Projekt Conan!

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,591
I teorin skall tilläggas. För inget hindrar ju Cönan Pröperties Internatiönal från att skicka C&Ds ändå, som de flesta inte har energin eller den juridiska kompetensen att bråka om. Så sent som i år togs serier ned trots att Howard är public domain i Melniboné/Storbritannien.
Det där är litet komplexare än det först ser ut. Verken är i Public Domain, men varumärket begränsar. Så om man t.ex. vill använda den visuella stilen från Marvel eller Frazetta, så är det kört, och det kan vara skakigt att bara marknadsföra sig som ett "Conan"-rollspel.

(Och Storbritannien är ju Granbretan!)

((Det här är hela grejen med att Disney slutade med att förlänga upphovsrätter - man räknar med att kunna försvara sig genom varumärket i stället.))
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
Man kan alltid göra en Garner Fox och bara byta namnet på Conan. Kyrickan eller något.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Red Nails (1936)

Då var det dags igen.

1724258867045.jpeg 1724258879442.jpeg 1724258899754.jpeg
Tre bilder från de tre olika delarna av novellen. Draken i början är sjukt ball. Varför de sydamerikanskt kodade filurerna i novellen blivit fantasy-babylonier i bild två vet jag dock inget om.

Enorm ruinstad i djungeln? Check. Stort monster som ger bra actionscen? Check. Kvinna som beskrivs på obekvämt sätt? Check. Degenererat folk som beskrivs gravt kolonialistiskt? Check.

Handling
Conan är ute i stora djungeln, tillsammans med Valeria. Hon börjar som en oväntat bra kvinna i Howards värld. Hennes brister kommer sig av att hon är pirat och kan allt om sjön, men inget om hästar, skogsliv, och annat landkrabbor håller på med. Logiskt. Dessvärre blir hon damsel in distress rätt ofta, och får aldrig visa sig ens i närheten av lika tuff som Conan. Men visst, bättre än genomsnittet.

De båda bråkar ihjäl en osårbar drake, efter att Conan kommit på att han kan förgifta den med lite livsfarlig frukt. Ballt. Typiskt bra sätt att använda sig av Conan - kompetent, men inte superhjälte.

Sedan landar de i den stora ruinstaden Xuchotl. Eller snarare, det enorma ruinpalatset Xuchotl, för här finns korridorer stora som gator, rum stora som hus och så vidare. Alltihop skapat av jade, marmor och annat extremdyrt material. Kul idé. Självklart är ruinstaden inte helt övergiven, utna bebos av ett degenererat folk som alla har “sydamerikanska indiannamn”. Om uttrycket tillåts.

Conan och Valeria blir polare med Olmec, ledare för en av stadens fraktioner som ligger i inbördeskrig. Olmec bankar in rödmålade spikar i en pelare för varje fiende hans lag dödat, vilket är titelns namn. Riktigt bra detalj, och något jag ska försöka sno till egna världsbyggen framöver.

Sen är det en massa blaj om stadens bakgrund, och hur kompisen Olmec vips blir ett as, och mycket annat. Men jag tappade intresset. För det här var inte tillräckligt bra för att hålla mitt fokus mot slutet. Elak häxa som försöker stjäla Valerias ungdom, en spira som skjuter blixtar, och så vidare till trots.

Vaffö då då?
Det är något med den långa episoden i novellens mitt, där vi bara får en hel drös med bakgrundsinfo utan att vi bett om den. Vi sitter och lyssnar på någon som med alldeles för överflödande ordsvada berättar om sånt som är mindre intressant än tidigare noveller, mer slött tempo än novellens inledning och fler namn än som är nödvändigt. Att några få av dem sedan visar sig vara relevanta i tredje akten är en smal tröst. Då är intresset redan borta.

Novellen peakar alltså nästan innan den börjat. Bättre än striden mot draken i början blir det aldrig. Intressantare blir det aldrig.

Jahapp.

Totalt då?
Det är tråkigt att inte ha mer att säga, men det är verkligen ett enda stort MEH efter starten. Aldrig uruselt, men heller aldrig bra. Inte ens medelmåttigt. Bara känslan av att jag sett allt förr, och att det var bättre då.

Nä, att den här höll på att bli film kan jag verkligen inte förstå.

Nästa stopp - Conans enda roman.


Rankning
  1. The Scarlet Citadel
  2. The Tower of the Elephant
  3. Beyond the Black River
  4. Shadows in the moonlight
  5. Jewels of Gwahulr
  6. A Witch Shall Be Born
  7. The People of the Black Circle
  8. Rogues in the House
  9. The Phoenix on the Sword
  10. Black Colossus
  11. The Devil in Iron
  12. Red Nails
  13. The Slithering Shadow
  14. Queen of the Black Coast
  15. The Pool of the Black Ones
  16. Shadows over Zamboula
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
Man, jag gillar verkligen Red Nails. Den har kul action, awesome fantasy fluff, mycket stämning och kanske hetaste Conan tjejen. Jag tror problemet jag har med att formulera varför den rockar är att det den gör bra är känsla. Det känns cool och som en glömd ålder och som blod och åska.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Man, jag gillar verkligen Red Nails. Den har kul action, awesome fantasy fluff, mycket stämning och kanske hetaste Conan tjejen. Jag tror problemet jag har med att formulera varför den rockar är att det den gör bra är känsla. Det känns cool och som en glömd ålder och som blod och åska.
Jag tycker inte hon är dålig, bara så otroligt mycket sämre i handlingen än vad beskrivningarna säger att hon är.

Jag får inte den känslan av ball glömd tidsålder. Jag får bilden av att Conan (och läsaren) är på en plats han inte vara på och mest vill ha vägen ut förklarad för sig. Men tvingas genomlida femtioelva sidor irrelevant backstory berättad av en lokal turistguide. Allt flöde och all positiv inställning som kom ur den riktigt balla öppningen bara dör och kommer aldrig tillbaka.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
The Hour of the Dragon (1935-1936)
Det här är Howards enda roman om Conan, och publicerades som följetong i december -35 till april -36. Det är en av de bättre historierna.


Conan och Zenobia. Fortfarande väldigt inte Schwarzenegger i designen på Conan.

Vad händer?
Conan är kung i Aquilonia! Drakens tid kommer alltså först när Conan närmar sig pensionsåldern. Allt öppnar med en ond komplott av Conans fiender som med sin lilla magi återuppväcker den onde trollkarlen Xaltotun från de döda. Han kan mäktigare magi, och med hans hjälp störtar de Conan från tronen. Men när alla tror Conan är död, tar Xaltotun honom med sig till en fängelsehåla. Därifrån flyr Conan, och sedan är de tre kvarstående fjärdedelarna av boken en historia om hur han försöker återfå sitt kungarike.

Större delen av Conans plan går ut på att hitta juvelen Ahrimans hjärta, som skurkarna använde för att återuppväcka Xaltotun. Om Conan får tag på den kan han besegra den onde trollkarlen och återvinna sin tron. Jakten på juvelen för honom tvärs över centrala och södra hyboriska kontinenten.

Hela boken har ett sjujäkla driv. Conan själv har förstås ett rejält patos och ordentlig fart i sitt uppdrag, men även i stickspåren om konspiratörerna som förstår att Xaltotun inte går att lita på finns det en stark agens. Ingenting känns som onödig filler. Howard skriver roman som han skriver novell, helt enkelt. Lysande actionscener, Conan är kompetent utan att vara löjligt överkompetent, och bra skurkgalleri.

Oftast en ren fröjd att läsa.

Nytt och gammalt
Jag tror att det här är första gången vi har en rent positiv bild av en magiutövare i Conan. Häxan Zelata hjälper Conan, och även om hon är läskig och mystisk gör hon genuint gott. I The Scarlet Citadel är visserligen trollkarlen Pelias på Conans sida, men det är mest att de hjälps åt för att rymma och att Pelias är skyldig Conan en tjänst. Jag fick aldrig bilden av att han ville hjälpa Conan, så att säga.

Med det sagt är Howards värld inte direkt uppbyggt på gott och ont som Tolkiens värld, direkt. Skurkarna är onda, men de är också småaktiga i någon mån. Konspiratörerna som tar över Aquilonia är mest intresserade av dekadens och att öka sin egen makt. Inte någon metafysisk ondska och evigt mörker direkt. De bitarna finns mer i bakgrunden när de dyker upp i Conans historier - det finns en hel hög kopplingar till Lovecrafts skriverier, som bekant.

Xaltotun är en klassisk onding i Conans värld. Ond trollkarl som har en egen agenda utanför Conans egen världsbild och egna tankar. Många bra detaljer om hur han jobbar med “fysisk” magi, tex kastar pulver för att skapa magiska effekter. Sånt gillar jag. Mycket av hans karaktär kommer av att konspiratörerna i sina scener steg för steg inser att de tagit sig vatten över huvudet med honom och lyfter honom via det. Men även i sig själv är han ett bra hot och det känns hela tiden som om han aldrig går att förstå helt och fullt. Jag gillar’t. När han för första gången misslyckas med sin magi mot slutet är hans sammanbrott så jäkla välförtjänt. Fasen vet om jag gillar någon annan skurk bättre hittills. Möjligen Zogar Sag. Men jag tror jag säger att Xaltotun är bästa skurken tills jag läst om Beyond the Black River.

Det är första gången Conan är med i en road movie så att säga. Många andra gånger har han varit på resa, men inte lika mycket som det blir här. Han besöker Aquilonias motståndsrörelse, far ner till Stygia och smyger bland gränder, åker båt och rider häst. Det är många korta vinjetter där folk bara fladdrar förbi, men Conan får hela tiden ny info eller nya planer. Inte paus på vägen i onödan, utan allt känns verkligen som om Conan har laserfokus på sitt mål. Allt är väl paceat och med precision i stämningen.

Men ändå…
Ett återkommande tema i Howards texter är tyvärr misogynin och rasismen. Och här är den inte noll. Den är absolut inte lika illa som i en del andra, men alla kvinnor (utom gamlingen Zelata) beskrivs med suktande och trånsjuka ögon i den neutrala berättarrösten. Howard är inte bra på det här. Ibland är det Conan som är fulkåt, men här är det Howard som är gubbsjuk. Det är inte kul. Samma ska gäller rasismen - inte bara att det förekommer ord som inte används längre, utan det är en del grejer som är obekväma. Långt ifrån The Pool of the Black Ones eller Shadows over Zamboula, tack och lov. Men lika bra som när den biten var bäst är det inte.

TLDR
Det här är bra Conan. Till och med riktigt bra. Kanske att jag skulle rekommendera den som introduktion för folk som vill ha den första att läsa. Lagom lång för att vara roman och inget onödigt fluff och flams. Bästa skurken hittills.

Rekommenderas.
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,299
Kvinnoporträtten är väl inte de bästa, nej. Men jag gillar hur det här är Conan som blir räddad ur fängelsehålan av en kvinna (Zenobia), och inte tvärtom.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
The Hour of the Dragon (1935-1936)
Det här är Howards enda roman om Conan, och publicerades som följetong i december -35 till april -36. Det är en av de bättre historierna.


Conan och Zenobia. Fortfarande väldigt inte Schwarzenegger i designen på Conan.

Vad händer?
Conan är kung i Aquilonia! Drakens tid kommer alltså först när Conan närmar sig pensionsåldern. Allt öppnar med en ond komplott av Conans fiender som med sin lilla magi återuppväcker den onde trollkarlen Xaltotun från de döda. Han kan mäktigare magi, och med hans hjälp störtar de Conan från tronen. Men när alla tror Conan är död, tar Xaltotun honom med sig till en fängelsehåla. Därifrån flyr Conan, och sedan är de tre kvarstående fjärdedelarna av boken en historia om hur han försöker återfå sitt kungarike.

Större delen av Conans plan går ut på att hitta juvelen Ahrimans hjärta, som skurkarna använde för att återuppväcka Xaltotun. Om Conan får tag på den kan han besegra den onde trollkarlen och återvinna sin tron. Jakten på juvelen för honom tvärs över centrala och södra hyboriska kontinenten.

Hela boken har ett sjujäkla driv. Conan själv har förstås ett rejält patos och ordentlig fart i sitt uppdrag, men även i stickspåren om konspiratörerna som förstår att Xaltotun inte går att lita på finns det en stark agens. Ingenting känns som onödig filler. Howard skriver roman som han skriver novell, helt enkelt. Lysande actionscener, Conan är kompetent utan att vara löjligt överkompetent, och bra skurkgalleri.

Oftast en ren fröjd att läsa.

Nytt och gammalt
Jag tror att det här är första gången vi har en rent positiv bild av en magiutövare i Conan. Häxan Zelata hjälper Conan, och även om hon är läskig och mystisk gör hon genuint gott. I The Scarlet Citadel är visserligen trollkarlen Pelias på Conans sida, men det är mest att de hjälps åt för att rymma och att Pelias är skyldig Conan en tjänst. Jag fick aldrig bilden av att han ville hjälpa Conan, så att säga.

Med det sagt är Howards värld inte direkt uppbyggt på gott och ont som Tolkiens värld, direkt. Skurkarna är onda, men de är också småaktiga i någon mån. Konspiratörerna som tar över Aquilonia är mest intresserade av dekadens och att öka sin egen makt. Inte någon metafysisk ondska och evigt mörker direkt. De bitarna finns mer i bakgrunden när de dyker upp i Conans historier - det finns en hel hög kopplingar till Lovecrafts skriverier, som bekant.

Xaltotun är en klassisk onding i Conans värld. Ond trollkarl som har en egen agenda utanför Conans egen världsbild och egna tankar. Många bra detaljer om hur han jobbar med “fysisk” magi, tex kastar pulver för att skapa magiska effekter. Sånt gillar jag. Mycket av hans karaktär kommer av att konspiratörerna i sina scener steg för steg inser att de tagit sig vatten över huvudet med honom och lyfter honom via det. Men även i sig själv är han ett bra hot och det känns hela tiden som om han aldrig går att förstå helt och fullt. Jag gillar’t. När han för första gången misslyckas med sin magi mot slutet är hans sammanbrott så jäkla välförtjänt. Fasen vet om jag gillar någon annan skurk bättre hittills. Möjligen Zogar Sag. Men jag tror jag säger att Xaltotun är bästa skurken tills jag läst om Beyond the Black River.

Det är första gången Conan är med i en road movie så att säga. Många andra gånger har han varit på resa, men inte lika mycket som det blir här. Han besöker Aquilonias motståndsrörelse, far ner till Stygia och smyger bland gränder, åker båt och rider häst. Det är många korta vinjetter där folk bara fladdrar förbi, men Conan får hela tiden ny info eller nya planer. Inte paus på vägen i onödan, utan allt känns verkligen som om Conan har laserfokus på sitt mål. Allt är väl paceat och med precision i stämningen.

Men ändå…
Ett återkommande tema i Howards texter är tyvärr misogynin och rasismen. Och här är den inte noll. Den är absolut inte lika illa som i en del andra, men alla kvinnor (utom gamlingen Zelata) beskrivs med suktande och trånsjuka ögon i den neutrala berättarrösten. Howard är inte bra på det här. Ibland är det Conan som är fulkåt, men här är det Howard som är gubbsjuk. Det är inte kul. Samma ska gäller rasismen - inte bara att det förekommer ord som inte används längre, utan det är en del grejer som är obekväma. Långt ifrån The Pool of the Black Ones eller Shadows over Zamboula, tack och lov. Men lika bra som när den biten var bäst är det inte.

TLDR
Det här är bra Conan. Till och med riktigt bra. Kanske att jag skulle rekommendera den som introduktion för folk som vill ha den första att läsa. Lagom lång för att vara roman och inget onödigt fluff och flams. Bästa skurken hittills.

Rekommenderas.
Frakk! Glömde rankningen.

Rankning
  1. The Scarlet Citadel
  2. The Tower of the Elephant
  3. The Hour of the Dragon
  4. Beyond the Black River
  5. Shadows in the moonlight
  6. Jewels of Gwahulr
  7. A Witch Shall Be Born
  8. The People of the Black Circle
  9. Rogues in the House
  10. The Phoenix on the Sword
  11. Black Colossus
  12. The Devil in Iron
  13. Red Nails
  14. The Slithering Shadow
  15. Queen of the Black Coast
  16. The Pool of the Black Ones
  17. Shadows over Zamboula
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
The God in the Bowl (1952?)
Nu är vi inne på övertid. Här kommer den första av de noveller som publicerats först postumt. Antagligen skrevs den samtidigt som den allra första novellen The Phoenix on the Sword eftersom de lämnades in samtidigt, även om bara TPotS blev godkänd för publikation. Varför den här fick ligga i byrålådan och aldrig byggdes om och ut kan nog bara Howard själv svara på.

1729072178532.png
Ny bild från en samlingsvolym. Internet Archive ligger nere, så jag har ingen aning om hur den ursprungligen illustrerades i Space Science Fiction en gång i tiden.

Kort, men naggande god
I novellen har vi Conan som misstänkt i en överraskande sparsmakad deckargåta. Så gott som hela novellen utspelar sig i ett enda rum i ett stort museum, där Conan skulle ta sig in och knycka en hemlig pryl. Men som i de flesta noveller är det en person som vi följer i huvudsak, i det här fallet museets vakt Arus. Han hittar museets ägare mördad, och tillkallar polis. Dessutom är Conan därinne, fast han inte direkt borde vara det. Men snart är alla överens om att Conan inte kan vara skyldig.

Stående runt liket nystar polisen, tillkallade vittnen och Conan upp deckargåtan, även om Conan bara är en överraskande liten del av det hela. Naturligtvis visar det sig vara ett monster som är skurken, titelns Gud i Skålen. Det är ett klassiskt howardtropiskt monster, Jätteorm nr #5011 och Conan avslutar hela novellen med att knäcka monstret med hjälp av sitt trogna långsvärd.

Slutet gott, allting gott.

Som novell
Det här är överraskande kort och Conanlöst. Som i A Witch shall be Born är det mest som actioninslag han är med, snarare än som den som driver plotten framåt. Det gör ingenting, för de nya bekantskaperna är tillräckligt intressanta för att man vill hänga med dem ett tag ändå. Särskilt kul är den rätt nervöse Arus, som tidigt inser att han är ute på riktigt djupt vatten utanför sin kompetensnivå, och aldrig riktigt känns bekväm igen efter att han hittat liket i öppningsparagraferna.

Jag funderar på varför det aldrig blev fler deckargåtor i Conans värld. För Howard är bra på att skriva metodiskt och analyserande. Rent språkmässigt är det inte alltför långt ifrån när Conan är som bäst, alltså den mycket procedurfokuserade grottkrälen The Scarlet Citadel och The Tower of the Elephant. Conan skiner som mest när Conan får visa sin kompetens och lösa problem, och att låta annat folk göra samma sak är inte alls fel.

Nä, det här var kul att läsa. Rekommenderas.

Rankning
  1. The Scarlet Citadel
  2. The Tower of the Elephant
  3. The Hour of the Dragon
  4. Beyond the Black River
  5. Shadows in the moonlight
  6. Jewels of Gwahulr
  7. The God in the Bowl
  8. A Witch Shall Be Born
  9. The People of the Black Circle
  10. Rogues in the House
  11. The Phoenix on the Sword
  12. Black Colossus
  13. The Devil in Iron
  14. Red Nails
  15. The Slithering Shadow
  16. Queen of the Black Coast
  17. The Pool of the Black Ones
  18. Shadows over Zamboula
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
The Black Stranger (1953?)
Återigen på övertid! Den här gången är det en historia som skrivits om två gånger innan den publicerades i originalform. En gång av Howard själv, som förflyttade den till vår värld och gjorde om Conan till piratkapten, och en gång av L Sprauge DeCamp som pillade på den för att den skulle passa bättre i en mer strikt Conan-kronologi. Men här är det originalet som gäller!

1729683305502.jpeg
Bild från en serieversion denna gång. © Earl Norem, Gil Kane. I texten är Conan iförd hatt med plym, breda byxor och en spetsskjorta med krås. Dessutom slåss han med huggare. Det ni.

Plått och handling
Vi börjar med en jagad Conan! Han är tillbaka i pikternas land i nordväst, och jagas genom djungeln. Han springer genom vildmarken, förföljd av ilskna pikter. Vi får action, vi får stegrande panik, vi får ett mysterium, och vi får en precis lagom kompetent Conan. Här kan han försvara sig, men bara knappt. Han är bra på att spåra och klara vildmark, men förstår att pikterna som förföljer honom kan följa blodspåret från hans droppande sår alltför lätt, så han kan inte slappna av. Det är kanske det enskilt bästa actionkapitlet Howard skrivit. Särskilt eftersom det slutar på en riktigt välskruvad cliffhanger.

Efter klipphängaren byter vi spår helt. Nu är vi hos greve Valenso, som gått i exil i Piktland och byggt sig ett litet fort med sina drygt 100 följeslagare här i vildmarken. Till denna avkrok kommer inte bara en, utan två piratbesättningar. Kapten Strom och kapten Zorano dyker upp och skapar en rejäl konflikt och ett direkt dödläge i klassiskt mexikansk standoff-stuk. Strom vs Zorano vs Valenso. Allt centrerat kring en enorm piratskatt som tydligen gömd i närheten, och att alla har olika fördelar och nackdelar. Strom har ett skepp, för Zoranos gick sönder i en storm. Men Zorano har en allians med Valenso, som i sin tur har bäst koll på landskapet. Mitt i detta kaos kommer Conan (som redan hittat skatten och vill resa med skeppet härifrån), och runt dem alla finns det hur mycket vilda pikter som helst.

En expedition avgår mot skatten, alla tänker förråda varandra till höger och vänster, men ingen lyckas. Expeditionens deltagare blir överfallna av pikter och måste fly tillbaka till fortet och palissaden. Novellen avslutas med ett veritabelt blodbad på många namngivna personer, och mitt i allt dyker titelns Black Stranger upp. Conan lyckas (förstås) fly och bli den nye kaptenen på det återstående piratskeppet.

Slutet gott, allting gott.

Fisktank? Platsäventyr med fisktank!
Det är inte svårt att läsa det här som en äventyrsplats där Conan är en rollperson som rusar in och försöker lura in de andra i fällorna i det OSR-grottkräl han hittat i berget inne i skogen. Hur kul som helst. Manipulation av starka SLP, utnyttjande av tidigare relationer, och allt som hör en bra fisktank till. Jag gillar’t.

Själva grottan krälas inte så mycket i, men grunden är där. Fällan slår till redan när du tar första steget in genom dörren, och går du in är du körd. Lite Tomb of Horrors sådär. Dödsslag direkt, utan att passera gå.

Tror också det är här det kan bli skav mellan traddspelare och OSR-spelare. I tradd är alla Conan, och det finns en outtalad logik i att folk inte dör hux flux (som det är meningen att man ska göra i ToH). Men i OSR är alla Valenso, Zarono, medhjälparen Galbro, och så vidare. De kan dö när som helst. Är du en huvudroll? Tradd svarar ja. OSR skrattar rått. Har du som spelgrupp inte kommit överens om det innan (tex om SL läst The Black Stranger, men spelarna har läst Sagan om Ringen) blir det knas.

Men är det bra?
Det är en del problem som är inbakade i texten - främst i de brutalrasistiska stereotyperna om indianer / vildar / infödingar pikter som Howard kastar fram. Det är ingen hemlighet att pikterna är ett hopkok på diverse dåtida westernfiktionens fördomar om amerikanska ursprungsfolk - komplett med fjädrar i håret, tomahawker och allt. Det skaver.

Än mer skaver det att Conan ser sig själv som mer befryndad med de vita Zingarierna just för att de är vita än med de barbarer de jagas av. Vaffan, liksom. Det är en sak att inte vilja bli ihjälhackad av fienders yxor och därför bli polare med folk du annars inte skulle gillat, men vad har det faktum att ni är blekfisar med saken att göra? Det förekom bara några få repliker på området, men det var rejäl whiplash varje gång. Jag hade gärna redigerat bort dem, för här är det inte mer än just enskilda repliker av rasism till skillnad från en del andra historier där rasismen är en integrerad del av storyn *host* Shadows over Zamboula *host*.

Det är något som inte riktigt klickar med hur Conan beskrivs den här gången. Conans hederskodex är så stark att den liksom glider ut i hans aura och karisma. Alla som är i hans närhet känner att han håller sitt ord och går att lita på. Det är en lite konstig känsla när han samtidigt beskrivs som en panter redo för språng, och hela hans plan mot det numerära övertaget de andra här är att lura in dem i en fälla. Såatte… Jag kliar mig i huvudet och är förvirrad.

Så ja, det här är bra. Inte fantastiskt, men bra. Vi vet inte exakt när den skrevs, men det är tidigt i karriären för Conan. Så kanske redan samtidigt som The Tower of the Elephant, och med tanke på hur bra action det är skulle jag inte bli förvånad. Vår-värld-och-med-pirater-versionen publicerades först 1938 och redan då var det ju en postum publicering.

Klart läsvärd, men inte bäst.

Rankning
  1. The Scarlet Citadel
  2. The Tower of the Elephant
  3. The Hour of the Dragon
  4. Beyond the Black River
  5. Shadows in the moonlight
  6. Jewels of Gwahulr
  7. The God in the Bowl
  8. A Witch Shall Be Born
  9. The Black Stranger
  10. The People of the Black Circle
  11. Rogues in the House
  12. The Phoenix on the Sword
  13. Black Colossus
  14. The Devil in Iron
  15. Red Nails
  16. The Slithering Shadow
  17. Queen of the Black Coast
  18. The Pool of the Black Ones
  19. Shadows over Zamboula
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
The Frost-Giant’s Daughter (1953?)
Conan som våldtäktsman! Som vi har längtat. 🤮

1729686463319.jpeg
Conan slåss i snölandskap. Målat av Frank Frazetta, som valde kläder till sina karaktärer utan att någonsin ha sett en minusgrad ens på vykort.

Ursprungligen skriven för Weird Tales, men blev inte godkänd. Med ett nytt namn på hjälten publicerades den istället i The Fantasy Fan i mars 1934, och vad jag förstått är det endast små språkliga skillnader ovanpå namnbytet, mestadels för att göra ett gäng paragrafer kortare. Conan av Cimmeria blev Amra av Akbitana, och Frostjättens dotter blev The Gods of the North. Senare gjorde L Sprague deCamp två olika redigeringar av originalet som publicerats i olika samlingar. Det är rörigt så det skriker om det.

Jag har läst vad jag förstått det som är det ursprungliga originalet, och har kompletterat med Amra-versionen som finns här -> Länk till projekt Gutenberg

Allt börjar
En ny miljö! Conan är uppe i nordligaste norr och slåss, i de eviga krigen mellan asar och vaner. Här är det is och snö, glaciärer och tundra. Efter alla djungler och öknar är det kul med lite annorlunda adjektiv.

Men novellen är kort (c:a 7 A4) och kvickt lämnar vi slagsmål och våld, när Conan i vinterväglaget får se en nästan naken dam, barfota och allt trots minusgraderna. Hon presenterar sig som Atali, och eggar honom att följa henne. Conan blir förvirrad, men också kåt. Så fulkåt att han jagar efter henne i en lång sträcka till en bergskedja, där hon lurar honom till hennes två väntande bröder. Frostjättar, som är större än Conan, om än det är svårt att förstå exakt hur stora. När Conan anfaller dem hugger han en av dem i låret, så kanske dubbelt så långa som Conan på ett ungefär?

Hur som, jättarna nedgörs snabbt, och Atali är nu inte längre glad och eggande, utan genuint rädd. Jag tror vi kör på ett lite längre direktcitat. För det här är obekvämt och äckligt att läsa.

Conan the undeniable rapist said:
With a cry of fright she turned and ran fleetly. She did not laugh now, nor mock him over
her white shoulder. She ran as for her life, [...]

In his untamed soul leaped up the fires of hell she had fanned so well. With an inhuman roar he closed in on her, just as she wheeled with a haunting cry and flung out her arms to fend him off. His sword fell into the snow as he crushed her to him. Her lithe body bent backward as she fought with desperate frenzy in his iron arms. Her golden hair blew about his face, blinding him with its sheen; the feel of her slender body twisting in his mailed arms drove him to blinder madness. His strong fingers sank deep into her smooth flesh; and that flesh was cold as ice. It was as if he embraced not a woman of human flesh and blood, but a woman of flaming ice. She writhed her golden head aside, striving to avoid the fierce kisses that bruised her red lips.
“You are cold as the snows,” he mumbled dazedly. “I will warm you with the fire in my
own blood - “

With a scream and a desperate wrench she slipped from his arms, leaving her single gossamer garment in his grasp. She sprang back and faced him, her golden locks in wild disarray, her white bosom heaving, her beautiful eyes blazing with terror. For an instant he stood frozen, awed by her terrible beauty as she posed naked against the snows.
Alltså - det där är ett genuint våldtäktsförsök. Från vår hjälte. Det går inte att komma runt. Det spelar ingen roll vad du har för ursäkt om antihjälteskap, eller amoralisk heder och vad som helst. Att Atali strax därefter trollar bort sig själv så han inte kan försöka igen tar inte heller bort vad som hänt.

I sista lilla delen av novellen planteras fröet att Conan kanske hallucinerat alltihop. Jättar finns ju inte? Men han håller fortfarande i Atalis slöja, så det var på riktigt i alla fall!

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Ärligt talat, VAFFAN HÅLLER DU PÅ MED HOWARD?
Ja, det här var ju inte direkt något värt att komma ihåg. Varför är den här novellen ens utgiven? Det enda som är kul med den är att Conan är i en ny miljö, allt annat är bara skit. Det finns bättre action i andra noveller, bättre övernaturligheter, till och med bättre versioner av Conan som fulkåt äckelfarbror! Varför är den här värd två redigeringsomgångar av deCamp och en ombearbetning till Amra av Akbitana?

Det enda den här novellen handlar om är Conans libido och hur han tycker det är okej att begå våldtäkt.

Nä. Sätt eld på ditt exemplar.

Rankning
  1. The Scarlet Citadel
  2. The Tower of the Elephant
  3. The Hour of the Dragon
  4. Beyond the Black River
  5. Shadows in the moonlight
  6. Jewels of Gwahulr
  7. The God in the Bowl
  8. A Witch Shall Be Born
  9. The Black Stranger
  10. The People of the Black Circle
  11. Rogues in the House
  12. The Phoenix on the Sword
  13. Black Colossus
  14. The Devil in Iron
  15. Red Nails
  16. The Slithering Shadow
  17. Queen of the Black Coast
  18. The Pool of the Black Ones
  19. The Frost-Giant's Daughter
  20. Shadows over Zamboula
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,591
The Frost-Giant’s Daughter (1953?)
För några år sedan verkade saker ha rört sig en bit med en Conan-tv-serie, men jag himlade med ögonen när jag såg att det tänkta förstaavsnittet var den här.
 
Last edited:

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
The Frost-Giant’s Daughter (1953?)
Conan som våldtäktsman! Som vi har längtat. 🤮

View attachment 20437
Conan slåss i snölandskap. Målat av Frank Frazetta, som valde kläder till sina karaktärer utan att någonsin ha sett en minusgrad ens på vykort.

Ursprungligen skriven för Weird Tales, men blev inte godkänd. Med ett nytt namn på hjälten publicerades den istället i The Fantasy Fan i mars 1934, och vad jag förstått är det endast små språkliga skillnader ovanpå namnbytet, mestadels för att göra ett gäng paragrafer kortare. Conan av Cimmeria blev Amra av Akbitana, och Frostjättens dotter blev The Gods of the North. Senare gjorde L Sprague deCamp två olika redigeringar av originalet som publicerats i olika samlingar. Det är rörigt så det skriker om det.

Jag har läst vad jag förstått det som är det ursprungliga originalet, och har kompletterat med Amra-versionen som finns här -> Länk till projekt Gutenberg

Allt börjar
En ny miljö! Conan är uppe i nordligaste norr och slåss, i de eviga krigen mellan asar och vaner. Här är det is och snö, glaciärer och tundra. Efter alla djungler och öknar är det kul med lite annorlunda adjektiv.

Men novellen är kort (c:a 7 A4) och kvickt lämnar vi slagsmål och våld, när Conan i vinterväglaget får se en nästan naken dam, barfota och allt trots minusgraderna. Hon presenterar sig som Atali, och eggar honom att följa henne. Conan blir förvirrad, men också kåt. Så fulkåt att han jagar efter henne i en lång sträcka till en bergskedja, där hon lurar honom till hennes två väntande bröder. Frostjättar, som är större än Conan, om än det är svårt att förstå exakt hur stora. När Conan anfaller dem hugger han en av dem i låret, så kanske dubbelt så långa som Conan på ett ungefär?

Hur som, jättarna nedgörs snabbt, och Atali är nu inte längre glad och eggande, utan genuint rädd. Jag tror vi kör på ett lite längre direktcitat. För det här är obekvämt och äckligt att läsa.



Alltså - det där är ett genuint våldtäktsförsök. Från vår hjälte. Det går inte att komma runt. Det spelar ingen roll vad du har för ursäkt om antihjälteskap, eller amoralisk heder och vad som helst. Att Atali strax därefter trollar bort sig själv så han inte kan försöka igen tar inte heller bort vad som hänt.

I sista lilla delen av novellen planteras fröet att Conan kanske hallucinerat alltihop. Jättar finns ju inte? Men han håller fortfarande i Atalis slöja, så det var på riktigt i alla fall!

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Ärligt talat, VAFFAN HÅLLER DU PÅ MED HOWARD?
Ja, det här var ju inte direkt något värt att komma ihåg. Varför är den här novellen ens utgiven? Det enda som är kul med den är att Conan är i en ny miljö, allt annat är bara skit. Det finns bättre action i andra noveller, bättre övernaturligheter, till och med bättre versioner av Conan som fulkåt äckelfarbror! Varför är den här värd två redigeringsomgångar av deCamp och en ombearbetning till Amra av Akbitana?

Det enda den här novellen handlar om är Conans libido och hur han tycker det är okej att begå våldtäkt.

Nä. Sätt eld på ditt exemplar.

Rankning
  1. The Scarlet Citadel
  2. The Tower of the Elephant
  3. The Hour of the Dragon
  4. Beyond the Black River
  5. Shadows in the moonlight
  6. Jewels of Gwahulr
  7. The God in the Bowl
  8. A Witch Shall Be Born
  9. The Black Stranger
  10. The People of the Black Circle
  11. Rogues in the House
  12. The Phoenix on the Sword
  13. Black Colossus
  14. The Devil in Iron
  15. Red Nails
  16. The Slithering Shadow
  17. Queen of the Black Coast
  18. The Pool of the Black Ones
  19. The Frost-Giant's Daughter
  20. Shadows over Zamboula
Hur är den här inte längst ner på ranknings listan? Den är värst. Dess obehagliga våldtäkt som straff vibes gör det bara värre.

Folk försöker försvara den här och deras argument är det ända värre än den.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Hur är den här inte längst ner på ranknings listan? Den är värst. Dess obehagliga våldtäkt som straff vibes gör det bara värre.

Folk försöker försvara den här och deras argument är det ända värre än den.
Ja, jag velade länge om det var våldtäkt och misogyni i den här, eller överäckelrasism i Shadows over Zamboula som jag kände mest ilska och vämjelse inför. Svårt val, men tFGD är åminstone kortare, så lidandet tar slut fortare. Det är det enda som gör den "bättre" än konkurrensen.
 
Last edited:

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
Ja, jag velade länge om det var våldtäkt och misogyni i den här, eller överäckelrasism i Shadows over Zamboula som jag kände mest ilska och vämjelse inför. Svårt val, men tFGD är åminstone kortare, så lidanet tar slut fortare. Det är det enda som gör den "bättre" än konkurrensen.
Onekligen ett starkt argument!
 
Top