WRNU:s serieklubb 2025
- Thread starter Khan
- Start date
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,698
Emma Hunsinger - How it all ends
Här har vi en seriebok för högstadiet. Den handlar om Tara som får hoppa över en klass och gå direkt in i High School. Tyvärr är det en amerikansk bok, men den är bra ändå.
Det är en seriebok om kulturkrocken mellan barnet och gränslandet till vuxenvärlden. Det handlar om att alltid vara minst och nyast. Det handlar om att vara rädd för nya sociala sammanhang gång på gång på gång. Det handlar om att få sin första nya vän och vara rädd för att göra fel i en ny relation.
Och det är jättebra gjort.
Hunsinger som berättare
Hunsinger kan definitivt teckna. Sparsmakad färgpalett och kvasi-svartvitt rakt igenom, men med stora doser enfärgat när det blir dags för mardrömmar eller fantastier eller oro. Alla figurer målas i en enkel och ren stil, några få steg över sterckgubbar. Stilen är ytterst medveten, och till för att kunna göra de där cartooniga överdrifterna med jättemunnar när folk skriker och såvidare.
Taras inre fantasi målas upp fantastiskt när hon leker med sin lillebror på tre år, och det är så tydligt att det är här hon trivs, som barn snarare än att tvingas vara låtsasvuxen innan hon verkligen ville.
Hunsinger har en makalös penna. Jag tänker definitivt hålla koll på henne framöver.
TLDR
Årets hittills bästa läsning vad gäller seriebok.
Här har vi en seriebok för högstadiet. Den handlar om Tara som får hoppa över en klass och gå direkt in i High School. Tyvärr är det en amerikansk bok, men den är bra ändå.
Det är en seriebok om kulturkrocken mellan barnet och gränslandet till vuxenvärlden. Det handlar om att alltid vara minst och nyast. Det handlar om att vara rädd för nya sociala sammanhang gång på gång på gång. Det handlar om att få sin första nya vän och vara rädd för att göra fel i en ny relation.
Och det är jättebra gjort.
Hunsinger som berättare
Hunsinger kan definitivt teckna. Sparsmakad färgpalett och kvasi-svartvitt rakt igenom, men med stora doser enfärgat när det blir dags för mardrömmar eller fantastier eller oro. Alla figurer målas i en enkel och ren stil, några få steg över sterckgubbar. Stilen är ytterst medveten, och till för att kunna göra de där cartooniga överdrifterna med jättemunnar när folk skriker och såvidare.
Taras inre fantasi målas upp fantastiskt när hon leker med sin lillebror på tre år, och det är så tydligt att det är här hon trivs, som barn snarare än att tvingas vara låtsasvuxen innan hon verkligen ville.
Hunsinger har en makalös penna. Jag tänker definitivt hålla koll på henne framöver.
TLDR
Årets hittills bästa läsning vad gäller seriebok.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,698
Det har väl bara gällt TV-serier?
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 8,000
Så kan det vara.
Jag har läst (om) Hellboy Omnibus 1: Seed of Destruction.
Hellboy är en serie som bitvis frustrerar mig, men det här första albumet tycker jag verkligen är helt fantastiskt. Dels är det ursnyggt – Mignolas bilder kan jag verkligen pausa och njuta av; jag älskar det lite vagt geometriska, de snygga kontrasterna, hur han jobbar med förenklingar och stora färgfält kontra detaljer där det behövs, den ibland till synes slarviga stilen som ändå skapar en fantastisk stämning.
Dels är det här rätt mycket fokus på seriens "metaplot"; det stora mysteriet med Hellboy och hans ursprung, syfte osv.
Det är ju det som frustrerar mig lite med Hellboy senare – jag är alls inte lika intresserad som Mignola av enskilda oneshot-spökhistorier och side missions, det blir för spretigt. För att inte tala om att alla dessa spinoffs gör det svårt att läsa Hellboy. Framför allt om man som jag är en sån som vill läsa allt, gärna från början till slut, och inte missa något. Det är iofs något Hellboy delar med många universum, men jag antar att det jag säger är att jag hade föredragit om Hellboy fortsatt att inte vara ett universum utan bara en titel som fortsatte.
Eller OK, två titlar – BPRD-serien är faktiskt riktigt bra den också, om än inte riktigt lika snygg som den här.
Men ja, Seed of Destruction är ett riktigt, riktigt trevligt album.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 8,000
(Det här är ändå bara till 2023.)
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,698
Ed Brubaker och Sean Phillips - Pulp
Jag har läst om Pulp. Den var fortfarande skitbra. Håller med mitt forna jag om att det var värt att ge den årets seriebok 2023.
Jag har läst om Pulp. Den var fortfarande skitbra. Håller med mitt forna jag om att det var värt att ge den årets seriebok 2023.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,698
Ed Brubaker och Doug Mahnke - Batman: The man who laughs
Det här är en Batman-historia som brukar räknas som en nästan-klassiker. Bland de självklara klassikerna har du Arkham Asylum, Year One, The Long Halloween och ett gäng till. Men på andra plats brukar den här nämnas, som en sorts “batman-klassiker du inte visste om”.
Det är ungefär så det är. Men jag tycker nog den hör hemma på lägre nivå än så. Så bra var den inte.
Handling
Det här utspelar sig tidigt i Båtsmans karriär. Gordon är bara kapten, och Batman är fortfarande relativt okänd i stan. Hela handlingen kretsar kring att Jokern dyker upp för första gången - en sorts uppföljare till The Killing Joke kan man säga.
Jokern har skapat kaos genom att experimentera fram sitt berömda gift, med gott om mördade folk på vägen. Gordon och Batman hittar detta, men innan de hittar den skyldige gör Jokern ett spektakulärt framträdande på TV där han utlovar ett viss person ska dö. Sedan händer förstås det utan att någon kan hindra honom pga giftet. Och sen utlovas fler och fler mord via TV. Mest fascinerande är väl den gång självaste Bruce Wayne utlovas dö vid midnatt, och Båtsman själv blir förgiftad. Att han gör det själv med flit skapar inte direkt brist på problem, dock.
Allt slutar med att Jokern ska förgifta hela stan genom att hälla ut sitt jokergift i vattenreservoaren. Båtsman stoppar honom förstås, och Jokern blir den förste patienten i det nyligen återöppnade Arkham Asylum.
Slutet gott, allting gott.
Som serie
Tecknarmässigt finns det inget att klaga på här. Mahnke är riktigt skicklig och är bra på både bakgrunder och folk. Vissa episoder är riktigt bra gjorda, särskilt de mer skräckbetonade episoderna mitt i natten. När jokergiftet bryter ut hos farbror Båtsman är det riktigt bra ljussatt och det känns som en klassisk skräckfilm från Hammer.
Det är sällan fantastiskt, men aldrig dåligt. Hög lägstanivå. Jag blir sugen på att se vad Mahnke gjort mer. Och för mig som alltid bryr mig mer om manus än detaljer i bild är det ett bra betyg.
Manus då?
Ja, det är ett aber. För nu med mer erfarna ögon är inte superhjältande så intressant längre. Den klassiska superhjälteformeln “lite skurkerier först, stort skurkeri sen” är liksom… Meh. Det finns ingenting som hindrar Jokern från att hälla gift i stadens vatten direkt, istället för att publikt mörda kändisar innan dess. Vad är hans poäng, liksom?
Manus i sig är inte så bra heller - Batman känns som en kliché, mer än han brukar. Ingen av karaktärerna är dåligt skrivna, men det är mest meh. En historia bland andra. Av dussintals. Det enda som sticker ut är just att det är i nysstid, med första mötet med Jokern.
Jag blir aldrig uttråkad nog att lägga ner, men aldrig positiv nog att egentligen vilja fortsätta läsa. Om det låter vettigt.
TLDR
Du behöver verkligen inte läsa den här. Om du verkligen är Batman-nörd kan det vara värt det, i och för sig. Men nog bara då. Brubaker har skrivit långt bättre än det här.
Det här är en Batman-historia som brukar räknas som en nästan-klassiker. Bland de självklara klassikerna har du Arkham Asylum, Year One, The Long Halloween och ett gäng till. Men på andra plats brukar den här nämnas, som en sorts “batman-klassiker du inte visste om”.
Det är ungefär så det är. Men jag tycker nog den hör hemma på lägre nivå än så. Så bra var den inte.
Handling
Det här utspelar sig tidigt i Båtsmans karriär. Gordon är bara kapten, och Batman är fortfarande relativt okänd i stan. Hela handlingen kretsar kring att Jokern dyker upp för första gången - en sorts uppföljare till The Killing Joke kan man säga.
Jokern har skapat kaos genom att experimentera fram sitt berömda gift, med gott om mördade folk på vägen. Gordon och Batman hittar detta, men innan de hittar den skyldige gör Jokern ett spektakulärt framträdande på TV där han utlovar ett viss person ska dö. Sedan händer förstås det utan att någon kan hindra honom pga giftet. Och sen utlovas fler och fler mord via TV. Mest fascinerande är väl den gång självaste Bruce Wayne utlovas dö vid midnatt, och Båtsman själv blir förgiftad. Att han gör det själv med flit skapar inte direkt brist på problem, dock.
Allt slutar med att Jokern ska förgifta hela stan genom att hälla ut sitt jokergift i vattenreservoaren. Båtsman stoppar honom förstås, och Jokern blir den förste patienten i det nyligen återöppnade Arkham Asylum.
Slutet gott, allting gott.
Som serie
Tecknarmässigt finns det inget att klaga på här. Mahnke är riktigt skicklig och är bra på både bakgrunder och folk. Vissa episoder är riktigt bra gjorda, särskilt de mer skräckbetonade episoderna mitt i natten. När jokergiftet bryter ut hos farbror Båtsman är det riktigt bra ljussatt och det känns som en klassisk skräckfilm från Hammer.
Det är sällan fantastiskt, men aldrig dåligt. Hög lägstanivå. Jag blir sugen på att se vad Mahnke gjort mer. Och för mig som alltid bryr mig mer om manus än detaljer i bild är det ett bra betyg.
Manus då?
Ja, det är ett aber. För nu med mer erfarna ögon är inte superhjältande så intressant längre. Den klassiska superhjälteformeln “lite skurkerier först, stort skurkeri sen” är liksom… Meh. Det finns ingenting som hindrar Jokern från att hälla gift i stadens vatten direkt, istället för att publikt mörda kändisar innan dess. Vad är hans poäng, liksom?
Manus i sig är inte så bra heller - Batman känns som en kliché, mer än han brukar. Ingen av karaktärerna är dåligt skrivna, men det är mest meh. En historia bland andra. Av dussintals. Det enda som sticker ut är just att det är i nysstid, med första mötet med Jokern.
Jag blir aldrig uttråkad nog att lägga ner, men aldrig positiv nog att egentligen vilja fortsätta läsa. Om det låter vettigt.
TLDR
Du behöver verkligen inte läsa den här. Om du verkligen är Batman-nörd kan det vara värt det, i och för sig. Men nog bara då. Brubaker har skrivit långt bättre än det här.
Jag har läst vidare.
Och tagit mig igenom Hellboy Omnibus 2: Strange Places.
Det här fortsätter vara himla bra, och jag börjar undra om jag minns fel? För ännu så länge är det ju fortfarande väldigt plottigt, väldigt mycket fokus på Hellboy och hans ursprung. Om något är det nästan lite för fokuserat – ibland känns det som att Hellboy mest åker tåg mellan olika personer som levererar exposition. Det är ganska sällan Hellboy själv är speciellt aktiv, han blir mer en obervatör…
Men ja, absolut, det funkar. Mignolas konst är fortfarande bland den snyggaste som finns. Jag fascineras av hans tekniker för förenkling, hur han ritar karaktärer som är längre bort. Serietidnings- LOD om man så vill. Hans gubbar och gummor är ju redan ganska enkelt tecknade (som i "få detaljer") med stora färgfält, så när de förenklas ytterligare är det väldigt mycket som faller bort fort – men Mignola behåller ändå rätt känsla för karaktärerna, och jobbar extremt snyggt med både former och konturer och med vinklar och runda former. Master of his craft, så att säga.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,698
Ed Brubaker och Sean Phillips - Reckless 1-5
Jag har läst om Reckless ett, två, tre, fyra och fem. Tror jag håller med om allt jag sade tidigare. Möjligen tycker jag lite bättre om femman som helhet, lite sämre om ettan, och påstår nu att fyran är bäst.
Men alla är läsvärda. Till och med riktigt, riktigt bra. När det går att köpa dem i samlingsvolym istället för separat tror jag att jag slår till.
Jag har läst om Reckless ett, två, tre, fyra och fem. Tror jag håller med om allt jag sade tidigare. Möjligen tycker jag lite bättre om femman som helhet, lite sämre om ettan, och påstår nu att fyran är bäst.
Men alla är läsvärda. Till och med riktigt, riktigt bra. När det går att köpa dem i samlingsvolym istället för separat tror jag att jag slår till.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,698
Ed Brubaker och Sean Phillips - Houses of the unholy
Det här var annorlunda. Brubaker och Phillips brukar skapa mörka saker, men mer med fokus på hårdkokta snubbar i gangstermiljö. Undantag finns (Fatale, tex) men det är grunden. Men här är det ingen hårdkokthet, utan paranoia och skuldkänslor vi pratar om.
Handling
Minns ni The Satanic Panic? De gör vår huvudperson Natalie i alla fall. För när hon var barn på åttiotalet var hon en av de som anklagade folk för att ha gjort groteskt hemska saker med henne och sina förskolekamrater. Allt påhittat förstås. Inte med flit, utan frampressat av psykologer och rättsväsende. Resultatet? De anklagade hamnade i fängelse, eller till och med tog självmord.
Nu är Natalie i trettioårsåldern och är den typ av privatsnok som Brubaker och Phillips är så förtjusta i. Men så dras hon in i sitt förflutna, när andra barn från den där gamla rättegången börjar mördas. Hon hänger på när en FBI-agent börjar rota i fallet igen, och allt spårar ur. Var det egentligen på riktigt? Fanns det en satanistisk kult? Och vad hände egentligen med alla de andra barnen med samma trauma som hon fick?
Taskiga vibbar
Det här är upplagt som en deckarhistoria, men det är verkligen inte det. Det är skräck på det där personliga planet som gör att man blir oroligare än när det kommer galna monster. Skräcken kommer från rädslan att du själv är en centimeter från att bli knäpp själv när du ser vad som hänt med folk som råkat ut för samma saker som du. Du blir skörare, mer orolig.
Det är en annorlunda bok jämfört med vad de brukar göra, helt klart. Även om huvudpersonerna känns extremt mycket som B&P:s kedjerökande standardfilurer är det märkbart att de inte bor i en sådan historia efter bara några sidor. Här har målet att skapa obehag hos läsaren. Det lyckas de med på många sätt. Bara det att de pratar om hur svårt det är att gå vidare från vad du gjorde när du var fem. Eller mardrömmarna som kommer därifrån, inte alltid om satanistiska kulter utan om skuldkänslorna som inte försvinner.
Bra skit.
TLDR
Det här var ruskigt bra och bra ruskigt också. Inte deras bästa, men kul att se att B & P kan skapa bra saker även i något annorlunda genrer.
Rekommenderas.
Det här var annorlunda. Brubaker och Phillips brukar skapa mörka saker, men mer med fokus på hårdkokta snubbar i gangstermiljö. Undantag finns (Fatale, tex) men det är grunden. Men här är det ingen hårdkokthet, utan paranoia och skuldkänslor vi pratar om.
Handling
Minns ni The Satanic Panic? De gör vår huvudperson Natalie i alla fall. För när hon var barn på åttiotalet var hon en av de som anklagade folk för att ha gjort groteskt hemska saker med henne och sina förskolekamrater. Allt påhittat förstås. Inte med flit, utan frampressat av psykologer och rättsväsende. Resultatet? De anklagade hamnade i fängelse, eller till och med tog självmord.
Nu är Natalie i trettioårsåldern och är den typ av privatsnok som Brubaker och Phillips är så förtjusta i. Men så dras hon in i sitt förflutna, när andra barn från den där gamla rättegången börjar mördas. Hon hänger på när en FBI-agent börjar rota i fallet igen, och allt spårar ur. Var det egentligen på riktigt? Fanns det en satanistisk kult? Och vad hände egentligen med alla de andra barnen med samma trauma som hon fick?
Taskiga vibbar
Det här är upplagt som en deckarhistoria, men det är verkligen inte det. Det är skräck på det där personliga planet som gör att man blir oroligare än när det kommer galna monster. Skräcken kommer från rädslan att du själv är en centimeter från att bli knäpp själv när du ser vad som hänt med folk som råkat ut för samma saker som du. Du blir skörare, mer orolig.
Det är en annorlunda bok jämfört med vad de brukar göra, helt klart. Även om huvudpersonerna känns extremt mycket som B&P:s kedjerökande standardfilurer är det märkbart att de inte bor i en sådan historia efter bara några sidor. Här har målet att skapa obehag hos läsaren. Det lyckas de med på många sätt. Bara det att de pratar om hur svårt det är att gå vidare från vad du gjorde när du var fem. Eller mardrömmarna som kommer därifrån, inte alltid om satanistiska kulter utan om skuldkänslorna som inte försvinner.
Bra skit.
TLDR
Det här var ruskigt bra och bra ruskigt också. Inte deras bästa, men kul att se att B & P kan skapa bra saker även i något annorlunda genrer.
Rekommenderas.