Search results

Levels i commoner, är det nåt som fanns i 1E? Det här ser kul ut hursom!

Påminner mig om den senromerske Sidonius Apollinaris' klagoverser över sina burgundiska inackorderingar, som Alf Henrikson minnesvärt tolkade en rad ur i sin Verskonstens ABC:

Min och många andras favoritbloggare Bret Devereaux har skrivit en del om ämnet, t ex här: https://acoup.blog/2019/05/31/collections-the-siege-of-gondor-part-iv-the-cavalry-arrives/

Rimligt.

Jag har börjat slå många slag som möjligt öppet (ganska lätt när man spelar online lyckligtvis) just för att inte bli frestad att fudga dem.

De är bombastiska på olika sätt. Ohlmarks' språk är mycket yvigare, vildvuxnare och mer utbroderat än Tolkiens. Även om Ohlmarks' översättning förtjänar mycket kritik fr a för sin extrema slarvighet (det finns en mängd berömda större och mindre felöversättningar, och väldigt många namn får...

I synnerhet i kombination med att under den period då lajv blev riktigt stort i Sverige. typ 00-talet, så hade bordsrollspel en rätt låg profil i stort. Som jag minns det hörde man aldrig talas om bordsrollspel om man inte aktivt sökte upp det under den tiden (då spelade jag huvudsakligen inte...

Det har väl vänt igen lite på sista åren, men åtminstone för några år sedan uppfattade jag att lajv hade mycket högre profil i det allmänna medvetandet i Sverige än bordsrollspel. Jämför hur "lajva" har börjat betydelseglida till att inte bara betyda rollspel i allmänhet (i begrepp som...

Ja och nej. Åke Ohlmarks som översatte Ringen-trilogin i slutet av 50-talet tyckte som bekant att "hobbit" inte lät klokt på svenska och lyckades med en del möda övertala Tolkien att godkänna "hob" som översättning istället. Britt G. Hallqvists översättning av Bilbo från 1962 behåller "hobbit".

Dessutom skulle jag säga att Drakborgens speldesign inte är helt fel tematiskt gentemot innehållet heller. Det är ytterst en väldigt stilren emulering - nästan den enda sådan på svensk botten innan den långt senare retrovågen - av tidig oldschool-dungeoncrawling i en djupt fientlig mytisk...

Det är mer än jag vet. Dungeonquest var dock om jag minns rätt det "rollspel-light-brädspel" som fick högst betyg i den Dragon-recension jag refererade till (andra som togs upp var t ex Dungeon!, HeroQuest och Arkham Horror). De utländska versionerna (av Games Workshop och senare Fantasy Flight...

Det är ju en intressant fråga om vad, om något, som egentligen är bra eller dålig speldesign och Drakborgen är inget dåligt exempel. Det är ju helt klart så att slumpen spelar mycket större roll än spelarens skicklighet. Men å andra sidan (och det framhöll redan Ken Rolston i sin recension av...

I vanliga fall är jag ju generellt för översättning och mot gratuitös engelska i spel, men just när det gäller western så kan man ju hävda att många engelska ord och fraser är en del av miljön och stämningen.

For what it's worth: det jag syftade på med regeltext skriven på ingame-jargong är mer sånt som i det första exemplet (och inte ens det var så farligt odrägligt). Mörk Borg-exemplet har jag inget problem med. Jag associerade det här (IMO) oskicket mest med Apocalypse World men när jag grävde...

Det verkar som det är något man antingen älskar eller hatar. Jag har fortfarande inte pallat att ta mig hela vägen igenom Apocalypse World.

För att inte tala om när regeltexten skrivs på ingame-jargong. Det är fan det mest irriterande jag vet.

Flera av supplementen till WFRP 4E är också av den karaktären, till exempel Archives of the Empire som jag tror är uppe i tre volymer nu. Edit: baksidan av myntet är att det är lögn att hitta vilken regel / bakgrundsbit som finns var...

Det här är intressant! Jag älskar designer notes som förklarar varför regler ser ut som de gör, både för att det ofta gör det lättare att förstå själva regeln och för att det underlättar eventuellt husreglande. Varför skulle man inte vilja veta hur regler är tänkta? Sedan föredrar jag förstås...

Brädspelet Mansions of Madness har ju en del såna funktioner (dra ett kort i en särskild liten lek för att avgöra effekten av olika saker som magi och vansinne), men där finns ju inte direkt någon levande spelledare så det faller väl lite utanför ramen.

Dessutom, vad gäller just den fornnordiska "tron" blev den ju uppdefinierad (i skrift iaf) som en koherent mytologi först av medeltida kristna författare och redaktörer som Snorre.