WRNU:s serieklubb 2025
- Thread starter Khan
- Start date
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,754
Emma Hunsinger - How it all ends
Här har vi en seriebok för högstadiet. Den handlar om Tara som får hoppa över en klass och gå direkt in i High School. Tyvärr är det en amerikansk bok, men den är bra ändå.
Det är en seriebok om kulturkrocken mellan barnet och gränslandet till vuxenvärlden. Det handlar om att alltid vara minst och nyast. Det handlar om att vara rädd för nya sociala sammanhang gång på gång på gång. Det handlar om att få sin första nya vän och vara rädd för att göra fel i en ny relation.
Och det är jättebra gjort.
Hunsinger som berättare
Hunsinger kan definitivt teckna. Sparsmakad färgpalett och kvasi-svartvitt rakt igenom, men med stora doser enfärgat när det blir dags för mardrömmar eller fantastier eller oro. Alla figurer målas i en enkel och ren stil, några få steg över sterckgubbar. Stilen är ytterst medveten, och till för att kunna göra de där cartooniga överdrifterna med jättemunnar när folk skriker och såvidare.
Taras inre fantasi målas upp fantastiskt när hon leker med sin lillebror på tre år, och det är så tydligt att det är här hon trivs, som barn snarare än att tvingas vara låtsasvuxen innan hon verkligen ville.
Hunsinger har en makalös penna. Jag tänker definitivt hålla koll på henne framöver.
TLDR
Årets hittills bästa läsning vad gäller seriebok.
Här har vi en seriebok för högstadiet. Den handlar om Tara som får hoppa över en klass och gå direkt in i High School. Tyvärr är det en amerikansk bok, men den är bra ändå.
Det är en seriebok om kulturkrocken mellan barnet och gränslandet till vuxenvärlden. Det handlar om att alltid vara minst och nyast. Det handlar om att vara rädd för nya sociala sammanhang gång på gång på gång. Det handlar om att få sin första nya vän och vara rädd för att göra fel i en ny relation.
Och det är jättebra gjort.
Hunsinger som berättare
Hunsinger kan definitivt teckna. Sparsmakad färgpalett och kvasi-svartvitt rakt igenom, men med stora doser enfärgat när det blir dags för mardrömmar eller fantastier eller oro. Alla figurer målas i en enkel och ren stil, några få steg över sterckgubbar. Stilen är ytterst medveten, och till för att kunna göra de där cartooniga överdrifterna med jättemunnar när folk skriker och såvidare.
Taras inre fantasi målas upp fantastiskt när hon leker med sin lillebror på tre år, och det är så tydligt att det är här hon trivs, som barn snarare än att tvingas vara låtsasvuxen innan hon verkligen ville.
Hunsinger har en makalös penna. Jag tänker definitivt hålla koll på henne framöver.
TLDR
Årets hittills bästa läsning vad gäller seriebok.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,754
Det har väl bara gällt TV-serier?
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 8,105
Så kan det vara.
Jag har läst (om) Hellboy Omnibus 1: Seed of Destruction.
Hellboy är en serie som bitvis frustrerar mig, men det här första albumet tycker jag verkligen är helt fantastiskt. Dels är det ursnyggt – Mignolas bilder kan jag verkligen pausa och njuta av; jag älskar det lite vagt geometriska, de snygga kontrasterna, hur han jobbar med förenklingar och stora färgfält kontra detaljer där det behövs, den ibland till synes slarviga stilen som ändå skapar en fantastisk stämning.
Dels är det här rätt mycket fokus på seriens "metaplot"; det stora mysteriet med Hellboy och hans ursprung, syfte osv.
Det är ju det som frustrerar mig lite med Hellboy senare – jag är alls inte lika intresserad som Mignola av enskilda oneshot-spökhistorier och side missions, det blir för spretigt. För att inte tala om att alla dessa spinoffs gör det svårt att läsa Hellboy. Framför allt om man som jag är en sån som vill läsa allt, gärna från början till slut, och inte missa något. Det är iofs något Hellboy delar med många universum, men jag antar att det jag säger är att jag hade föredragit om Hellboy fortsatt att inte vara ett universum utan bara en titel som fortsatte.
Eller OK, två titlar – BPRD-serien är faktiskt riktigt bra den också, om än inte riktigt lika snygg som den här.
Men ja, Seed of Destruction är ett riktigt, riktigt trevligt album.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 8,105
(Det här är ändå bara till 2023.)
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,754
Ed Brubaker och Sean Phillips - Pulp
Jag har läst om Pulp. Den var fortfarande skitbra. Håller med mitt forna jag om att det var värt att ge den årets seriebok 2023.
Jag har läst om Pulp. Den var fortfarande skitbra. Håller med mitt forna jag om att det var värt att ge den årets seriebok 2023.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,754
Ed Brubaker och Doug Mahnke - Batman: The man who laughs
Det här är en Batman-historia som brukar räknas som en nästan-klassiker. Bland de självklara klassikerna har du Arkham Asylum, Year One, The Long Halloween och ett gäng till. Men på andra plats brukar den här nämnas, som en sorts “batman-klassiker du inte visste om”.
Det är ungefär så det är. Men jag tycker nog den hör hemma på lägre nivå än så. Så bra var den inte.
Handling
Det här utspelar sig tidigt i Båtsmans karriär. Gordon är bara kapten, och Batman är fortfarande relativt okänd i stan. Hela handlingen kretsar kring att Jokern dyker upp för första gången - en sorts uppföljare till The Killing Joke kan man säga.
Jokern har skapat kaos genom att experimentera fram sitt berömda gift, med gott om mördade folk på vägen. Gordon och Batman hittar detta, men innan de hittar den skyldige gör Jokern ett spektakulärt framträdande på TV där han utlovar ett viss person ska dö. Sedan händer förstås det utan att någon kan hindra honom pga giftet. Och sen utlovas fler och fler mord via TV. Mest fascinerande är väl den gång självaste Bruce Wayne utlovas dö vid midnatt, och Båtsman själv blir förgiftad. Att han gör det själv med flit skapar inte direkt brist på problem, dock.
Allt slutar med att Jokern ska förgifta hela stan genom att hälla ut sitt jokergift i vattenreservoaren. Båtsman stoppar honom förstås, och Jokern blir den förste patienten i det nyligen återöppnade Arkham Asylum.
Slutet gott, allting gott.
Som serie
Tecknarmässigt finns det inget att klaga på här. Mahnke är riktigt skicklig och är bra på både bakgrunder och folk. Vissa episoder är riktigt bra gjorda, särskilt de mer skräckbetonade episoderna mitt i natten. När jokergiftet bryter ut hos farbror Båtsman är det riktigt bra ljussatt och det känns som en klassisk skräckfilm från Hammer.
Det är sällan fantastiskt, men aldrig dåligt. Hög lägstanivå. Jag blir sugen på att se vad Mahnke gjort mer. Och för mig som alltid bryr mig mer om manus än detaljer i bild är det ett bra betyg.
Manus då?
Ja, det är ett aber. För nu med mer erfarna ögon är inte superhjältande så intressant längre. Den klassiska superhjälteformeln “lite skurkerier först, stort skurkeri sen” är liksom… Meh. Det finns ingenting som hindrar Jokern från att hälla gift i stadens vatten direkt, istället för att publikt mörda kändisar innan dess. Vad är hans poäng, liksom?
Manus i sig är inte så bra heller - Batman känns som en kliché, mer än han brukar. Ingen av karaktärerna är dåligt skrivna, men det är mest meh. En historia bland andra. Av dussintals. Det enda som sticker ut är just att det är i nysstid, med första mötet med Jokern.
Jag blir aldrig uttråkad nog att lägga ner, men aldrig positiv nog att egentligen vilja fortsätta läsa. Om det låter vettigt.
TLDR
Du behöver verkligen inte läsa den här. Om du verkligen är Batman-nörd kan det vara värt det, i och för sig. Men nog bara då. Brubaker har skrivit långt bättre än det här.
Det här är en Batman-historia som brukar räknas som en nästan-klassiker. Bland de självklara klassikerna har du Arkham Asylum, Year One, The Long Halloween och ett gäng till. Men på andra plats brukar den här nämnas, som en sorts “batman-klassiker du inte visste om”.
Det är ungefär så det är. Men jag tycker nog den hör hemma på lägre nivå än så. Så bra var den inte.
Handling
Det här utspelar sig tidigt i Båtsmans karriär. Gordon är bara kapten, och Batman är fortfarande relativt okänd i stan. Hela handlingen kretsar kring att Jokern dyker upp för första gången - en sorts uppföljare till The Killing Joke kan man säga.
Jokern har skapat kaos genom att experimentera fram sitt berömda gift, med gott om mördade folk på vägen. Gordon och Batman hittar detta, men innan de hittar den skyldige gör Jokern ett spektakulärt framträdande på TV där han utlovar ett viss person ska dö. Sedan händer förstås det utan att någon kan hindra honom pga giftet. Och sen utlovas fler och fler mord via TV. Mest fascinerande är väl den gång självaste Bruce Wayne utlovas dö vid midnatt, och Båtsman själv blir förgiftad. Att han gör det själv med flit skapar inte direkt brist på problem, dock.
Allt slutar med att Jokern ska förgifta hela stan genom att hälla ut sitt jokergift i vattenreservoaren. Båtsman stoppar honom förstås, och Jokern blir den förste patienten i det nyligen återöppnade Arkham Asylum.
Slutet gott, allting gott.
Som serie
Tecknarmässigt finns det inget att klaga på här. Mahnke är riktigt skicklig och är bra på både bakgrunder och folk. Vissa episoder är riktigt bra gjorda, särskilt de mer skräckbetonade episoderna mitt i natten. När jokergiftet bryter ut hos farbror Båtsman är det riktigt bra ljussatt och det känns som en klassisk skräckfilm från Hammer.
Det är sällan fantastiskt, men aldrig dåligt. Hög lägstanivå. Jag blir sugen på att se vad Mahnke gjort mer. Och för mig som alltid bryr mig mer om manus än detaljer i bild är det ett bra betyg.
Manus då?
Ja, det är ett aber. För nu med mer erfarna ögon är inte superhjältande så intressant längre. Den klassiska superhjälteformeln “lite skurkerier först, stort skurkeri sen” är liksom… Meh. Det finns ingenting som hindrar Jokern från att hälla gift i stadens vatten direkt, istället för att publikt mörda kändisar innan dess. Vad är hans poäng, liksom?
Manus i sig är inte så bra heller - Batman känns som en kliché, mer än han brukar. Ingen av karaktärerna är dåligt skrivna, men det är mest meh. En historia bland andra. Av dussintals. Det enda som sticker ut är just att det är i nysstid, med första mötet med Jokern.
Jag blir aldrig uttråkad nog att lägga ner, men aldrig positiv nog att egentligen vilja fortsätta läsa. Om det låter vettigt.
TLDR
Du behöver verkligen inte läsa den här. Om du verkligen är Batman-nörd kan det vara värt det, i och för sig. Men nog bara då. Brubaker har skrivit långt bättre än det här.
Jag har läst vidare.
Och tagit mig igenom Hellboy Omnibus 2: Strange Places.
Det här fortsätter vara himla bra, och jag börjar undra om jag minns fel? För ännu så länge är det ju fortfarande väldigt plottigt, väldigt mycket fokus på Hellboy och hans ursprung. Om något är det nästan lite för fokuserat – ibland känns det som att Hellboy mest åker tåg mellan olika personer som levererar exposition. Det är ganska sällan Hellboy själv är speciellt aktiv, han blir mer en obervatör…
Men ja, absolut, det funkar. Mignolas konst är fortfarande bland den snyggaste som finns. Jag fascineras av hans tekniker för förenkling, hur han ritar karaktärer som är längre bort. Serietidnings- LOD om man så vill. Hans gubbar och gummor är ju redan ganska enkelt tecknade (som i "få detaljer") med stora färgfält, så när de förenklas ytterligare är det väldigt mycket som faller bort fort – men Mignola behåller ändå rätt känsla för karaktärerna, och jobbar extremt snyggt med både former och konturer och med vinklar och runda former. Master of his craft, så att säga.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,754
Ed Brubaker och Sean Phillips - Reckless 1-5
Jag har läst om Reckless ett, två, tre, fyra och fem. Tror jag håller med om allt jag sade tidigare. Möjligen tycker jag lite bättre om femman som helhet, lite sämre om ettan, och påstår nu att fyran är bäst.
Men alla är läsvärda. Till och med riktigt, riktigt bra. När det går att köpa dem i samlingsvolym istället för separat tror jag att jag slår till.
Jag har läst om Reckless ett, två, tre, fyra och fem. Tror jag håller med om allt jag sade tidigare. Möjligen tycker jag lite bättre om femman som helhet, lite sämre om ettan, och påstår nu att fyran är bäst.
Men alla är läsvärda. Till och med riktigt, riktigt bra. När det går att köpa dem i samlingsvolym istället för separat tror jag att jag slår till.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,754
Ed Brubaker och Sean Phillips - Houses of the unholy
Det här var annorlunda. Brubaker och Phillips brukar skapa mörka saker, men mer med fokus på hårdkokta snubbar i gangstermiljö. Undantag finns (Fatale, tex) men det är grunden. Men här är det ingen hårdkokthet, utan paranoia och skuldkänslor vi pratar om.
Handling
Minns ni The Satanic Panic? De gör vår huvudperson Natalie i alla fall. För när hon var barn på åttiotalet var hon en av de som anklagade folk för att ha gjort groteskt hemska saker med henne och sina förskolekamrater. Allt påhittat förstås. Inte med flit, utan frampressat av psykologer och rättsväsende. Resultatet? De anklagade hamnade i fängelse, eller till och med tog självmord.
Nu är Natalie i trettioårsåldern och är den typ av privatsnok som Brubaker och Phillips är så förtjusta i. Men så dras hon in i sitt förflutna, när andra barn från den där gamla rättegången börjar mördas. Hon hänger på när en FBI-agent börjar rota i fallet igen, och allt spårar ur. Var det egentligen på riktigt? Fanns det en satanistisk kult? Och vad hände egentligen med alla de andra barnen med samma trauma som hon fick?
Taskiga vibbar
Det här är upplagt som en deckarhistoria, men det är verkligen inte det. Det är skräck på det där personliga planet som gör att man blir oroligare än när det kommer galna monster. Skräcken kommer från rädslan att du själv är en centimeter från att bli knäpp själv när du ser vad som hänt med folk som råkat ut för samma saker som du. Du blir skörare, mer orolig.
Det är en annorlunda bok jämfört med vad de brukar göra, helt klart. Även om huvudpersonerna känns extremt mycket som B&P:s kedjerökande standardfilurer är det märkbart att de inte bor i en sådan historia efter bara några sidor. Här har målet att skapa obehag hos läsaren. Det lyckas de med på många sätt. Bara det att de pratar om hur svårt det är att gå vidare från vad du gjorde när du var fem. Eller mardrömmarna som kommer därifrån, inte alltid om satanistiska kulter utan om skuldkänslorna som inte försvinner.
Bra skit.
TLDR
Det här var ruskigt bra och bra ruskigt också. Inte deras bästa, men kul att se att B & P kan skapa bra saker även i något annorlunda genrer.
Rekommenderas.
Det här var annorlunda. Brubaker och Phillips brukar skapa mörka saker, men mer med fokus på hårdkokta snubbar i gangstermiljö. Undantag finns (Fatale, tex) men det är grunden. Men här är det ingen hårdkokthet, utan paranoia och skuldkänslor vi pratar om.
Handling
Minns ni The Satanic Panic? De gör vår huvudperson Natalie i alla fall. För när hon var barn på åttiotalet var hon en av de som anklagade folk för att ha gjort groteskt hemska saker med henne och sina förskolekamrater. Allt påhittat förstås. Inte med flit, utan frampressat av psykologer och rättsväsende. Resultatet? De anklagade hamnade i fängelse, eller till och med tog självmord.
Nu är Natalie i trettioårsåldern och är den typ av privatsnok som Brubaker och Phillips är så förtjusta i. Men så dras hon in i sitt förflutna, när andra barn från den där gamla rättegången börjar mördas. Hon hänger på när en FBI-agent börjar rota i fallet igen, och allt spårar ur. Var det egentligen på riktigt? Fanns det en satanistisk kult? Och vad hände egentligen med alla de andra barnen med samma trauma som hon fick?
Taskiga vibbar
Det här är upplagt som en deckarhistoria, men det är verkligen inte det. Det är skräck på det där personliga planet som gör att man blir oroligare än när det kommer galna monster. Skräcken kommer från rädslan att du själv är en centimeter från att bli knäpp själv när du ser vad som hänt med folk som råkat ut för samma saker som du. Du blir skörare, mer orolig.
Det är en annorlunda bok jämfört med vad de brukar göra, helt klart. Även om huvudpersonerna känns extremt mycket som B&P:s kedjerökande standardfilurer är det märkbart att de inte bor i en sådan historia efter bara några sidor. Här har målet att skapa obehag hos läsaren. Det lyckas de med på många sätt. Bara det att de pratar om hur svårt det är att gå vidare från vad du gjorde när du var fem. Eller mardrömmarna som kommer därifrån, inte alltid om satanistiska kulter utan om skuldkänslorna som inte försvinner.
Bra skit.
TLDR
Det här var ruskigt bra och bra ruskigt också. Inte deras bästa, men kul att se att B & P kan skapa bra saker även i något annorlunda genrer.
Rekommenderas.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,754
Ed Brubaker och Marcos Martin - Friday 1-3
Vad är då detta för något?
Jo, det här är en webbserie från början, ett PWYW-projekt från min kanske mesta favoritförfattare vad gäller serier. Den här gången jobbar han inte med sin främste arbetspartner Sean Phillips, utan filuren Marcos Martin som jag inte kan påstå att jag känner igen från andra verk. Men bra på sitt jobb, det är han.
Kortfattat är Friday en dekonstruktion av genren barndeckare. Men inte en mörk och deppig dekonstruktion av Alan Moores typ, utan mer en fin tanke om hur man går vidare från att vara barn till att börja bli vuxen. Särskilt när man spenderat större delen av barndom och ungdom som del av en dynamisk duo, men nu har börjat växa ifrån det och ens andra halva fortsätter i gamla hjulspår. När serien börjar är det en känsla av bitterljuv melankoli som rullar över sidorna och genom vår huvudrolls inre monolog. Betydligt mer nyanserat än jag förväntade mig.
Ståry
Vår huvudperson är Friday, som i många äventyr med lätt övernaturlig karaktär varit sidekick åt “världens smartaste pojke”, barndeckaren Lancelot. Men nu har hon lämnat den världen och börjat på college i en annan stad. När hon kommer hem till småstaden på jullov är hela världen snötäckt och mörk, men trots det tar det knappt fem minuter innan hon dras in i ett nytt äventyr med Lancelot.
Det gör att det blir en speciell dynamik i att allt är som det var förr, fast ändå inte. Friday är både med här och nu, men ser samtidigt allt genom en sorts bakåtriktad lins. Riktigt välskrivet. Mysteriet utvecklas till att bli allvarligare än något de varit med om förut (förstås) och det blir övernaturligt på allvar. Det vinkas tidigt om att det är det som deras mysterier handlar om, men man blir ändå chockad när det händer “på riktigt”.
En kul grej är att de vuxna är välskrivna här också - inga frånvarande föräldrar á la Enid Blyton, utan här finns det folk som hjälper till, funderar över barnens roll i farliga situationer, etc. Bra gjort. Det saknas ofta i genren.
Tecknarstil
Martin är lysande på miljöer. Det tog en liten stund för mig att riktigt synka med hur han tecknar folk - Friday själv ser ut som om hon saknar panna - men miljöerna fångade mig från sida ett. Det verkligen luktar vinter om varenda utomhusmiljö så till den grad att jag nästan blir kall om händerna av att läsa boken. Ruskigt bra.
TLDR
Det är såhär man vill att dekonstruktioner ska vara. Inget edgelordigt trams som Moore ofta pysslat med, inget överdrivet dumt eller knepigt, utan bara ett mer vuxet perspektiv på en klassisk barn- och ungdomsgenre.
Brubaker är alltid bra på manussidan, och Martin var en överraskande positiv upplevelse som tecknare.
Rekommenderas varmt.
Vad är då detta för något?
Jo, det här är en webbserie från början, ett PWYW-projekt från min kanske mesta favoritförfattare vad gäller serier. Den här gången jobbar han inte med sin främste arbetspartner Sean Phillips, utan filuren Marcos Martin som jag inte kan påstå att jag känner igen från andra verk. Men bra på sitt jobb, det är han.
Kortfattat är Friday en dekonstruktion av genren barndeckare. Men inte en mörk och deppig dekonstruktion av Alan Moores typ, utan mer en fin tanke om hur man går vidare från att vara barn till att börja bli vuxen. Särskilt när man spenderat större delen av barndom och ungdom som del av en dynamisk duo, men nu har börjat växa ifrån det och ens andra halva fortsätter i gamla hjulspår. När serien börjar är det en känsla av bitterljuv melankoli som rullar över sidorna och genom vår huvudrolls inre monolog. Betydligt mer nyanserat än jag förväntade mig.
Ståry
Vår huvudperson är Friday, som i många äventyr med lätt övernaturlig karaktär varit sidekick åt “världens smartaste pojke”, barndeckaren Lancelot. Men nu har hon lämnat den världen och börjat på college i en annan stad. När hon kommer hem till småstaden på jullov är hela världen snötäckt och mörk, men trots det tar det knappt fem minuter innan hon dras in i ett nytt äventyr med Lancelot.
Det gör att det blir en speciell dynamik i att allt är som det var förr, fast ändå inte. Friday är både med här och nu, men ser samtidigt allt genom en sorts bakåtriktad lins. Riktigt välskrivet. Mysteriet utvecklas till att bli allvarligare än något de varit med om förut (förstås) och det blir övernaturligt på allvar. Det vinkas tidigt om att det är det som deras mysterier handlar om, men man blir ändå chockad när det händer “på riktigt”.
En kul grej är att de vuxna är välskrivna här också - inga frånvarande föräldrar á la Enid Blyton, utan här finns det folk som hjälper till, funderar över barnens roll i farliga situationer, etc. Bra gjort. Det saknas ofta i genren.
Tecknarstil
Martin är lysande på miljöer. Det tog en liten stund för mig att riktigt synka med hur han tecknar folk - Friday själv ser ut som om hon saknar panna - men miljöerna fångade mig från sida ett. Det verkligen luktar vinter om varenda utomhusmiljö så till den grad att jag nästan blir kall om händerna av att läsa boken. Ruskigt bra.
TLDR
Det är såhär man vill att dekonstruktioner ska vara. Inget edgelordigt trams som Moore ofta pysslat med, inget överdrivet dumt eller knepigt, utan bara ett mer vuxet perspektiv på en klassisk barn- och ungdomsgenre.
Brubaker är alltid bra på manussidan, och Martin var en överraskande positiv upplevelse som tecknare.
Rekommenderas varmt.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 8,105
Det här noterade jag även i Skeleton Crew - det ingår i genren att vuxna inte kan vara väldigt effektiva eller avgörande, men föräldrarna gör sitt bästa hela vägen.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,754
Ett Anstötligt liv: Greatest Hits - Joakim Lindengren
Joakim Lindengren, mest känd för Kapten Stofil, har i tjugo år tecknat skämtserien Ett Anstötligt Liv i Faktum. Det här är de 92 bästa, i urval av honom själv och hans redaktör.
Är det bra då?
Jovars, det är skoj för det mesta. Putslustiga skämt om a-lagare och hemlösa i Göteborg står på agendan, ibland bara skämt om Göteborg i största allmänhet. Jag fnissade flera gånger, men skrattade nog aldrig högt.
Det finns flera gånger som anslaget från Kapten Stofil lyser igenom, eller snarare Lindengrens egen bakåtsträvande gnällighet. För det mesta funkar det med skämten, som när han driver med folk som tittar i mobilen när de kliver i hundbajs, eller att man får ryggproblem av att gå runt med en lövblås på ryggen. Men ibland blir det lite väl mycket pekpinne mot samtiden utan humor.
Sen är det också det där med att farbror Lindengren ibland reproducerar detaljer från sitt älskade fyrtio- och femtiotal. Såna där detaljer som gärna fått stanna där, som vissa ordval eller rasistiska karikatyrer. Det är aldrig gjort med aktiv illvilja, i alla fall vad det känns som. Det känns mest bara obetänksamt.
TLDR
På det stora hela är skämten bra. De återkommande karaktärerna medryckande. Skämtnivån ligger på klassisk pilsnerfilm om trasiga individer, men med mycket hjärta.
Väl värd att bläddra i på biblioteket, men nog inget du måste köpa.
Joakim Lindengren, mest känd för Kapten Stofil, har i tjugo år tecknat skämtserien Ett Anstötligt Liv i Faktum. Det här är de 92 bästa, i urval av honom själv och hans redaktör.
Är det bra då?
Jovars, det är skoj för det mesta. Putslustiga skämt om a-lagare och hemlösa i Göteborg står på agendan, ibland bara skämt om Göteborg i största allmänhet. Jag fnissade flera gånger, men skrattade nog aldrig högt.
Det finns flera gånger som anslaget från Kapten Stofil lyser igenom, eller snarare Lindengrens egen bakåtsträvande gnällighet. För det mesta funkar det med skämten, som när han driver med folk som tittar i mobilen när de kliver i hundbajs, eller att man får ryggproblem av att gå runt med en lövblås på ryggen. Men ibland blir det lite väl mycket pekpinne mot samtiden utan humor.
Sen är det också det där med att farbror Lindengren ibland reproducerar detaljer från sitt älskade fyrtio- och femtiotal. Såna där detaljer som gärna fått stanna där, som vissa ordval eller rasistiska karikatyrer. Det är aldrig gjort med aktiv illvilja, i alla fall vad det känns som. Det känns mest bara obetänksamt.
TLDR
På det stora hela är skämten bra. De återkommande karaktärerna medryckande. Skämtnivån ligger på klassisk pilsnerfilm om trasiga individer, men med mycket hjärta.
Väl värd att bläddra i på biblioteket, men nog inget du måste köpa.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,754
The Night Librarian - Christopher Lincoln
En överraskande trevlig liten pryl.
Vad är det här?
Två syskon har NY:s stora bibliotek som favoritplats på jorden. De är också griniga för att föräldrarna aldrig är hemma. Så de snor pappas stora älskling - en förstautgåva av Dracula - för att få den värderad av någon av bokexperterna på biblioteket.
Men givetvis försvinner den - och det visar sig att Dracula RYMT ur boken! Flera andra skurkar från kända böcker rymmer också, och det är upp till syskonen Page och Turner (ha. ha. ha.) och nattbibliotekarien fröken Literati att stoppa dem. Till sin hjälp har de Jim Hawkins från Skattkammarön, Alice i Underlandet, Jack från Jack och Bönstjälken, och många fler hjältar som förstås vill hjälpa till.
Tillsammans röjer de runt i biblioteket om natten, hoppar in och ut ur berömda böcker, och har ett fantastiskt äventyr.
Barnbok?
Målgruppen är mellanstadiet på ett ungefär, men jag hade tokroligt ändå. Hade den inte varit så extremt kopplad till just Amerika hade jag pitchat den här för att översättas till svenska på stubben. Men för ungar som läser något knepigare engelska än vi brukar rekommendera till tioåringar? Fantastiskt val till läsning.
Teckningsstilen är enkel, rak och aldrig för många rutor per sida. Det märks att Lincoln är vanare vid att skriva än att teckna eftersom det ibland blir rätt tunga pratbubblor, men det är verkligen ingenting som drar ner helhetsbetyget.
Det är bra grejer det här.
TLDR
Bra skit. Rekommenderas.
En överraskande trevlig liten pryl.
Vad är det här?
Två syskon har NY:s stora bibliotek som favoritplats på jorden. De är också griniga för att föräldrarna aldrig är hemma. Så de snor pappas stora älskling - en förstautgåva av Dracula - för att få den värderad av någon av bokexperterna på biblioteket.
Men givetvis försvinner den - och det visar sig att Dracula RYMT ur boken! Flera andra skurkar från kända böcker rymmer också, och det är upp till syskonen Page och Turner (ha. ha. ha.) och nattbibliotekarien fröken Literati att stoppa dem. Till sin hjälp har de Jim Hawkins från Skattkammarön, Alice i Underlandet, Jack från Jack och Bönstjälken, och många fler hjältar som förstås vill hjälpa till.
Tillsammans röjer de runt i biblioteket om natten, hoppar in och ut ur berömda böcker, och har ett fantastiskt äventyr.
Barnbok?
Målgruppen är mellanstadiet på ett ungefär, men jag hade tokroligt ändå. Hade den inte varit så extremt kopplad till just Amerika hade jag pitchat den här för att översättas till svenska på stubben. Men för ungar som läser något knepigare engelska än vi brukar rekommendera till tioåringar? Fantastiskt val till läsning.
Teckningsstilen är enkel, rak och aldrig för många rutor per sida. Det märks att Lincoln är vanare vid att skriva än att teckna eftersom det ibland blir rätt tunga pratbubblor, men det är verkligen ingenting som drar ner helhetsbetyget.
Det är bra grejer det här.
TLDR
Bra skit. Rekommenderas.
…och vidare…
Jag har läst Hellboy Omnibus 3: The Wild Hunt.
Saknar de här omnibusarna en massa små sido-stories? Det känns som det. För jag minns att det ska finnas en del såna, men de saknas helt här. Det här är typ bara 100% tät exposition och episkt fantasynonsens. Hellboy fortsätter sin personliga oddyssé och lär sig mer om sig själv och sin historia osv. Det är rätt bra, men det här albumet dras ner av att det inte ritas av Mignola. Det är liksom inte fult, bara inte… lika bra. Mignolas minimalism saknas, liksom.
Det känns också lite som att Hellboy får göra episk fantasynonsens lite vid sidan av så att BPRD får göra sin grej i den verkliga världen. Jag fattar varför det blir så – man vill inte behöva synka en massa crossovers och vad jag förstått så tyckte Mignola ändå att det här var en naturlig utveckling. För mig blir det dock en sämre upplevelse; jag behöver kopplingen till den verkliga världen för att känna mig engagerad. Jag föredrar när man ser en impact på världen av det Hellboy gör, och på levande vanliga människor. Men jaja, som sagt. Inte dåligt.
Jag har också läst Hellboy Omnibus 4: Hellboy in Hell.
Det som är bra här är att Mignola avslutat Hellboyfilmen och haft tid att rita själv, så nu är allting jättesnyggt igen. Det som är lite tråkigt är att det blir extremt episodiskt – slutet av omnibus 3 var ganska definitivt, och omnibus 4 har svårt att hitta någon röd tråd. Det händer grejer, men det mesta är ganska avslutade episoder och det är ganska lite liksom genomgående berättande.
Här tar Hellboyserien slut, och… jag tror nog att det var ganska lagom.
Nu har jag börjat läsa BPRD-omnibusarna. Återkommer om dem =)
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 8,105
Hoppas du gillar Abe Sapien-serien bättre än jag gjorde när det är dags (den långa, alltså). Jisses så lång och utan att det händer saker!
