Search results

Ja, jag har förstått att vi har helt olika perspektiv när vi spelar rollspel och att det påverkar i princip hela spelupplevelsen. Sådant som förhöjer din spelupplevelse stör min, och tvärt om. Rollspel kan verkligen vara på många olika sätt. :)

Men för mig som vill uppleva spelvärlden ur rollpersonens perspektiv är det intressant. Vi planerar väl sannolikt något som min rollperson tycker är viktigt och har idéer kring. Samtidigt är det inte så att jag vill ha en flera timmar lång diskussion, just planering är inte så spännande tycker...

Med risk för att framstå som tjatig upprepar jag det jag skrev i en tidigare tråd här på forumet. 🙂 Gör en bok som innehåller både en uppdaterad version av det gamla äventyret och det nya äventyret. Det blir en mer komplett produkt, lämplig för både nostalgiker och nytillkomna (och en bra bas...

Låt mig förtydliga lite så ska vi se om vi pratar om olika saker eller samma sak. Rollpersonerna hade en mäktig motståndare. Problemet var hur de skulle hantera motståndaren. Rollpersonerna kom över information som gjorde det möjlighet att locka motståndaren i ett bakhåll. De började planera...

Det där förvånar mig. För mig är problemlösning något som sker filtrerat genom rollpersonen. Visst kan det bli en del diskussion mellan spelare och spelledare eller spelarna emellan för att reda ut saker, men det är ändå rollpersonerna som planerar och fattar beslut. I min lokala spelgrupp blev...

+1 på den. Och spelarna blir också mer avslappnade, vilket leder till roligare spel.

Jag förstår och kan i viss mån känna igen mig i det. I spel med väldigt många siffervärden och omfattande regelsystem har jag svårare att leva mig in i rollpersonen. Jag blir liksom distraherad av allt det speliga. Bland det som distraherar allra mest finns miniatyrer och rutnät (men ibland kan...

För mig var det mer sådär förr. Visst kan karaktärsrollspelandet avta något även nu, men det är ändå närvarande under strid. Folk beskriver hur anfall går till, gör suboptimala val som passar karaktären, oroar sig för sin och sina kamraters hälsa, är hjältemodiga, fegar ur, ropar och svär...

Min ingång som spelare är att uppleva spelvärlden ur rollpersonens perspektiv, och med det perspektivet kommer det mesta som sker att vara intressant. Det gäller ju "mitt" liv. Därför har jag inget direkt behov av storslagna eller dramaturgiskt uppbyggda berättelser. Sådant kan snarare störa...

Varför betraktar du rollpersonen så? Varför gör du inte rollpersonen till en person som du kan bli investerad i? Frågar för att jag försöker förstå ditt spelsätt. Frågorna är alltså inte menade som ett kritiskt ifrågasättande.

Samma för mig. Det jag kan komma på som tråkar ut mig är strider som inte känns riskfyllda, som tar för lång tid eller där min rollperson inte kan bidra. Det sistnämnda är antagligen den bakomliggande orsaken till att jag gärna gör rollpersoner som är hyfsat kompetenta i strid.

För mig är det precis tvärt om. Jag blir klart mer investerad i mina rollpersoner än i andra fiktiva karaktärer. Antar att det beror på att jag så att säga sitter vid ratten när jag rollspelar. Om jag däremot läser en bok eller ser en film är jag placerad i baksätet.

Om du läser mitt inlägg som att jag negerar din upplevelse så uttryckte jag mig otydligt. Jag tycker att din upplevelse är intressant. Den visar att 5E kan vara något annat än vad jag tidigare sett och hört. Dödligt på en nivå som jag annars förknippar med OSR. Eftersom det finns en version av...

För mig är det tvärt om. Rollspelsstrider är klart mer spännande tack vare engagemanget i rollpersonerna. För mig är dataspel en mer distanserad upplevelse. Däremot är dataspel onekligen bättre på action medan strid i rollspel är mer av en slowmotion-upplevelse.

Jag har inte tänkt på det tidigare men du har nog helt rätt i att många äventyr är bra på att presentera vad som händer när rollpersonerna lyckas men mindre bra på att ge intressanta alternativ för misslyckanden.

Fanns det ingen disengage eller vad det nu kan heta för att slippa få en gratisattack på sig?

Ja, det var just det som var min poäng. Att du kan ha ett regelsystem som gör strid farligt men om strid samtidigt förekommer mer sällan kommer det att vara hyfsat ovanligt att rollpersoner dör.

Jag har motsatt känsla kring WFRP. Dels för att rollpersonerna ofta är bönder, lurendrejare och råttfångare, dels för att strid är väldigt farligt. Då är flykt ett lockande alternativ. Min erfarenhet av rollpersoner som vägrar ge upp kommer snarare från spel med ett lite mer heroiskt anslag, som...

Jag tror att det är en korrekt spaning. Det har skett en utveckling när det gäller regelsystem, äventyrskonstruktion och synen på spelledande. I mina kretsar har spelledaren dock inte heller längre tillbaka uppfattats som en motståndare så där har jag haft tur. 🙂

Jag kan minnas en och annan rollperson som haft den inställningen, bland annat en som satte klanens heder före sitt eget liv. Annars vill de flesta rollpersoner fortsätta leva, och spelarna spelar därefter.