OSR Vad är grejen med OSR?

[luddwig]

Tio nivåer megadunge, inga toaletter. Och varför är alla resar på våning fyra (räknat uppifrån), och alla minotaurer på våning sex?

Den där typen av logiska luckor är verkligen inte något unikt för OSR.

 

[Genesis]

Jag har en annan vinkel när jag tänker på OSR, som inte handlar om regler eller vad man gör i spelet. Det handlar istället om kreativ kontroll över spelet och spelupplevelsen. När OSR började pratas om som en grej på 90-talet handlade det på ytan om regler, om att kunna spela som det var förr utan att behöva tyngas av moderna systembyggen, som D&D3.x. Och tycka vad man vill om d20-licensen men den låste upp skattkammaren så att man kunde ge ut "sitt" D&D som var som man ville ha det och man kunde själv göra grejer till det, man behövde inte skrapa med foten för WotC för att göra nått till ett spel man inte egentligen gillade (återigen 3.x).

Vi fick t.ex. OSRIC som är en så nära AD&D-klon som det går att komma. En ambition att bevara det som varit. Men vi fick också andra varianter som hade mer egen identitet, egen känsla, egen stil. Oftast inte lika putsad som det som de stora förläggarna gav ut, men med mer energi och upptäckarlust.

Så den underliggande strömningen jag tycker mig uppfattat på den tiden det begav sig var att själv ta kontroll över spelupplevelsen, och inte lämna över den till WotC att diktera. Det fanns en väldigt stark "jag kan själv"-attityd bland tidiga OSR, och det är den kraft som jag själv tycker är det mest spännande när jag tittar på helheten, så att säga. Så många har gett ut rollspel för att det går, det behöver inte vara Äventyrsspel eller TSR eller WotC ... OSR blev ett paraply som hjälpte skapare att hitta sin publik och publiken att hitta sina skapare.

Nu är det inte lika tydligt varför något klassas som OSR, men jag tycker mig se att kraften finns där, den kollektiva glädjen över att "jag kan också".

Samma grej är ju tydlig i indie-rörelsen. Termen användes ju från början för att beteckna spel som ges ut av en person, inte ett företag, typ. Där enskilda visionärer, ensamma eller i små grupper, har fullständig kontroll över alla beslut och inte behöver ta hänsyn till någon annan som har åsikter om hur det ska se ut för att kunna sälja bättre. OSR och indiespelen är ju på många sätt långväga kusiner. De har vissa saker gemensamt, men i andra aspekter är de varandras motsatser.

 

[krank]

Den där typen av logiska luckor är verkligen inte något unikt för OSR.

Unikt för och typiskt för är verkligen inte synonymer… =)

 

[Christoffer]

Tio nivåer megadunge, inga toaletter. Och varför är alla resar på våning fyra (räknat uppifrån), och alla minotaurer på våning sex?

Alltså, hemma har jag äldsta tonåring i källaren och en nybliven tonåring på markplan och sen två småttingar som ännu går på förskolan på övervåningen. Är väl fullständigt logiskt att organisera levels efter våningar tycker jag.

 

[luddwig]

Unikt för och typiskt för är verkligen inte synonymer… =)

Så låt mig omformulera:

Den där typen av logiska luckor är typiska för många spelvärldar och äventyr, och enligt min uppfattning inget särskilt utmärkande drag för OSR.

 

[krank]

Den där typen av logiska luckor är typiska för många spelvärldar och äventyr, och enligt min uppfattning inget särskilt utmärkande drag för OSR.

Alltså… Jag vet inte. Kanske är det vanligt inom fantasy? Inte nödvändigtvis inom andra genrer. Jag har också definitivt upplevelsen att det är vanligare i spel där den sortens dungeonutforskande försiggår. Liksom, hur der det ut i Symbaroum? Eon? Hur ser det ut i CoC eller WoD? Neotech? Cyberpunk? Klart de har sina egna halvrealistiska troper, men de är just av annan typ.

Betraktar du det som att det vore något dåligt, något som låg OSR i fatet, ifall det vore vanligt inom OSR med dungeons som saknar intern logik? Jag tycker inte det. Det är ju ett designval som alla andra. Jag kan absolut se hur en dungeon skulle kunna bli bättre ur rent utforskningssyfte av att skaparen inte håller på och bryr sig om att typ räkna toaletter.

 

[Skarpskytten]

Alltså, hemma har jag äldsta tonåring i källaren och en nybliven tonåring på markplan och sen två småttingar som ännu går på förskolan på övervåningen. Är väl fullständigt logiskt att organisera levels efter våningar tycker jag.

Jag gillar att du ser på dina avkommor som monster, med HD och allt.

 

[Rangertheman]

Jag skulle säga att karaktärsspelande i OSR är valfritt, inte förbjudet och inte heller ovanligt. Däremot ger spelen knappast stöd för att skapa djupa karaktärer, och under spelets gång kommer personlig utveckling antagligen inte att stå i fokus. Vid karaktärsspel kan det dessutom uppstå en viss motsättning mellan att "spela smart" och att "spela karaktären", men så kan bli även i andra typer av spel.

Jag omformulerar mig: Jag föredrar spel som bygger på karaktärsspelande och att det är i fokus

 

[Gurgeh]

Min poäng, som var att stora fantasyverk sällan handlar om murderhobos som letar skatter, styrks av att titta på JRR Tolkiens böcker. Man kan läsa in sånt i The Hobbit om man sätter in den i ett mörkt rum och kisar men jag brukar försöka undvika att tolka saker så.

Å andra sidan finns novellerna om Conan, som väl får betraktas som ganska inflytelserika fantasyverk. Och han inte är främmande för att ge sig in i någon sorts grotta för att stjäla en skatt.

 

[erikt]

Bilbo är inte en bok i Sagan om Ringen-trilogin. Det är inte en film i Sagan om Ringen-trilogin heller.

Nä, men Bilbos resa är en del av historien bakom Ring-trilogin, och hela hans berättelse finns sammanfattad i Ring-trilogin.

Men om vi ska vara såna så var storyn i Bilbo-filmerna att de skulle hjälpa Den Rättmätiga Dvärgakungen och hans folk att ta tillbaks sitt hem.

Bilbo-filmerna vet jag ingenting om, och är rätt ointresserad av.
I boken däremot så anlitades Bilbo som "inbrottstjuv" för att stjäla tillbaka drakskatten, inte för att hjälpa till att installera några kungar eller fördriva några drakar. Att draken så småningom blev dödad var tursamt, men inte något som var planerat.

Min poäng, som var att stora fantasyverk sällan handlar om murderhobos som letar skatter, styrks av att titta på JRR Tolkiens böcker. Man kan läsa in sånt i The Hobbit om man sätter in den i ett mörkt rum och kisar men jag brukar försöka undvika att tolka saker så.

Murderhobos? Murderhobbits!

I de sagor och legender som den mesta fantasy - inklusive fantasyrollspel - bygger på så är det inte alls ovanligt att det slutar med att hjälten släper hem det döda monstrets skatt och lever lycklig i alla sina dagar.

 

[luddwig]

Kanske är det vanligt inom fantasy?

Ptja, kanske är de vanligar där, fast jag tycker att logiska luckor dyker upp lite varstans.

Betraktar du det som att det vore något dåligt, något som låg OSR i fatet, ifall det vore vanligt inom OSR med dungeons som saknar intern logik?

Nä. Jag har generellt lätt att bortse från logiska luckor så länge de så att säga håller sig i bakgrunden.

Vid närmare eftertanke tycker jag att @Zeedox har en bra poäng. Världsbeskrivningarna inom OSR fokuserar generellt på sådant som är intressant för äventyrande. Korta, kärnfulla och spelorienterade. Den som vill ha ambitiösa världsbyggen bör leta på annat håll.

 

[JohanL]

OSR är ett riktigt bra namn, för det förhåller sig till gamm-DnD likt den italienska renässansen förhöll sig till antiken.

Exakt så.

 

[Übereil]

Å andra sidan finns novellerna om Conan, som väl får betraktas som ganska inflytelserika fantasyverk. Och han inte är främmande för att ge sig in i någon sorts grotta för att stjäla en skatt.

Jag säger inte att sådana böcker inte finns. Det jag tror är att om vi tar en random 40-årig fantasyfantast så kommer dem personen förmodligen inte har formats av att ha läst Conan, för Conan har inte varit mainstream de senaste 40 åren. De serier som istället varit och/eller blivit stora de senaste 40 åren är uteslutande episka Rädda Världen Från Den Stora Ondska-hjälteresor med Wheel of Time i spetsen (de två stora undantagen är Discworld, som är något helt eget, och A Song Of Ice And Fire som i mycket var en reaktion på den idealistiska, tillrättalagda normen inom fantasy-genren).

Bilbo-filmerna vet jag ingenting om, och är rätt ointresserad av.
I boken däremot så anlitades Bilbo som "inbrottstjuv" för att stjäla tillbaka drakskatten, inte för att hjälpa till att installera några kungar eller fördriva några drakar. Att draken så småningom blev dödad var tursamt, men inte något som var planerat.

Du verkar ha en rätt annorlunda bild på Hobbit-böckerna än de som har skrivit wikipedia-artikeln. För det som står där är, sammanfattningsvis, att...

The Hobbit is set in Middle-earth and follows home-loving Bilbo Baggins, the hobbit of the title, who joins the wizard Gandalf and the thirteen dwarves of Thorin's Company, on a quest to reclaim the dwarves' home and treasure from the dragon Smaug.

Übereil

 

[Vitulv]

Zeedox har en poäng dock - just de där grejerna är specifikt D&D, inte Fantasy™. Man kommer inte titta på Sagan om Ringen-trilogin eller läsa Wheel of Time och förvänta sig Vancian magi och att det man förväntas göra är att gå ner i berg och leta skatter.

Übereil

Att uppfatta mekaniken vankiansk magi (läs spell slots istället för vadå, PSY-poäng?) som något bortom standardfantasy är för mig avsiktligt skitnödigt. Likaså att leta i grottor efter skatter. Herregud lägg av.

 

[God45]

Jag skulle säga att fantasyböckerna sedan tidigt 2000-tal tills runt 2019 varit dominerade av grimdark med Martins, Lawrens och Abercrombie. Efter det var det cozy fantasy under pandemin och nu är det romantasy som är störst. Det har dock alltid funnits ”normal fantasy” av typen som nog Sanderson är störst med just nu.

Jag gillar när tropesen blandas i äventyrar partyt. Så en glad full dvärg, en grimdark game of thrones lönnmördare, en pansexuell färgglad tiefling som vill driva ett café och tecknade mästerkatten i stövlar försöker råna Moria.

 

[Svarte Faraonen]

Det jag tror gör att vissa har svårt att få klarhet i exakt vad som menas med OSR som genre är att det egentligen finns två väldigt olika impulser i fråga om implicit spelvärld. Vissa, där det känns som om till exempel @Vitulv placerar sig, kör just på väldigt mycket klassiska fantasygrejer – man kan spela alver, dvärgar, halvlingar och framför allt människor, orcher och vättar är onda, man får uppdrag av kungen, trollkarlar har struthatt och kåpa, utbygdsjägare har mörkgröna kåpor och är tystlåtna men egentligen hyggliga, etc. Sedan finns det andra som kör mer på en mycket mer "weird" estetik. Här fäster man sig snarare vid att genrekonventionerna för fantasy på 70-talet ännu inte var lika satta i sten, och intresserar sig mycket för sådant som det kraschade rymdskeppet i Expedition to Barrier Peaks, den psykedeliska känslan i Erol Otus gamla D&D-illustrationer och liknande element som framstår som udda i ljuset av den mer formaliserade fantasyn. I vissa fall, typ Lamentations, går det också ofta över till någon form av skräck. I någon mån tror jag att det senare kan handla om att man dels tar fasta på den höga dödligheten på låga nivåer, dels på den form av värdenihilism som ofta infinner sig om man spelar för att tjäna så mycket guld som möjligt – det blir ändå ingen bra emulering av klassisk fantasylitteratur, så man kör något mer cyniskt.

 

[Ivan NWG]

OSR is in many ways a bunch of people sitting down and saying "How would you have to play the game, in order for the rules to work the best?"

Things like "it is not about combat, its about stealing treasure" or "combat is a fail state" I suspect have nothing to do with how 99.99% of people played old D&D but thats how the game works best, so it became "the way it was supposed to be done" (and later "the way it was always done").

It was also in part heavy nostalgia from places like Dragonsfoot, but that's already been discussed upthread. I was on there when OSRIC was being made and it was very much focused on AD&D specifically with the OD&D/BX reassessment happening slightly later.

You basically have two impulses, one reactionary and one creative.


On tone, I think the idea that OSR is "dark" or "gritty" is something that exists only in relation to D&D itself. When I was growing up in Denmark, it was 100% taken for granted in magazines that AD&D was a stupid game for power gamers who had dual lightning wands while riding their vampire dragons. Gritty play meant Warhammer or Harnmaster.

A lot of the more edgy OSR modules have this feeling of "I bet grandma will be really worried now" with inflation fetishes and making a character have to fight a monster made from their own shit. It often feels like kids who are too young to remember the American satanic panic but thinks it must have been really awesome.

 

[Vitulv]

Att uppfatta mekaniken vankiansk magi (läs spell slots istället för vadå, PSY-poäng?) som något bortom standardfantasy är för mig avsiktligt skitnödigt. Likaså att leta i grottor efter skatter. Herregud lägg av.

Tillägg: jag har spelat D&D med väldigt många människor som aldrig spelat rollspel förr, och jag har aldrig någonsin stött på någon som tyckt att spell slots brutit mot deras uppfattning om vad som är rimliga antaganden om magi i fantasyvärldar, eller som uppfattat det som svårförståeligt.

 

[Vitulv]

Det jag tror gör att vissa har svårt att få klarhet i exakt vad som menas med OSR som genre är att det egentligen finns två väldigt olika impulser i fråga om implicit spelvärld. Vissa, där det känns som om till exempel @Vitulv placerar sig, kör just på väldigt mycket klassiska fantasygrejer – man kan spela alver, dvärgar, halvlingar och framför allt människor, orcher och vättar är onda, man får uppdrag av kungen, trollkarlar har struthatt och kåpa, utbygdsjägare har mörkgröna kåpor och är tystlåtna men egentligen hyggliga, etc. Sedan finns det andra som kör mer på en mycket mer "weird" estetik. Här fäster man sig snarare vid att genrekonventionerna för fantasy på 70-talet ännu inte var lika satta i sten, och intresserar sig mycket för sådant som det kraschade rymdskeppet i Expedition to Barrier Peaks, den psykedeliska känslan i Erol Otus gamla D&D-illustrationer och liknande element som framstår som udda i ljuset av den mer formaliserade fantasyn. I vissa fall, typ Lamentations, går det också ofta över till någon form av skräck. I någon mån tror jag att det senare kan handla om att man dels tar fasta på den höga dödligheten på låga nivåer, dels på den form av värdenihilism som ofta infinner sig om man spelar för att tjäna så mycket guld som möjligt – det blir ändå ingen bra emulering av klassisk fantasylitteratur, så man kör något mer cyniskt.

Märk väl att jag absolut inte ställer det ena mot det andra. Jag blandar väldigt gärna in framförallt gonzig skräck i min fantasy.

 

[Svarte Faraonen]

Märk väl att jag absolut inte ställer det ena mot det andra. Jag blandar väldigt gärna in framförallt gonzig skräck i min fantasy.

Jo, jag tänkte framför allt på varför till exempel @Lanina upplevde att det var svårt att känna igen Troika! i beskrivningen av klassisk fantasy – det finns liksom två kreativa spår.