Jag har lite samma erfarenheter även om jag började med rollspel på 90-talet. 1996 bör det ha varit, men jag och de jag började spela med så var många av oss just killar från samhällets svagare ekonomiska grupper.
Det är en erfarenhet jag delar. Jag är själv delvis medelklass (lärarbarn men har också en del av mina rötter i resandefolket, något jag länge dolde). De jag spelade mest med kom alla från olika utsatta miljöer - missbruk, kriminalitet och, åtminstone periodvis, hemlöshet. En av mina kompisar sov ibland i en container. Men vi spelade ändå regelbundet under några år i slutet av 80-talet. Därefter splittrades gruppen, mest av de orsaker som jag just nämnde. Men också för att jag, till skillnad från de andra, flyttade till en annan del av landet.
Och ja, som andra i tråden också skriver, att spela rollspel kunde definitivt vara stigmatiserande. Ett enkelt sätt att få en töntstämpel. Att bara skriva det nu känns i kroppen. När jag började gymnasiet slutade jag genast att spela eftersom jag såg vad de på skolan mer kända rollspelarna råkade ut för. En 20 år lång spelpaus (med vissa tillfälliga avbrott) följde sedan. Nu i vuxen ålder träffar jag dock ofta folk som har en positiv inställning till rollspel.
När jag har mer energi än vad jag har nu ska skriva något mer om Magnus bok. Men att det, som den andre Magnus skriver i Arbetet, mer allmänt har saknats ett spelarperspektiv (och ett klassperspektiv) håller jag med om. Man kan över huvud taget fundera över vilka milstolparna är i rollspelshistorien - och om de nödvändigtvis enbart behöver vara knutna till de företag som gett ut spelen. Rimligen inte. Man kan kan också fråga sig vad en positiv framgångshistoria innebär i det här fallet - vems eller vilkas framgångar?