Skulle säga att bra påhittade världar utforskar teman på samma sätt som karaktärerna i berättelsen. Det är vara ytterligare ett lager. För mig är det det intressanta.
Yes, det kan jag absolut tänka mig. Jag går bara inte igång på det själv. Jag gillar inte skräckfilmer heller. Smaken och baken, liksom. Men det beror på kontext och hur det görs. Jag är inte alltid emot det.
Jag menar att det inte är det, för att jag tänker att en värld som ”står på egna ben” behöver inte nödvändigtvis vara detaljerad, utan just att den känns nästan som den lever sitt egna liv. Detaljrikedom kan vara ett bra sätt att få till det, men det måste inte vara så. Det gäller också verkliga historiska miljöer, att man måste hitta sätt att levandegöra dom, utan att göra för mycket våld på världen genom att anpassa eller dumma till det för mycket.
(Sen om du är intresserad av språk så borde du egentligen gilla Tolkien, för var det nåt han verkligen var nördig på så var det språk. Iofs så är det i min erfarenhet många språk- och historienördar som har svårt för påhittade världar, av nån anledning).
Jag är helt med på det, och jag har inte pratat om detaljrikedom alls. Jag pratar om att världen är trovärdig och medvetet har en logik och en rimlighet, istället för att vara ett verktyg som författaren använder för att berätta sin historia.
I väntan på Godot utspelar sig eventuellt i en annan värld, eller en annan tid, då vi ser en mästare med sin slav, men ingen ansträngning görs för att förklara detta eller visa vad det är för en värld, och det är knappast en pjäs man kan anklaga för att ha ett tydligt budskap.
Processen utspelar sig i en värld med en mardrömsbyråkrati, men det är liksom inte viktigt hur den här världen fungerar, och det är inte nödvändigt att den ska verka som en logiskt sammanhängande värld (om något så är det ju tvärtom). Vissa berättelser har mer av en etablerad värld, som
Callocain, men även där är världen till för att berätta den berättelse Boye vill berätta, snarare än att berättelsen är något som råkar utspela sig i den världen. Det är lite det jag menar. För Tolkien är det ju mycket tvärtom, som jag förstått det, att berättelsen finns till för världen (och världen för språken).
Och i och med att jag är språkintresserad har jag en naturlig aversion mot engelskan, som är alla andra språks fiende, och Tolkien är ju definitivt en viktig del av engelskans dominans över nördkulturen, så jag har ju ett ideologiskt agg mot honom som är väldigt svårt att överkomma lite oavsett hans övriga förtjänster.
Och för att med två fingrar desperat klänga fast vid trådens ämne så tänker jag att kulturspel antagligen måt bra av en attityd till världen som är mer som Tolkiens än Kafkas. Själv kan jag uppbåda den attityden när jag skapar världen själv under spel, och när jag spelar i vår egen värld, men har svårt att göra det med andras påhittade världar.