Det jag tror gör att vissa har svårt att få klarhet i exakt vad som menas med OSR som genre är att det egentligen finns två väldigt olika impulser i fråga om implicit spelvärld. Vissa, där det känns som om till exempel
@Vitulv placerar sig, kör just på väldigt mycket klassiska fantasygrejer – man kan spela alver, dvärgar, halvlingar och framför allt människor, orcher och vättar är onda, man får uppdrag av kungen, trollkarlar har struthatt och kåpa, utbygdsjägare har mörkgröna kåpor och är tystlåtna men egentligen hyggliga, etc. Sedan finns det andra som kör mer på en mycket mer "weird" estetik. Här fäster man sig snarare vid att genrekonventionerna för fantasy på 70-talet ännu inte var lika satta i sten, och intresserar sig mycket för sådant som det kraschade rymdskeppet i
Expedition to Barrier Peaks, den psykedeliska känslan i Erol Otus gamla D&D-illustrationer och liknande element som framstår som udda i ljuset av den mer formaliserade fantasyn. I vissa fall, typ
Lamentations, går det också ofta över till någon form av skräck. I någon mån tror jag att det senare kan handla om att man dels tar fasta på den höga dödligheten på låga nivåer, dels på den form av värdenihilism som ofta infinner sig om man spelar för att tjäna så mycket guld som möjligt – det blir ändå ingen bra emulering av klassisk fantasylitteratur, så man kör något mer cyniskt.