Dina spelarsynder

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,836
Som spelare har jag tyvärr svårt att engagera mig, plus att alla rollpersoner är en version av mig. Jag skulle vilja spela i en riktigt öppen kampanj, med ett intressant och djupt världsbygge. Typ Symbaroum men inget förskrivet och med en SL som är skicklig på att väva stämning.
Bra initiativ, vi måste klart ha en tråd med våra spelarsynder också 🙂

Jag har fått höra att jag är rätt rolig att ha med som spelare, ändå tycker jag att mina spelarsynder är fler än mina spelledarsynder.

Som spelare kan jag vara rätt otålig. Att historien berättas är viktigast för mig. Därför kan jag bli lite bossig när saker och ting står och stampar eller när spelare blir för engagerade i sidospår.

Jag tycker det är kul att spela karaktärer och jag är väldigt extrovert. Men det kan också leda till att jag ofrivilligt kan stjäla fokus från andra. Detta är något som jag verkligen jobbar på.

Jag kan också tröttna på de rollpersoner jag skapar väldigt fort. De går an ett spelpass men sen börjar jag längta efter att göra en ny karaktär. Inte så bra vid kampanjspel 😄
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,151
Location
Rissne
Jag har otroligt svårt att komma på rollpersoner jag faktiskt vill spela.

Även om jag egentligen tycker att D&D4 är rätt kul, så är jag helt hopplös på att komma ihåg regler, även när det gäller min egen rollpersons förmågor.

Relaterat till det är jag rätt kass på snabb huvudräkning, så jag är definitivt en börda för mina medspelare, som får dels säga till mig vad jag ska slå för tärningar, dels berätta vad resultatet blir.

Det har också hänt att jag blivit less när vi fått någon form av uppdrag från SL och mina medspelare mest vill lajja runt och sandboxa sig och driva sina egna agendor och – framför allt – generellt ställa till det och skapa kaos. I sådana grupper har det hänt att jag helt enkelt tagit rollen som tjurig outsider, vilket har lett till saboterandet av minst en kampanj där min rollperson kände sig så mobbad av de andra att han förrådde dem till myndigheterna. Vad jag borde göra i de situationerna är ju snarare att spela med… Eller åtminstone bara låta dem ha sitt roliga utan att låta det gå ut över mitt humör.

Jag får för mig att jag tar rätt mycket plats kring spelbordet, men är alldeles för dålig på att avgöra hur mycket plats jag tar för att kunna säga något säkert. Så istället nojjar jag över att de andra spelarna nog egentligen tycker att jag är skitjobbig men att de inte säger något för att vara snälla. (Jag är rätt socialt inkompetent och neurotisk, sa jag det? Jag vet inte hur mycket det går ut över andra, men det skapar nog en del störiga beteenden).
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,830
Jag är nog rätt passiv som spelare. Tror att det är en spelledarskada. Jag är ju van att andra driver handlingen framåt.
 

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,281
Location
Stockholm
Jag tenderar att baksätesspelleda rätt mycket. :) Speciellt om någon medspelare bara säger typ ”jag försöker Övertala dem”, eller på liknande sätt använder en färdighet eller förmåga rakt av. Då tenderar jag att automatisk fråga ”Hur ser det ut? Vad försöker du uppnå?”, ibland utan att ge spelledaren och spelaren tid att komma fram till det själv.

Sen tycker jag det är skitsvårt att spela en person med annan moral och motivation än mig själv, vilket ofta leder till massa velande fram och tillbaka, eller lite osammanhängande motivation och aktion. (Något jag länge tänkt göra en ge-mig-hjälp-tråd om.)
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,476
Jag är usel på taktik men jag älskar att starta skit.

Jag föredrar att utföra en dålig plan NU NU NU än en perfekt plan om 5 minuter.

Jag kommer deraila allt, betala vilka pris som helst, göra min karaktär helt osympatisk och lägga ner hela sessioner på att hämnas en oförrätt från en NPC.

Jag kommer deraila allt, betala vilka pris som helst, göra min karaktär helt osympatisk och lägga ner hela sessioner på att rädda en NPC jag blivit förtjust i.

Jag fattar moraliska/etiska val omedelbart men sedan ångrar jag mig fem minuter senare. Jag är personen som går ”X är det enda rätta” och gör X men sedan kan jag inte leva med mig själv.

80% av mina karaktärer är byggda för att hantera problemen som min förra karaktär hade.

Jag min/maxar skamlöst.

Jag gör dumma röster.

Jag gör karaktärer med extrema politiska/filosofiska/religösa positioner som jag vägrar överge. Så vid ett tillfälle var någon ”Gör något din karaktär tycker är omoraliskt eller så går världen under” och jag inte bara vägrade göra det, jag slog ihjäl folk som försökte göra det.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,151
Location
Rissne
Jag har en tendens att överskatta min egen smarthet. Jag ser mig själv som en smart problemlösare och mysterieklurare, så jag kommer alltid på komplicerade "smarta planer" och drar slutsatser utifrån ledtrådar, men de är inte korrekta tillräckligt ofta för att rättfärdiga hur mycket tilltro jag sätter till dem eller den mängd självförtroende jag argumenterat för dem med.

Så sen får jag istället känna den känsla jag hatar mest – att känna mig dum – istället för den känsla jag älskar mest – att känna mig smart.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,151
Location
Rissne
Det hör är väl snarare en dygd
Det beror på vilken sorts spelstil man är ute efter.
Jag har också spelat med folk som gör så, och som framför allt tycker att det är som roligast i rollspel när allt är kaos och dåligt.
Vilket, som jag beskrev ovan, är en av de saker jag som spelare har svårast att tycka är kul.
(Och som spelledare. Jag blir mest trött när folk är impulsiva oavsett om det är IRL eller i spel).
 

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
753
Det beror på vilken sorts spelstil man är ute efter.
Jag har också spelat med folk som gör så, och som framför allt tycker att det är som roligast i rollspel när allt är kaos och dåligt.
Vilket, som jag beskrev ovan, är en av de saker jag som spelare har svårast att tycka är kul.
(Och som spelledare. Jag blir mest trött när folk är impulsiva oavsett om det är IRL eller i spel).
Ja, det är klart att det är situationsbundet och i vissa stilar passar det sämre.

Men jag har mycket oftare stört mig på att det går trögt, saker planerad ihjäl och det fastnas i analys-paralys än att saker går fort och för impulsivt.

Men klart det är tycke och smak
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,476
Det hör är väl snarare en dygd
Det här är synd tråden så jag tänkte mer på de negativa bitarna:

-Jag har aldrig spelat Apocalypse World utan att accelerera in spelet i den största klusterfucken möjligt så snabbt som möjligt vilket avslutar spelet.

-I spel där man ska göra en undersökning och sedan hantera problemet är jag personen som alltid är först med att gå ”Vi har nog med bevis! Let’s goooo!” och får oss dödade. Whoops, trollkarlen är immun mot hagelgevär. Det hade vi vetat om vi gjorde lite mer undersökningar.

-Jag är alltid personen som öppnar förhandlingarna med Förrädare Kalle, snubben som förråder alla.
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,384
Location
Örebro
Jag kan bli extremt passiv och luta mig tillbaka lite för mycket som spelare. Sen kan jag även vara extremt kaotisk i mina val som spelare för att få saker att hända om jag upplever att det står still. Samtidigt så har jag extremt lite intresse i att utveckla rollpersoner rent mekaniskt, så till den grad att en spelledare reagerade när jag inte ens hade gjort något med mina erfarenhetspoäng i vampier. Mitt svar var stilla "jag orkar inte och vill inte, för det är typ den tråkigaste biten i rollspel för mig".
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,126
Location
Umeå
Jag glömmer namnen på alla inklusive de andra rollpersonerna och alldeles för ofta min egna rollperson. Det har blivit något slags stående skämt som de andra hånar mig för när jag aldrig kommer ihåg min flickväns namn i den pågående Coriolis-kampanjen.

Jag blir jättelätt distraherad av saker utanför huvudplotten som min rollperson tycker att hen behöver göra. Och rätt vad det är så har ett felbeslut och några missade tärningsslag råkat deraila kampanjen och skapat problem för SL.

Jag känner också att tillkortakommanden som spelare känns jobbigare än de man har som SL. Att det är mer ok att sätta sig själv i klistret som SL än någon annan.
 
Top