fram men ändå i slutänden måste få blöjbytena att funka. Det blir väldigt jordnära och odramatiskt och fullt av kärlek. Det är nog därför jag tycker att det känns så väldigt verklighetsfrämmande när olika typer av -fober beskriver homosexuella, transpersoner etc. Inte för att det inte finns radikala element, utan för att förr eller senare landar alla ändå i något slags vardag som måste funka. Och i vardagen kan det faktiskt bara funka, utan att allting måste vara En Grej hela tiden.

Jag hittar inte riktigt orden för att beskriva det jag vill, märker jag. Något om jordnära, lyckliga, kärleksfulla och ganska odramatiska queera weirdos, bara.

Hur som helst. Bra jävla bok. Som balsam för själen när världen är förjävlig.

Ruthanna Emrys gör mänsklig, varm fantastik som tammefan ingen annan.

 

[Lanina]

Läste nyss klart "Dagens väktare" (Dnevnoj dozor) av Sergej Lukjanenko i finsk översättning ("Päivävartio"). Rysk fantasy. Några här har säkert sett filmerna (Nightwatch, Daywatch) baserade på bokserien om De Andra.

Sammanfattning av storyn: bland människor föds det då och då Andra. Personer med övernaturliga krafter: vampyrer, häxor, magiker, siare osv. De lever bland oss, men döljer sina krafter. De delas upp i två "lag", Ljusa (får kraft av människors positiva känslor) och Mörka (får kraft av människors negativa känslor). Sedan hundratals år finns en spänd vapenvila mellan Ljusa och Mörka. De är i konflikt, men mer av ett kallt krig än ett öppet krig. Bokserien utspelar sig i tiden då den skrevs (så vid millenieskiftet), mestadels i Moskva.

I just den här boken kretsar storyn kring häxan Alisa som under ett uppdrag slösar så mycket kraft att hon förlorar sina magiska förmågor. Hon skickas till ett kollo, för barn har så näringsrika och enkla känslor. Där faller hon för en man, en annan kolloledare.
Det här hänger ihop med ett annat problem, där en mystisk ukrainsk Annan dyker upp i Moskva med minnesförlust. Ett magiskt föremål stjäls från Schweiz och förs av en sekt till Moskva. Och så var det där med att millenieskiftet snart inträder; är det rätt tillfälle att utnyttja människors vidskeplighet, använda alla känslor som väcks vid det magiska årtalet för att t ex återuppväcka en mäktig magiker från de döda?

+ Underbart sunkiga miljöbeskrivningar. Det finns en scen i en smutsig lägenhet som verkligen känns realistiskt "samlarsyndrom"-smutsig.​

+ Jag gillar den spända stämningen mellan Ljusa och Mörka, all byråkrati som försöker upprätthålla vapenvilan och lömska planer.​

+ En del romanfigurer är rätt coola. Esten Edgar var definitivt en favorit.​

+ Det är alltid kul att se saker från en annan kulturs synvinkel. Fokuset på östra Europa har varit lärorikt för mig.​

- Själva fantasyaspekterna känns inte vidare nyskapande eller intressanta. Vampyrer, varulvar, magiker och häxor fungerar ganska mycket exakt som man föreställer sig det. Enda lite nydanande är Skymningen, en slags ytterligare dimension som bara Andra kan besöka. Meh.​

- Det är några bröder som adopterats från olika länder, och de beskrivs genomgående på ett ganska förlöjligande och fördomsfullt sätt. Lite sådär Bellman-historia-nivå på det hela, men inte tillräckligt kul för att det ska vara underhållande.​

- Mot slutet slänger författaren in en superkomplicerad konspiration... som visar sig bara vara en red herring. Vafan?​

- Bokseriens huvudperson Anton är inte vidare intressant.​

- Dessa jäkla låtcitat som ligger strösslade, framför allt i mitten av boken. Jag förstår lockelsen som författare att citera sånger man inspirerats av när man skrev, men nej, LÅT BLI. Det är astöntigt och tråkigt.​

​

​

Det kändes förresten lite sorgligt att läsa i boken (utgiven 1999) om hur ryska romanfigurer turistar i Ukraina och har det trevligt, och så kommer jag att tänka på att just nu befinner det sig ryssar i Ukraina med betydligt värre uppsåt än att hänga på stranden. :/

 

[JohanL]

Det kändes förresten lite sorgligt att läsa i boken (utgiven 1999) om hur ryska romanfigurer turistar i Ukraina och har det trevligt, och så kommer jag att tänka på att just nu befinner det sig ryssar i Ukraina med betydligt värre uppsåt än att hänga på stranden. :/

Lukjanenko har gått ut hårt och försvarat kriget, dessutom.

Sergei Lukianenko Defends Russian Policy Towards Ukraine

Sergei Lukianenko Russian sff author Sergei Lukianenko1, selected by the Chengdu 2023 Worldcon as a guest of honor, has been busy in February extending his track record as an apologist for Russian …

file770.com

(Den andre mest namnkunniga ryske fantastikförfattaren, Dmitry Glukhovsky som skrev Metro 2033 och de, har i stället dömts till åtta års fängelse i sin frånvaro för sin kritik mot det.)

 

[God45]

Lukjanenko har gått ut hårt och försvarat kriget, dessutom.

Sergei Lukianenko Defends Russian Policy Towards Ukraine

Sergei Lukianenko Russian sff author Sergei Lukianenko1, selected by the Chengdu 2023 Worldcon as a guest of honor, has been busy in February extending his track record as an apologist for Russian …

file770.com

(Den andre mest namnkunniga ryske fantastikförfattaren, Dmitry Glukhovsky som skrev Metro 2033 och de, har i stället dömts till åtta års fängelse i sin frånvaro för sin kritik mot det.)

Fan vad tråkigt

 

[soda]

Interview with the Vampire, Anne Rice
Jag kan inte rekommendera denna men det beror inte egentligen på boken i sig utan på att filmen (som jag sett för jag vet inte hur många år sedan) helt uppenbart får med i princip allt av relevans. Jag gav upp halvvägs i boken eftersom jag kände igen allting allt för väl. Annars var den ganska trevlig läsning.

Salem's Lot, Stephen King
Ja, jag var inne på ett vampyrtema här. Bra bok, det här. Logiken och hur det övernaturliga fungerar är lite svårsmält ibland, men ändå en rekommendation.

A House With Good Bones, T. Kingfisher
Jag trodde att jag fortsatte på vampyrtemat och blev överraskad eftersom det här inte var några blodsugare i sikte. En ockult mysrysare där alla överlag är trevliga. Rekommenderas!

Astrophysics for People in a Hurry, Neil deGrasse Tyson
Som det låter. Inläst av författaren, och han har ju en väldigt mysig röst. Annars kan jag väl inte påstå att detta är speciellt givande. Jag har svårt att tro att någon som verkligen kan lära sig speciellt mycket nytt av det här skulle välja den här boken.

Witch King, Martha Wells
Författaren är för mig känd från Murderbot-böckerna (som jag älskar!). Språket och berättandet är väldigt likartat här (rappt och finurligt kanske?), men det är fantasy istället.

 

[Nero]

Nero: Hans liv och samtid - Carlo Maria Franzero

View attachment 12669

Det här är en urgammal bok. 1955 är den ifrån, alltså ett helt år yngre än min mor, och i dagsläget nästan 70 år. Men trots det är den klart läsvärd ändå.

Boken rör sig i gränslandet mellan biografi och roman, och Franzero lägger många ord i munnen på kejsar Nero, hans omgivande bekantskaper och familj. Inga direkta referenser till förstahandskällor finns heller, även om det märks att Franzero läst sin Suetonius och Cassius Dio, och så vidare.

Det som däremot finns är enorma utvikningar om miljön, folket och allt möjligt som målar upp världen på en riktigt fin detaljnivå. Till exempel beskriver Franzero vid ett tillfälle en kejserlig bankett, och går in på detaljer om matlagning, kryddor, bordsskick, och till och med vad de olika kategorierna av köksslavar kallas. Långa beskrivningar som inte för historien framåt, men som är guld värt för en historieintresserad. Och för den delen för den som gillar att bygga värld själv.

Handlingen då?
Det mesta tror jag ni har koll på sedan innan. Nero är en av de kejsare som brukar slåss om förstaplatsen i tävlingen “sämsta härskare i romarrikets historia” tillsammans med Caligula, Commodus, och kanske Caracalla och Elagabalus. En total och brutal galning som torterade alla som sade emot. Men var det verkligen så?

Nja, svarar Franzero. Han målar upp Nero mer som en konstnärssjäl och bohem, som snarare inte har koll på något annat, än aktivt hatar. När Nero vill stå på scen och spela lyra får han med sig folk utan att förstå att det är en halv bataljon av betalda applåderare som tagit plats i salongen, betalda av hans närmaste rådgivare i smyg. När han ställer upp i olympiska spelen vinner han alla grenar han deltar i, inklusive fyrspannskapplöpning där han kraschar och inte avslutar loppet. Underligt det där.

Men det är också flera gånger Nero får en lite mer lyckad profil än tidigare. Han tar hand om folket ordentligt, till exempel. De tar honom till sitt hjärta för allt bröd och skådespel han frikostigt bjuder på. Den berömda jättebranden i Rom tas om hand så gott det går av en kejsare som inte vet vad han håller på med. Han försöker verkligen, men når inte hela vägen in i mål. När han för att lugna ner sig själv efter en hektiskt dag med alldeles för lite sömn med att spela lyra för sig själv (en sång om Troja, om jag minns rätt) är det någon som skvallrar. Vips är ryktet om att Nero brydde sig så lite om sin stad att han musicerade medan den brann igång.

Problemet blir då när den mer mänskliga Nero ställs mot det som faktiskt hänt. Det kommer som en enorm emotionell whiplash när de sadistiska och människofientliga bitarna av Neros personlighet dyker upp. Som när han vill straffa de kristna, och korsfäster över 1000 stycken på en gång, samtidigt som han sätter eld på dem. Eller när han sparkar sin gravida fru i magen tills hon dör. Det blir en alldeles för hård kontrast till den Nero som Franzero målar upp att det inte riktigt går att ta in i samma huvudperson.

Så nä, även om Nero kanske var en något mer sympatisk filur än hans rykte gör gällande betyder inte det att han faktiskt var en trevlig (eller ens mänsklig) typ i allmänhet. När han dör i slutet på boken är det inte direkt så man gråter som läsare, även om Franzero försöker få det till åtminstone delvis en tragedi.

TLDR
Om man kan stå ut med emotionell whiplash runt huvudpersonen är det här en fantastisk bok om Rom och romarriket under första århundradet. Eller runt 815 Ad Urba Condita.

Rekommenderas till historienördar, men kanske inte så många andra.

Nero has entered the chat.

 

[Waterhouse]

Eftersom Peter Watts Blindsight är en av de böcker de senaste åren som gjort starkast intryck – jag tänker fortfarande på dess grundläggande koncept då och då – så hade jag höga förväntningar på Echopraxia, som ju utspelar sig i samma universum.

View attachment 13100

Jag tror kanske att det var ett misstag. Det finns mycket jag känner igen – samma tuggmotstånd och svårlästhet, samma användning av esoteriska men hyfsat vetenskapligt grundade koncept, samma attention to detail, samma obryddhet vad gäller att förklara saker. Jag fick bläddra bakåt minst lika ofta här som i Blindsight. Och det är absolut så att den här boken gav mig ett par nya intressanta koncept (kanske främst gud som virus/kod.

Men… den grep absolut inte tag i mig lika mycket. Koncepten kändes inte lika intressanta. Jag hade ännu svårare att hänga med i plottens vändningar och missade flera grejer som hände. Och flera delar av det som aldrig riktigt förklaras var jag nog helt enkelt för korkad för att begripa. Så på det hela taget blev det här en sämre läsupplevelse för mig. Inte en dålig. Men jag tror inte att Echopraxia kommer att leva hyresfritt i mitt huvud det närmaste året.

Håller med, den håller inte alls samma kvalitet som Blindsight, vilket Watts sagt själv. Skyllde på dålig hjälp från redaktören.

Kan tipsa om hans blogg och hemsida, Blindsight och Rifters-trilogin finns att läsa gratis, plus ett gäng noveller, A Niche och The Island rekommenderas varmt.

Watts Backlist

A part of new Peter Watts' novel.

rifters.com

Hans blogg är intressant också, detta inlägg om AI t ex:

No Moods, Ads or Cutesy Fucking Icons » The Jovian Duck: LaMDA and the Mirror Test

 

[Khan]

Dune - Frank Herbert



Är det någon här som inte har koll på Dune? Boken som ofta beskrivs som SF-genrens Sagan om Ringen? Om ni inte läst den, åtgärda. Jag vågar påstå att det hör till allmänbildningen som nörd.

I vilket fall.

Vi följer med Herbert in i en värld av mjuk SF med mycket världsbygge, och många udda detaljer som gör världen alldeles egen. Ökenvärlden Dune med dess Fremen-invånare känns levande, men samtidigt öde. Det är bra beskrivet, även om världsbygget haltar lite när man börjar fundera på vad folk äter eller odlar. Mängder med tid ägnas åt att fundera kring tillgång på vatten på ökenplaneten, men typ inget om var allas mat ska komma ifrån…

Dekonstruktion
Det jag tänkte på vid omläsning nu var att Dune i mångt och mycket är en dekonstruktion av hjälteresan och hjältemyten. Det var Herbert själv öppen med, och med de glasögonen på är det inte svårt att se att Herbert är rätt kritisk till typ allt i sin skapelse.

Imperiet som vår hjälte flyr ifrån efter kuppen är ett feodalt patriarkat av grövsta sort, men Fremen är inte direkt snälla de heller. De framställs som ädla vildar, men med grova problem i sin samhällsstruktur också. Kvinnor är mer handelsvara och ägodel än personer, våld är en accepterad och integrerad del av samhället, och alla är så gruvligt vidskepliga att det är lätt att manipulera dem.

En aspekt som jag verkligen inte förstår hur jag kunnat missa förr är hur skurkarna i Bene Gesserit har planterat religiösa profetior runtom i galaxen för att kunna utnyttja någon generation eller tre senare. I det här fallet blir det en riktigt fin invertering av alla fantasytroper om just profetior när vi som läsare vet att att det är fejk rakt igenom, men Fremen ändå genuint tror på det. Obekvämt är bara förnamnet.

TLDR
Behöver jag ens förklara vad Dune är? Läs den. Det finns en anledning till att den har en sådan enorm klassikerstatus än idag.

 

[Khan]

Dune Messiah - Frank Herbert



Bok två! Som ska bli film tre enligt Villeneuve. Och redan filmatiserats som miniserie runt millenieskiftet.

Boken tar vid några år efter första boken. Vi växlar mellan Paul-Muad’dib och hans syn på saker och en konspiration av folk som inte vill att han ska sitta på kejsarens tron och gör allt de kan för att få väck honom.

Teman och sånt
Om bok ett var en fin dekonstruktion av hjältemyter är bok två något annat. Det är snarast en genomgång av hur makt kräver våld, hur religion kan användas för att kontrollera imperier, hur man aldrig ska lita på de styrande. Det är en meditation på hur de man tror är hjältar när mycket mörker och tvingas göra de hemskaste saker på vägen till makten.

Bok ett har en ganska naturlig handling, med ett bekvämt flöde att följa som läsare. Tvåan är spretigare, rörigare och det känns som om det är teman som är det viktiga för Herbert nu, snarare än handlingen. Det gör att boken känns mer som en lång epilog till första boken snarare än en direkt uppföljare. Vad gör en hjälte egentligen när han väl erövrat tronen? Uppenbarligen rent fruktansvärda saker för att behålla sin makt.

Ovanpå det kommer det en del lite mer SF-flummiga funderingar. En av karaktärerna som dog i bok ett återvänder här, återupplivad av technofantasy-hokuspokus och ges bort som en gåva till Paul-Muad’dib. Kan man lita på den återupplivade? Inte direkt en universell fråga, men en kul sådan.

Å andra sidan…
Det skaver lite med en del i hur Herbert skriver kvinnor. Dels blir Paul-Muad’dibs sister ihop med en person som är gammal nog att betrakta hennes (minst) 16 år äldre storebror som den son han aldrig fick. Som bäst är alltså personen c:a 30 år äldre än den han blir ihop med. Rymdknarket må ha gjort henne vuxnare till sinnes än sina fysiska år, men det där är ändå obekvämt. Samma sak med Paul-Muad’dibs konkubin/flickvän/egentlige kärlek som reduceras till att bara försöka få barn och gräma sig över att det inte går boken igenom. Meh. När dessutom förra bokens bästa kvinna (mamma Atreides) är borta hela denna är det svårt att se någon bra kvinna alls i hela boken. Det finns två inblandade i den stora konspirationen, men de är med överraskande lite.

TLDR
Trots sina brister har Herbert svängt ihop en klart läsvärd uppföljare. Jag vågar nästan lova att du kommer gilla den här om du gillade ettan. Rekommenderas.

 

[JohanL]

Bok två! Som ska bli film tre enligt Villeneuve.

Rimligt, dessutom - bok 1 + 2 ger en färdig historia.

 

[Khan]

Rimligt, dessutom - bok 1 + 2 ger en färdig historia.

Instämmer. Bok tre däremot...

 

[JohanL]

Instämmer. Bok tre däremot...

Böckerna tre plus fyra är ett annat logiskt block om man vill filma vidare (utan Villeneuve).

 

[Gamiel]

Dune - Frank Herbert

View attachment 14083

Är det någon här som inte har koll på Dune? Boken som ofta beskrivs som SF-genrens Sagan om Ringen? Om ni inte läst den, åtgärda. Jag vågar påstå att det hör till allmänbildningen som nörd.

I vilket fall.

Vi följer med Herbert in i en värld av mjuk SF med mycket världsbygge, och många udda detaljer som gör världen alldeles egen. Ökenvärlden Dune med dess Fremen-invånare känns levande, men samtidigt öde. Det är bra beskrivet, även om världsbygget haltar lite när man börjar fundera på vad folk äter eller odlar. Mängder med tid ägnas åt att fundera kring tillgång på vatten på ökenplaneten, men typ inget om var allas mat ska komma ifrån…

Dekonstruktion
Det jag tänkte på vid omläsning nu var att Dune i mångt och mycket är en dekonstruktion av hjälteresan och hjältemyten. Det var Herbert själv öppen med, och med de glasögonen på är det inte svårt att se att Herbert är rätt kritisk till typ allt i sin skapelse.

Imperiet som vår hjälte flyr ifrån efter kuppen är ett feodalt patriarkat av grövsta sort, men Fremen är inte direkt snälla de heller. De framställs som ädla vildar, men med grova problem i sin samhällsstruktur också. Kvinnor är mer handelsvara och ägodel än personer, våld är en accepterad och integrerad del av samhället, och alla är så gruvligt vidskepliga att det är lätt att manipulera dem.

En aspekt som jag verkligen inte förstår hur jag kunnat missa förr är hur skurkarna i Bene Gesserit har planterat religiösa profetior runtom i galaxen för att kunna utnyttja någon generation eller tre senare. I det här fallet blir det en riktigt fin invertering av alla fantasytroper om just profetior när vi som läsare vet att att det är fejk rakt igenom, men Fremen ändå genuint tror på det. Obekvämt är bara förnamnet.

TLDR
Behöver jag ens förklara vad Dune är? Läs den. Det finns en anledning till att den har en sådan enorm klassikerstatus än idag.

Min oavslutade igen läsning (kom till när Gurney Halleck möter Paul igen och sedan har jag bara inte tagit upp den igen) gjorde att jag insåg att Herbert gör djup tid riktigt bra med vissa saker - ex. hur Bene Gesserits religion/profetia planteringar har influerat kulturer men samtidigt har glidit och förändrats så Jessica måste tänka kvickt för att kunna nyttja dem - men är riktigt dålig på andra ställen - ex. att mycket av Arrakis växt o djurliv är okänt, trots att det är etablerat att inte bara planeten utan även kryddan och dess förmåga att kunna navigera har varit känt i över 10.000 år, eller att under dessa 10.000 år så är det bara en ädling som har tänkt på att göra ett växthus.

Sedan har jag problem med vad han valde att ha som gäster i banketten som Leto har: det finns inga representanter från andra adelshus (man skulle kunna tro att en så viktig värld skulle ha ambassadörer från de andra maktspelarna), inga ledare eller representanter för de andra städerna på Arrakis, och en av gästerna är en tillverkare av stiltdräkter som ingen annan än dårar använder. Känns väldigt mycket som han inte brydde sig vilken typ av folk som borde komma på en ny guvernörs första banket. Jag måste erkänna att jag inte fattar varför stiltdräkttillverkaren var där.

Något som jag blev förvånad över under igen läsningen, som jag hade helt glömt och inte tas upp i tolkningarna, är hur mäktiga Bene Gesserit är med att de till och med kan få döva att lyssna på dem och de behöver ytterst lite tid för att kunna läsa av en människa så de kan använda rösten på dem.

 

[JohanL]

Sedan har jag problem med vad han valde att ha som gäster i banketten som Leto har: det finns inga representanter från andra adelshus (man skulle kunna tro att en så viktig värld skulle ha ambassadörer från de andra maktspelarna), inga ledare eller representanter för de andra städerna på Arrakis, och en av gästerna är en tillverkare av stiltdräkter som ingen annan än dårar använder. Känns väldigt mycket som han inte brydde sig vilken typ av folk som borde komma på en ny guvernörs första banket. Jag måste erkänna att jag inte fattar varför stiltdräkttillverkaren var där.

Jag tror att det här är mer att du förväntade dig ett annorlunda världsbygge. Adelshusen har inte ambassader eller legationer hos varandra, de interagerar i Landsraad. Arrakis framställs som rätt småskaligt - de lokala potentaterna är vattenförsäljare, stillsuit-makare, den kejserlige ekologen, och liknande mer måttliga roller (även om flera av dem har andra lojaliteter). Det handlar om att försöka få känn på dem för att försöka etablera en maktbas.

 

[Gamiel]

Det handlar om att försöka få känn på dem för att försöka etablera en maktbas.

Så vad gör stilsuttiverkaren där? Och varför har vi inga representanter av de andra städerna?

 

[JohanL]

Så vad gör stilsuttiverkaren där? Och varför har vi inga representanter av de andra städerna?

1. Jag utgår från att det inte är hans enmansbolag utan snarare en fabrik av någon typ, så att han är en viktig person (han verkar någorlunda rik, och har klättrat upp på samhällsstegen).
2. Ingår i nätverket med Soo-Soo och Lingar Bewt (där den förre verkar för Harkonnen och Gillet, så de vill få koll på honom).
3. Den enda andra staden värd namnet är Carthag, som betraktas mer som fientligt territorium i början.

 

[Gamiel]

3. Den enda andra staden värd namnet är Carthag, som betraktas mer som fientligt territorium i början.

Är den det? eller är det bara den som Herbert väljer att nämna?

Och om det är så hur kommer det sig att det bara finns två städer värda att nämna på en väldigt viktig planet som har varit koloniserad i över 10.000 år?