Projekt Conan!

[Khan]

The Devil in Iron (1934)
Conan blir så fulkåt att det är känt över Hyboriens länder. Det är novellens start. Vaffan.


Rimligt omslag ändå. Conan slåss mot ännu en jätteorm i denna novell. Men jag gillar nog den andra bilden bättre. Mer avslappnad, mindre klyschig. Sekunderna efter ormduellen, istället för mitt i den.

Dä plått
Conan har lyckats bli chef över ett gäng stråtrövare som kallas kozaki - alltså kosacker. Men det gillar förstås inte företrädarna för imperiet Turan som får stå ut med allehanda räder och överfall. De skaffar sig en plan för att lura Conan ut till den öde ön Xapur i enrum och där ha ihjäl honom.

Men det de inte vet är att det i novellens första kapitel dök upp en oskyldig förbipasserande på Xapur som råkade väcka en uråldrig ondska där bland öns många ruiner. Demonen Khosatral Khel rör sig bland skuggorna och hans onda krafter väcker en dömd tidsålder till liv. Så när Conan dyker upp är det till en plats där luften är tung av svartkonst, mörker och ondska.

Lovecraft? Lovecraft!
Det här är nog den mest lovecraftska Conan jag läst. Inte bara det uppenbara i det att Dagon både nämns och har ett kungarike, utan också i strukturen. När Conan promenerar runt i Xapurs ruiner och ser de gamla väggarnas karvningar och tittar på alla gobelänger ser han platsens hela historia och läsaren får allt berättat för sig. Det låter väldigt mycket som Mountains of Madness med slavvarelser som gör uppror, en forntida och bortglömd högcivilisation, varelser bortom människan och så vidare. Rätt kul, men det känns inte riktigt som Conan när Conan bara är betraktare, inte indragen i handlingen.

Den farliga demonen Khosatral Khel är inte så Lovecraftsk heller. Han är mycket mer en dataspelsboss i någon Soulsborne-klon. Skapt som en människa, men helt i järn och dubbelt så stor som Conan på alla fronter. Conan besegrar honom inte genom våld och strid, utan genom list till slut, när han förstår att den magiska dolk som hållit Khel fången genom seklerna är hans enda svaghet. Förstås. Jag hade hoppats på något mer oförståbart, som den oformbara kanske-shoggothen i The Slithering Shadow, eller något annat helt nytt monster utanför Conans referensram. Något som spelar mer på Howards styrkor som berättare.

Gubbsjuka
Apropå The Slithering Shadow är det här nog i samma nivå av gubbslem. Nästan mer, eftersom verkligen varenda karl i novellen som bäst är mansgrisvidrig så det skriker om det. Skurkarna är så tramsigt överdrivet skrivna, och när de beskriver sin plan slog jag mig fysiskt för pannan för att jag inte kunde tro att de var så dumma att Conan skulle gå på den här korkade planen. Men sen gör han det. För Conans kåtslag är precis så hårda som de förutspått. Vaffan.

Planen är alltså att visa upp en kvinna vid ett möte, sedan sprida ryktet om att hon runt och gömmer sig på ön Xapur. Då kommer Conan ta sig dit själv (långt bakom fiendens linjer) utan ens sin närmaste livvakt, för att som bäst kidnappa henne till sitt läger, som värst våldta henne där och direkt. Och Conan är precis

Conans värld har alltid varit skitig, förrädisk och agerat enligt den starkes rätt. Men här är det motbjudande misogynt. Octavia, som kvinnan heter, blir till och med nästan våldtagen av Conan på slutet, på ett sätt som påminner mer än vad som är bekvämt om vad Sean Connerys Bond gör i slutet av Goldfinger. Vaffan igen?

TLDR
Nä. Det här var mycket sämre än genomsnittet. Hade det inte varit för att The Pool of the Black Ones var så ofantligt mycket sämre än allt annat hade jag sagt att den här var sämst.

Jag kan inte förstå hur de flesta av de här novellerna ständigt har kommit i nya upplagor och inspirerat mängder med nya författare gång efter annan i nästan hundra år. Hittills är de bra och läsvärda novellerna klart färre än de man bör undvika. De flesta är inte ens tillräckligt bra för att vara värda att minnas överhuvudtaget.

Hoppa den här också.

 

[God45]

The Devil in Iron inspirerade min januari hex i Hex24 Så så nyligen har den ynglat av sig med inspiration.

Jag tycker den här är ganska bra också, även om den inte är bland topp 5. Det är inte så viktigt för mig att Conan är smart på det där undvika fällor sättet, han har stora lustar och skit som han följer ju! Jag gillar det för det gör Conan roligare att följa efter och se kaoset.

Jag vet inte vad jag ska säga om kvinnoporträtten i Conan. Det är svårt för mig att inte se det som en fetish fantasi grej mer än något malignt. Rasismen är värre på den punkten.

 

[Badmojo]

Underhållande recensioner Khan (men jag kan inte hjälpa att jag hajjar till varje gång jag ser en uppdatering med "Projekt Conan" här, och då tänker "Ja, äntligen någon som orkar skriva ihop hur man spelar i Hyboria med DoD23-regler!".

 

[Khan]

Just det ja! Nu har jag ju läst tio stycken, och då är vet väl dags för någon sorts rankning, va?

1. The Scarlet Citadel
2. The Tower of the Elephant
3. Shadows in the moonlight
4. Rogues in the House
5. The Phoenix on the Sword
6. Black Colossus
7. The Devil in Iron
8. The Slithering Shadow
9. Queen of the Black Coast
10. The Pool of the Black Ones

(Men egentligen borde tPotBO ligga typ femtioelva steg längre ner. Blä.)

 

[Khan]

The People of the Black Circle (1934)
En längre novell än standard. Den gick som följetong i tre delar. Dessutom är den bättre än genomsnittet med god marginal.


Lite skumt ändå att bild två är första gången Conan illustreras med en häst, trots alla gånger han suttit till häst sedan starten. Men en jätteorm skadar ju inte. Det får Conan aldrig nog av.

Conan vs världen
Conan ses lite snett utifrån när novellen börjar, vilket är ett vanligt sätt att starta en novell för Howard. Här galopperar vi sedan iväg i en stor och överraskande komplicerad historia där det i någon mån är Conan mot världen. Även om han arbetat sig upp till hövding för en barbarstam, lyckas han förstås förlora deras lojalitet. Samtidigt har han lyckats kidnappa den regerande drottningen av Vendhya, som tyvärr blir kontringskidnappad av novellens titels skurkar.

Men Conan hittar nya allierade, och tillsammans stormar de tornet där de onda trollkarlarna bor. På vägen får vi lite av varje av politiska intriger, hur kungens död via svartkonst kommer påverka regionen, och mycket mer.

Yasmina
Det här kan vara den bästa kvinna Howard har skrivit hittills. Inte det att hon är genuint bra, sådär, men hon har betydligt mer agens och driv och personlighet än någon annan. När Conan på slutet föreslår för henne att hon ska överge Vendhya och att han ska erövra ett nytt kungarike åt henne istället. Som en jämlik regent, skall sägas, inte som en sorts konkubin där han är chef och hon en troféhustru.

Yasmina gör inte så mycket i historien mer än bli kidnappad och ställer frågor, men bara genom sin dialog med Conan får hon så mycket liv och rörelse att det är en frisk fläkt jämfört med allt annat. Hennes långsamt växande attraktion till huvudpersonen är dessutom många gånger mer intressant än den våldsamma passion, ögonblicklighet och nakendans som varit gällande hittills. Hon känns trovärdig på ett helt annat sätt än någon annan.

Skurkar i torn, magi i mängder
Är det här fantasyhistoriens första koppling mellan trollkarlar och torn? Eller är det Saruman och Orthanc alla härmar?

Det är gott om magi i den är historien. Massor till och med. Många olika typer av skurkar, men novelltitelns Svarta Cirkelns Folk är onda trollkarlar, som gör alla möjliga saker under pågående novell. Deras vakt har ett horn som skapar jordbävning. I tornet finns osynliga väggar. De kan hypnos av olika slag. De har tillgång till kvävande dimma. Trollkarlarnas ledare gör en Kali-Ma, fast snäppet värre eftersom han plockar ut sitt offers hjärta genom en bröstplåt dessutom. Massor med kul grejer. Mer än någon annan novell hittills.

Men det är också en bra sidoskurk, i form av Khemsa. En helt annan filur, som först förföljer Conan och Yasmina, men sedan byter sida med sina sista andetag. Khemsa är välrundad - en av medlemmarna i Svarta Cirkeln, men som bryter med dem när han får chansen att gå sin egen väg. Men skurk är han likafullt och vill mest styra händelseförloppet åt sitt håll. Hans motivation är också en hemlig kärlek till Yasminas kammarjungfru. Bara en sån sak, någon som faktiskt inte motiveras av makt eller skatter i en Conan-novell.

Men som novell då?
Totalt sett är det här en solid konstruktion. Jag rycks med i dramat, i karaktärerna, i storyn, och i actionscenerna. Det är roligare när Conan möter magiker eller andra än bara vanliga standard-krigare, eftersom han då måste lösa problemen på annat sätt än bara våld enligt modell 1A. Här är det mycket bra action, och det är som tidigare sagts en av Howards absoluta styrkor.

Det börjar också utkristallisera sig en del troper här. Om jag bara läst den här hade jag nog inte brytt mig, men när jag drar alla i ett svep blir det en del repetitioner. Några av klassikerna är som följer:
1/ Conan har precis lyckats jobba sig upp till en helt ny ledarposition, alternativt får en sådan under novellens gång.
2/ Alla magiker är onda, och dör innan novellen är slut.
3/ Alla kvinnor tycker Conan är det sexigaste sedan skivat smör.
4/ Alla Conans namngivna manliga kompisar, oavsett om de är gamla bekanta eller nyfunna vänner, dör innan novellen är slut.

Han hade mönster, Howard, det hade han. Men tror som sagt inte det märkts om det varit längre emellan de olika novellerna.

TLDR
Något längre format gynnar Conan. Helt okej novell, till och med rätt bra. Inte bäst, men helt klart läsvärd.

Rankning

1. The Scarlet Citadel
2. The Tower of the Elephant
3. Shadows in the moonlight
4. The People of the Black Circle
5. Rogues in the House
6. The Phoenix on the Sword
7. Black Colossus
8. The Devil in Iron
9. The Slithering Shadow
10. Queen of the Black Coast
11. The Pool of the Black Ones

 

[JohanL]

Skurkar i torn, magi i mängder
Är det här fantasyhistoriens första koppling mellan trollkarlar och torn? Eller är det Saruman och Orthanc alla härmar?

Enligt Google är det en urgammal trop som härstammar till hur astrologer redan i Babylon observerade stjärnhimmeln från torn. Och med den symboliska effekten att det gör vederbörande socialt isolerad också.

 

[Khan]

Enligt Google är det en urgammal trop som härstammar till hur astrologer redan i Babylon observerade stjärnhimmeln från torn. Och med den symboliska effekten att det gör vederbörande socialt isolerad också.

Där ser man! Inte en orimlig grej med andra ord.

Jag har för övrigt en spaning på att Howard var rätt inspirerad av bibliska historier under skrivandet också. Mycket av hans miljöbeskrivningar, kameler och karavaner, öknar och ormar känns som om de hämtats ur gamla testamentet. I hans generation var förstås Bibeln en mycket naturligare referenspunkt än den är idag, så det känns alls inte omöjligt. Conan är visserligen släkt med hans "keltiska" idéer om Finn McCumhaill, Cu Chulainn och de andra, men det känns som om det är rätt mycket Samson och David i honom också. Trots allt.

 

[God45]

Om du tycker hans kvinnoporträtt är bättre nu så har han börjat dejta den feministiska läraren/författaren Novalyne Price Ellis. Så det kan ha haft en inverkan. Hennes bok som bland annat handlar om honom framställer det lite så i alla fall.

 

[God45]

När kommer det mer Conan? Jag har en feber och den enda boten är literära analyser av pulp skräp!

 

[entomophobiac]

När kommer det mer Conan? Jag har en feber och den enda boten är literära analyser av pulp skräp!

Ja, den här tråden är just nu en ghost-haunted void, som endast kan fyllas med mighty-thewed recensioner.

 

[Khan]

Det kommer! Jag har läst nästa, men har inte hunnit skriva än!

 

[Cybot]

Eftersom det inte har nämnts i den här tråden tidigare (tror jag?).
Scary go round håller på med en Conan webcomic som ett sidoprojekt, om man nu är som @God45 och behöver sin dos av mentalt Conan-heroin.

 

[Khan]

A Witch Shall be Born (1934)
Mer magi! Fler sidor! Mindre Conan!



Handling
Drottning Taramis av Khauran har en elak tvilling. Men inte vilken elak tvilling som helst utan en elak häxa med en förbannelse över sig! Nu tar den elaka tvillingen Salome över, kastar Taramis i den mörkaste fängelsehålan i stan och skapar kaos och dekadens i hela kungadömet. Med sig har Salome en ond version av Conan, en elak voivod som heter Constantius.

Conan då? Jo, han är med. Han nämns i förbifarten som chef för drottnings livvakt, och som den enda som ser igenom Salomes lögner direkt. Som tack för det blir han korsfäst. Det är nog det som både är novellens ballaste och fånigaste scen på samma gång. Conan biter ihjäl en gam som kommer för att äta honom för att den tror att Conan är död efter flera timmar på korset.

Howard kan inte ha så bra koll på hur korsfästelse funkar, kan vi väl säga. Det där att Conan inte förlorar greppförmågan i nävarna efter att ha fått stora blödande sår i dem, utan själv drar ut spiken från fötterna, retar mig. Och det är bara första exemplet.

Svärd och svartkonst-genren balanserar hela tiden på gränsen för vad som är rimligt, och Conan i synnerhet är långt över gränsen ibland. Särskilt här. Conan borde varit sängliggande ett bra gäng månader efter en sån grej. Men inte då, han inte bara tar sig upp i sadeln och rider själv flera mil direkt efteråt, han orkestrerar dessutom en kupp mot den som hjälpt honom ner från korset inom ett halvår. Om någon i OS hade fått grov järnspik rakt igenom händerna och sedan korsfästs, hade de inte direkt kunnat tävla i tennis igenom några dagar. Även om vi godtar att Conan är ballare än folk på OS-nivå har jag svårt att ta det. Tyvärr.

Med sin armé han nu kuppat sig själv till chef för, lyckas Conan inta huvudstaden, tvinga Salome att fly ner i hemliga gångar under jorden och där möta sitt öde. Men inte förrän hon frammanat den mesigaste onda gud eller demon jag sett. Den onda Thaug, som hon tillber som del av sin korrupta ondska, besegras på fem röda sekunder. Thaug beskrivs lite onämnbart, sådär lovecraftskt, men jag får inte bilden av en shoggoth i huvudet. Thaug påminner inte ens om Thog i Slithering Shadow, utan det är grodliknelser som gäller den här gången. En groda stor som en häst, höljd i mörker, visst låter det läskigt. Kanske. Eventuellt. Nja.

Allt slutar med att Conan korsfäster Constantius och skrattar åt att han inte har en chans att klara sig. Constantius är inte lika ball som Conan, för Conan är barbar. Sen tack och adjö.

Språk och mellan raderna och sånt
Det är kul att Howard låter Conan vara med i bakgrunden snarare än agera huvudperson. Det är korsfästningen och själva slutet som är Conans riktiga chans att ta plats, men resten är Taramis och Salome, Constantius och några andra helt nya som får ta plats. Valerius heter en ung soldat som räddar Taramis från fängelsehålan och jag är tusen gånger mer rädd för att han ska råka ut för repressalier och död än att Conan ska det. Inte överkompetent, inte tåligare än en superhjälte, utan mänsklig. Bra skit och betydligt intressantare att läsa om.

Det är också rätt nedtonat med det överdrivna sexualiseringen. Visst beskrivs tvillingarna med ord som “supple” och de är både omotiverat nakna och nästan-nakna genom historien, men det är inte alls lika illa som det varit tidigare. Det är däremot uselt med alla undertoner av sexuellt våld mot Taramis när hon är fängslad. Inget som sker “på scen”, men det är genuint skit att det ska vara en transparant självklarhet.

TLDR
Bättre än många, sämre än de bästa. Underligt att Conan är intressantare när han är bakgrundsfigur.


Rankning

1. The Scarlet Citadel
2. The Tower of the Elephant
3. Shadows in the moonlight
4. A Witch Shall Be Born
5. The People of the Black Circle
6. Rogues in the House
7. The Phoenix on the Sword
8. Black Colossus
9. The Devil in Iron
10. The Slithering Shadow
11. Queen of the Black Coast
12. The Pool of the Black Ones

 

[terje]

Conan biter ihjäl en gam som kommer för att äta honom för att den tror att Conan är död efter flera timmar på korset.

Det är ju också en... minnesvärd... scen i Schwarzenegger-filmen.

 

[Khan]

Jewels of Gwahlur (1935)
Skattletare! Övervuxna ruiner i djungeln! Onda gudar och elaka präster!


Omslaget på Weird Tales denna gång har ingenting med Conan att göra, och introbilden från själva novellen har en brutalful rasistisk stereotyp. Så vi kör på en bild från en serieversion istället. P Craig Russell är en av mina favorittecknare, så det passar bra.

Handling, etc.
Det här är i grund och botten en av de enklare Conan-berättelserna. Vi börjar med att Conan är på väg in i en stor ruinstad på jakt efter de berömda Juvelerna från Gwahlur som ska finnas där. Hittar han dem har han mer pengar än han någonsin kan spendera. Det är förstås en massa komplikationer på vägen, bakgrund till hur Conan hittat en laglig anledning till att leta och så vidare. Men grunden är en skatteletande och dungeon crawl. Enklast möjliga.

Fienderna är elaka skurkar från grannlandet, och dessutom en hord av elaka gråhåriga människoapor. Lattjo värre.

Vad vi lär oss om Conan
Här är äntligen Conan intressant att läsa om igen. Inte nödvändigtvis en jättekomplex filur, men en huvudperson med fler bottnar än man först trott. Bara det att han har ett bra språksinne och har lärt sig ett flertal språk tillräckligt hjälpligt för att kunna kommunicera. Flera kan han till och med läsa, eftersom han vid det här laget inte bara varit härförare för alla möjliga legosoldatarméer, utan också har behövt skicka skriftliga order till höger och vänster. Att kunna språk kan vara skillnaden på liv och död. Sånt gillar jag.

Den andra grejen är slutet, där Conan får valet att rädda sina dyrbara Juveler från Gwahlur som han från början kom för att hitta, eller rädda Muriela, en oskyldig kvinna som blandats in i skurkarnas plan mot sin vilja. Han väljer att rädda henne, utan att ens fundera på saken. Sen blir det visserligen fulsexism så det skriker om det i slutet, men ändå. Conan är en kåtbock. Howard också, vad det verkar. Det drar ner helheten en del, särskilt eftersom det kommer i slutet och Muriela aldrig blir mer än en damsel in distress någonstans i storyn.

Politik? Politik!
Det är en ovanligt komplicerad bakgrundshistoria som nystas upp under historiens gång. Conan är som sagt inte bara i ruinstaden för att leta efter en skatt, utan det är en del av ett politiskt spel. Han har blivit ÖB i landet Keshan som del av sin plan att hitta juvelerna. Dessutom kämpar Conan mot två rivaler, de allierade tjyvarna Thutmekri och Zahrgeba, och prästerskapet i Keshan som kräver att Oraklet i ruinstaden konsulteras för att se om landet Keshan ska alliera sig med Thutmekris polare i landet Zembabwei, eller om de ska lyssna på Conan och invadera Punt ändå.

Väldigt mycket politiskt spel och implikationer som gås igenom trots att det är en rätt rak och enkel historia egentligen. Men det är väl mest för att det ska bli lite risk och konflikt på plats. Vem är de Conan möter allierade med egentligen? Det funkar.

TLDR
Jorå, det här går an. Inte lika bra grottkräl som i Scarlet Citadel, inte lika intressant ruinstad som i Queen of the Black Coast, men helheten är klart över medel.

Gillar du Conan är Jewels of Gwahlur definitivt läsvärd.

Rankning

1. The Scarlet Citadel
2. The Tower of the Elephant
3. Shadows in the moonlight
4. Jewels of Gwahulr
5. A Witch Shall Be Born
6. The People of the Black Circle
7. Rogues in the House
8. The Phoenix on the Sword
9. Black Colossus
10. The Devil in Iron
11. The Slithering Shadow
12. Queen of the Black Coast
13. The Pool of the Black Ones

 

[God45]

A Witch Shall be Born (1934)
Mer magi! Fler sidor! Mindre Conan!

View attachment 18395 View attachment 18396

Handling
Drottning Taramis av Khauran har en elak tvilling. Men inte vilken elak tvilling som helst utan en elak häxa med en förbannelse över sig! Nu tar den elaka tvillingen Salome över, kastar Taramis i den mörkaste fängelsehålan i stan och skapar kaos och dekadens i hela kungadömet. Med sig har Salome en ond version av Conan, en elak voivod som heter Constantius.

Conan då? Jo, han är med. Han nämns i förbifarten som chef för drottnings livvakt, och som den enda som ser igenom Salomes lögner direkt. Som tack för det blir han korsfäst. Det är nog det som både är novellens ballaste och fånigaste scen på samma gång. Conan biter ihjäl en gam som kommer för att äta honom för att den tror att Conan är död efter flera timmar på korset.

Howard kan inte ha så bra koll på hur korsfästelse funkar, kan vi väl säga. Det där att Conan inte förlorar greppförmågan i nävarna efter att ha fått stora blödande sår i dem, utan själv drar ut spiken från fötterna, retar mig. Och det är bara första exemplet.

Svärd och svartkonst-genren balanserar hela tiden på gränsen för vad som är rimligt, och Conan i synnerhet är långt över gränsen ibland. Särskilt här. Conan borde varit sängliggande ett bra gäng månader efter en sån grej. Men inte då, han inte bara tar sig upp i sadeln och rider själv flera mil direkt efteråt, han orkestrerar dessutom en kupp mot den som hjälpt honom ner från korset inom ett halvår. Om någon i OS hade fått grov järnspik rakt igenom händerna och sedan korsfästs, hade de inte direkt kunnat tävla i tennis igenom några dagar. Även om vi godtar att Conan är ballare än folk på OS-nivå har jag svårt att ta det. Tyvärr.

Med sin armé han nu kuppat sig själv till chef för, lyckas Conan inta huvudstaden, tvinga Salome att fly ner i hemliga gångar under jorden och där möta sitt öde. Men inte förrän hon frammanat den mesigaste onda gud eller demon jag sett. Den onda Thaug, som hon tillber som del av sin korrupta ondska, besegras på fem röda sekunder. Thaug beskrivs lite onämnbart, sådär lovecraftskt, men jag får inte bilden av en shoggoth i huvudet. Thaug påminner inte ens om Thog i Slithering Shadow, utan det är grodliknelser som gäller den här gången. En groda stor som en häst, höljd i mörker, visst låter det läskigt. Kanske. Eventuellt. Nja.

Allt slutar med att Conan korsfäster Constantius och skrattar åt att han inte har en chans att klara sig. Constantius är inte lika ball som Conan, för Conan är barbar. Sen tack och adjö.

Språk och mellan raderna och sånt
Det är kul att Howard låter Conan vara med i bakgrunden snarare än agera huvudperson. Det är korsfästningen och själva slutet som är Conans riktiga chans att ta plats, men resten är Taramis och Salome, Constantius och några andra helt nya som får ta plats. Valerius heter en ung soldat som räddar Taramis från fängelsehålan och jag är tusen gånger mer rädd för att han ska råka ut för repressalier och död än att Conan ska det. Inte överkompetent, inte tåligare än en superhjälte, utan mänsklig. Bra skit och betydligt intressantare att läsa om.

Det är också rätt nedtonat med det överdrivna sexualiseringen. Visst beskrivs tvillingarna med ord som “supple” och de är både omotiverat nakna och nästan-nakna genom historien, men det är inte alls lika illa som det varit tidigare. Det är däremot uselt med alla undertoner av sexuellt våld mot Taramis när hon är fängslad. Inget som sker “på scen”, men det är genuint skit att det ska vara en transparant självklarhet.

TLDR
Bättre än många, sämre än de bästa. Underligt att Conan är intressantare när han är bakgrundsfigur.


Rankning

1. The Scarlet Citadel
2. The Tower of the Elephant
3. Shadows in the moonlight
4. A Witch Shall Be Born
5. The People of the Black Circle
6. Rogues in the House
7. The Phoenix on the Sword
8. Black Colossus
9. The Devil in Iron
10. The Slithering Shadow
11. Queen of the Black Coast
12. The Pool of the Black Ones

Jag missade att du var igång igen med tråden! Ja, mer Conan!

Jag tycker att det är fett att Conan är så jävla hård att han drar ut spikarna själv och grejer. Det är coolt och det hjälper med att förmedla temanen om vilja och kamp trots hopplöshet som det är mycket av i Conan. Jag stör mig inte på att det är orealistiskt för det är fantasy.

Och på den här nivån är jag 100% på det nakna och BDSMiga! Det vill jag ju ha för det är sexigt. Kolla på den framsidan!

 

[God45]

Jewels of Gwahlur (1935)
Skattletare! Övervuxna ruiner i djungeln! Onda gudar och elaka präster!

View attachment 18411
Omslaget på Weird Tales denna gång har ingenting med Conan att göra, och introbilden från själva novellen har en brutalful rasistisk stereotyp. Så vi kör på en bild från en serieversion istället. P Craig Russell är en av mina favorittecknare, så det passar bra.

Handling, etc.
Det här är i grund och botten en av de enklare Conan-berättelserna. Vi börjar med att Conan är på väg in i en stor ruinstad på jakt efter de berömda Juvelerna från Gwahlur som ska finnas där. Hittar han dem har han mer pengar än han någonsin kan spendera. Det är förstås en massa komplikationer på vägen, bakgrund till hur Conan hittat en laglig anledning till att leta och så vidare. Men grunden är en skatteletande och dungeon crawl. Enklast möjliga.

Fienderna är elaka skurkar från grannlandet, och dessutom en hord av elaka gråhåriga människoapor. Lattjo värre.

Vad vi lär oss om Conan
Här är äntligen Conan intressant att läsa om igen. Inte nödvändigtvis en jättekomplex filur, men en huvudperson med fler bottnar än man först trott. Bara det att han har ett bra språksinne och har lärt sig ett flertal språk tillräckligt hjälpligt för att kunna kommunicera. Flera kan han till och med läsa, eftersom han vid det här laget inte bara varit härförare för alla möjliga legosoldatarméer, utan också har behövt skicka skriftliga order till höger och vänster. Att kunna språk kan vara skillnaden på liv och död. Sånt gillar jag.

Den andra grejen är slutet, där Conan får valet att rädda sina dyrbara Juveler från Gwahlur som han från början kom för att hitta, eller rädda Muriela, en oskyldig kvinna som blandats in i skurkarnas plan mot sin vilja. Han väljer att rädda henne, utan att ens fundera på saken. Sen blir det visserligen fulsexism så det skriker om det i slutet, men ändå. Conan är en kåtbock. Howard också, vad det verkar. Det drar ner helheten en del, särskilt eftersom det kommer i slutet och Muriela aldrig blir mer än en damsel in distress någonstans i storyn.

Politik? Politik!
Det är en ovanligt komplicerad bakgrundshistoria som nystas upp under historiens gång. Conan är som sagt inte bara i ruinstaden för att leta efter en skatt, utan det är en del av ett politiskt spel. Han har blivit ÖB i landet Keshan som del av sin plan att hitta juvelerna. Dessutom kämpar Conan mot två rivaler, de allierade tjyvarna Thutmekri och Zahrgeba, och prästerskapet i Keshan som kräver att Oraklet i ruinstaden konsulteras för att se om landet Keshan ska alliera sig med Thutmekris polare i landet Zembabwei, eller om de ska lyssna på Conan och invadera Punt ändå.

Väldigt mycket politiskt spel och implikationer som gås igenom trots att det är en rätt rak och enkel historia egentligen. Men det är väl mest för att det ska bli lite risk och konflikt på plats. Vem är de Conan möter allierade med egentligen? Det funkar.

TLDR
Jorå, det här går an. Inte lika bra grottkräl som i Scarlet Citadel, inte lika intressant ruinstad som i Queen of the Black Coast, men helheten är klart över medel.

Gillar du Conan är Jewels of Gwahlur definitivt läsvärd.

Rankning

1. The Scarlet Citadel
2. The Tower of the Elephant
3. Shadows in the moonlight
4. Jewels of Gwahulr
5. A Witch Shall Be Born
6. The People of the Black Circle
7. Rogues in the House
8. The Phoenix on the Sword
9. Black Colossus
10. The Devil in Iron
11. The Slithering Shadow
12. Queen of the Black Coast
13. The Pool of the Black Ones

Jag tycker det mumifierade oraklet och att de har med tjejen för att låtsas vara oraklet är en cool grej. För alla är inte med på att det är bullshit.

Jag tycker det är lagom nivå att Conan räddar tjejen men inte är ridderlig om det. Hade det varit Elric hade han räddat juvelerna och den tjejen hade varit körd.

Det är lite kul att hela grejen är inspirerad av Zimbabwe ruinerna som ju sedan landet tog sitt namn från. Och jag är på varje gång det är monster apor i pulp. Bra här, bra när det är Solomon Kane och bäst när det är Lovecraft.

 

[Khan]

Jag tycker det mumifierade oraklet och att de har med tjejen för att låtsas vara oraklet är en cool grej. För alla är inte med på att det är bullshit.

Ja absolut! Det här är nog enda gången hittills som vi har präster som inte är onda. Det mumifierade oraklet är klart ballt. I allmänhet sådär.

Jag tycker det är lagom nivå att Conan räddar tjejen men inte är ridderlig om det. Hade det varit Elric hade han räddat juvelerna och den tjejen hade varit körd.

Har inte läst Elric, så ingen kommentar. Jag har inget emot att Conan inte är ridderlig, men det är rätt fult att han är så brutalsexistisk precis på slutet i en i övrigt helt okej novell på den fronten.

Det är lite kul att hela grejen är inspirerad av Zimbabwe ruinerna som ju sedan landet tog sitt namn från. Och jag är på varje gång det är monster apor i pulp. Bra här, bra när det är Solomon Kane och bäst när det är Lovecraft.

En av mina drömmar i livet är att få se just Stora Zimbabwe. Men det är nog en av de drömmar som aldrig kommer gå i uppfyllelse.

Instämer om monsterapor! De är balla. Jätteormar också.

 

[Khan]

Jag tycker att det är fett att Conan är så jävla hård att han drar ut spikarna själv och grejer. Det är coolt och det hjälper med att förmedla temanen om vilja och kamp trots hopplöshet som det är mycket av i Conan. Jag stör mig inte på att det är orealistiskt för det är fantasy.

Där skiljer vi oss åt i så fall. Och det hårt. Jag tycker det blir över gränsen. Fånigt, och utan att det ger något. Av det blir Conan en superhjälte, inte en människa. Och det är något som gör honom helt ointressant för mig. I de bästa novellerna är Conan mer nertonad. Om inte realistisk så definitivt mer jordnära, om det låter föreståeligt.

 

[God45]

Där skiljer vi oss åt i så fall. Och det hårt. Jag tycker det blir över gränsen. Fånigt, och utan att det ger något. Av det blir Conan en superhjälte, inte en människa. Och det är något som gör honom helt ointressant för mig. I de bästa novellerna är Conan mer nertonad. Om inte realistisk så definitivt mer jordnära, om det låter föreståeligt.

Jag känner att Conan ändå inte går över vad jag tänker kalla ”Action film hjälte” nivåer. John Wick eller James Bond hade kunnat göra samma saker som Conan. Det är inte realistiskt, men det är coolt och inte direkt övernaturligt. Det är inte omöjligt att någon lyckas plocka ner sig själv från det där korset… Bara väldigt osannolikt.

Men det är inte att jag inte har en gräns. Min gräns för normal människa i Sword & Sorcery med Nietzsche teman är Guts i Berserk som når ”Bullshit!” nivåer i The Conviction Arc. Om någon träffar dig i Mach 2 borde du dö.