Precis, som jag sa inte kvalitativt annorlunda. En viktig del av spelet, eller en oviktig del av spelet. Men ständigt en del av spelet, skulle jag säga. Jag tror fan inte det går att spela rollspel utan att det finns där.
Sen rörande OSR, det är ju inte en enda sak som har ett enda sätt att spelas på, så må vara att ni spelade det med fullt ut noll karaktärer och ingen tog hänsyn till vem de spelade öht i sina beslut. Men, även då ber prästen till sin gud, magikern samlar in scrolls som någon har skrivit, ni hittar uråldriga artefakter, osv osv. Och finner det ju extremt otroligt att någon skulle tycka att det distraherade spelet om prästen spelar sin präst som hen faktiskt är troende? Eller att paladinen faktiskt har vissa löften och viss moralisk dygd att fylla? Att tjuven inte är en typisk tjuv. Osv. Allt det här bygger ju något framåt. Något där hela världar (och därmed kulturer) skapas och vi utforskar vad de är genom att röra oss genom dem. All min erfarenhet av att spela b/x, traveller, eller vad som helst, skulle jag säga att vi ständigt hela tiden skapar, utforskar och utvecklar kulturerna i spel. Detta oavsett om det är i fokus eller ej och hur det fokuset också skiftar under spelets gång. Från början kanske vi bara säger vi ber till vår gud för lite böner att kasta när vi ska ner i dungen, men efter tiotjugospelmöten har guden ett namn, vi har kanske berättat hur vi brer ut vår bönefilt, spelledaren har frågat oss om ett par sakrament, osv. Och det lite magiska med exempelvis b/x är att det här kan ske fast vi mestadels bara är i massa grottor, men världen och dess kulturer utanför växer genom att vi bara agerar och spelar spelet och påverkar oss framåt i beslut och ingångar vi tar när vi möter världen. Så som sagt, en skillnad i intensitet från att ha det som ett absolut fokus up front, men inte kvalitativt annorlunda gentemot att vi spelar någon som inte är oss själva.
Sen sure, vissa kanske hatar när en prästen ger guden ett namn, berättar att han inte får dricka sprit så länge solen är uppe och räknar sekunderna till den går ner för då jävlar, att alla döda måste få sina leder i ben och armar kapade för att de inte ska hemsöka hen, men det bygger ju på att vi ska sätta ihop ett helt gäng med exakt den ingången för att vi inte ska sluta med att ha ett embryo till en värld och flera kulturer efter tjugo spelmöten med b/x. Och fan, vette inte om de ens skulle lyckas trots sin motstridighet?! Men absolut, det kanske inte är så brutalt hårt som att säga att man ska spela en person från en totalt annan bakgrund än en själv, oavsett om det är en träl i ett äldre norden eller en gangster i Mexiko eller en fanatisk religiös i Knutby och försöka leva sig in i den rollen. Men som sagt, en skillnad i intensitet gentemot att spela en präst i b/x. Men som något radikalt eget? Neh...
Och jag säger inte det för att man inte ska tala om det, jag säger det för ATT vi ska tala om det just utifrån hur det kan vara samma sak, växlas om, intensifieras genom spelandet osv.
