Tack för viktig input.
Jag som spelade under mitten av 80-talet och framåt kan bara konstatera att varför min grupp inte hade några tjejer med i gruppen var (vilket jag vet att många andra inom vår hobby också upplevde) i andras ögon på skolan "töntarn" som bara hade varandra. Vi blev inte bjudna på fester och häng. Men vi mådde bra ändå, vi hängde hos min pappa (jag och min bror växte upp med honom). Jag tror att vi hemskt gärna hade haft med tjejer i vår grupp. Men ingen av oss hade någonsin vågat fråga någon då, det var liksom vi. Det fanns inga andra att bjuda in. Det är det som jag tycker är så underbart nu. Här kan man med social medier träffa likasinnade. Jag tror att om hobbyn växer kommer vi se mycket mer heterogena grupper.
Som en del av "töntarna" fast på tjejsidan i mellan- och högstadiet (nu pratar jag tidigt 00-tal), så vägrade ju även de "töntiga killarna" att prata med oss! Vi var tre nördiga tjejer i sjuan som alla var förälskade i klassens långhåriga Sagan om Ringen-fan, men han hade inget intresse tillbaka, haha. Han pratade ju inte med oss, för han försökte impa på de coola tjejerna i klassen. Sociala normer i grundskolan är ju helt dumma i huvudet.
Det här är en sådan grej som för mig (AMAB ickebinär) är lite svår att tassa runt. Å ena sidan vill jag inte förstärka den tråkiga stereotypen "tjejer gillar inte matte", å andra sidan är det en grej som jag upplever som en återkommande kritik från just kvinnliga rollspelare. Det känns liksom som en jobbig sak att ta hänsyn till, samtidigt som det uppenbarligen finns de som vill att man ska ta hänsyn till det och känner sig mer välkomna om man gör det.
Jag tror inte tjejer rent biologiskt är sämre på matte. Jag menar, jag är molekylärbiolog, så helt kass är jag inte på att räkna och tolka diagram. Men det är inget jag finner nöje i på fritiden. Det är heller ingen hemlighet att tjejer tränas långt mer i sociala färdigheter. Det verkar också finnas en generell genrepreferens när det gäller rollspel. Min magkänsla (väldigt vetenskapligt?) är att kvinnor dras mer till skräckrollspel och män mer till grottkräl. Att saker som estetik också spelar roll. Tittar jag på illustrationerna till
Blue Rose så känns det nostalgiskt för mig, trots att jag träffade på spelet först några år sen. Men estetiken påminner om My Little Pony, Den oändliga historien, Labyrinth och annan pastellig fantasyfilm jag växte upp med. Känner inte alls samma dragning till teckningarna i Svärdets sång, trots att dessa är coola på sitt eget sätt.
För att prata mer om det allmänna temat "bjuda in nya i sin grupp"... Jag har blivit min lilla rollspelsförenings ambassadör som ofta drar in nya medlemmar. Det har varit folk jag lärt känna via icke-rollspelsrelaterade sammanhang (jobb, ragg, osv) som jag bjudit in. Det har varit rollspelare jag träffat via t ex konvent som jag lockat över till min grupp. Ibland har det varit kortlivat, ibland längre. De mest stela har varit folk som kontaktat föreningen online, för att de aktivt letat efter en grupp som spelar något av de rollspel vi sysslar med. Då kan förväntningar och spelstilar krocka ibland, men de kan också anpassa sig och lära känna oss bättre efter ett visst antal spelmöten. Vi är blandade när det gäller kön, men åldern är hyfsat homogen. De flesta är 30-40 år. Jag märkte vilka problem jag fick när en 14-årig grannflicka ville spela med oss vuxna. Inte bara var hon nybörjare, hon var ju också ett
barn! Jag behövde rätt ofta fundera på sånt som vad hon kände till och inte, vad som kunde vara svårt för henne, och vilka samtalsämnen som är lämpliga runt någon i hennes ålder. Pandemin gjorde att den kampanjen rann ut i sanden, och vi tappade kontakten.