Då har jag sett akt II. Nu saktar serien ner och börjar lösa ut en del av det som etablerades i del 1, vilket känns trevligt. Fortsätt imponerad av hur intrigen utvecklas naturligt ur karaktärernas val. (Mågna serier borde se och lära av denna.) Sen kommer så klart mycket nytt och jag kan inte säga på något sätt att jag vet var den till slut ska ta vägen. Det enda jag kanske hade önskat lite mer av är Caitlyns och Vis "återförening" i avsnitt 6. Flashbacken är effektiv men jag tror nog att en realtidsåtergivning hade varit ännu bättre, trots allt.
- Blev mycket, mycket positivt överraskad av Cait. Och Maddie! Jag förväntade mig mycket mer dark path av Caitlyn, vilket inte kändes helt naturligt för hennes karaktär. Det är givet att i stundens hetta kommer hennes beslut vara baserade på en känsla, men när hon får tid och tanke försöker hon istället balansera Ambessas råd med sina egna värderingar.
- Tårkanalerna öppnas, som alltid med Arcane.
- Som ovan skribent är det tokigt hur bra plotten drivs och bygger iväg via karaktärernas val och handlingar. Inte bara manusförfattare till andra serier borde se och lära, även som rollspelare och spelledare är det imponerande hur karaktärsdriven hela serien är.
- Jag hoppas också att en del av början på nästa akt kommer handla om att hantera relationen Cait/Vi/Jinx. Jinx och Vis återförening, som jag förväntade mig (och fruktade, det skulle vara svårt att skriva det utan att det kändes krystat) kändes otroligt snygg. Det tog tid, scen efter scen, där det blev lite mer tillit och välviija för varje stund som gick. Jag går in i handlingen här som att nöden inte har någon lag och att Vi och Cait samarbetade för att de var så illa tvunga, och att relationer kommer hanteras härnäst.
- Jääävlar vad bra Vander/Silco bakgrundsscenerna var. Och så snyggt kärlekskranka de båda var i Jinx och Vis morsa.
- Det är fortfarande galet hur bra fortiche är på karaktärsdesign. Det finns tv-serier där huvudkaraktärerna är mindre distrinkta/intressanta än Bakgrundskaraktär 4 på torget i Arcane.
- Jayce och Singed blev på typ fem minuter några av seriens mest intressanta karaktärer.
Tankar angående scenen där Jayce träffar Salo, en liten animeringsdetalj...
En liten detalj jag märkte när jag såg om akten för andra gången. När Heimer, Jayce och Ekko är i kammaren så kommer det rök ur deras munnar när de pratar, för rummet är kallt. När Jayce kommer tillbaka kommer det fortfarande rök ur hans mun, för rummet är kallt. Men det kommer ingen rök ur Salos mun (snubben som Viktor använder för att tala med honom). Jag betvivlar extremt mycket att det beror på att fortiche glömde att animera rök åt honom. Jag tror det beror på att Salo redan är död, typ en flesh puppet (vilket också skulle förklara varför alla i kulten "dör" när Viktor dör). Min poäng är att zombies ska man slå i huvudet med en stor hammare, så Jayce gjorde rätt för sig. BONK!
- Blev mycket, mycket positivt överraskad av Cait. Och Maddie! Jag förväntade mig mycket mer dark path av Caitlyn, vilket inte kändes helt naturligt för hennes karaktär. Det är givet att i stundens hetta kommer hennes beslut vara baserade på en känsla, men när hon får tid och tanke försöker hon istället balansera Ambessas råd med sina egna värderingar.
- Tårkanalerna öppnas, som alltid med Arcane.
- Som ovan skribent är det tokigt hur bra plotten drivs och bygger iväg via karaktärernas val och handlingar. Inte bara manusförfattare till andra serier borde se och lära, även som rollspelare och spelledare är det imponerande hur karaktärsdriven hela serien är.
- Jag hoppas också att en del av början på nästa akt kommer handla om att hantera relationen Cait/Vi/Jinx. Jinx och Vis återförening, som jag förväntade mig (och fruktade, det skulle vara svårt att skriva det utan att det kändes krystat) kändes otroligt snygg. Det tog tid, scen efter scen, där det blev lite mer tillit och välviija för varje stund som gick. Jag går in i handlingen här som att nöden inte har någon lag och att Vi och Cait samarbetade för att de var så illa tvunga, och att relationer kommer hanteras härnäst.
- Jääävlar vad bra Vander/Silco bakgrundsscenerna var. Och så snyggt kärlekskranka de båda var i Jinx och Vis morsa.
- Det är fortfarande galet hur bra fortiche är på karaktärsdesign. Det finns tv-serier där huvudkaraktärerna är mindre distrinkta/intressanta än Bakgrundskaraktär 4 på torget i Arcane.
- Jayce och Singed blev på typ fem minuter några av seriens mest intressanta karaktärer.
Tankar angående scenen där Jayce träffar Salo, en liten animeringsdetalj...
En liten detalj jag märkte när jag såg om akten för andra gången. När Heimer, Jayce och Ekko är i kammaren så kommer det rök ur deras munnar när de pratar, för rummet är kallt. När Jayce kommer tillbaka kommer det fortfarande rök ur hans mun, för rummet är kallt. Men det kommer ingen rök ur Salos mun (snubben som Viktor använder för att tala med honom). Jag betvivlar extremt mycket att det beror på att fortiche glömde att animera rök åt honom. Jag tror det beror på att Salo redan är död, typ en flesh puppet (vilket också skulle förklara varför alla i kulten "dör" när Viktor dör). Min poäng är att zombies ska man slå i huvudet med en stor hammare, så Jayce gjorde rätt för sig. BONK!
De är väl bokstavligt talat robotar typ. Mest är det coolt bor de i en miljö som ser ut som att den var byggd av Gaudi. Det var jävligt eget och fick mig att utbrista "The Glorious Gaudilution" vid något tillfället.
En till grej: Action-scenerna är jäkligt feta, men jag saknar faktiskt Sevika/Vi-fajten från episod 5 i första säsongen, eller Vis "final stand" på bron i episod 3. Det är ganska långa scener utan allt för mycket slow motion där man tydligt ser vad alla kombatanterna gör, varje träff "känns", etc. Vi har inte riktigt haft sådana action-scener i denna säsong, utöver Sevikas fajt-scen mot Smeech - men det är hälften komedi, hälften action. I övrigt är många action-scener (jävligt snygga och episka) slow-motion spektakel. De är inte dåliga på något vis, tvärtom, men jag skulle gärna vilja se en action-scen av samma typ som vi såg mer av i säsong 1.
Jag är faktiskt förvånad över hur olika reaktionerna har varit på internet! Jag vet jättenöjd med hur serien slutade och tycker den har varit bra genom hela säsongen. Bra visuals, utmärkt dialog, bra story.
Men på andra delar av nätet är folk missnöjda och andra är blandade i sina åsikter.
Nu har jag fått tid att se sista tre avsnitten och jag är på det hela taget nöjd. Det är välspelat, och alla andra tekniska och konstnärliga aspekter i övrigt är på samma höga nivå som tidigare. Som final på säsongen och serien levererar slutet utan stora anmärkningar och den knöt ihop alla trådar på ett utmärkt eller i vissa fall åtminstone fullt acceptabelt vis utan några motsättningar.
Jag vill börja med att understryka att jag som sagt tycker Arcane som helhet, hela vägen in i mål, är väldigt bra. Det många serier kämpar med gör den fortfarande bättre än de flesta, tveklöst är det så. Dess "foto", manus, skådespeleri, musiksättning, effekter (eller vad det ska kallas i en animation) och visuella stil är verkligen svårslagen. Samtidigt, säsong 2 kan inte, nu när den är slut, i all välmening bedömas vara lika bra som säsong 1. Den har inte riktigt samma känslomässiga djup, inte lika självklart utmejslade och utifrån karaktärerna lättfattliga och därmed engagerande konflikter. Detta är vad jag tror orsakar en del, kanske ibland överdriven negativitet och besvikelse. Säsong 2 är helt enkelt är inte en självklar 5a som säsong 1 var - om än fortfarande en gedigen eller t.om. stark 4a.
Personligen tycker jag nog att huvudskälet till detta är ett övermått av intrig. Det gör att alla händelsekedjor inte riktigt får den tid de behöver i säsong 2, vilket gör att serien inte alltid hinner bottna i dem (det som säsong 1 gjorde så lysande). Ta exempelvis Maddies vändning i sista avsnittet. Inte alls orimlig utifrån vad vi vet och kan gissa oss till om henne men som tittare lämnas vi ändå lite hängande, den får ingen setup eller foreshadowing - vilket var precis det säsong 1 hela tiden gjorde så perfekt. Utifrån denna slutsats tycker jag det också finns en uppenbar bov () i dramat - Mel och Den svarta rosen. Ett spännande och väl iscensatt inslag men i slutändan av mindre betydelse för huvudberättelsen. Dels för att både Mel och Ambessa får sägas vara sidokaraktärer, dels för att Ambessas motiv så som de tecknades i säsong 1 räckte bra - odefinierade politiska svårigheter - det behövde inte utvecklas och därigenom stjäla tid från dem som ändå är huvudpersonerna. Den har heller ingen etablering i säsong 1 som gör att den på något vis behöver följas upp, utan är i princip helt ny för säsong 2. En justering här som tagit bort denna tråden tror jag hade gjort mycket, tillåtit serien att utveckla andra trådar aningen mer, vila i dem ytterligare och bara ge tittaren lite mindre att tänka på.
Men återigen - det utifrån ett perspektiv att säsong 2 skulle vara precis lika bra som säsong 1 (och därmed kanske göra hela serien perfekt). Nu blev det inte så, men det förtar givetvis inte dess höga nivå i allmänhet.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.