Boken, Religionen. Författare: Tim Willocks är en av mina främsta inspirationskällor. Den utspelar sig 1565 under belägringen av Malta. Huvudpersonen är en typisk rollperson.
Jag har själv en tendens att vrida upp motståndet som Sl men tänker att när vi exempelvis spelar western borde kanske jag spela mer på skräcken som spelarna sprider, typ ingen service. Jävligt rädda människor, typ igenbommade lanthandlar osv...
Men det är så konstigt att ens hjälte alltid möter de bästa vakterna i alla städer. Tänker att man sällan möter folk som vill bjuda på paj och om någon gör det då är den alldeles säkert förgiftad.
Jag har inget emot att bli utmanad då och då. Men jag tycker att det är konstigt att alla som hjältarna stöter på är alltid de mest kompetenta stadsvakterna i Kandra. Det är ju aldrig att så att det är fyra slackers som egentligen inte vill patrullera som dyker upp när man står med handen i...
På senare tid (senaste 10-åren) har jag märkt att jag allt som oftast vill spela väldigt kompetenta rollpersoner. Bäst mår jag i spel som hjältarnas tid eller K.H.
Det värsta jag vet är att få spela typ wizard apprentice i Warhammer och veta att det tar runt tjugo spelmöten innan folk i...
Men alla köpeäventyr har väl partier som känns räls när man spelar(Snösaga, Enemy W. UA-kampanjen). Jag har känt att jag spelar på en utstakad bana och att jag inte har mycket eget val när du har spellett mig Måns. Jag ser det inte som något negativt utan bara som ett sl verktyg av många...
Fantomen är superbizarr. Han dödar typ ingen, men lyckas ofta med konststycket att skjuta pistoler ur händerna på folk med två Colt M1911. Han tvångstatuerar skurkar på hakan med ett superbläck som så länge jag läste fantomen inte kundes ta bort. Han bor i djungeln, han är väl typ chuck Norris...
Herregud för tjugo år sedan såg ju alla sagan om ringen triologin. Att sen hälften inte hade koll på vem Tolkien är kan väl kvitta. Hur många tror du vet vem George RR Martin är?
Jag är chockad hade inte fattat att DnD var så stort. Jag känner ju bara till en spelgrupp i min bortersta rollspelskrets som spelat det.
(jag har aldrig piercat mig, aldrig tatuerat och mig aldrig spelat DnD)
Först vill jag bara påpeka att jag har läst alla Robin Hobbs böcker och släpper hon något nytt kommer jag bergis läsa det med. För länge sen typ 1995 läste jag mördarens lärling och jag kom att gilla storyn mycket, men det finns ju en del man skulle kunna stryka. Det är ju typ 300 sidor av...
Jag har spelat med samma gäng sen jag var typ sjutton, dryga trettio år. En av oss är kanske inte super karaktärsdriven men han är ändå med och spelar och verkar ha kul. Men jag får fråga han nästa gång jobbigt om han bara haft skittrist de senaste 25 åren.
När vi spelade M:UA kampanjen blev ju ändå de bästa bitarna, de personliga godbitarna. Som att någon förälskar sig i Rubbiten eller att pappan tvingar sonen att gå med i Vita Kåren.
De är väl SLs jobb att knyta in spelarna i väven och låta deras mål och drömmar besannas.
När jag spelleder utgår hälften av äventyret till backstoryn för spelarna. Tacksamt med spel som stöder detta som western. Andra hälften är eget hittepå. Men jag tror att vi alltid spelat karaktärsdrivet, är det inte så man spelar?
Men är detta verkligen ett problem här på rollspel.nu? Jag upplever att ingen vill spela spelen du nämner. Är det inte bättre att ta tjuren vid hornen och diskutera detta på en plattform där man verkligen får kriga sig fram.
Rida på en velociraptor? Är de inte pudelstora?
Triceratopsödlor som ödlemännen i något djungelrike rider på är ju coolt(om det är som i Warhammer alltså)
En tyrannosaurus i Kandra tycker jag går bort.
Ni på forumet här är de enda rollspelarna jag känner förutom de i mina egna grupper. Jag upplever det som att här är det ganska viktigt att proklamera vart man står och att de spelen man själv valt att spela är de absolut bästa. De spelare jag spelar med är typ öppna för alla slags spel(Måns kan...
Dimhöljad skeppsterrier - framavlad att med hjälp av väderkornet varsko styrman för faror i tjockan, såsom grynnor och andra hinder.
Långsvansad illbatting - Hynsolgisk vallhund med piskliknande svans som den kan klatcha med och då frammana ett läte inte olikt en pisksnärt. Driver hästhjordar...
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.