Det sociologiska klassbegreppet ser annorlunda ut. Det är mera som syntare och hårdrockare. Både ägaren och de fem anställda i en mindre rörfirma är här kulturell arbetarklass. De tjänar mera pengar än jag gjorde i många år efter min doktorsexamen i arkeologi, men jag är kulturell medelklass. Så har vi min kusin som är friherre och har varit barpianist: han har sällan några pengar alls men är kulturell överklass.
Rollspelshistoria och klasstillhörighet
- Thread starter Minimoni
- Start date
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 6,902
Intressant att få ta del av så många olika perspektiv!
Rollspelsgruppen växte upp med var en lite brokig skara vad gäller klass. Vi bodde i Växjö, det var tidigt 2000-tal när vi spelade som mest (gymnasietiden). De flesta var nog medelklass, två var nog mer arbetarklass. Jag vet inte riktigt vilken samhällsklass jag själv tillhörde. Vi hade det riktigt skralt ekonomiskt men å andra sidan var pappa en (dåligt betald) skådespelare så jag fick nog en riktigt rejäl dos kulturellt kapital. En i gruppen hade det riktigt bra ställt och är idag en framgångsrik politiker.
En del har skrivit om att rollspelandet var något som man blev retad/mobbad för och det känner inte jag igen från min uppväxt. Typ alla vi i spelgruppen hade ju någon form av alternativ stil, men inom den alternativa kretsen var nog vi alla rätt populära och omtyckta. Vi kände aldrig att vi behövde dölja att vi spelade rollspel. Sen pratade vi inte om det vitt och brett heller men det handlade mest om att vi fattade att det inte skulle vara samtalsämnen som intresserade utomstående. Vi hade ju en rollspelslokal vars hyra Studiefrämjandet betalade åt oss, men vi anordnade även enorma fester i lokalen, vilket var uppskattat!
Jag tror dock att rollspel på många sätt räddade oss. Vi och alla våra vänner festade rätt mycket och på typiskt småstadsvis blev festerna väldigt urspårade. Jag tror att risken för att det skulle gå illa för oss hade varit betydligt större om vi inte spelat rollspel. Istället för att festa varje helg blev det kanske var tredje och de övriga helgerna ägnades åt rollspel.
Jag var ju den enda i rollspelsgruppen som själv ville skriva rollspel, och jag skrev otroligt mycket material på den tiden. En del lades upp på nätet (och finns fortfarande kvar). Jag hade garanterat inte kunnat skriva väl idag (i den mån jag nu kan det) om det inte varit för att jag ville skriva rollspel. Jag satt ofta uppe flera timmar innan läggdags vid datorn och skrev.
Rollspelsgruppen växte upp med var en lite brokig skara vad gäller klass. Vi bodde i Växjö, det var tidigt 2000-tal när vi spelade som mest (gymnasietiden). De flesta var nog medelklass, två var nog mer arbetarklass. Jag vet inte riktigt vilken samhällsklass jag själv tillhörde. Vi hade det riktigt skralt ekonomiskt men å andra sidan var pappa en (dåligt betald) skådespelare så jag fick nog en riktigt rejäl dos kulturellt kapital. En i gruppen hade det riktigt bra ställt och är idag en framgångsrik politiker.
En del har skrivit om att rollspelandet var något som man blev retad/mobbad för och det känner inte jag igen från min uppväxt. Typ alla vi i spelgruppen hade ju någon form av alternativ stil, men inom den alternativa kretsen var nog vi alla rätt populära och omtyckta. Vi kände aldrig att vi behövde dölja att vi spelade rollspel. Sen pratade vi inte om det vitt och brett heller men det handlade mest om att vi fattade att det inte skulle vara samtalsämnen som intresserade utomstående. Vi hade ju en rollspelslokal vars hyra Studiefrämjandet betalade åt oss, men vi anordnade även enorma fester i lokalen, vilket var uppskattat!
Jag tror dock att rollspel på många sätt räddade oss. Vi och alla våra vänner festade rätt mycket och på typiskt småstadsvis blev festerna väldigt urspårade. Jag tror att risken för att det skulle gå illa för oss hade varit betydligt större om vi inte spelat rollspel. Istället för att festa varje helg blev det kanske var tredje och de övriga helgerna ägnades åt rollspel.
Jag var ju den enda i rollspelsgruppen som själv ville skriva rollspel, och jag skrev otroligt mycket material på den tiden. En del lades upp på nätet (och finns fortfarande kvar). Jag hade garanterat inte kunnat skriva väl idag (i den mån jag nu kan det) om det inte varit för att jag ville skriva rollspel. Jag satt ofta uppe flera timmar innan läggdags vid datorn och skrev.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Det var jag som slängde in det, mest på skämt. Uppdelningen är som du säger rätt ointressant för analyser av vårt samhälle, eftersom det inte säger så mycket om en stor majoritet av befolkningen. Och sen ska vi ju alla vara intersektionella i våra analyser nuförtiden ...
Ja, jag brukar visserligen vara den som då och då påminner om den klassiska indelningen över/arbetarklass beroende på produktionsmedel, men… klassanalysen har ju utvecklats sedan Marx. Det är viktigt (tycker jag) att ha kvar något slags öga på de materiella omständigheterna, men saker som kulturellt kapital etc spelar ju in. Småföretagare äger väl tekniskt sett produktionsmedlen men de har ändå (i mina ögon) mer gemensamt med arbetare än med den kapitalägande klassen. För nån vecka sedan såg jag nån dra skillnaden mellan ifall man själv aktivt behöver delta i produktionen eller ifall man tjänar sina pengar mer passivt genom att bara vara ägare/direktör liksom. Det är nog svårt att dra skarpa linjer som blir helt klockrena på individnivå, men det tänker jag egentligen inte heller är poängen med att prata klass.
(Jag är såklart också hemskt förtjust i att diskutera saker som olika former av kapital och habitus, för att krångla tilld et ytterligare)
(Jag är såklart också hemskt förtjust i att diskutera saker som olika former av kapital och habitus, för att krångla tilld et ytterligare)
Rangertheman
Myrmidon
- Joined
- 15 Dec 2015
- Messages
- 3,582
Även om jag har en aversion mot identitetspolitiska markörer så är jag också, enligt gängse termer, uppvuxen i en arbetarklassfamilj, i det lilla samhället Tomelilla på Österlen. Pappa jobbade på golvet inom livsmedelsindustrin och mamma var hemma med mig och min bror. När vi var i skolåldern började hon arbeta som kontorist på gatukontoret. Vi åt oss mätta och hade hela och rena kläder, men i efterhand har jag förstått att det vändes på slantarna många gånger för att få det att gå ihop. Ekonomin blev inte precis bättre när de skiljdes när jag gick i mellanstadiet.
Jag testade det mesta; pingis, badminton, styrketräning, frimärkssamling(!), luftgevärsskytte, scouterna, fotboll, m.m.; men fastnade inte på allvar för något. Helt kass var jag tydligen inte på fotboll eftersom tränaren ringde flera år efter jag hade slutat och försökte få mig att börja spela igen. Commodore 64 och rollspel blev de stora intressena. Politik ägnade jag mig också åt under några år, men mest på grund av att det var ett skönt gäng och jag fick chansen att sända närradio. När vi inte sysslade med rollspel hängde vi på "fritan", umgicks med icke-rollspelande kompisar (både killar och tjejer), eller satt hemma hos en kompis som hade en Amiga. Många skoldiscon blev det och från de övre tonåren och uppåt - en del festande. Fullt normala tonåringar med andra ord.
De jag spelade mest med var min bror, min bästa kompis, hans bror, deras granne och kompisens brors klasskamrat. Min bästa kompis och hans brors föräldrar hade en gård, men jag tror inte hade några större odlingsarealer. Deras pappa var (och är delvis fortfarande) aktiv inom Hushållningssällskapet och politiken. Vad deras mamma sysslade med minns jag inte. Lärare kanske. Deras granne bodde i en förort till Malmö på vardagarna och hade ett lantställe utanför Tomelilla. Pappan var bilmekaniker och mamman jobbade inom vården. Han hamnade ofta i bråk när vi var ute, enbart för att han var en "utböling" och för att han var poppis bland tjejerna. Mycket avundsjuka. Plus att han fick rykte om sig att vara en "kicker" eftersom man tydligen var det i Arlöv... Den femte spelaren hade en mamma som jobbade på kontor och en pappa som sålde vitvaror (och hade en flipperhall). De flesta av oss har gått vidare till högskolestudier, och alla utom en har familj och barn.
Jag testade det mesta; pingis, badminton, styrketräning, frimärkssamling(!), luftgevärsskytte, scouterna, fotboll, m.m.; men fastnade inte på allvar för något. Helt kass var jag tydligen inte på fotboll eftersom tränaren ringde flera år efter jag hade slutat och försökte få mig att börja spela igen. Commodore 64 och rollspel blev de stora intressena. Politik ägnade jag mig också åt under några år, men mest på grund av att det var ett skönt gäng och jag fick chansen att sända närradio. När vi inte sysslade med rollspel hängde vi på "fritan", umgicks med icke-rollspelande kompisar (både killar och tjejer), eller satt hemma hos en kompis som hade en Amiga. Många skoldiscon blev det och från de övre tonåren och uppåt - en del festande. Fullt normala tonåringar med andra ord.
De jag spelade mest med var min bror, min bästa kompis, hans bror, deras granne och kompisens brors klasskamrat. Min bästa kompis och hans brors föräldrar hade en gård, men jag tror inte hade några större odlingsarealer. Deras pappa var (och är delvis fortfarande) aktiv inom Hushållningssällskapet och politiken. Vad deras mamma sysslade med minns jag inte. Lärare kanske. Deras granne bodde i en förort till Malmö på vardagarna och hade ett lantställe utanför Tomelilla. Pappan var bilmekaniker och mamman jobbade inom vården. Han hamnade ofta i bråk när vi var ute, enbart för att han var en "utböling" och för att han var poppis bland tjejerna. Mycket avundsjuka. Plus att han fick rykte om sig att vara en "kicker" eftersom man tydligen var det i Arlöv... Den femte spelaren hade en mamma som jobbade på kontor och en pappa som sålde vitvaror (och hade en flipperhall). De flesta av oss har gått vidare till högskolestudier, och alla utom en har familj och barn.
Oscar Silferstjerna
Doktor Snuggles urmakare
I det här sammanhanget kan jag inte bortse ifrån förhållandet mellan centrum och periferi. Jag och förmodligen också många andra som bodde på platser långt från Stockholm uppfattade det som att mycket av det intressanta kom därifrån, även om det egentligen inte alltid var så. Minns när jag första gångerna besökte huvudstan och fick se riktiga kändisar i rulltrappan på NK. Det var stort på ett sätt som jag nu tycker är rätt larvigt… Men där jag bodde fanns det inga kändisar, så jag stirrade förmodligen.
Den här relationen - att många gjorde skillnad på folk och folk, lantisar och stockholmare - var nog också avgörande för hur jag såg på Äventyrsspel (som under 80-talet för mig var synonymt med rollspel). Det var ju de där mer välunderrättade i Frihamnen (jag läste om dem i Sinkadus) som visste hur man egentligen skulle spela. Jag och mina kompisar åkte aldrig på konvent, utan gissade mest hur man skulle göra. Jag hade ofta en känsla att vi bara ibland lyckades spela rätt. Den känslan har jag även i vuxen ålder haft svårt att skaka av mig.
Det här tror jag också har med klass att göra. Jag förväntade mig att de i Stockholm - de som syntes i tv eller jobbade på Dagens Nyheter eller Äventyrsspel - av någon oklar anledning faktiskt kunde mer och visste bättre. De var ju stockholmare, såna som pratade i tv och radio. Som jag ser saken nu handlade detta i allra högsta grad om ett maktförhållande: någon där uppe (på Östermalm?) kom med de avgörande instruktionerna. Att det gick att tycka något annat (eller bara spela helt andra rollspel) tänkte jag nog inte alls på då. Det som kom från Stockholm, Äventyrsspel och SVT var så att säga mer officiellt.
En del av det här är naturligtvis fånigt och en smula inbillat - alla som jobbade för Äventyrsspel var förstås inte stockholmare. Men inbillningens kraft kan likväl vara högst påtaglig för den som är tonåring i periferin och, som jag på 80-talet, knappt ens känner någon som bor i villa.
Den här relationen - att många gjorde skillnad på folk och folk, lantisar och stockholmare - var nog också avgörande för hur jag såg på Äventyrsspel (som under 80-talet för mig var synonymt med rollspel). Det var ju de där mer välunderrättade i Frihamnen (jag läste om dem i Sinkadus) som visste hur man egentligen skulle spela. Jag och mina kompisar åkte aldrig på konvent, utan gissade mest hur man skulle göra. Jag hade ofta en känsla att vi bara ibland lyckades spela rätt. Den känslan har jag även i vuxen ålder haft svårt att skaka av mig.
Det här tror jag också har med klass att göra. Jag förväntade mig att de i Stockholm - de som syntes i tv eller jobbade på Dagens Nyheter eller Äventyrsspel - av någon oklar anledning faktiskt kunde mer och visste bättre. De var ju stockholmare, såna som pratade i tv och radio. Som jag ser saken nu handlade detta i allra högsta grad om ett maktförhållande: någon där uppe (på Östermalm?) kom med de avgörande instruktionerna. Att det gick att tycka något annat (eller bara spela helt andra rollspel) tänkte jag nog inte alls på då. Det som kom från Stockholm, Äventyrsspel och SVT var så att säga mer officiellt.
En del av det här är naturligtvis fånigt och en smula inbillat - alla som jobbade för Äventyrsspel var förstås inte stockholmare. Men inbillningens kraft kan likväl vara högst påtaglig för den som är tonåring i periferin och, som jag på 80-talet, knappt ens känner någon som bor i villa.
Last edited:
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Jag är inte stockholmare -- jag växte upp på den västgötska bondvischan utanför Göteborg.
Oscar Silferstjerna
Doktor Snuggles urmakare
Jo, jag vet att det var långtifrån alla på Äventyrsspel var stockholmare… Men för mig som småländsk tonåring var ni ungefär som folk på DN eller SVT. Mer välunderrättade figurer från fjärran… Antar att ni inte heller var ett homogent överklassgäng, men åtminstone jag antog nog på ganska vaga grunder att det var så. Ni skrev ju i Sinkadus, en riktig tidning som gick att köpa i hela landet. Sånt gjorde ingen som jag kände.Jag är inte stockholmare -- jag växte upp på den västgötska bondvischan utanför Göteborg.
Last edited:
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,589
Det typiska stället man ska gå till för allt sådant här är väl Jerry Mättääs avhandling Raketsommar.
Mättää lyckas dock inte dra några större slutsatser om klasstillhörighet:
Och så mycket i debatten handlar mer om attityden från ovan (det är snarare risken för att de stackars obildade ska bli offer):
Det är väldigt tydligt att idealet mycket länge var att man ska läsa modernistisk litteratur och inte SF/F - det är en stor anledning till att SF och Fantasy behandlats osedvanligt styvmoderligt här i landet (till den grad att uppenbar SF av Boye och Martinsson inte klassificerades som det eftersom det ju var riktig litteratur - Aniara fick bli ett "rymdepos" i stället!). Och det gäller inte bara litteratur - de som är i min ålder kanske kommer ihåg vilken otroligt frisk fläkt det var när Orvar Säfström kom in på Filmkrönikan och började ta vad som alltid betraktats som estetiskt undermåliga genrefilmer på allvar. Det var närmast parodiskt hur i princip ingen filmrecensent, i Sverige eller utomlands, begrep att Starship Troopers var satir, något som inte direkt är subtilt. Orsaken var säkerligen att man inte tyckte att man behövde ha hjärnan påslagen för den sortens filmer.
Last edited:
Mogger
Hipsteranka
Ur ett större perspektiv så är väl detta ändå en rätt målande bild av det Sverige som växt fram från 50-talet och framåt. Jag tror inte att någon av oss behöver gå speciellt många led bakåt i tiden för att hitta en släkt bestående av fabriksarbetare, sjömän och hemmafruar. Även om det är intressant så tror jag inte att det säger så mycket om rollspelare. Det var samma i fotbollslaget, i lumpen o.s.v.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,589
Så fort jag är bara två-tre generationer tillbaka är det inget annat än bönder i övre Norrlands inland. Efter det, lärare. Och ja, på bägge sidorna.
Min pappa var den förste från sin by som tog en realexamen (alltså i princip högstadieutbildning, ett tillägg på den sexåriga folkskolan).
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,059
Jag förstår det rent principiellt, och kanske kan det finnas tillfällen där det är intressant att bara prata om två klasser, men jag tycker det blir lite väl trubbigt. Skillnaden mellan att tjäna femhundratusen eller en miljon om året är så pass stor att det är rimligt att tala om två faktiska samhällsklasser - oavsett om båda är anställda av någon som äger produktionsmedlen.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Termen ”småborgerskap” är den som brukar användas för den grupp som driver företag men själva behöver jobba inom det – egenföretagande hantverkare, småbutiksägare, etc.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,059
Liknar inte det lite medeltidens borgare? Alltså innan det blev ett samlingsnamn för politiker till höger om sossarna?
Håller med 100%
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,589
Wikipedia:
"Grovt sett utgjordes borgarståndet av de burskapsinnehavande borgarna i rikets städer."
"Burskap, från medellågtyskans bûrschap, var fram till tiden för näringsfrihetens tillämpning i Sverige 1864 den lagliga rättigheten att utöva ett yrke i en stad och åtnjuta de förmåner som tillkom borgare.[1]
Den som hade blivit borgare i en viss stad och alltså hade vunnit burskap där, hade vissa lagstadgade rättigheter såsom rätt att bedriva näringsverksamhet, hantverk eller handel men även skyldigheter, som att betala skatt till staden (se borgerlig tunga), delta i brandvakthållning och upplåta husrum åt soldater."
Hantverkaren och butiksinnehavaren är borgare, men också borgmästaren, rådmannen och den svinrike köpmannen.
Last edited:
Oscar Silferstjerna
Doktor Snuggles urmakare
Att det finns ett övergripande demografiskt mönster är inte svårt att bevisa. Många svenskar har, åtminstone någon generation tillbaka, ett enkelt ursprung. Men poängen i den här diskussionen har väl ändå snarare varit att gruppen rollspelare inte är en homogen medelklassgrupp med självklar tillgång till kulturellt kapital? Du beskrev ju i tråden om Magnus bok att rollspel för dig tidigt blev något intellektuellt. Det är ett förhållningssätt som jag inte tror delas av alla, i varje fall inte på ett självklart sätt.
Rangertheman
Myrmidon
- Joined
- 15 Dec 2015
- Messages
- 3,582
Jag tror inte heller det säger så mycket om rollspelare. Precis som med idrottslaget, den lokala musikscenen, m.m. ser jag rollspelandet som en intressegemenskap som jämnar ut många andra faktorer. Sedan är det självklart så att den intressegemenskapen kan betyda mer, till och med vara en fråga om liv och död, för den som har en hemsk situation utanför spelgruppen.