MODERERINGMen var han 'bara' rassist, eller hatade han svarta och färgade?
Får intrycket att han inte gjorde det utan hade en mer "N****n måste tuktas så blir han bra!" -attityd.
Jag gillar ju denna grejen. Men Conan är "snäll" jämfört med en del andra S&S-hjältar. Kane passerar emellanåt linjen för att vara berättelsens antagonist; det gör aldrig Conan.Det finns ingen att heja på i den här novellen. Det är trist.
Jag tycker nödvändigtvis inte man måste tycka huvudpersonen är en trevlig typ för att heja på hen. A Clockwork Orange är en av mina absoluta favoritböcker, liksom. Jag har svårt att tänka mig en ondare huvudperson. Men nog fasen hejar man på honom ändå.Jag gillar ju denna grejen. Men Conan är "snäll" jämfört med en del andra S&S-hjältar. Kane passerar emellanåt linjen för att vara berättelsens antagonist; det gör aldrig Conan.
Men som tidigare—grymt intressant att läsa dina tankar!
Ja, den här är inget vidare. Det är coolt beskrivet våld dock! Men häng kvar, det blir bättre igen!The Pool of the Black One (1933)
Det här kan vara bland det gräsligaste jag läst i innehåll, om än inte till form. Blä.
View attachment 16569
Story
Conan är närapå skeppsbruten, men lyckas ta sig ombord på ett piratskepp och blir en del av besättningen. När de är i land på en okänd ö långt i väst mördar han kaptenen, men innan han hinner ta makten ordentligt visar det sig att ön är bebodd av monster.
Monstren är stumma, svarta massajer. Händer med klor. Förvandlar oskyldiga förbipasserande till statyetter genom att doppa dem i pölen i titeln.
Vaffan.
Conan lyckas samla sjörövarna från skurkarna, ge dem deras vapen tillbaka och sedan kämpa sig tillbaka till skeppet och fly. Han är ny kapten, vilket ingen ifrågasätter på vägen hem trots att han är nyast ombord.
Nämen fy och blä och usch
Det här är skit. Ren och oförfalskad skit, men irriterande kompetent presenterad. Förutom den brutala ärkerasismen har vi också mer av misogynin som rullat fram i det två tidigare novellerna. I början är vår lins in i Conans värld Sancha. Hon är ett offer, kidnappad och använd som “konkubin” av piratkaptenen. Men ändå kan hon inte låta bli att dregla över hur balltuff, muskulös och manlig Conan är när hon ser honom. Själv beskrivs hon som elfenbensvit och oförstörd, trots hårt liv i solen. Vaffan, igen.
Ovanpå det är hon förstås kvar på skeppet sist av alla, men bestämmer sig för att ta sig i land när ingen kommer tillbaka. Då tar hon av sig alla kläder, simmar i land och spenderar därmed lejonparten av novellen spritt språngande näck. Jag rullar med alla ögon jag har.
Språk och neutral röst och så vidare
Ett av de irriterande problemen med Howards språk, som för det mesta är riktigt bra, är att han återanvänder vissa adjektiv lite för ofta. Särskilt gillar han orden haunted och giant. Just den här gången skapar ordet giant problem, eftersom Conan först beskrivs som en jätte när han klättrar ombord och vi ser honom genom Sanchas ögon. Men senare kommer de rasistiska karikatyrerna in i novellen och de är ju ännu större, vilket gör att de plötsligt blir jättarna. Det skaver.
Det hade varit lättare att ignorera hela novellen om Howard hade varit usel på hantverket skrivande, men han är ju tyvärr inte det ens den här gången. Det är bra fart genom hela novellen, och särskilt i den actiontunga andra halvan är det rysligt bra pacing. Det är bara det att den neutrala berättarrösten konstant beskriver de rasistiska karikatyrerna brutalt avhumaniserat och som “the blacks” på ett sätt som känns igen från D. W. Griffiths tankevärld snarare än den någorlunda nyanserade världsbild som tidigare noveller haft med.
Låt mig vara konkret här. Det förekommer rasistiska föreställningar även i tidigare noveller. Men de är knappt med, och är mer av den allmänna bakgrundsnivå som var standard på trettiotalet. Jag upplevde aldrig att Howard var mer rasistisk än sin samtid, utan snarare något mer välbalanserad, i ärlighetens namn. Det syns ett förakt mot “vit överklass” och en fäbless för det enkla, mer stereotypisering på både gott och ont än enbart ont. Ibland nämns att tex folk från Hyborias fantasy-Egypten Stygia är såhär och det är både goda och onda egenskaper som rabblas.
Men inte nu. Det här är rasismskit om galna vildar i mörkaste Kongo som transplanterats i Conans tid och värld. Vedervärdigt.
Conan som karaktär
Det här är också första gången jag tycker Conan är genuint osympatisk. Tidigare har han väl alltid legat någonstans runt Lawful Evil / Lawful Neutral om vi ska prata DnD-termer, men det har funkat ändå. Detta eftersom Conan alltid har varit underdog. I kontrast mot folk som är elakare funkar Conan fint (The Scarlet Citadel), alternativt som ung och oprövad och tar sig an en ny utmaning på en ny plats (The Tower of the Elephant, Black Colossus).
Här är Conan bara fulambitiös. Enda anledningen till att han mördar sin kapten är att han vill ha jobbet själv. Inte för att han vill göra något annorlunda när han leder, eller för att kaptenen är ett as (det är han) utan bara för ren och oförfalskad egen ambition. Det gör det extremt svårt att tycka om honom. Tidigare har han ju slaktat folk till höger och vänster förstås, men då har det varit för en sak vi som läsare kan förstå. Han vill hem och leda sin armé mot fienden som invaderar, stjäla från den ondaste prästtrollkarlen i stan, bevisa sig som härförare och rädda den snälla prinsessans land från ondingarna, etc. Ändamålen helgar medlen, fram tills nu.
Det finns ingen att heja på i den här novellen. Det är trist.
TLDR
Nä, den här bör man hoppa över. Ren skit på närapå alla nivåer. Fortsätter det i den här nivån vete skråen om jag har lust att läsa klart resten av novellerna.
Jag har en tes, och det är att monster är så farliga som de borde vara. Vi har kanske blivit blasé av all fantasy, men en apmänniska med en gorillas styrka, en jätteorm som anfaller en, ett lejon, eller en jätte på bara tre meter, är skitfarliga om de tolkas någorlunda naturalistiskt. Ett S&S-regelsystem borde då stödja detta.Monster
Thak är ett rätt ballt monster. Illslugt, illasinnat och med enorm fysisk styrka. Men samtidigt inte helt orimligt. Gigantiska ormar och apmänniskor passar i Conans värld. Gripar, mantikoror och drakar passar sämre. Det är svårt att sätta fingret på vad som passar in i Howards skrivande, men generellt är det på något sätt nedtonat jämfört med mycket annat amerikansk fantasy med extra allt. Visst förekommer det fantastiska saker, monster och varelser. Men varför en apmänniska känns mer rätt än en vampyr eller varulv skulle gjort är svårt att precisera.
Jag förstår hur du tänker! Men det är inte Conan som vill ha sex, han vill bara dö än ballare död en en pil i magen. Så läste jag det i alla fall. Det är helt på Bêlits initiativ. 100%.Man, Queen of the black coast är ju sjukt bra! Här når vi stället där de primala passionerna, ultravåldet, monstren, proto-D&D och hela grejen är på plats. Det är klart det är kärlek för Conan att knulla en sexig piratkapten för att de bara inte kan hålla sig! Och det är klart att den kopplingen är stark nog att trotsa döden! Det är ett förkastande av mer civiliserade och mjukare former av kärlek.
Jag är avundsjuk på att du kan tona ut det. För jag kan det inte. Antagligen är det en stor del av att jag inte kan se det som är bra när det är så infekterat av rasism och misogyni som ständigt får mig att säga urk och börja tänka på att det faktiskt är text jag läser, inte transporteras till en annan värld.Det är så jävla rasistiskt dock. Liksom, det är vad det är. Det suger men vid den här punkten av att läsa Conan hade jag börjat tona ut det för det är så överallt.
Jag ska ta mig hela vägen in i mål har jag tänkt. Läsa novellerna och eventuellt se filmerna. Tänker nog inte ta någon av TV-serierna, eller titta på böckerna annat fôlk har skrivit.Men om du inte gillar den här, och verkligen inget dömigt i det för det här är inte för alla, tror jag du kommer ha svårt för mycket av det som kommer komma.
Men jag vill läsa det! Så ge inte upp. Det är superintressant att läsa dina analyser och åsikter.
Det som gör att jag inte tycker att den är det är att den aldrig är kollektivistisk - helt tvärtom, faktiskt. Den har ett nietzscheanskt övermänniskoideal utan att bli fascism.Också ett kärleksbrev till fascismen…
Det var verkligen jättelänge sedan jag såg filmen men slutar den inte med att Conan blir kung? Det vill säga, han är övermänniskan med rätt att härska och kollektivet ska lyda?Det som gör att jag inte tycker att den är det är att den aldrig är kollektivistisk - helt tvärtom, faktiskt.
Ja och nej - vi får veta att han kommer att bli kung och får se honom som kung. Hur det går till eller hur det motiveras får vi inte veta. Och ideologin verkar inte riktigt stödja saker rättmätigt konungaskap - det handlar bara om makt, typ att den som tar, han har. Blind auktoritetstro framställs som uteslutande dåligt i kulten.Det var verkligen jättelänge sedan jag såg filmen men slutar den inte med att Conan blir kung? Det vill säga, han är övermänniskan med rätt att härska och kollektivet ska lyda?
Ah då är jag med. Jag hade för mig att han dödade Thulsa Doom och sedan satt på hans tron, men då kommer jag ihåg fel. Fantastisk film alldeles oavsettJa och nej - vi får veta att han kommer att bli kung och får se honom som kung. Hur det går till eller hur det motiveras får vi inte veta. Och ideologin verkar inte riktigt stödja saker rättmätigt konungaskap - det handlar bara om makt, typ att den som tar, han har. Blind auktoritetstro framställs som uteslutande dåligt i kulten.
Tror det är olika känsla det framkallar hos dig och mig där helt enkelt. Tycker nog att motsvarande action mot mängder av fiender samtidigt görs bättre i framför allt Pool of the Black Ones, trots den brutala ärkerasismen där.Jag tolkar scenen som att ja, han vill dö bättre än med en pil i magen. Men det är en situation där det är våld och sex och dominans och utplåning och det är svårt att förklara i ord men det känns rätt.
Ja, Guts är väl minst 50% Conan? Men Guts är också en perosn som ständigt har mer djup än den glade cimmeriern, då han hela tiden har sin förjävliga barndom att hantera som ger utfall i vuxen ålder hela tiden. Han har ett emotionellt djup jag tycker Conan saknar i alltför många noveller. Personlig åsikt, men ändå. Jag hade nog gillat Conan som naturkraft mer om jag börjat i den änden istället för i publikationsordning. För sån är han verkligen inte i början. Varken som äldst i Scarlet Citadel eller som yngst i Tower of the Elephant. De är helt klart mina favoriter hittills.Jag gillar bitarna där Conan är som Guts från berserk och bara är en köttkvarn som folk idiotiskt kastar sig in i. Men det är en smakfråga mest tror jag. Conan är mer en naturkraft än en person för mig.
Har sett den, minns den som riktigt bra, även om man ser var budgeten inte riktigt nådde in i mål med moderna ögon. Tänker mig nog den som avslutning på projektet, möjligen med undantag av en helt annan film.Du måste se första filmen med Arnold. Den är sin helt egna grej men den är SÅ BRA…. Också ett kärleksbrev till fascismen… men i övrigt amazing!!
Jag kan tänka mig att den Bêlit många minns egentligen är Bêlit från Marvel-serierna (eller möjligen Dark Horse). I dem får hon utvecklas över tid på ett helt annat sätt och födjupas som karaktär. Sen hur djupt, och om det är mer kärlek än lust henne och Conan emellan i dem, vågar jag inte uttala mig om, minnet sviker.Hoo boy. Var ska man ens börja? Bêlit?
Låt oss ta det från någorlunda början. Folk på internet brukar hylla den här som en av de bästa novellerna. Som vanligt har folk på internet fel.
Bêlit är närapå noll i karaktär. Hon består av en likadan beskrivning som alla andra Howardska kvinnor - en ytterst sexualiserad beksrivning av “ivory globes of her breasts” och sånt. Hon blir heller inte kär i Conan, som jag sett det beskrivit, utan aggressivt lustfylld. Blä.