Jag har funderat mycket i de här banorna. Tråden har redan upprepat att rollspel är en social och kreativ hobby, vilket i sig har sina fördelar. I likhet med t ex teater, cirkus, kör, osv.
Men det jag tycker är intressant att diskutera är just verklighetsflykten och huruvida man tar upp svåra teman.
Jag är ingen psykolog, men är det inte en "allmän visdom" att barn bearbetar genom att leka? Och vad är rollspel, om inte organiserad lek?
För mig ligger det en "sweet spot" i att rollspelet helst ska innehålla fantastik av något slag: jag är inte intresserad av att rollspela diskbänksrealism - men samtidigt ska det brottas med känslor eller ämnen som är svåra i verkligheten. Fast genom fantastiken får den en viss distans som gör det lättare att ta till sig. Så jag vill inte ha en hjältemodig svart-vit värld där de goda alltid segrar och inget som påminner om verklighetens problem tas upp heller. Ingen är väl förvånad när jag säger att jag gillar Star Trek och liknande science fiction, där samhällsproblem kan speglas genom utomjordingar och androider?
Varför finner jag det givande att djupdyka ner i en rollperson som har svåra problem, leva mig in i hennes/hans känslor av förvirring, ångest eller hat? Kanske för att det ger mig en säkerhetsventil. Kanske för att i rollspelet finns det ofta någon form av dramaturgisk poäng, och det slutar faktiskt oftast lyckligt. Och om det inte slutar lyckligt, så känns det iaf meningsfullt eller spännande, till skillnad från mina riktiga, ganska tråkiga problem som bara småputtrar i bakgrunden - eller för den delen, globala problem som jag inte kan göra så mycket åt. Jag ber om ursäkt för att vara ett sånt uppenbart pervo, men jag ser stora likheter med bdsm. Och det används också "hobbyterapeutiskt", t ex finns ett kapitel om just det i "The New Topping Book". Så jag hävdar att när vuxna leker, oavsett om det sker med tärningar och papper eller med läder och rep, så kan vi välja att t ex inspireras av en händelse vi fortfarande grubblar över och ge det ett alternativt slut eller se det från ett nytt perspektiv.
Jag får dock bara den här känslan av katarsis(?) och skön verklighetsflykt när jag spelar en rollperson. När jag spelleder är det kul och intensivt och kreativt, men upplever det inte alls lika terapeutiskt. När jag är SL i en längre kampanj, så ser jag min roll i sammanhanget som att stötta spelarens process, om det är uppenbart att spelaren är ute efter just den typen av bearbetning. Har t ex en spelare som återkommande verkar bearbeta någon slags problem mellan barn och förälder i olika vinklar, och jag låter henne syssla med det - oavsett om jag är SL eller medspelare. Men långt ifrån alla verkar ha ett sådant behov.
Men den största fördelen är nog just det där med att det är en kul hobby man gör med andra, och inte mer än så.