Search results

Jag tror det viktiga här är att skilja på hur du använder OSR och vad OSR är. Väldigt mycket av det OSR-material som görs är utan tvekan nostalgiskt. Men inom ramarna för rörelsen håller jag helt med om att DIY är en stor grej och att "OSR" blivit en väldigt flexibel och uttrycksfull genre med...

Alltså, jag håller 100% med om att inte 'min rollperson:a' under spel. Mitt problem är snarare med syftningar, som exempelvis, "spelaren dör", eller "rollpersonen slår tärning". Men å andra sidan tänker jag mig att 'du' är såpass neutralt att det går att tolka det som läsare så länge skribenten...

Det här är något som jag måste få tummen ur och testa någon dag! Har ett par vänner som flyttat runt i världen och förespråkat det, men det har aldrig riktigt blivit av.

Tror att Mos Mosel är det mest nostalgiska för min del. Minns ännu delar av beskrivningarna på den underjordiska stationen och hur coolt det var att bläddra i det där äventyret om och om igen. Mutant är den bästa julklappen jag fått, även om mitt ex blev helt sönderbläddrat och försvann genom...

Jag tror det är lite cherry picking att säga så, faktiskt. OSR är trots allt "Oldschool Revival"—att det finns en kärna av nostalgiskt driv är bortom all rimlig tvivel. Det är mycket fokus på kompatibilitet med moduler och äventyr från oD&D och tidig AD&D, hur Gygax skrev, etc. Så det är absolut...

Hur håller en sig uppdaterad på den typen av events? "Oftare" låter ju förträffligt.

Det här har jag blivit väldigt kluven till. Föredrar att försöka skriva helt “okönat”, så du funkar bra. Men jag upplever att det finns en skiljelinje mellan karaktärer i den virtuella världen—rollpersoner och SLPs—och spelare samt spelledare runt bordet.

Skrev även klart lite förslag till Sanningen, till Best. Har någon sorts idé att bli klar med all brödtext i helgen. Men tveksamt. Ingen aning om varför heller, men om inte annat använder jag redan vissa av verktygen i min egna spelgrupp.

Jag gillar historien om den här meningen, där Tolkien sägs ha skrivit den på jobbet och lagt den i en byrålåda under åratal innan han slutligen hittade den igen och skrev The Hobbit. Vet inte om det faktiskt var så, men jag gillar historien ändå. För det finns något magiskt med enkla meningar...

Tycker det bästa vi kan göra är att "agree to disagree", ärligt talat. Har inget större intresse att diskutera specifika spel, eftersom det väldigt lätt blir halmgubbar av det.

Rollspel "i allmänhet" torde ju dock representeras allra mest av mainstream. Att det alltid finns undantag är ju lite en självklarhet. Men det är inte undantag de flesta förläggare verkar sträva efter. I alla fall inte som jag ser det.

Backat! Ser ju tokmysigt ut.

Jag har alltid upplevt den här grejen som ett uttryck för "det var bättre förr" hos författarna. Förr, när allt var enkelt, magi var mer magisk, svärden var vassare, alla hade jobb, och alverna hade spetsigare öron. Det är en av de saker jag har mest svårt för i fantasy överlag. Personligen...

Mera Best. Har en idé om att rollpersoner i allmänhet är ganska utstötta och tänkte att det kan vara bra med lite tips om på vilket sätt de är utstötta.

Jag gillar Coriolis när det kommer till religion. Där genomsyrar ritualerna och tron på ikonerna hela samhället på ett så fundamentalt sätt att konceptet ateism blir relativt svårhanterat. I vår spelgrupp hade vi en rollperson (en zenit) som inte trodde på ikonerna, eller åtminstone förhöll sig...

Rollspel reflekterar just inte alls. Däremot måste alla som skriver dem—och gärna de som spelar dem—reflektera över hur hobbyn utövas, marknadsförs, och kommuniceras. Ingenting händer av sig självt eller i ett vakuum. Jag tror ju att vår hobby är större än någonsin delvis på grund av...

Att "få vara med" är knappast samma sak som att känna sig välkommen eller att bli välkomnad. Det har gjort mig genuint mörkrädd att höra historier från tjejer som försökte "vara med" men som blev reducerade till något annat än jämlika deltagare i spelet och aldrig önskade sätta sin fot där igen...

Och jag håller helt enkelt inte med. Svenska spel är ofta konstruerade med en uttalat nostalgisk ton i spelvärld, regelsystem, eller något annat. Eller så är de försök att modernisera gamla varumärken. Det finns absolut undantag, och oavsett vad jag tycker om svenska spel så spelas de och älskas...

Bättre! Jag vill ha “betonggrå vardagssunk”. Jag gillar när rollpersoner motarbetar varandra eller när världen får spelarna att ana oråd. Och mest av allt gillar jag när svåra problem saknar enkla lösningar. Att döda “sista bossen” är den tråkigaste lösning som finns.

Påminner mig om urtidens wrnu och ROLLspel vs rollSPEL.