Vad är culture gaming?

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Alla grupperna spelar rollspel, men de har olika prioriteringar för vad de tycker är roligt med rollspel.
Jag är helt ointresserad OM MAN KAN och VET hur man titulerar huvuddvärgen av en dvärgklan, jag vet att vissa dyker in i nördkulturen med ingången att det är som ett historieprov från 1974. Det du sätter upp är att bara för att man spelar en dvärg som gillar guld, så saknar den dvärgen helt en plats i världen och därmed en kultur? Att bara för vi har etablerat och att någon vet hur man tjabbar med dvärgbossen så är det finare/mer fokus på/kvalittivt annorlunda än att spela en dvärg med en passion för guld från dungar och gillar att köpa öl för pengarna? Kulturer kan se olika ut, vi kan närma oss dem på väldigt olika sätt. Ibland ytligt och klichémässigt, rent av en pastisch och ibland komplext och mångfacetterat. Oavsett om jag spelar den första eller andra i det exemplet så kommer jag ha en värld och kultur att förhålla mig till. Jag kommer röra mig i den och utforska den genom att spela. Jag talar inte om prioriteringar heller, såklart vi har olika prioriteringar. Vad jag säger är att jag tror det är helt omöjligt att spela rollspel utan att utforska en kultur på ett eller annat sätt, dvs en fråga om intensitet mer än en kvalitativ skillnad.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
När vi spelade OSR var det absolut noll fokus på detta, och hade någon börjat spela baserat på rollpersonens kultur så hade jag tyckt att hen distraherade spelet, eller rakt av spelade fel, om det hade lett till dumma beslut.

De allra flesta spelomgångar jag spelar är ju Sverige nutid, och då räknar jag knappast utforskande av kulturen som en grej. Inbyggt i det här är ju att man vill sätta sig in i en annan (sub-) kultur, och det är knappast något jag tänker att jag gör när jag spelar en 40-årig ingenjör från Göteborg. Poängen här är ju att ett utforskande av kulturen är en viktig del av spelet, och det är det definitivt inte alltid.
Precis, som jag sa inte kvalitativt annorlunda. En viktig del av spelet, eller en oviktig del av spelet. Men ständigt en del av spelet, skulle jag säga. Jag tror fan inte det går att spela rollspel utan att det finns där.

Sen rörande OSR, det är ju inte en enda sak som har ett enda sätt att spelas på, så må vara att ni spelade det med fullt ut noll karaktärer och ingen tog hänsyn till vem de spelade öht i sina beslut. Men, även då ber prästen till sin gud, magikern samlar in scrolls som någon har skrivit, ni hittar uråldriga artefakter, osv osv. Och finner det ju extremt otroligt att någon skulle tycka att det distraherade spelet om prästen spelar sin präst som hen faktiskt är troende? Eller att paladinen faktiskt har vissa löften och viss moralisk dygd att fylla? Att tjuven inte är en typisk tjuv. Osv. Allt det här bygger ju något framåt. Något där hela världar (och därmed kulturer) skapas och vi utforskar vad de är genom att röra oss genom dem. All min erfarenhet av att spela b/x, traveller, eller vad som helst, skulle jag säga att vi ständigt hela tiden skapar, utforskar och utvecklar kulturerna i spel. Detta oavsett om det är i fokus eller ej och hur det fokuset också skiftar under spelets gång. Från början kanske vi bara säger vi ber till vår gud för lite böner att kasta när vi ska ner i dungen, men efter tiotjugospelmöten har guden ett namn, vi har kanske berättat hur vi brer ut vår bönefilt, spelledaren har frågat oss om ett par sakrament, osv. Och det lite magiska med exempelvis b/x är att det här kan ske fast vi mestadels bara är i massa grottor, men världen och dess kulturer utanför växer genom att vi bara agerar och spelar spelet och påverkar oss framåt i beslut och ingångar vi tar när vi möter världen. Så som sagt, en skillnad i intensitet från att ha det som ett absolut fokus up front, men inte kvalitativt annorlunda gentemot att vi spelar någon som inte är oss själva.

Sen sure, vissa kanske hatar när en prästen ger guden ett namn, berättar att han inte får dricka sprit så länge solen är uppe och räknar sekunderna till den går ner för då jävlar, att alla döda måste få sina leder i ben och armar kapade för att de inte ska hemsöka hen, men det bygger ju på att vi ska sätta ihop ett helt gäng med exakt den ingången för att vi inte ska sluta med att ha ett embryo till en värld och flera kulturer efter tjugo spelmöten med b/x. Och fan, vette inte om de ens skulle lyckas trots sin motstridighet?! Men absolut, det kanske inte är så brutalt hårt som att säga att man ska spela en person från en totalt annan bakgrund än en själv, oavsett om det är en träl i ett äldre norden eller en gangster i Mexiko eller en fanatisk religiös i Knutby och försöka leva sig in i den rollen. Men som sagt, en skillnad i intensitet gentemot att spela en präst i b/x. Men som något radikalt eget? Neh...

Och jag säger inte det för att man inte ska tala om det, jag säger det för ATT vi ska tala om det just utifrån hur det kan vara samma sak, växlas om, intensifieras genom spelandet osv.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,536
Location
Göteborg
Precis, som jag sa inte kvalitativt annorlunda. En viktig del av spelet, eller en oviktig del av spelet. Men ständigt en del av spelet, skulle jag säga. Jag tror fan inte det går att spela rollspel utan att det finns där.

Sen rörande OSR, det är ju inte en enda sak som har ett enda sätt att spelas på, så må vara att ni spelade det med fullt ut noll karaktärer och ingen tog hänsyn till vem de spelade öht i sina beslut. Men, även då ber prästen till sin gud, magikern samlar in scrolls som någon har skrivit, ni hittar uråldriga artefakter, osv osv. Och finner det ju extremt otroligt att någon skulle tycka att det distraherade spelet om prästen spelar sin präst som hen faktiskt är troende? Eller att paladinen faktiskt har vissa löften och viss moralisk dygd att fylla? Att tjuven inte är en typisk tjuv. Osv. Allt det här bygger ju något framåt. Något där hela världar (och därmed kulturer) skapas och vi utforskar vad de är genom att röra oss genom dem. All min erfarenhet av att spela b/x, traveller, eller vad som helst, skulle jag säga att vi ständigt hela tiden skapar, utforskar och utvecklar kulturerna i spel. Detta oavsett om det är i fokus eller ej och hur det fokuset också skiftar under spelets gång. Från början kanske vi bara säger vi ber till vår gud för lite böner att kasta när vi ska ner i dungen, men efter tiotjugospelmöten har guden ett namn, vi har kanske berättat hur vi brer ut vår bönefilt, spelledaren har frågat oss om ett par sakrament, osv. Och det lite magiska med exempelvis b/x är att det här kan ske fast vi mestadels bara är i massa grottor, men världen och dess kulturer utanför växer genom att vi bara agerar och spelar spelet och påverkar oss framåt i beslut och ingångar vi tar när vi möter världen. Så som sagt, en skillnad i intensitet från att ha det som ett absolut fokus up front, men inte kvalitativt annorlunda gentemot att vi spelar någon som inte är oss själva.

Sen sure, vissa kanske hatar när en prästen ger guden ett namn, berättar att han inte får dricka sprit så länge solen är uppe och räknar sekunderna till den går ner för då jävlar, att alla döda måste få sina leder i ben och armar kapade för att de inte ska hemsöka hen, men det bygger ju på att vi ska sätta ihop ett helt gäng med exakt den ingången för att vi inte ska sluta med att ha ett embryo till en värld och flera kulturer efter tjugo spelmöten med b/x. Och fan, vette inte om de ens skulle lyckas trots sin motstridighet?! Men absolut, det kanske inte är så brutalt hårt som att säga att man ska spela en person från en totalt annan bakgrund än en själv, oavsett om det är en träl i ett äldre norden eller en gangster i Mexiko eller en fanatisk religiös i Knutby och försöka leva sig in i den rollen. Men som sagt, en skillnad i intensitet gentemot att spela en präst i b/x. Men som något radikalt eget? Neh...

Och jag säger inte det för att man inte ska tala om det, jag säger det för ATT vi ska tala om det just utifrån hur det kan vara samma sak, växlas om, intensifieras genom spelandet osv.
Fast vad är din poäng? Att man inte kan säga att någon är lång för att allting har en längd? Ingen har väl argumenterat för att alternativet till kulturspel är att bannlysa all kultur från spelet. Det handlar ju om en inriktning och ett fokus och en spelstil. Att man sätter vikt och fokus på vissa delar av spelet för att man tycker att det är givande. Jag är med på att allt rollspel är vanligt jävla rollspel, men det känns också otroligt tradigt att tala om rollspel om vi inte får ha termer för olika spelstilar. Då kan vi ju inte ens tala om rollspel, för egentligen spelar vi ju alla alltid en roll på något plan, så det är bara vanligt jävla samtal, och vi borde sluta hitta på termer som skiljer samtalet som vissa har runt ett spelbord och samtalet som andra har runt en kaffeautomat.

Så jag håller med dig, det finns alltid någon form av kultur i spelvärlden. Jag förstår dock inte riktigt vad det har med ämnet att göra?
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,085
Location
Ereb Altor
Jag är helt ointresserad OM MAN KAN och VET hur man titulerar huvuddvärgen av en dvärgklan, jag vet att vissa dyker in i nördkulturen med ingången att det är som ett historieprov från 1974. Det du sätter upp är att bara för att man spelar en dvärg som gillar guld, så saknar den dvärgen helt en plats i världen och därmed en kultur? Att bara för vi har etablerat och att någon vet hur man tjabbar med dvärgbossen så är det finare/mer fokus på/kvalittivt annorlunda än att spela en dvärg med en passion för guld från dungar och gillar att köpa öl för pengarna? Kulturer kan se olika ut, vi kan närma oss dem på väldigt olika sätt. Ibland ytligt och klichémässigt, rent av en pastisch och ibland komplext och mångfacetterat. Oavsett om jag spelar den första eller andra i det exemplet så kommer jag ha en värld och kultur att förhålla mig till. Jag kommer röra mig i den och utforska den genom att spela. Jag talar inte om prioriteringar heller, såklart vi har olika prioriteringar. Vad jag säger är att jag tror det är helt omöjligt att spela rollspel utan att utforska en kultur på ett eller annat sätt, dvs en fråga om intensitet mer än en kvalitativ skillnad.
Det kanske hjälper att se culture gaming som en kreativ agenda eller liknande? Alltså något man i spel ägnar sig åt lite då och då under spelmötet och ju oftare man gör det och desto mer helhjärtat man gör det desto längre ut på den presumtiva culture gaming-axeln hamnar man? Jag tror att det är svårt (men inte omöjligt!) att helt bortse från settingkultur när man spelar men det betyder ju inte att det inte är ett mål i sig självt för andra spelare.
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,300
Vad jag säger är att jag tror det är helt omöjligt att spela rollspel utan att utforska en kultur på ett eller annat sätt, dvs en fråga om intensitet mer än en kvalitativ skillnad.

Och jag säger att det är skitsnack. Det går alldeles utmärkt att spela rollspel utan att spendera en enda sekund på att utforska eller fundera över någon kultur. Man spelar det som om det vore ett brädspel eller datorspel:
Personlighet hos rollpersonerna? Oviktigt trams.
Prästen ber till någon gud? Ja, kanske det - men vem bryr sig liksom. Han kan hela, det är allt man behöver veta.
Det finns en stad någonstans i närheten av dungeonen, där man kan sälja magiska pryttlar man inte vill behålla. Vad staden heter? Det har vi inte orkat hitta på. Vem som köper? Inte en aning - men här har du prislistan.
Rollpersonernas namn? Äh, behöver vi hitta på namn? Det är ju jobbigt. Okej då - min alv heter Bosse om han nu måste ha ett namn.


När "intensiteten" är noll så blir det en kvalitativ skillnad mot när man faktiskt försöker litegrann att rollspela sin rollperson, och har någon slags definierad värld som har någon liten betydelse.
 
Joined
20 Oct 2023
Messages
492
Alltså något man i spel ägnar sig åt lite då och då under spelmötet och ju oftare man gör det och desto mer helhjärtat man gör det desto längre ut på den presumtiva culture gaming-axeln hamnar man? Jag tror att det är svårt (men inte omöjligt!) att helt bortse från settingkultur när man spelar men det betyder ju inte att det inte är ett mål i sig självt för andra spelare.
Jag väljer att citera mig själv från någon sida bakåt här.

Allt klassisk rollspelande innehåller drag av kulturspel, men "culture gaming" blir relevant först när "spela kulturen" blir den avgörande och speldefinierande egenskapen i ett spel.
All setting har kultur. Men skall "culture gaming" som begrepp ha en betydelse, så handlar det om vad av spelets olika komponenter som man väljer att lägga vikt och engagemang vid.

Culture gaming är "vanligt jävla rollspel" där man fokuserar mycket på spelvärldens kultur och vilken roll den spelar för rollpersonerna.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Det kanske hjälper att se culture gaming som en kreativ agenda eller liknande? Alltså något man i spel ägnar sig åt lite då och då under spelmötet och ju oftare man gör det och desto mer helhjärtat man gör det desto längre ut på den presumtiva culture gaming-axeln hamnar man? Jag tror att det är svårt (men inte omöjligt!) att helt bortse från settingkultur när man spelar men det betyder ju inte att det inte är ett mål i sig självt för andra spelare.
Precis. Även om jag skulle säga att det nog under allt mitt spelande dyker upp som en aspekt av en annan kreativ agenda än som sin egen.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Fast vad är din poäng?
Poängen är rätt enkel. Vad definitioner gör här när de hamnar i exempelvis läget som story now hamnade i, eller indie, är att de reduceras till så små delar där massa folk får pissa in små revir och det inte går att tala om på olika sätt för att det intressanta landar ständigt i om något är något eller om något inte är något. Det dödar samtalet. Det intressanta är att tala om är snarare det mer dynamiska av hur man kan främja ex. att något växer fram i när man spelar Basic D&D, säg: som SL vill jag inte definiera regionen men jag vill se den växa fram och vilka verktyg kan vi nyttja för att det ska ske och växelvis kunna skapa den religion eller de religioner karaktärerna är en del av? Och med det menar jag inte att det ska vara en komplex och intrikat religion som ska växa fram, låt det vara en pastisch av en pastisch, snobbism finns det nog av här ändå. Så absolut, ibland dyker man in i det med ett tydligare fokus och låter det finnas i förgrunden, ibland i bakgrunden, ibland växlar det under spelets gång och intensifieras allt mer. Det jag menar är att vi, precis som vi kommit bort från själva idéen av hur en kulturell aspekt etableras i spel ska vara ala grisodlarmall a1 med fem böcker om hälsningsfraser alla kan plugga in i förväg, så tycker jag det är högst väsentligt att komma bort från både att formen av kultur (seriös, naiv, komplex och mångfacetterad, eller vad som) vi bryr oss om ska vara avgörande samt också se det som ett fokus i stunden mer än en spelstil.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,536
Location
Göteborg
Poängen är rätt enkel. Vad definitioner gör här när de hamnar i exempelvis läget som story now hamnade i, eller indie, är att de reduceras till så små delar där massa folk får pissa in små revir och det inte går att tala om på olika sätt för att det intressanta landar ständigt i om något är något eller om något inte är något. Det dödar samtalet. Det intressanta är att tala om är snarare det mer dynamiska av hur man kan främja ex. att något växer fram i när man spelar Basic D&D, säg: som SL vill jag inte definiera regionen men jag vill se den växa fram och vilka verktyg kan vi nyttja för att det ska ske och växelvis kunna skapa den religion eller de religioner karaktärerna är en del av? Och med det menar jag inte att det ska vara en komplex och intrikat religion som ska växa fram, låt det vara en pastisch av en pastisch, snobbism finns det nog av här ändå. Så absolut, ibland dyker man in i det med ett tydligare fokus och låter det finnas i förgrunden, ibland i bakgrunden, ibland växlar det under spelets gång och intensifieras allt mer. Det jag menar är att vi, precis som vi kommit bort från själva idéen av hur en kulturell aspekt etableras i spel ska vara ala grisodlarmall a1 med fem böcker om hälsningsfraser alla kan plugga in i förväg, så tycker jag det är högst väsentligt att komma bort från både att formen av kultur (seriös, naiv, komplex och mångfacetterad, eller vad som) vi bryr oss om ska vara avgörande samt också se det som ett fokus i stunden mer än en spelstil.
Jag håller ju inte alls med, då. Jag håller med om att termer kan vara diskussionsdödande, men det som dödar diskussionen är sällan definitioner eller revirpissande, av vilket jag sett väldigt lite, utan oftast att det degenererar när folk börjar prata om att termen är dålig och ingen borde använda den. Det har jag sett hända igen och igen på det här forumet. Det är det som dödar samtalet. I det här fallet är ju samtalet "Vad avser du med termen 'Culture gaming'?", så att diskutera den termen är ju själva samtalet.

Det finns gott om folk som gillar att ha med ett stort fokus på den sociala kulturen som rollpersonerna lever i. De kan vilja kommunicera det på ett enkelt sätt i samtal. Det är sjukt jobbigt när man inte har en terminologi att hålla sig med och att klumpa ihop företeelser till begrepp är en central aktivitet i att lära sig om och utvekla ett område. Genom att samla ihop information i begrepp och sedan bearbeta dessa begrepp så kan man hålla samtal på en mer komplex nivå. En nybörjare i schack tänker på olika pjäser och hur de kan flytta sig. En mästare ser positioneringar och lägen eftersom hen lärt sig en massa olika positioner och taktiska kombinationer som hen kan använda för att tänka kring spelet, istället för att behöva tänka på de individuella pjäserna. Det är så inlärning fungerar.

På samma sätt använder vi termen "rollperson" istället för att hela tiden säga "den fiktiva person som en viss spelare kontrollerar". Vi skapar det begreppet och kan sedan tänka kring det. Och vi kan då tänka kring spel som har och inte har rollpersoner, och vi kan börja prata om hur många rollpersoner olika spelare har, och om någon inte har en rollperson, och kalla denna spelledare. Sedan kan vi börja prata om spel som har och inte har spelledare, och förstå begreppet spelledarlösa spel, och tänka kring hur dessa skiljer sig från spel som har en spelledare. Och så vidare. Samma sak med kulturspelande. När vi har ett begrepp kan vi tänka vidare kring det, om tekniker och mekaniker som fungerar bra med kulturspelande och de som fungerar sämre.

Sedan har begreppen ofta luddiga kanter, och olika definitionsdiskussioner dyker upp ibland. Det är inte hela världen, och de kan ofta vara nyttiga, även om det inte är viktigt att alla har samma definition av ett begrepp för att det ska vara användbart. Det går utmärkt att använda det för kommunikation ändå, och framförallt går det utmärkt att använda sin egen bild av begreppet för att bygga vidare tankar.

Och nu har jag återigen bidragit till att strypa diskussionen genom att diskutera terminologins vara eller icke vara. Istället för att tala om trådens ämne talar vi nu om att man inte borde använda en term. Det här är det största problemet med terminologi. Den här metadiskussionen, om att termerna är dåliga. I övrigt är terminologi skitbra.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Jag håller ju inte alls med, då.
Lite osäker var du inte håller med om eftersom du åter igen svarar på saker jag inte skrivit. Jag har inte påstått att definitioner är problematiska. Jag har uteslutande talat om hur vi definierar saker och på vilket sätt definitionen i sig fungerar för samtal. Är det ett litet revir vi måste skydda eller ha som en pin på vår jacka eller är det en expansiv term som öppnar upp för samtal, tanke och möjligheter? Du började exempelvis direkt i ditt första svar nämna osr och hur det inte alls stämde överens med vad jag skrev. Detta blir ju ett typiskt sätt att använda ett sätt ni spela på och närmade er b/x på (eller var ni nu spelade) just då och generalisera det över en extremt luddig term för att pressa samman den till att innebära något väldigt litet.

Jämför frågan ”aha hur kan man göra för att komma åt det där roliga på massa olika sätt?” med ”aha hur ska jag göra för att göra rätt så att det blir det där ni kallar det roliga?”

Definitioner är svinbra för ett samtal, men det bygger inte på att något är definierat i sig så mycket som på hur definitionen ser ut och hur just det formar samtalet (eller hur vi formar hur definitionen ser ut genom vårt samtal).
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,536
Location
Göteborg
Du började exempelvis direkt i ditt första svar nämna osr och hur det inte alls stämde överens med vad jag skrev. Detta blir ju ett typiskt sätt att använda ett sätt ni spela på och närmade er b/x på (eller var ni nu spelade) just då och generalisera det över en extremt luddig term för att pressa samman den till att innebära något väldigt litet.
Jag förstår nog inte riktigt vad jag generaliserade om. Jag refererade till en specifik kampanj som jag spelat och hur det fungerade där, och sade ingenting överhuvudtaget om OSR som spelstil. Resten av den meningen förstår jag nog inte.

Jag tror att jag helt enkelt inte förstår vad du pratar om. Jag vet inte vad det här med revir och expansiva termer betyder. Det kanske är för att jag är trög eller för att vi står så långt ifrån varandra eller något annat. Men eftersom jag inte ens förstått problembilden ska jag nog sluta försöka argumentera emot. :gremsmirk:
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,085
Location
Ereb Altor
For the record så har jag också varit med om att spelare visat noll intresse för settingens kultur och enbart fokuserat på att överkomma de hinder som ställts i deras väg. Men som sagt tycker jag snarare att det har med individens preferenser att göra.
 
Top