Projekt Conan!

[Khan]

Drums of Tombalku (1966?)
Då var det dags för nästa utkast att redigeras av DeCamp och ges ut som egen grej. Fast ändå inte - för det är originalet jag läst, till vilken DeCamp även skrev en fortsättning och tejpade ihop. Det tror jag inte behövdes, för det här är en helt okej historia i sig, om än väldigt tydligt ett första utkast.


Ännu en bild från en sentida serieversion. Jag kunde inte hitta någon bild från originalpubliceringen. Notera dessutom tryckfelet där Amalric kallas för Conan. Fniss.

Handling, etc
Novellen börjar tyvärr rätt så vedervärdigt. Det är en fet bit om fyra män som slåss om vem som ska få våldta vår historias ena huvudperson, den bortsprungna kvinnan Lissa. Hon är ett klassiskt Howardskt våp, endast iförd flortunnt tyg och spenderar en överraskande stor del av storyn spritt näck. Suck.

Hur som, slagsmålet mellan fyra män i början vinns av Amalric, den andra huvudpersonen. Han är en aquilonier som hamnat på villovägar. Han är dock en officer och en gentleadelsman, så givetvis vill han inte göra det alla nyss slogs om.

Lissa berättar att hon rymt hemifrån, och att hon är ungefär två dar från sin hemstad Gazal. Dit tar de sig, och Gazal visar sig vara en mycket mystisk och eventuellt hemsökt stad. När de kommer fram är det uppenbart att något är fel. Ingenting har hänt på 900 år, folk är märkligt sävliga och ointresserade av någonting. Någonting mystiskt är på gång i det Röda Tornet dessutom.

Amalric ger sig förstås in i Röda Tornet, och möter där en mystisk jätte som sägs vara en uråldrig gud från en glömd tidsålder. Jag är osäker om det är en faktisk staty som börjar leva, eller om det är en sorts metafor för jättegudens utseende, men ball fiende är det. Med hjälp av en magisk trollformel han bara råkar kunna besegrar Amalric monstret och räddar den (förstås) kidnappade Lissa från tornets ondska.

När de flyr blir de förföljda av sju nazghûlermystiska män i mörka kåpor. Utanför staden dyker plötsligt en behjälplig främling upp och nedgör dem - Conan! Först nu dyker han upp, i novellens sista sjundedel.

Conan och Amalric är gamla polare, och Conan erbjuder dem rast och vila i sitt rövarläger. Han berättar om sina planer framåt, och vill ha med sig Amalric förstås. Men han har fått en märklig känsla i hjärtat nu när Lissa somnat i hans knä - är han kanske redan nöjd?

Utkast? UTKAST!
Ja, det här är nog mer tydligt att den inte var färdig än någon annan novell. Amalric plockar lösningar på stora problem ur rôven, skurkgudens bakgrundshistoria är ytterst skissartad och språkligt är det många upprepningar, och slarviga formuleringar jämfört med Howards vanliga drag i texten.

Vi är tillbaka i öknen, och jag gissar att novellen är skriven något före The Slithering Shadow, eftersom den innehåller rätt mycket samma idéer. En mystisk gud i en ökenstad långt bort från alla vanliga färdstråk, ovanpå det en sorts letargi (även om den i tSS är fyrtio tusen gånger mer extrem där) och många andra bitar som nästan känns igen. Men grunden är klart lik.

Amalric då? Ja, Amalric är en krigare och en man långt hemifrån, precis som Conan brukar vara. Men han är gladare, mindre självsäker och dessutom villig att använda trolleri på ett sätt Conan nog aldrig skulle göra. Kanske att farbror Howard tänkte att det här nästan skulle bli en spinoff? Eller att Conan skulle vara med till och med mindre än i A Witch Shall be Born? Vem vet. Amalric är i alla fall tillräckligt egen och intressant för att bära en novell själv, även utan Conan som gammal vän. Lissa är tyvärr ett tomt våp, men har åtminstone en gnutta själ, då hon faktiskt började historien med att fly och försöka bygga sig ett nytt liv utanför Gazal. Men nä. Hon är inte bra.

Lite annat och sånt
Det här är mer kul ur en generell litteraturhistorisk synvinkel - hur jobbade Howard egentligen? Här är det språkligt en del underligheter, som jag tror han jobbar bort över tid. Men framför allt är det trist att se att rasismen ligger rotat i grunden här. Det är många saker att peta på, främst i första delen där tre icke-vita framställs som nästan monster, precis innan Lissa räddas av den blonde och vite Amalric. Hmpf. Det är inte det enda exemplet, men det är rätt övertydligt.

Jag tror den här hade kunnat hoppa upp flera placeringar om Howard hade fått jobba igenom den lite mer. Plantera Amalarics trollformel tidigare i berättelsen, tex. Många paragrafer känns som om allt bara kommit i ett enda flöde, och att det är tur att vi ens fått det rättstavat. Men men. Vissa frågor får vi aldrig veta svaret på.

För övrigt är det här kaaaaanske samma Amalric som förekommer i Black Colossus som Conans chef. Kanske till och med samma Amalric som i the Hour of the Dragon om de blivit ovänner. Men jag tror inte det. Att Amalric senare lyckas bli general och anställer Conan som kapten i Black Colossus låter alls inte orimligt. Värt att tänka på. Eventuellt.

Summa summarum
Helt okej, med inslag av kass. Inget jag ångrar jag läst, men nog heller inget jag tänker läsa om.

Rankning

1. The Scarlet Citadel
2. The Tower of the Elephant
3. The Hour of the Dragon
4. Beyond the Black River
5. Shadows in the moonlight
6. Jewels of Gwahulr
7. The God in the Bowl
8. A Witch Shall Be Born
9. The Black Stranger
10. The People of the Black Circle
11. Rogues in the House
12. The Phoenix on the Sword
13. Black Colossus
14. Drums of Tombalku
15. The Devil in Iron
16. Red Nails
17. The Slithering Shadow
18. Queen of the Black Coast
19. The Pool of the Black Ones
20. The Frost-Giant's Daughter
21. Shadows over Zamboula

 

[Khan]

The Vale of the Lost Women (1967?)
Nu är Howard gubbsjuk igen, och dessutom flödar rasismen. Suck.


Två bilder denna gång, en från originalpublicering och en från serieversion. Serieversionen ger en ballare bild av striden än texten.

Irritationen tilltar
Allt börjar med att vi följer Livia, en kidnappad kvinna någonstans i djungeln i Kush. Hon är tillfångatagen av en rasistisk stereotyp till “svart infödingsstam”. Stammen får besök av Conan, ledare för ett helt annat gäng, och de har kalas med Livias kidnappare. Hon inser att hon kan lita Conan eftersom han är vit. Suck.

Hon rymmer från sin lilla bambuhydda, tar sig in till Conans gästrum, och sliter av sig sin klänning för att övertala honom att ta henne med sig ut från sina kidnappares läger. Här har vi misogynin, gubbsjukan och rasismen i ett enda gytter. Blä.

Det finns också ett tydligt tema av förräderi och att inte lita på någon här. Conan är inbjuden som potentiell allierad, för kidnapparna vill förråda och plundra en allierad stam med Conans hjälp. Men Conan räknar med att bli förrådd och mördad, och Livia förråder honom och försöker fly på egen hand. Ingen håller sitt ord och ingen går att lita på i längden. Hej och hå.

Livia flyr, spritt näck på en häst (hej farbror Freud! Vad säger du om den cigarren, va?) och hamnar i De Förlorade Kvinnornas Dal, en liten bit från byn. Där finns det fullt med blommor och “brown-skinned women”. Jag får lite känslan av den där ön i grekisk mytologi, där det bara bor lättklädda kvinnor och nymfer som bjuder på ambrosia och vindruvor dagar i ända. Givetvis är de också sexuellt intresserade av Livia. Gubbsjukt var ordet sa Bull.

De Förlorade Kvinnorna lurar upp Livia på ett altare, och påbörjar en ritual där hon ska offras till någon onämnbar gudom. Conan hör hennes rop på hjälp och besegrar det monster / den gudom som nedkallats. Det är någon sorts jättefladdermus med inslag av Lovecraft. Han räddar henne, och de tar följe ut från dalen.

Inte bra alls
Även om byggstenarna borde funka på pappret överskuggas det helt av misogynin, gubbsjukan och rasismen. Jag har rullat med ögonen så många gånger att jag fått ont i muskler jag inte ens visste fanns där i ögonhålorna.

Se nedanstående citat, som samlar ihop alla de tre grejerna i ett fint stycke. Det inringade säger dessutom rakt emot vad som hände i The Frost-Giant’s Daughter alldeles nyss. Hej och hå och framförallt blä.


Men för HELVETE Howard. Vad håller du på med?

Jag lär mig ingenting nytt om Conan, får inte se en ny bra actionscen, och ingenting intressant runtomkring heller. Howard kan skriva skitbra grejer trots urusel världsbild ändå - The Pool of the Black Ones innehåller riktigt bra action, även om den göms i en historia full med äckelrasism och gubbsjuka den med. Men här ger Howard sig själv inte ens chansen att göra något ballt.

Slutkläm
Nä. Den här kan man med gott samvete skippa. Enda anledningen till att den inte är sämst är att det finns andra som är sämre. Jag förstår att den aldrig gavs ut under Howards levnad.

Rankning

1. The Scarlet Citadel
2. The Tower of the Elephant
3. The Hour of the Dragon
4. Beyond the Black River
5. Shadows in the moonlight
6. Jewels of Gwahulr
7. The God in the Bowl
8. A Witch Shall Be Born
9. The Black Stranger
10. The People of the Black Circle
11. Rogues in the House
12. The Phoenix on the Sword
13. Black Colossus
14. Drums of Tombalku
15. The Devil in Iron
16. Red Nails
17. The Slithering Shadow
18. Queen of the Black Coast
19. The Vale of the Lost Women
20. The Pool of the Black Ones
21. The Frost-Giant's Daughter
22. Shadows over Zamboula

 

[Kungfetti]

Tack för att du tar både en och annan för laget!