Vad är culture gaming?

[Genesis]

Jag tänker mer på jämförelsen med t ex konst som har ett Viktigt Budskap, hur platt den kan te sig. Eller en historia med en tydlig sensmoral, att den kan tappa sin kraft när den väl är över.

Vår samtid är så proppad med ”storytelling” men ingenting verka få nån resonans, ingenting stannar kvar, allt bara flyter ut i en allt tunnare sörja. Så jag tror det är viktigt för konst att den kan få existera för sin egen skull, att det är då den får liv och börjar leva vidare inom oss.

Ja, jag håller med! Har också jättesvårt för skrivapånäsanbudskap. Och ogillar Tolkien-världar. Ser det som en helt annan fråga. Men jag är ju ofta i grunden skeptisk till påhittade världar, så det bidrar såklart. Har ofta, men inte alltid, svårt för rollspel som utspelar sig i påhittade världar, till viss del för att det känns som att det handlar om världen och inte berättelsen. Men det beror på, som alltid.

 

[Quadrante]

Är Blood feud kulturspel eller är även detta en annan spelform, vilken i så fall?

 

[Mogger]

Ja, jag håller med! Har också jättesvårt för skrivapånäsanbudskap. Och ogillar Tolkien-världar. Ser det som en helt annan fråga. Men jag är ju ofta i grunden skeptisk till påhittade världar, så det bidrar såklart. Har ofta, men inte alltid, svårt för rollspel som utspelar sig i påhittade världar, till viss del för att det känns som att det handlar om världen och inte berättelsen. Men det beror på, som alltid.

Skulle säga att bra påhittade världar utforskar teman på samma sätt som karaktärerna i berättelsen. Det är ytterligare ett lager. För mig är det det intressanta.

 

[Gerkub]

Ser det som en helt annan fråga

Jag menar att det inte är det, för att jag tänker att en värld som ”står på egna ben” behöver inte nödvändigtvis vara detaljerad, utan just att den känns nästan som den lever sitt egna liv. Detaljrikedom kan vara ett bra sätt att få till det, men det måste inte vara så. Det gäller också verkliga historiska miljöer, att man måste hitta sätt att levandegöra dom, utan att göra för mycket våld på världen genom att anpassa eller dumma till det för mycket.

(Sen om du är intresserad av språk så borde du egentligen gilla Tolkien, för var det nåt han verkligen var nördig på så var det språk. Iofs så är det i min erfarenhet många språk- och historienördar som har svårt för påhittade världar, av nån anledning).

 

[Genesis]

Skulle säga att bra påhittade världar utforskar teman på samma sätt som karaktärerna i berättelsen. Det är vara ytterligare ett lager. För mig är det det intressanta.

Yes, det kan jag absolut tänka mig. Jag går bara inte igång på det själv. Jag gillar inte skräckfilmer heller. Smaken och baken, liksom. Men det beror på kontext och hur det görs. Jag är inte alltid emot det.

Jag menar att det inte är det, för att jag tänker att en värld som ”står på egna ben” behöver inte nödvändigtvis vara detaljerad, utan just att den känns nästan som den lever sitt egna liv. Detaljrikedom kan vara ett bra sätt att få till det, men det måste inte vara så. Det gäller också verkliga historiska miljöer, att man måste hitta sätt att levandegöra dom, utan att göra för mycket våld på världen genom att anpassa eller dumma till det för mycket.

(Sen om du är intresserad av språk så borde du egentligen gilla Tolkien, för var det nåt han verkligen var nördig på så var det språk. Iofs så är det i min erfarenhet många språk- och historienördar som har svårt för påhittade världar, av nån anledning).

Jag är helt med på det, och jag har inte pratat om detaljrikedom alls. Jag pratar om att världen är trovärdig och medvetet har en logik och en rimlighet, istället för att vara ett verktyg som författaren använder för att berätta sin historia. I väntan på Godot utspelar sig eventuellt i en annan värld, eller en annan tid, då vi ser en mästare med sin slav, men ingen ansträngning görs för att förklara detta eller visa vad det är för en värld, och det är knappast en pjäs man kan anklaga för att ha ett tydligt budskap. Processen utspelar sig i en värld med en mardrömsbyråkrati, men det är liksom inte viktigt hur den här världen fungerar, och det är inte nödvändigt att den ska verka som en logiskt sammanhängande värld (om något så är det ju tvärtom). Vissa berättelser har mer av en etablerad värld, som Callocain, men även där är världen till för att berätta den berättelse Boye vill berätta, snarare än att berättelsen är något som råkar utspela sig i den världen. Det är lite det jag menar. För Tolkien är det ju mycket tvärtom, som jag förstått det, att berättelsen finns till för världen (och världen för språken).

Och i och med att jag är språkintresserad har jag en naturlig aversion mot engelskan, som är alla andra språks fiende, och Tolkien är ju definitivt en viktig del av engelskans dominans över nördkulturen, så jag har ju ett ideologiskt agg mot honom som är väldigt svårt att överkomma lite oavsett hans övriga förtjänster.

Och för att med två fingrar desperat klänga fast vid trådens ämne så tänker jag att kulturspel antagligen måt bra av en attityd till världen som är mer som Tolkiens än Kafkas. Själv kan jag uppbåda den attityden när jag skapar världen själv under spel, och när jag spelar i vår egen värld, men har svårt att göra det med andras påhittade världar.

 

[Gerkub]

Jag är helt med på det, och jag har inte pratat om detaljrikedom alls. Jag pratar om att världen är trovärdig och medvetet har en logik och en rimlighet, istället för att vara ett verktyg som författaren använder för att berätta sin historia. I väntan på Godot utspelar sig eventuellt i en annan värld, eller en annan tid, då vi ser en mästare med sin slav, men ingen ansträngning görs för att förklara detta eller visa vad det är för en värld, och det är knappast en pjäs man kan anklaga för att ha ett tydligt budskap. Processen utspelar sig i en värld med en mardrömsbyråkrati, men det är liksom inte viktigt hur den här världen fungerar, och det är inte nödvändigt att den ska verka som en logiskt sammanhängande värld (om något så är det ju tvärtom). Vissa berättelser har mer av en etablerad värld, som Callocain, men även där är världen till för att berätta den berättelse Boye vill berätta, snarare än att berättelsen är något som råkar utspela sig i den världen. Det är lite det jag menar. För Tolkien är det ju mycket tvärtom, som jag förstått det, att berättelsen finns till för världen (och världen för språken).

Men ingen av de historierna har väl ett direkt anspråk på att skapa en värld som lever sitt eget liv, jag tänker att diskussionen handlar om hur man får till det.

Jag tänker att de berättelserna du nämner vill vara sanna mot sig själva. De är berättade på det sättet de är berättade på för att berättelserna kräver det, inte primärt för att t ex visa upp hur duktiga författarna är, med typ en cliffhanger i slutet av varje kapitel eller ett lyckligt/olyckligt slut som ska röra läsaren till tårar, eller vad det nu kan vara. (Tillägg: Jag tyckte det var fint i Caroline Ringskog Ferrada Nolis sommarprat när hon beskrev att känner att måste ”vara lojal till texten”, att texten vill saker, trots att man kanske som i hennes fall riskerar såra sina nära och kära).

En kritik man skulle kunna rikta till Narnia är att det är för mycket en kristen allegori, och för lite sin egen grej, ur perspektivet att få till känslan av att platsen är en levande plats. Logik och trovärdighet kan vara en del av det, men också att få till en resonans hos läsaren/spelaren, genom att kanske vara sann mot världen eller snarare det som vill bli berättat. (Jag relaterar lite till Tolkiens skapandeprocess, att det känns typ som mina idéer kommer utifrån, från en yttre kraft som jag inte har så mycket kontroll över)

 

[JohanL]

Är Blood feud kulturspel eller är även detta en annan spelform, vilken i så fall?

Bestämdast möjliga "nej". Blood Feud är mest att likna vid någon sorts satir över fenomenet det behandlar. Det är den kompletta motsatsen till att förstå kulturen.

 

[Quadrante]

Det är den kompletta motsatsen till att förstå kulturen.

Måste något förstå en kultur ”rätt” för att vara kulturgamebar? Borde ju gå att vara kulturgamare fullt ut och spela i en värld som ifrågasätter något? (Just det spelet kan fortfarande falla utanför av andra skäl)

 

[JohanL]

Måste något förstå en kultur ”rätt” för att vara kulturgamebar? Borde ju gå att vara kulturgamare fullt ut och spela i en värld som ifrågasätter något? (Just det spelet kan fortfarande falla utanför av andra skäl)

Jag skulle inte kalla det Culture Gaming om det handlar om att missförstå kulturen, personligen. Det är helt legitimt att satirisera och parodiera, men då tycker jag att spelet är något annat.

Vad jag förstår har Blood Feud inte CG ens som mål, utan det är en politisk satir över toxisk maskulinitet.

 

[Quadrante]

Nu är i och för sig de flesta fantasikulturer förenklingar som väljer att fokusera på någon del, inte helt olikt hur man skulle välja om man gör satir. Så, vad är det för spelstil i den om inte CG?

 

[God45]

"The Chinese never had a secular enlightenment, which is why they are bound by obsolete traditions and an obsession with the past, unlike Great Britain, where if you say anything bad about Churchill, I'll f**king have you!"

 

[JohanL]

Nu är i och för sig de flesta fantasikulturer förenklingar som väljer att fokusera på någon del, inte helt olikt hur man skulle välja om man gör satir. Så, vad är det för spelstil i den om inte CG?

Satir och ideologiproduktion, skulle jag säga. Spelet har en tydlig åsikt som det vill att du ska dela som en konsekvens av att ha spelat det.

Hade det varit ett CG-spel skulle det ha handlat om mekanikerna bakom och funktionen hos så synbarligen destruktiva sociala fenomen och hur det kommer sig att de ändå uppstått och består. Vill man förstå hederskultur och blodshämnd, snarare än att bara bli tillsagd att det suger, är RuneQuest helt överlägset.

 

[JohanL]

Vill lägga till Jackals till listan på CG-spel.

 

[Gerkub]

Vill lägga till Jackals till listan på CG-spel.

Jag fick läsa om flera gånger för att fatta att det inte var Jackass.

 

[JohanL]

Jag fick läsa om flera gånger för att fatta att det inte var Jackass.

Men det där fick mig att tänka på en sak - oftast här har vi pratat spel som handlar om ett land (eller fler!), en folkgrupp, och så vidare. Men vi måste kunna tänka oss underkategorin Subculture Gaming, där man nischar på en subkultur i stället. Det blir litet mer av en definitionsfråga, men i viss utsträckning är Ars Magica det - magikerna är litet annorlunda och har en delvis annan (sub)kultur än medeltidsmänniskorna kring dem, och kanske platsar Vampire här också? Men har sällan eller aldrig sett det i formatet "ni spelar skejtare och målet är att undersöka/uppleva subkulturen", eller något sådant.

 

[Quadrante]

Kids on Bikes och Varselklotet … kulturspel eller nostalgispel?!

 

[Genesis]

Men har sällan eller aldrig sett det i formatet "ni spelar skejtare och målet är att undersöka/uppleva subkulturen", eller något sådant.

Jag tycker att det låter kul, men jag tänker att de flesta rollspelare inte är så intresserade av att spela i den verkliga världen? Om det inte är magiska skejtare med superkrafter vi talar om. Spel som Nicotine Girls eller Best Friends rör sig ju lite i dessa kretsar, men kan nog inte kallas kulturspel. Jag har en PDF om kinesisk punkkultur som jag länge velat göra något med, men det har inte blivit av. Passade inte i Plommonkrönikan. Även dansbandskulturen har länge varit något jag skulle vilja göra rollspel av.

 

[Cybot]

Går det att Culture game:a i sin egen kultur?

En av orsakerna till att jag ställer frågan är att jag för några månader sedan spelledde en kampanj som var väldigt mycket gjord för att vara en övernaturlig värld som är extremt nära i tid och rum. Dvs, jag som skåning, f.d. student och akademiker valde att göra ett rollspel om övernaturlig investigation som utspelar sig i skånsk nutid, där spelarna är Lunda-studenter och där den övernaturliga temat är baserad på en salig blandning av kristen och nordisk mytologi samt skånsk folktro, industrihistoria och nutid (geografi, kultur osv).

Ett av målen var ju att få folk att känna sig hemma i en värld som uttalat var precis våran, fast med övernaturliga element. Mysterierollspel, fast extremt lokalförankrat.

 

[erikt]

Går det att Culture game:a i sin egen kultur?

Går gör det väl, men det låter lite poänglöst eftersom den kulturen kan man ju lätt utforska och uppleva utan att behöva blanda in rollspel i det hela.

 

[Skarpskytten]

... Lunda-studenter ...

Bra val, en mycket exotisk kultur, fylld av märkliga trosföreställningar och bisarra riter. För en vanlig svenne-svensk är det kulturella steget till en Lundastudent ungefär lika stort som till en Zulukrigare eller en Balkanbandit.

---

Skämt åsido, som gammal kulturhistoriker vill jag så ett slag för E.P. Thompsons syn på kultur som inte ett enhetligt block utan som en fält fyllt med konflikter och slitningar. Det finns så inte en kultur i Sverige. Rinkebyganstrar och studenter i Genusvetenskap har rätt olika föreställningar om världen och livet, för att ta ett exempel. Om vi tar detta ett steg längre, så kan vi se på Culture Gaming som ett sätt att gestalta och utforska slitningar inom "en" kultur eller mellan två kulturer.