Här kommer ett till smakprov från äventyret. En av de karaktärer som jag är mest nöjd med: Den uråldriga alven Aredreven. Denna alv härstammar från det grymma kejsardöme som styrde landet för tusentals år sedan, och han hatar världen som den är nu! Det jag gillar är att hans plan inte handlar om att återinföra kejsardömets frona ära, utan istället vill han…ja, ni får läsa själva
Aredrevens klippor
I Gryningsvikens sydöstra trakter finns en grupp klippor som får de flesta förbipasserande att höja på ögonbrynen. Stora delar av klipporna samt den växtlighet som finns runt om är nämligen helt gråa. Närmare bestämt täckta i grå färg vilket man vid en närmare inspektion kan utröna.
Det är alven Aredreven som är skyldig till platsens märkliga färg. Aredreven är väldigt gammal även med en alvs mått mätt, inte mindre än sjutusen år. Han levde under den tid som härsarinnan Aredra styrde sitt enorma kejsardöme med järnhand i dessa trakter, samt större delen av den kända världen. Aredreven var Aredras kusin, hertig över rikets västra provinser och närmast fanatiskt lojal gentemot sin regerande kusin. När det mäktiga kejsardömet föll slogs därför Aredrevens världsbild i spillror. Detta ledde till att han hamnade på vansinnets brant, något han inte helt lyckats återhämta sig från än idag.
Från att ha bott i ett överdådigt palats bor Aredreven numera i en illa byggd liten hydda som finns placerad på en av områdets klippor. Han avskyr världen som den är nu, vilken han anser består av kaos och oreda. Han saknar febrilt tiden då hans kusin styrde sitt rike med järnhand, hade strikta lagar och brutalt avrättade alla som närde den minsta lilla indikation till oliktänkande. Detta menar han skapade ordning i samhället, vilket alla i slutänden ändå mådde bättre av.
För att kunna handskas med denna nya värld av allehanda olika samhällen, tankar och idéer har han gjort det till sitt livs projekt att måla Gryningsviken i en grå färg. Han hoppas att det kan skapa en värld som är enhetlig och som därmed ger honom frid och lugn. Han har valt färgen grå då den är tillräckligt tråkig för att inte leda till alltför stora känslor och därmed fria tankar. Det faktum att det är ett omöjligt evighetsprojekt att måla hela viken grå förtränger han.
Den en gång så fagra alven är numera nästan totalt utmärglad likt ett levande skelett. Håret är nästan helt försvunnit bortsett från några toviga stripor här och där. Ögonen är djupt insjunkna, vattniga och hans blick är maniskt stirrande. Hans kläder är i trasor och han luktar närmast ruttet.
Som person är Aredreven saktmodig och har en mässande, närmast monoton stämma. De som talar med honom gripa ofta av en känsla av obehag. Han har inget direkt intresse av andra personer då han anser sig stå över de flesta, men han är inte heller fientlig mot besökare. Väldigt få saker kan få honom att brusa upp, inte ens elaka ord om det forna imperium han älskar så högt. Skulle någon tala illa om Aredras imperium i hans närhet mumlar han bara att små barn som dessa inte begriper bättre.
En sak hatar Adredreven dock med passion, nämligen najaden Mahra. Hon håller till i en vik på den ö som var en viktig religiös plats för alverna i Aredras kejsardöme, men som nu istället huserar ett stort antal odöda blodtörstiga alver. Mahra använder som trolldom till att hålla de odöda alverna i schack, något som förargar Aredreven. Han anser att alverna har rätt att röra sig vart de vill, vare sig de är odöda och farliga eller inte. Att hålla alver i schack genom magi tycker han är en styggelse.