Jag har läst (om)
Hellboy Omnibus 1: Seed of Destruction.
Hellboy är en serie som bitvis frustrerar mig, men det här första albumet tycker jag verkligen är helt fantastiskt. Dels är det ursnyggt – Mignolas bilder kan jag verkligen pausa och njuta av; jag älskar det lite vagt geometriska, de snygga kontrasterna, hur han jobbar med förenklingar och stora färgfält kontra detaljer där det behövs, den ibland till synes slarviga stilen som ändå skapar en fantastisk stämning.
Dels är det här rätt mycket fokus på seriens "metaplot"; det stora mysteriet med Hellboy och hans ursprung, syfte osv.
Det är ju det som frustrerar mig lite med Hellboy senare – jag är alls inte lika intresserad som Mignola av enskilda oneshot-spökhistorier och side missions, det blir för spretigt. För att inte tala om att alla dessa spinoffs gör det svårt att
läsa Hellboy. Framför allt om man som jag är en sån som vill läsa allt, gärna från början till slut, och inte missa något. Det är iofs något Hellboy delar med många universum, men jag antar att det jag säger är att jag hade föredragit om Hellboy fortsatt att inte vara ett universum utan bara en titel som fortsatte.
Eller OK, två titlar – BPRD-serien är faktiskt riktigt bra den också, om än inte riktigt lika snygg som den här.
Men ja, Seed of Destruction är ett riktigt, riktigt trevligt album.