Rollspelshistoria och klasstillhörighet

mrund

Veteran
Joined
12 Jul 2013
Messages
178
Location
Fisksätra
finns det bara två klasser: de som äger produktionsmedlen (överklassen) och de som inte gör det (under/arbetarklassen).
Det sociologiska klassbegreppet ser annorlunda ut. Det är mera som syntare och hårdrockare. Både ägaren och de fem anställda i en mindre rörfirma är här kulturell arbetarklass. De tjänar mera pengar än jag gjorde i många år efter min doktorsexamen i arkeologi, men jag är kulturell medelklass. Så har vi min kusin som är friherre och har varit barpianist: han har sällan några pengar alls men är kulturell överklass.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
7,068
Intressant att få ta del av så många olika perspektiv!

Rollspelsgruppen växte upp med var en lite brokig skara vad gäller klass. Vi bodde i Växjö, det var tidigt 2000-tal när vi spelade som mest (gymnasietiden). De flesta var nog medelklass, två var nog mer arbetarklass. Jag vet inte riktigt vilken samhällsklass jag själv tillhörde. Vi hade det riktigt skralt ekonomiskt men å andra sidan var pappa en (dåligt betald) skådespelare så jag fick nog en riktigt rejäl dos kulturellt kapital. En i gruppen hade det riktigt bra ställt och är idag en framgångsrik politiker.

En del har skrivit om att rollspelandet var något som man blev retad/mobbad för och det känner inte jag igen från min uppväxt. Typ alla vi i spelgruppen hade ju någon form av alternativ stil, men inom den alternativa kretsen var nog vi alla rätt populära och omtyckta. Vi kände aldrig att vi behövde dölja att vi spelade rollspel. Sen pratade vi inte om det vitt och brett heller men det handlade mest om att vi fattade att det inte skulle vara samtalsämnen som intresserade utomstående. Vi hade ju en rollspelslokal vars hyra Studiefrämjandet betalade åt oss, men vi anordnade även enorma fester i lokalen, vilket var uppskattat!

Jag tror dock att rollspel på många sätt räddade oss. Vi och alla våra vänner festade rätt mycket och på typiskt småstadsvis blev festerna väldigt urspårade. Jag tror att risken för att det skulle gå illa för oss hade varit betydligt större om vi inte spelat rollspel. Istället för att festa varje helg blev det kanske var tredje och de övriga helgerna ägnades åt rollspel.

Jag var ju den enda i rollspelsgruppen som själv ville skriva rollspel, och jag skrev otroligt mycket material på den tiden. En del lades upp på nätet (och finns fortfarande kvar). Jag hade garanterat inte kunnat skriva väl idag (i den mån jag nu kan det) om det inte varit för att jag ville skriva rollspel. Jag satt ofta uppe flera timmar innan läggdags vid datorn och skrev.
 

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,237
Location
Omfalos
Jag har alltid betraktat mig själv tillhörande den ekonomiska medelklassen, men givet vad någon annan skrev så finns det bara två klasser: de som äger produktionsmedlen (överklassen) och de som inte gör det (under/arbetarklassen). Eftersom mina föräldrar var småföretagare (de hade en liten elfirma i Åkersberga) så antar jag att jag trots typisk radhustillvaro under uppväxten tillhörde överklassen medan jag i vuxen ålder gjort en klassresa nedåt eftersom jag är offentliganställd och inte äger några produktionsmedel.

Det är inte en särskilt användbar klassindelning, kan jag dock tycka.
Det var jag som slängde in det, mest på skämt. Uppdelningen är som du säger rätt ointressant för analyser av vårt samhälle, eftersom det inte säger så mycket om en stor majoritet av befolkningen. Och sen ska vi ju alla vara intersektionella i våra analyser nuförtiden ...
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,069
Kulturellt var vi definitivt underklass. Mamma köpte majoriteten av familjens musikutbud som sådana där blandband/blandskivor på Statoil i Åkersberga. Typ Absolute Music, fast billigare.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,258
Location
Rissne
Ja, jag brukar visserligen vara den som då och då påminner om den klassiska indelningen över/arbetarklass beroende på produktionsmedel, men… klassanalysen har ju utvecklats sedan Marx. Det är viktigt (tycker jag) att ha kvar något slags öga på de materiella omständigheterna, men saker som kulturellt kapital etc spelar ju in. Småföretagare äger väl tekniskt sett produktionsmedlen men de har ändå (i mina ögon) mer gemensamt med arbetare än med den kapitalägande klassen. För nån vecka sedan såg jag nån dra skillnaden mellan ifall man själv aktivt behöver delta i produktionen eller ifall man tjänar sina pengar mer passivt genom att bara vara ägare/direktör liksom. Det är nog svårt att dra skarpa linjer som blir helt klockrena på individnivå, men det tänker jag egentligen inte heller är poängen med att prata klass.

(Jag är såklart också hemskt förtjust i att diskutera saker som olika former av kapital och habitus, för att krångla tilld et ytterligare)
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,631
Även om jag har en aversion mot identitetspolitiska markörer så är jag också, enligt gängse termer, uppvuxen i en arbetarklassfamilj, i det lilla samhället Tomelilla på Österlen. Pappa jobbade på golvet inom livsmedelsindustrin och mamma var hemma med mig och min bror. När vi var i skolåldern började hon arbeta som kontorist på gatukontoret. Vi åt oss mätta och hade hela och rena kläder, men i efterhand har jag förstått att det vändes på slantarna många gånger för att få det att gå ihop. Ekonomin blev inte precis bättre när de skiljdes när jag gick i mellanstadiet.

Jag testade det mesta; pingis, badminton, styrketräning, frimärkssamling(!), luftgevärsskytte, scouterna, fotboll, m.m.; men fastnade inte på allvar för något. Helt kass var jag tydligen inte på fotboll eftersom tränaren ringde flera år efter jag hade slutat och försökte få mig att börja spela igen. Commodore 64 och rollspel blev de stora intressena. Politik ägnade jag mig också åt under några år, men mest på grund av att det var ett skönt gäng och jag fick chansen att sända närradio. När vi inte sysslade med rollspel hängde vi på "fritan", umgicks med icke-rollspelande kompisar (både killar och tjejer), eller satt hemma hos en kompis som hade en Amiga. Många skoldiscon blev det och från de övre tonåren och uppåt - en del festande. Fullt normala tonåringar med andra ord.

De jag spelade mest med var min bror, min bästa kompis, hans bror, deras granne och kompisens brors klasskamrat. Min bästa kompis och hans brors föräldrar hade en gård, men jag tror inte hade några större odlingsarealer. Deras pappa var (och är delvis fortfarande) aktiv inom Hushållningssällskapet och politiken. Vad deras mamma sysslade med minns jag inte. Lärare kanske. Deras granne bodde i en förort till Malmö på vardagarna och hade ett lantställe utanför Tomelilla. Pappan var bilmekaniker och mamman jobbade inom vården. Han hamnade ofta i bråk när vi var ute, enbart för att han var en "utböling" och för att han var poppis bland tjejerna. Mycket avundsjuka. Plus att han fick rykte om sig att vara en "kicker" eftersom man tydligen var det i Arlöv... Den femte spelaren hade en mamma som jobbade på kontor och en pappa som sålde vitvaror (och hade en flipperhall). De flesta av oss har gått vidare till högskolestudier, och alla utom en har familj och barn.
 

Oscar Silferstjerna

Årets örebroare
Joined
28 Nov 2006
Messages
2,736
Location
Nirvana
I det här sammanhanget kan jag inte bortse ifrån förhållandet mellan centrum och periferi. Jag och förmodligen också många andra som bodde på platser långt från Stockholm uppfattade det som att mycket av det intressanta kom därifrån, även om det egentligen inte alltid var så. Minns när jag första gångerna besökte huvudstan och fick se riktiga kändisar i rulltrappan på NK. Det var stort på ett sätt som jag nu tycker är rätt larvigt… Men där jag bodde fanns det inga kändisar, så jag stirrade förmodligen.

Den här relationen - att många gjorde skillnad på folk och folk, lantisar och stockholmare - var nog också avgörande för hur jag såg på Äventyrsspel (som under 80-talet för mig var synonymt med rollspel). Det var ju de där mer välunderrättade i Frihamnen (jag läste om dem i Sinkadus) som visste hur man egentligen skulle spela. Jag och mina kompisar åkte aldrig på konvent, utan gissade mest hur man skulle göra. Jag hade ofta en känsla att vi bara ibland lyckades spela rätt. Den känslan har jag även i vuxen ålder haft svårt att skaka av mig.

Det här tror jag också har med klass att göra. Jag förväntade mig att de i Stockholm - de som syntes i tv eller jobbade på Dagens Nyheter eller Äventyrsspel - av någon oklar anledning faktiskt kunde mer och visste bättre. De var ju stockholmare, såna som pratade i tv och radio. Som jag ser saken nu handlade detta i allra högsta grad om ett maktförhållande: någon där uppe (på Östermalm?) kom med de avgörande instruktionerna. Att det gick att tycka något annat (eller bara spela helt andra rollspel) tänkte jag nog inte alls på då. Det som kom från Stockholm, Äventyrsspel och SVT var så att säga mer officiellt.

En del av det här är naturligtvis fånigt och en smula inbillat - alla som jobbade för Äventyrsspel var förstås inte stockholmare. Men inbillningens kraft kan likväl vara högst påtaglig för den som är tonåring i periferin och, som jag på 80-talet, knappt ens känner någon som bor i villa.
 
Last edited:

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
8,080
Location
Port Kad, The Rim
En del av det här är naturligtvis fånigt och en smula inbillat - alla som jobbade för Äventyrsspel var förstås inte stockholmare. Men inbillningens kraft kan likväl vara högst påtaglig för den som är tonåring i periferin och, som jag på 80-talet, knappt ens känner någon som bor i villa.
Jag är inte stockholmare -- jag växte upp på den västgötska bondvischan utanför Göteborg. ;)
 

Oscar Silferstjerna

Årets örebroare
Joined
28 Nov 2006
Messages
2,736
Location
Nirvana
Jag är inte stockholmare -- jag växte upp på den västgötska bondvischan utanför Göteborg. ;)
Jo, jag vet att det var långtifrån alla på Äventyrsspel var stockholmare… Men för mig som småländsk tonåring var ni ungefär som folk på DN eller SVT. Mer välunderrättade figurer från fjärran… Antar att ni inte heller var ett homogent överklassgäng, men åtminstone jag antog nog på ganska vaga grunder att det var så. Ni skrev ju i Sinkadus, en riktig tidning som gick att köpa i hela landet. Sånt gjorde ingen som jag kände.
 
Last edited:

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,757
(Finns det forskning kring svensk arbetarklass inställning till fantastik? Min upplevelse är ju att åtminstone betydande delar av min släkt huvudsakligen vill ha "realistiska" grejer, inte så mycket fantasy eller scifi. Det bidrog nog till att jag under uppväxten kände mig lite alienerad; för mig var ju nästan det jag drömde när jag läste böcker eller spelade rollspel mer verkligt, eller åtminstone mer intressant, än verkligheten…)
Det typiska stället man ska gå till för allt sådant här är väl Jerry Mättääs avhandling Raketsommar.

Mättää lyckas dock inte dra några större slutsatser om klasstillhörighet:
Vad gäller yrkesval, utbildning,
social, kulturell och ekonomisk bakgrund är tyvärr materialet ännu alltför
ofullständigt för att några säkra slutsatser ska kunna dras, men det verkar
som att åtminstone de mest aktiva fansen kom ur de flesta samhällsklasser
och sociala miljöer.185 Intresset för teknik, vetenskap och skönlitteratur var
naturligt nog en gemensam nämnare för merparten, och de fans som gav
ut egna fanzines hade rimligen stor lust att uttrycka sig i skrift, men om
dragningen till sf-rörelsen berodde på socialt utanförskap (eventuellt orsakat
av eller förstärkt av intresset för science fiction) kan inte säkert konstateras.
Något som ofta glimtar till i klubbspalter och andra källor är fansens intel-
lektuella brådmogenhet och nyfikenhet, parad med en excentrisk, stundtals
pueril humor, drag av trots mot auktoriteter i form av föräldrar, kulturetablis-
semang och andra normbildare, liksom ett ofta utvecklat hävdelsebehov. För
inte så få fans verkar sf-rörelsen i likhet med andra fankulturer, rörelser eller
ansedda kulturella sammanslutningar ha blivit något av en kompensatorisk
värld i vilken de kunde få ett socialt erkännande, en gemenskap, identitet och
position som inte erbjudits dem i livet utanför.
Och så mycket i debatten handlar mer om attityden från ovan (det är snarare risken för att de stackars obildade ska bli offer):
Skribenten utsträcker emellertid sina farhågor till att gälla även schlagermusik
och filmer, och är förvissad om att den bristfälliga, moderna populärkulturen
”är som direkt skapad för att uppamma släktet icke till goda människor av
moralisk fullödighet men väl till förskingrare, tjuvar och andra sorts förbry-
tare”.36 Han skräder heller knappast orden när han skriver om behovet av ”en
hårdhänt utgallring av allt osunt, mindervärdigt och demoraliserande från
ungdomens intressesfär”, och artikelns messianska slutord saknar inte heller
patos, men kan i efterhand möjligen framstå som något kusliga med tanke
på den samtida händelseutvecklingen i Europa: ”Den man, som har viljan
och förmågan att sätta yxan till roten på denna vanprydande utväxt på vårt
kulturliv, skall för evärdliga tider göra sig förtjänt av epitetet: ’den svenska
uppfostrans fader’.”37
Det omfattande inlägget i Tidning för Sveriges läroverk var sannolikt inte
ensamt i sitt slag, och det har påpekats att det inte är otänkbart att den
ändrade inriktningen vad gäller innehållet i Jules Verne-Magasinet påverkades
av bl.a. denna artikel.38 Debatter om ”smutslitteratur” var å andra sidan
knappast något nytt i Sverige på 940-talet. Redan under 900-talets första
decennium hade det förts en livlig debatt om populärlitteraturens skadliga
inverkan på den svenska ungdomen, särskilt med avseende på den s.k. Nick
Carter-litteraturen, enligt Ulf Boëthius ”den första egentliga motsvarigheten
till våra dagars populärpocketböcker”. Denna debatt, som kan liknas vid en
moralisk panik orsakad bl.a. av förändrade normer och en växande arbetar-
klass, utmynnade så småningom också i en bred och effektiv kampanj mot
”smutslitteraturen”, vilken resulterade i att bl.a. Svenska Pressbyrån och de
flesta tobakshandlare slutade sälja vissa former av populärlitteratur. Anmärk-
ningsvärt är att det under denna tid dessutom anordnades offentliga bokbål
för Nick Carter-böcker.39 Samma år som artikeln i Tidning för Sveriges läro-
verk publicerades rasade i Sverige också en debatt om ungdomens nöjesliv vad
gällde mode, musik och ”dansbaneeländet”, där inte minst svenska kyrkans
präster var oroliga för den moderna nöjesindustrins skadliga följder.40 Också
under mellankrigstiden fördes flera liknande debatter i Sverige, bl.a. om bio-
graferna och läsningen av kolorerade veckotidningar – till saken hör dock att
debatter liknande dessa förekommit i Sverige åtminstone sedan upplysnings-
tiden.41
Gemensamt för de flesta av dessa debatter var att populärkulturen sågs
som omoralisk och estetiskt undermålig. Den anklagades för att vara en förfö-
risk, rentav sexuellt upphetsande, verklighetsfrämmande, smakfördärvande,
onyttig, våldsförhärligande och dessutom kommersiell form av masskultur
som riskerade att passivisera – alternativt uppvigla – den ungdom som gärna
valde den framför den kanoniserade kulturen. Bakom denna syn fanns en oro
inför samhälleliga förändringar och den sociala förvirring som uppstått till
följd av en ökad social rörlighet. Det har dessutom påpekats att det bakom
kritiken mot bl.a. översatt massmarknadslitteratur i Sverige stundtals funnits
drag av en nationalistisk rädsla för utländskt inflytande.42 Några av tongång-
arna från dessa debatter kunde åter skönjas när science fiction gjorde sitt breda
intåg på den svenska bokmarknaden i början av 950-talet.
Det är väldigt tydligt att idealet mycket länge var att man ska läsa modernistisk litteratur och inte SF/F - det är en stor anledning till att SF och Fantasy behandlats osedvanligt styvmoderligt här i landet (till den grad att uppenbar SF av Boye och Martinsson inte klassificerades som det eftersom det ju var riktig litteratur - Aniara fick bli ett "rymdepos" i stället!). Och det gäller inte bara litteratur - de som är i min ålder kanske kommer ihåg vilken otroligt frisk fläkt det var när Orvar Säfström kom in på Filmkrönikan och började ta vad som alltid betraktats som estetiskt undermåliga genrefilmer på allvar. Det var närmast parodiskt hur i princip ingen filmrecensent, i Sverige eller utomlands, begrep att Starship Troopers var satir, något som inte direkt är subtilt. Orsaken var säkerligen att man inte tyckte att man behövde ha hjärnan påslagen för den sortens filmer.
 
Last edited:

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,920
Location
Stockholm
Jag har alltid betraktat mig själv tillhörande den ekonomiska medelklassen, men givet vad någon annan skrev så finns det bara två klasser: de som äger produktionsmedlen (överklassen) och de som inte gör det (under/arbetarklassen). Eftersom mina föräldrar var småföretagare (de hade en liten elfirma i Åkersberga) så antar jag att jag trots typisk radhustillvaro under uppväxten tillhörde överklassen medan jag i vuxen ålder gjort en klassresa nedåt eftersom jag är offentliganställd och inte äger några produktionsmedel.

Det är inte en särskilt användbar klassindelning, kan jag dock tycka.
Fick en underhållande kommentar på Threads i ämnet.
Skärmavbild 2024-10-29 kl. 12.44.54.png
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,186
Location
Ereb Altor
Ur ett större perspektiv så är väl detta ändå en rätt målande bild av det Sverige som växt fram från 50-talet och framåt. Jag tror inte att någon av oss behöver gå speciellt många led bakåt i tiden för att hitta en släkt bestående av fabriksarbetare, sjömän och hemmafruar. Även om det är intressant så tror jag inte att det säger så mycket om rollspelare. Det var samma i fotbollslaget, i lumpen o.s.v.
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,757
Jag tror inte att någon av oss behöver gå speciellt många led bakåt i tiden för att hitta en släkt bestående av fabriksarbetare, sjömän och hemmafruar.
Så fort jag är bara två-tre generationer tillbaka är det inget annat än bönder i övre Norrlands inland. Efter det, lärare. Och ja, på bägge sidorna. :)

Min pappa var den förste från sin by som tog en realexamen (alltså i princip högstadieutbildning, ett tillägg på den sexåriga folkskolan).
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,069
Fick en underhållande kommentar på Threads i ämnet.
View attachment 20615
Jag förstår det rent principiellt, och kanske kan det finnas tillfällen där det är intressant att bara prata om två klasser, men jag tycker det blir lite väl trubbigt. Skillnaden mellan att tjäna femhundratusen eller en miljon om året är så pass stor att det är rimligt att tala om två faktiska samhällsklasser - oavsett om båda är anställda av någon som äger produktionsmedlen.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,069
Termen ”småborgerskap” är den som brukar användas för den grupp som driver företag men själva behöver jobba inom det – egenföretagande hantverkare, småbutiksägare, etc.
Liknar inte det lite medeltidens borgare? Alltså innan det blev ett samlingsnamn för politiker till höger om sossarna?
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,920
Location
Stockholm
Jag förstår det rent principiellt, och kanske kan det finnas tillfällen där det är intressant att bara prata om två klasser, men jag tycker det blir lite väl trubbigt. Skillnaden mellan att tjäna femhundratusen eller en miljon om året är så pass stor att det är rimligt att tala om två faktiska samhällsklasser - oavsett om båda är anställda av någon som äger produktionsmedlen.
Håller med 100%
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,757
Liknar inte det lite medeltidens borgare? Alltså innan det blev ett samlingsnamn för politiker till höger om sossarna?
Wikipedia:

"Grovt sett utgjordes borgarståndet av de burskapsinnehavande borgarna i rikets städer."

"Burskap, från medellågtyskans bûrschap, var fram till tiden för näringsfrihetens tillämpning i Sverige 1864 den lagliga rättigheten att utöva ett yrke i en stad och åtnjuta de förmåner som tillkom borgare.[1]

Den som hade blivit borgare i en viss stad och alltså hade vunnit burskap där, hade vissa lagstadgade rättigheter såsom rätt att bedriva näringsverksamhet, hantverk eller handel men även skyldigheter, som att betala skatt till staden (se borgerlig tunga), delta i brandvakthållning och upplåta husrum åt soldater."

Hantverkaren och butiksinnehavaren är borgare, men också borgmästaren, rådmannen och den svinrike köpmannen.
 
Last edited:

Oscar Silferstjerna

Årets örebroare
Joined
28 Nov 2006
Messages
2,736
Location
Nirvana
Ur ett större perspektiv så är väl detta ändå en rätt målande bild av det Sverige som växt fram från 50-talet och framåt. Jag tror inte att någon av oss behöver gå speciellt många led bakåt i tiden för att hitta en släkt bestående av fabriksarbetare, sjömän och hemmafruar. Även om det är intressant så tror jag inte att det säger så mycket om rollspelare. Det var samma i fotbollslaget, i lumpen o.s.v.
Att det finns ett övergripande demografiskt mönster är inte svårt att bevisa. Många svenskar har, åtminstone någon generation tillbaka, ett enkelt ursprung. Men poängen i den här diskussionen har väl ändå snarare varit att gruppen rollspelare inte är en homogen medelklassgrupp med självklar tillgång till kulturellt kapital? Du beskrev ju i tråden om Magnus bok att rollspel för dig tidigt blev något intellektuellt. Det är ett förhållningssätt som jag inte tror delas av alla, i varje fall inte på ett självklart sätt.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,631
Ur ett större perspektiv så är väl detta ändå en rätt målande bild av det Sverige som växt fram från 50-talet och framåt. Jag tror inte att någon av oss behöver gå speciellt många led bakåt i tiden för att hitta en släkt bestående av fabriksarbetare, sjömän och hemmafruar. Även om det är intressant så tror jag inte att det säger så mycket om rollspelare. Det var samma i fotbollslaget, i lumpen o.s.v.
Jag tror inte heller det säger så mycket om rollspelare. Precis som med idrottslaget, den lokala musikscenen, m.m. ser jag rollspelandet som en intressegemenskap som jämnar ut många andra faktorer. Sedan är det självklart så att den intressegemenskapen kan betyda mer, till och med vara en fråga om liv och död, för den som har en hemsk situation utanför spelgruppen.
 
Top