The Hour of the Dragon (1935-1936)
Det här är Howards enda roman om Conan, och publicerades som följetong i december -35 till april -36. Det är en av de bättre historierna.
Conan och Zenobia. Fortfarande väldigt inte Schwarzenegger i designen på Conan.
Vad händer?
Conan är kung i Aquilonia! Drakens tid kommer alltså först när Conan närmar sig pensionsåldern. Allt öppnar med en ond komplott av Conans fiender som med sin lilla magi återuppväcker den onde trollkarlen Xaltotun från de döda. Han kan mäktigare magi, och med hans hjälp störtar de Conan från tronen. Men när alla tror Conan är död, tar Xaltotun honom med sig till en fängelsehåla. Därifrån flyr Conan, och sedan är de tre kvarstående fjärdedelarna av boken en historia om hur han försöker återfå sitt kungarike.
Större delen av Conans plan går ut på att hitta juvelen Ahrimans hjärta, som skurkarna använde för att återuppväcka Xaltotun. Om Conan får tag på den kan han besegra den onde trollkarlen och återvinna sin tron. Jakten på juvelen för honom tvärs över centrala och södra hyboriska kontinenten.
Hela boken har ett sjujäkla driv. Conan själv har förstås ett rejält patos och ordentlig fart i sitt uppdrag, men även i stickspåren om konspiratörerna som förstår att Xaltotun inte går att lita på finns det en stark agens. Ingenting känns som onödig filler. Howard skriver roman som han skriver novell, helt enkelt. Lysande actionscener, Conan är kompetent utan att vara löjligt överkompetent, och bra skurkgalleri.
Oftast en ren fröjd att läsa.
Nytt och gammalt
Jag tror att det här är första gången vi har en rent positiv bild av en magiutövare i Conan. Häxan Zelata hjälper Conan, och även om hon är läskig och mystisk gör hon genuint gott. I
The Scarlet Citadel är visserligen trollkarlen Pelias på Conans sida, men det är mest att de hjälps åt för att rymma och att Pelias är skyldig Conan en tjänst. Jag fick aldrig bilden av att han ville hjälpa Conan, så att säga.
Med det sagt är Howards värld inte direkt uppbyggt på gott och ont som Tolkiens värld, direkt. Skurkarna är onda, men de är också småaktiga i någon mån. Konspiratörerna som tar över Aquilonia är mest intresserade av dekadens och att öka sin egen makt. Inte någon metafysisk ondska och evigt mörker direkt. De bitarna finns mer i bakgrunden när de dyker upp i Conans historier - det finns en hel hög kopplingar till Lovecrafts skriverier, som bekant.
Xaltotun är en klassisk onding i Conans värld. Ond trollkarl som har en egen agenda utanför Conans egen världsbild och egna tankar. Många bra detaljer om hur han jobbar med “fysisk” magi, tex kastar pulver för att skapa magiska effekter. Sånt gillar jag. Mycket av hans karaktär kommer av att konspiratörerna i sina scener steg för steg inser att de tagit sig vatten över huvudet med honom och lyfter honom via det. Men även i sig själv är han ett bra hot och det känns hela tiden som om han aldrig går att förstå helt och fullt. Jag gillar’t. När han för första gången misslyckas med sin magi mot slutet är hans sammanbrott så jäkla välförtjänt. Fasen vet om jag gillar någon annan skurk bättre hittills. Möjligen Zogar Sag. Men jag tror jag säger att Xaltotun är bästa skurken tills jag läst om
Beyond the Black River.
Det är första gången Conan är med i en
road movie så att säga. Många andra gånger har han varit på resa, men inte lika mycket som det blir här. Han besöker Aquilonias motståndsrörelse, far ner till Stygia och smyger bland gränder, åker båt och rider häst. Det är många korta vinjetter där folk bara fladdrar förbi, men Conan får hela tiden ny info eller nya planer. Inte paus på vägen i onödan, utan allt känns verkligen som om Conan har laserfokus på sitt mål. Allt är väl paceat och med precision i stämningen.
Men ändå…
Ett återkommande tema i Howards texter är tyvärr misogynin och rasismen. Och här är den inte noll. Den är absolut inte lika illa som i en del andra, men alla kvinnor (utom gamlingen Zelata) beskrivs med suktande och trånsjuka ögon i den neutrala berättarrösten. Howard är inte bra på det här. Ibland är det Conan som är fulkåt, men här är det Howard som är gubbsjuk. Det är inte kul. Samma ska gäller rasismen - inte bara att det förekommer ord som inte används längre, utan det är en del grejer som är obekväma. Långt ifrån
The Pool of the Black Ones eller
Shadows over Zamboula, tack och lov. Men lika bra som när den biten var bäst är det inte.
TLDR
Det här är bra Conan. Till och med riktigt bra. Kanske att jag skulle rekommendera den som introduktion för folk som vill ha den första att läsa. Lagom lång för att vara roman och inget onödigt fluff och flams. Bästa skurken hittills.
Rekommenderas.
