Vad tycker du personligen är svårt/jobbigt/utmanade med hobbyn?

[Ekorren]

Finns många rollspelare här i Gävle men undviker själv lokala grupper och föreningar för att inte råka stöta på tidigare patienter. Så om jag inte spelar med kompisar söker jag mig till internationella grupper online.

 

[Litzo]

Det har skrivits innan, det är svårt att hitta "rätt" medspelare.
Med det menar jag inte att det är fel på andra utan att man ibland helt enkelt inte passar ihop att spela.
Har också upptäckt att man har olika mål med att spela.

Då jag inte känner så mycket människor i rollspelsvärlden så har dom flesta kampanjerna varit online. Av ungefär 6-7 grupper så har det varit en som var bra och en som var JÄTTEBRA. Upplever det som svårt att få ihop bra grupp online på grund av att man inte "ser" personerna och det är svårare att hitta en grupp. Speciellt då det är spelledaren som oftast drar ihop gruppen och då har man väldigt lite att säga till om innan. Man kan alltså dras med i en grupp där man inte passar in och man känner sedan ett tvång att fortsätta. Därför är jag alltid tydlig och säger, om någon känner att det inte funkar så ska man kunna dra sig ur utan några hårda känslor om det.

Jag som varit i hobbyn väldigt kort tid (bara 2-3 år) har inte heller kommit igång att spelleda vilket jag absolut har en ambition att göra. Men det känns som ett stort steg men tror det är bra att göra. Ska försöka i år att köra lite one-shots.

Sen är det mest jobbigt när man har den där trötta dagen, där man inte (som spelare) känner att man tillför tillräckligt mycket för att driva historien framåt. Som spelare anser jag det är viktigt att hjälpa spelledaren så mycket man bara kan.

 

[wilper]

. Man kan alltså dras med i en grupp där man inte passar in och man känner sedan ett tvång att fortsätta. Därför är jag alltid tydlig och säger, om någon känner att det inte funkar så ska man kunna dra sig ur utan några hårda känslor om det.

100/100!

Det är inte värt det att härda ut i en grupp som inte klickar. Om jag fångat upp något under 35 år av rollspelande är det det.

Ta bort eller lägg till folk, eller byt aktivitet eller förväntningar tills det känns rätt. Det är en hobby och ett nöje, plåga sig själv kan man göra någon annanstans.

Det är väl sådär 15 år sen nu, men jag blev bootad ur en grupp som vi körde kampanj med. SL tyckte inte att min spelstil passade, jag hade inte märkt något, men jag tackade för den tid som varit och gick vidare. Att gruppen skall klicka är inte bara en regel för mig, utan alla. Mindre omak för mig att byta till en annan grupp än för SL att våndas.

Du verkar vara på rätt spår trots din korta tid i hobbyn. Lycka till med spelledandet!

 

[Feuflux]

Vad tycker du personligen är svårt/tungt/jobbigt/utmanande med hobbyn? På ett rent induviduellt plan? Utifrån ditt tycke och smak?

Utövandet är rätt svårt.

Att få ihop en spelgrupp som vill spela samma sak, på samma sätt, kunna samma tid, kunna ta sig till samma plats och trivas ihop. Som introvert (eller vad jag nu är, kass på mingel och bra på att dra mig undan är jag iaf) vuxen med tre barn är det klurigt att hitta en ny.

Och även om du har ditt gäng som matchar allt det där ovan så kan det ändå bli knas. Man kanske testar ett nytt spel eller ett visst scenario och det faller tokplatt. Borde vi inte lärt oss identifiera sådant här vid det här laget? tänker man.

Eller att du tänkte att du skulle spela en helt annan karaktär i nästa scenario, men det visade sig att du råkade spela dig själv fast lite äventyrligare en gång till. Eller att det byggs för mycket (den kom inte i spel alls) eller för lite backstory (karaktären är lövtunn och saknar koppling till allting).

Jag orkar inte läsa böcker/regler längre alls i pincip. Vad sugen på Swords of the Serpentine tills jag såg boken. Den är ENORM. Alien-SL visade regelutdrag via roll20 när vi körde och jag kände mest motvilja. Så inlärande har blivit svårt. Och utlärande. Hur ska jag bäst förmedla Symbaroum-loren jag ändå lyckats absorbera?

Det är en fantastisk hobby med massa kreativitet, men sådant här händer aldrig när man skriver javascript eller spelar tennis. Där är the zone lätt att identifiera och ta sig till.

 

[Zeedox]

Mycket som är utmanande med denna lilla hobby! Jag tycker det är så himla roligt att diskutera speldesign, lära mitt om spel och se andras kreativitet… men jag faller lätt för grupptryck. Så av inlägg på nätet (både här, på storygames, på reddit, discord, etc) blir jag rätt starkt påverkad av andras åsikter, retorik och påståenden. När jag sedan testar och märker att det inte stämmer, eller inte passar mig, känner jag mig som ett stort frågetecken tills jag hunnit älta tankarna ett flertal gånger över öl med folk.

Tex hade jag länge bilden av att sandelådespel var mycket ”bättre” än allt jag själv gjort tidigare. När jag själv försökte med samma stil kändes det dock alltid som att det skavde, vilket var förvirrande.

 

[Hundenilunden82]

Något jag kan uppleva som jobbigt när man blivit äldre är att folk blivit så petiga (min upplevelse) om sin fritid.

När man var tonåring/ung vuxen så räckte det gott att träffas en gång i veckan och bara spela rollspel och vad man spelade var mindre viktigt bara det blev spel men nu räcker det inte längre med att bara hänga och spela rollspel utan plötsligt så skall det man gör på fritiden ge nått och betyda nått och vara meningsfullt och man skall få avkastning för sin investering.

Minns en av mina tidigare spelare som vägrade vara med och spela brädspel när vi övriga i spelgruppen hade öl och brädspelshäng för att hen ansåg att spela brädspel var inte ett meningsfullt användande av hens fritid och hen ville inte spela fantasyrollspel för att det var inte en typ av genre som intresserade hen och skulle därför vara bortkastad och icke meningsfull tid för hen.

Jag kan väl iofs förstå att har man kanske 5-6 timmar i veckan/varannan vecka som man kan lägga på sig själv så vill man att det man gör skall kännas betydelsefullt och att det skall ge någonting men jag UPPLEVER det nämnda beteendet som frustrerande divalater.

 

[Ekorren]

Minns en av mina tidigare spelare som vägrade vara med och spela brädspel när vi övriga i spelgruppen hade öl och brädspelshäng för att hen ansåg att spela brädspel var inte ett meningsfullt användande av hens fritid och hen ville inte spela fantasyrollspel för att det var inte en typ av genre som intresserade hen och skulle därför vara bortkastad och icke meningsfull tid för hen.

Det där kan vara triggande för mig. Jag har alltid tyckt att det primära målet är att "umgås med vänner" och att det sekundära målet är "vad jag gör med mina vänner". Lyckas jag med det primära målet så har tiden varit värdefull.

 

[wilper]

Det där kan vara triggande för mig. Jag har alltid tyckt att det primära målet är att "umgås med vänner" och att det sekundära målet är "vad jag gör med mina vänner". Lyckas jag med det primära målet så har tiden varit värdefull.

Jag tycker det är juste att vara ärlig med sig själv om vad man gillar.

När jag spelade med Gula Hjälmen så bestämde de att de skulle spela Shadowrun, jag var med på ett spelmöte och insåg att det inte var för mig. Jag tackade för möjligheten och bad dem säga till när de var klara med det så skulle jag hoppa på nästa kampanj. Det var nog ingen som tyckte det var kontroversiellt.

De spelade klart och när de var klara drog de igång DoD OJMR, och jag hoppade in igen. De fick ha kul med Shadowrun och jag slapp sitta och plåga mig genom spelpassen.

 

[Ekorren]

Om man aktivt ogillar något är det såklart bra att man är ärlig om det. Man ska inte tvinga sig bara för kompisarnas skull. Men jag finner att det oftast går att göra något kul av saker som inte är mina favoritspel om det är tillsammans med folk jag tycker om.

 

[Rickard]

Tex hade jag länge bilden av att sandelådespel var mycket ”bättre” än allt jag själv gjort tidigare. När jag själv försökte med samma stil kändes det dock alltid som att det skavde, vilket var förvirrande.

Jo, det är något som är svårt med hobbyn - att hitta de medel som passar just en. Det är för många som säger "rollspel" men menar bara sitt eget sätt att spela rollspel. Det blir väldigt tydligt när folk försöker definiera rollspel och enbart begränsar med sin definition till vad de tycker är kul och därmed begränsar synsättet till vad vi kan uppleva med mediet.

Så när man ska sålla bland rollspelen och tipsen så finns det inga ledstänger, utan allt måste läsas, testas och sedan utvärderas.

Därför gillar nog jag exempelvis genrer som "skräck", eftersom det fokuserar på specifika element som egentligen är rollspelsoberoende. Det är därför jag gillar fisktanksstrukturen för intriger och mysterier. Det är därför jag gillar tydliga strukturer för samberättande. Synd bara att det inte är lika utbrett med action, stämningsskapande, gritty, känslomässiga beslut och liknande. Allt detta paketeras istället som "rollspel". Särskilt illa är det när det är sådant stenhårt fokus på att mekaniken ska lösa allt. "Detta är action, för det är ett detaljrikt stridssystem" ... är bara fel väg att gå.

 

[Sömniga Isaac]

Om man aktivt ogillar något är det såklart bra att man är ärlig om det. Man ska inte tvinga sig bara för kompisarnas skull. Men jag finner att det oftast går att göra något kul av saker som inte är mina favoritspel om det är tillsammans med folk jag tycker om.

Är nog väldigt olika för olika personer. Jag blir hemskt destruktiv för aktiviteten om det är något jag inte gillar eller känner är givande. Då är det bättre jag avstår för mitt inneboende motstånd trumfar min förmåga att hitta det där som eventuellt, kanske, möjligen kan vara kul med aktiviteten.

 

[Hundenilunden82]

Det där kan vara triggande för mig. Jag har alltid tyckt att det primära målet är att "umgås med vänner" och att det sekundära målet är "vad jag gör med mina vänner". Lyckas jag med det primära målet så har tiden varit värdefull.

Det är så jag ser på det också att en kväll spenderad i glada vänners lag är en lyckad kväll och vad vi sysselsätter oss med under kvällen är sekundärt.