WRNU:s serieklubb 2025

[Khan]

Det här funkar som bokklubben, fast med serier.

Läs en serie. Skriv något om den här.

Vill man får man diskutera (eller varna för) seriealbum också.

 

[Khan]

Emma Hunsinger - How it all ends


Här har vi en seriebok för högstadiet. Den handlar om Tara som får hoppa över en klass och gå direkt in i High School. Tyvärr är det en amerikansk bok, men den är bra ändå.

Det är en seriebok om kulturkrocken mellan barnet och gränslandet till vuxenvärlden. Det handlar om att alltid vara minst och nyast. Det handlar om att vara rädd för nya sociala sammanhang gång på gång på gång. Det handlar om att få sin första nya vän och vara rädd för att göra fel i en ny relation.

Och det är jättebra gjort.

Hunsinger som berättare
Hunsinger kan definitivt teckna. Sparsmakad färgpalett och kvasi-svartvitt rakt igenom, men med stora doser enfärgat när det blir dags för mardrömmar eller fantastier eller oro. Alla figurer målas i en enkel och ren stil, några få steg över sterckgubbar. Stilen är ytterst medveten, och till för att kunna göra de där cartooniga överdrifterna med jättemunnar när folk skriker och såvidare.

Taras inre fantasi målas upp fantastiskt när hon leker med sin lillebror på tre år, och det är så tydligt att det är här hon trivs, som barn snarare än att tvingas vara låtsasvuxen innan hon verkligen ville.

Hunsinger har en makalös penna. Jag tänker definitivt hålla koll på henne framöver.

TLDR
Årets hittills bästa läsning vad gäller seriebok.

 

[JohanL]

Har vi lämnat de sedvanliga kvartalsvisa trådarna för serier? Sic transit gloria mundi.

 

[Khan]

Har vi lämnat de sedvanliga kvartalsvisa trådarna för serier? Sic transit gloria mundi.

Det har väl bara gällt TV-serier?

 

[JohanL]

Det har väl bara gällt TV-serier?

Så kan det vara.

 

[krank]

Jag har läst (om) Hellboy Omnibus 1: Seed of Destruction.

Hellboy är en serie som bitvis frustrerar mig, men det här första albumet tycker jag verkligen är helt fantastiskt. Dels är det ursnyggt – Mignolas bilder kan jag verkligen pausa och njuta av; jag älskar det lite vagt geometriska, de snygga kontrasterna, hur han jobbar med förenklingar och stora färgfält kontra detaljer där det behövs, den ibland till synes slarviga stilen som ändå skapar en fantastisk stämning.

Dels är det här rätt mycket fokus på seriens "metaplot"; det stora mysteriet med Hellboy och hans ursprung, syfte osv.

Det är ju det som frustrerar mig lite med Hellboy senare – jag är alls inte lika intresserad som Mignola av enskilda oneshot-spökhistorier och side missions, det blir för spretigt. För att inte tala om att alla dessa spinoffs gör det svårt att läsa Hellboy. Framför allt om man som jag är en sån som vill läsa allt, gärna från början till slut, och inte missa något. Det är iofs något Hellboy delar med många universum, men jag antar att det jag säger är att jag hade föredragit om Hellboy fortsatt att inte vara ett universum utan bara en titel som fortsatte.

Eller OK, två titlar – BPRD-serien är faktiskt riktigt bra den också, om än inte riktigt lika snygg som den här.


Men ja, Seed of Destruction är ett riktigt, riktigt trevligt album.

 

[JohanL]

För att inte tala om att alla dessa spinoffs gör det svårt att läsa Hellboy. Framför allt om man som jag är en sån som vill läsa allt, gärna från början till slut, och inte missa något.

Vadå, är det komplicerat? (Det här är ändå bara till 2023.)