Search results

Det här gick faktiskt rätt bra. Får se om det ser bra ut i tryck, men jag tror att det funkar, även om det är lite pilligt.

Hmm, jag förstår inte riktigt proceduren här. Problemet som behöver lösas här är alltså att ha samma bild på två sidor och linjera dem så att de bildar ett fullständigt uppslag när sidorna är bredvid varandra. Blir ju jättepilligt att försöka se till att pixlarna på den vänstra sidans högra kant...

Så jag kan ha gjort saker svårare än nödvändigt för mig här … Jag tänkte trycka min bok via Lulu, och hade tänkt använda spiralbindning, eftersom det får boken att kunna ligga öppen eller till och med dubbelvikas och till skillnad från de flesta rollspel jag gör kan den här boken behöva...

Spel där jag har haft roliga strider: DND4 Jag har spelat det en gång, och det var ganska kul. Rutor, specialförmågor, taktik. Ett roligt brädspel. Kör man såhär vill jag inte att den fiktiva verkligheten ska spela in; det blir bara krångligt. Så du vill svinga dig i takkronan? Har du en...

Kiang-tsi, de hoppande vampyrerna? De är ju den tidigare kejserliga maktens ämbetsmän, så typiskt gamla, mäktiga män. Hela grejen med att suga ut de levandes livskraft/andetag känns ju också som en sorts ”parasitera på ungdomen”-grej.

Jag klarar inte av att se om saker alls, med ett fåtal filmer som undantag. Vilket gör att jag sällan ser mer än första säsongen av en tvserie om den släpps i säsonger och jag tittar på den första innan resten kommit ut. När andra säsongen kommer har man glömt vad som hände i den första, så man...

Så spelade vi alltid Drakar och Demoner i min ungdom. Vem som helst får anfalla vem som helst när det är dennes tur. Det kanske inte funkade så egentligen i reglerna?

Drakar och Bananer är ett tips på den tokroliga änden av skalan. Eller klassikern InSpectres!

Det är ju poppis, så det är svårt att säga att det är dåligt. Jag tänker också att det ger den sortens spel som folk som vanligtvis föredrar tradspel förväntar sig om enkvällars samberättande: Lite tokroligt underhållande utan större djup. Men framförallt bör man ju spela det så att man kan...

Jag tror att det är marknadsföring i kombination med en bra och lättpitchad genre. Vi har slutat ta med Fiasco till Indierummet på konvent, för många vill spela det men inga av våra spelledare vill leda det. Stackars @Vicotnik som var den som oftast fick leda fick ett tag knappt köra något annat...

Sjätte inseglet och Nerver av stål är för övrigt specifikt skrivna för tre spelare (3-4 i det sistnämnda fallet).

Jag håller med, men det är också en ganska låg ribba. :gremgrin:

Det beror ju såklart på vad man vill ha för sorts spel. Jag är helt med på att man kan vilja spela BRP utan att fokusera på strid. Men för mig, om jag inte vill fokusera på det, så är BRP:s stridsregler på tok för tungrodda. Vill jag inte ha ett spel som fokuserar på strid så vill jag ju inte...

Igår spelade jag Se och göra i Aliatra med @Björn den gode och Lisa i Gårdagruppen. Det blev såhär: Arthur, Clemens och Theodora reser till Aliatra i vad som skulle blivit en dubbel parresa, men Theodora och Anna gjorde slut strax innan resan, och Anna, som var den som planerat resan, hoppade...

Det finns ju inget som hindrar att man spelar avdankade äventyrare på en taverna som behöver behandla sina trauman! Nu blev jag faktiskt lite sugen på att spela det just så. :gremgrin:

Kaffe tillsammans https://simonpettersson.com/projekt/kaffe-tillsammans/

Vi kan ju bara printa ut hela ”Svärd på ryggen”-tråden. :gremcool:

Det här är ju inte en dikotomi. Om det varken är regler eller slumpen, utan spelarnas skicklighet som historieberättare som avgör om det blir en bra historia, skulle du då kalla det ”narrativt”? Det är ett designutrymme där jag generellt försöker lägga mig.

Jag använder inte termen själv, och har därmed inget att bidra med i tråden. Men intressant att se perspektiven från dem som använder ordet!