Search results

Jo, rollspel är ju speciella eftersom de ofta är så synonyma med ett enda spel.

Jag upplever att det sker precis hela tiden. Och det jag gillar med påminnelsen att det är “vanligt jävla rollspel” är att det kan fokusera tillbaka blicken till det som händer runt bordet istället för den ofta helt intellektuella diskussionen om vad som händer runt bordet. Enklaste jämförelse...

Vi som utövare av hobbyn har inte gjort ett bättre jobb med att förklara dess bredd.

Jag har mest tröttnat på försöken till klassificering som det ofta leder till. Med hobbies spelar det ju ingen roll hur mycket du läser eller vad du läser - andra kan hitta sitt nöje från helt andra källor och ha precis lika roligt. Men det handlar absolut om ödmjukhet. Att inte behöva berätta...

Personligen tycker jag den här inställningen är varför “vanligt jävla rollspel” behövs. Idén att det finns något konkret och faktiskt för den som sett ljuset, som di andra bara inte förstått, är otroligt tröttsam och gör skada på hobbyn. Inte minst i form av gatekeeping. Många gånger är spelen...

Men det är ju VÅRT fel. Inte deras. :)

Men ofta skapas nyanser som vare sig är konstruktiva eller särskilt användbara. Edwards nämnde ju indie, OSR, etc, som “marketing” i intervjun som länkades häromdagen. Det upplever jag som väldigt träffsäkert.

Det här är i alla fall vanlig jävla nerdrage. ;)

En sak jag slås av ibland är att spelledarlösa spel ofta landar här. Med en person som kan reglerna, läst spelet, potentiellt leder preppen, och kan presentera vad de olika valen innebär. Även om det inte handlar om att bestämma över fiktionen så uppstår ändå en sorts oldschool “referee”-roll.

Jag skulle dock säga att agens handlar om att kunna göra val - inte om att lyckas med allt du gör. Snarare är ju snöpliga situationer som uppstår dynamiskt en ganska central del av vad som gör simulationer roliga.

Började leka med något liknande för ett tag sedan: https://www.rollspel.nu/threads/det-modulära-rollspelet.77742/ Hade nog kunnat fungera som en sorts mekanikuppslagsverk i färdig form. Bara omöjligt att göra heltäckande. :)

Har ingen koll på det sistnämnda, men just denna antydda skillnad är del av vad epitetet “vanligt jävla rollspel” kan demystifiera. Den största skillnaden mellan Locecraftesque och Apocalypse World är ju hur, inte vad.

Min käpphäst i frågan blir ju att många av de mest intressanta och innovativa spelen och äventyren blir det genom att “fucka” med normer av något slag. Så i praktiken blir det som så många kreativa diskussioner ofta blir: den spontana reaktionen är ett bestämt nej, för vi känner inte igen det...

Jag har länge hatat hela frågeställningen, för diskussionen blir fyrkantig helt i onödan. Jag är helt övertygad om att underhållningsformen rollspel går att formalisera på något sätt som skulle vara mer tillgängligt än vad vi har nu. Ett par saker som framkommer av tråden är ju: Grad av...

Det Amber gör är ju att ta bort tärningarna, men du har ju fortfarande annan osäkerhet i form av hemligheter. Det flyttar spänningsmomentet och risktagandet. En bra startpunkt kan vara Greg Costikyans bok, Uncertainty in Games, där tärningar, kort, etc, representerar Randomness, men Amber...

Det intressanta här är att jag givetvis tycker precis tvärt om. :D Jag tar en fucking Battlebabe över snäpp sju dagar i veckan.

Håller helt med i sak, men vet inte om jag tycker att dessa tekniker är tillräckligt tydliga. I många fall kan de vara ögonöppnare - men de kan också missförstås. Användas “fel”. Men ja, att inte följa skrivna äventyr tror jag är den tydligaste (och för mig viktigaste) startpunkten. Men också...

Nej, alla borde SPELA dem efteråt! :)

Skitbra faktiskt. Gillar poängen kring indie, osr, etc som “marketing”.

Förutom 7th Sea, MasterBook, och diverse andra undantag... Men utöver att jag starkt ogillar trad-klassificeringen så förstår jag vad du menar, och gillar många av verktygen från det tidiga 2000-talet. Som Kicker från Sorcerer, och Cranes Beliefs, även om jag tycker de senare är rätt kluriga att...