Nekromanti Är rollspelare insnöade eller öppna?

[Cissi]

Det jag tänker mest på är fantasi och inlevelseförmåga. För att på riktigt kunna leva ut och leva med det som rollspel är behöver man besitta en viss grad av inlevelseförmåga och fantasi. Många jag testat rollspel med och som sedan inte fallit för hobbyn har sagt att de inte klarade av att leva sig in i scenariorna eller sin karaktär och därför missade hela upplägget.

Om mina iakttagelser stämmer så är rollspelare över lag mer kreativa och fantasifulla än befolkningen i övrigt. Men det är ju bara mina egna upplevelser.

"Rollspelare" är precis som "rollspel" ett väldigt brett och inkluderande uttryck och tar med en massa människor som jag helst slipper rollspela med. Jag vill sedan inbilla mig att "vi" är ganska toleranta vad gäller skiftande nivå av förmåga, socialt och annars, och "originalitet" relativt andra grupperingar. Om detta sänker snittet hos rollspelare ska jag inte svära på men min erfarenhet går tvärs emot din: 75% av icke-rollspelare är i rollspelssammanhang mycket mer kreativa och inlevande än 75% av rollspelarna.

Intressant. Utveckla gärna det här. Jag begriper inte riktigt vad du menar.

Följande gör inte anspråk på att vara någon form av bevisad sanning, endast min egen uppfattning:

Min erfarenhet är att de allra nördigaste nördarna är sämre på det de håller på med än mainstreamfolk. Magic the Gathering var, iaf när jag spelade SM, ett bra exempel: under gruppspel och kval var det merparten svettiga, associala och illa klädda människor men under top 64-draften eller vad det nu var spelade jag plötsligt med hela, rena och sociala människor som skulle kunnat vara hämtade från random klick av mainstreamfolk (ja, "mainstream" är ett dåligt ord i det här fallet men jag vill försöka undvika nedsättande termer åt båda håll). Min personliga erfarenhet som jag sedan tycker går igen i andra sammanhang: Toppskiktet är inte uppenbara nördar utifrån hur de beter sig, luktar eller klär sig.

I många mainstreamsammanhang är det viktigt hur man klär sig och beter sig för att bli inkluderad. Rollspel är en smal hobby, vilket gör urvalet mindre, och samtidigt en hårt nördstämplad sådan vilket gör det accepterat att mer närma sig det "nördiga" än det "normala". Inkluderandet gör att vi inte exkluderar de som inte helt "passar in" i vårat samhälle.

Kreativitet i rollspel är, trots att rollspel är frukten av rollspelshobbyn, något jag känner är definierat efter mainstreamsamhällets normer: man ska vara en konversatör, kvicktänkt, skicklig skådespelare, bra på att anpassa sig och ta in information, etc. Om vi är en grupp som till lägre grad än genomsnittet "passar in" ser jag det inte som konstigt om vi i lägre grad än genomsnittet uppfyller krav på skicklighet som är definierade utifrån samhället.

Mer tydligt så?

Ja, det är ju en annan iakttagelse. Jag tror att jag spelar i för lite öppna forum för att helt känna igen mig i det här. LinCon i våras var mitt första konvent.

Men om det är som du säger så bidrar ju hobbyn som sådan till inkludering på ett sätt en del andra hobbys inte gör. Scouting är ofta svårt för röreslehindrade tex (OBS svårt! Inte omöjligt) och andra hobbys ställer andra krav på att prestera som jag inte upplever i rollspelsvärlden.

Det är för mig väldigt fint att tänka att vem som helst är välkommen att dela vad vi gör och att vi sprider ett accepterande klimat.

MEN, om man nu som du påpekar, gör skillnad på "mainstream" och illaklädda/luktande personer (jag gillade verkligen inte det här exemplet...) och säger att vi strävar efter kvicktänkthet, anpassningsbarhet och skådespelartalanger... faller inte hela inkluderingstänket då? Jag skulle avsky att se rollspelshobbyn falla samman till någon form av "elit-syssla" där bara de smartaste får vara med för att de "andra" inte kan anpassa sig eller prestera på samma nivå.

 

[Svarte Faraonen]

Man behöver inte vara elitist för att föredra att umgås med människor som tycker att deodorant är en bra grej, att en konversation innebär att alla ska få prata, etc. Jag tror dessvärre att rollspelshobbyn också kan funka som "enabler" för folk med sociala problem -- ge dem ett utrymme där de inte behöver utvecklas eller ta tag i beteenden som kanske är grundade i depression eller ångestsyndrom. Jag tror också att det här med "acceptans" ibland också innebär att man löper risk att befrämja känslomässigt omogna personer som känner sig påhoppade så snart någon inte accepterar dem för den de är, dålig hygien och allt. Det är bra om folk känner att de kan bli accepterade någonstans -- det är inte bra om denna acceptans hindrar dem från att utvecklas som människor.

 

[RasmusL]

Detta håller jag med om, och det är också något jag känner igen från andra delar av hobbyn. Rollspelshobbyn innehåller många personer som kanske inte uppfyller kriterierna för social framgång annorstädes, men kriterierna för social framgång inom hobbyn är likafullt inte särskilt annorlunda från sådana som gäller i samhället i stort.

Det är konstigt och jäkligt synd om det är så här på bred front. Även om "nördnördar" på bredare front får vara med i dessa sammanhang så är "vi" nog ganska bra på att skapa egna hierarkier inom hobbyn. Jag har ofta upplevt att många av de som kanske inte passar in och blivit exkluderade i andra sammanhang kan vara väldigt snabba med att göra samma sak mot de som upplevs ligga längre ner på "skalan" i det egna mediumet. Det här kanske är naturligt, att vi precis som alla andra har ett behov av att hävda oss någonstans, men jag tycker samtidigt att det känns så jäkla synd. "Mobbing" bland nördar känns så jäkla... ja...

Ett lite liknande exempel tänke jag mig är de tjejer som kännt six exkluderade i nördsammanhang. Jag vet inte i vilken utsträckning det är ett problem i vårat jämlika Sverige (jag skulle gissa att problemet finns) men artiklar på GaW tycks peka på att problemet åtminståne finns på andra håll i världen.

Däremot har jag aldrig råkat på några av dessa superkreativa förstagångsrollspelare som så ofta omnämns i den här sortens diskussioner. De förstagångsspelare jag spelat med har antingen varit som rollspelare är mest eller inte riktigt kunnat ta spelandet på allvar. Ja, eller min sambo började första gången hon spelade rätt kvickt introducera vissa samberättarelement utan att något sådant hade omnämnts, men jag vet inte om det är så exceptionellt.

Min erfarenhet är iofs färgad av att jag i väldigt låg grad försöker sälja rollspel till de som inte först visat intresse. Jag tror att särskilt den typ av samberättarspel jag brukar försöka introducera folk till bygger väldigt mycket på att man är entusiastisk inför spelet och helt "med", annars kraschar det. Jag har ännu inte hittat något rollspel jag kan "sälja" till de som inte riktigt kan köpa konceptet i samma utsträckning som jag har brädspel som jag känner mig självsäker i att de är kul för vem som helst. Finns det rollspel som kan vara kul även om man går in med lite tveksam inställning?

 

[Cissi]

Man behöver inte vara elitist för att föredra att umgås med människor som tycker att deodorant är en bra grej, att en konversation innebär att alla ska få prata, etc. Jag tror dessvärre att rollspelshobbyn också kan funka som "enabler" för folk med sociala problem -- ge dem ett utrymme där de inte behöver utvecklas eller ta tag i beteenden som kanske är grundade i depression eller ångestsyndrom. Jag tror också att det här med "acceptans" ibland också innebär att man löper risk att befrämja känslomässigt omogna personer som känner sig påhoppade så snart någon inte accepterar dem för den de är, dålig hygien och allt. Det är bra om folk känner att de kan bli accepterade någonstans -- det är inte bra om denna acceptans hindrar dem från att utvecklas som människor.

En god poäng.

Det är också en himla intressant sak att diskutera och jag vet precis vad du pratar om. Det känns som om vi alla har någon kompis som vi helst skulle vilja säga åt "ha inte mjukisbyxor på jobbintervjun", "...dusch...". Men hur i hela världen kommer man åt det?
Det, är en helt annan fråga dock.

 

[Fienden]

Tänk er konventsfolk. Den typiske konventsnörden, stor och bufflig och luktar mer apa än ett helt zoo, förklarar för dig att du har fel i en konversation du har med tre andra trots att han bara går förbi och du aldrig sett människan tidigare, har matrester från det lokala McDonalds i skägget och sätter sig ner vid ditt bord när du äter för att berätta långa, utdragna anekdoter om när han rättade en event-SL som inte kom ihåg en frivillig regel i Drakar och Demoner Gigant. När de spelade Pathfinder.

Denna människa är insnöad. Allt över detta är inte insnöat. Det är bara ett stort intresse. Jag har träffat människor som jag beskriver ovan i fotbollstappning också, och det är inte det minsta roligt det heller (men mer acceptabelt i de flesta sammanhang för att fotboll är da shiz tydligen). Så länge du inte är den killen så är du fan inte insnöad. Bara kunnig.

Så ser jag på det.

 

[RasmusL]

MEN, om man nu som du påpekar, gör skillnad på "mainstream" och illaklädda/luktande personer (jag gillade verkligen inte det här exemplet...) och säger att vi strävar efter kvicktänkthet, anpassningsbarhet och skådespelartalanger... faller inte hela inkluderingstänket då? Jag skulle avsky att se rollspelshobbyn falla samman till någon form av "elit-syssla" där bara de smartaste får vara med för att de "andra" inte kan anpassa sig eller prestera på samma nivå.

Jag håller helt med om det Svarte faraonen skrev och hade egentligen kunnat lämna det där. Jag kommer ändå med ett litet eget svar, mest för att det är kul att diskutera :

Absolut, det blir som ett minisamhälle med egna hierarkier och egna "nördar". Jag tycker inte att det här är eftersträvansvärt men frågan är om det inte är oundvikligt? Hur mycket vi än vill särskilja oss från samhället är det svårt att inte vara en del av det och med samhället följer en del gemensamma värderingar, ideal och normer som upplevs som "bättre" eller "sämre".

Jag säger inte att vi ska försöka särodla den "bra rollspelaren" och på konvent etc så spelar jag jättegärna med alla som vill vara med. Det är dock för mig plågsamt tydligt (för mig personligen, färgat av mina upplevelser) att många av de mycket "udda människorna" bidrar mindre till (eller ibland till och med förstör) spelet. Jag har dock stött på ett antal exceptionella undantag där jag helt misstagit mig, men i stort så... Jag kommer dock fortsätta låta alla vara med så länge jag orkar och när jag blir gammal och bitter, som Arvidos ( ), hoppas jag att någon annan plockar upp facklan.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma men min tanke är att vi ska fortsätta inkludera i öppna sammanhang men att jag själv kommer att vara fortsatt exkluderande rörande vilka jag spelar med i slutna sammanhang. Det är för mig väldigt viktigt att det sociala spelet fungerar och jag har egentligen inte alls tid att spela rollspel över huvud taget. Det är jävligt sunkigt att bara vilja sparka boll med de som är bra på det men tyvärr så är det för mig roligare att göra just det, annars är det inte värt min tid

 

[Svarte Faraonen]

Detta håller jag med om, och det är också något jag känner igen från andra delar av hobbyn. Rollspelshobbyn innehåller många personer som kanske inte uppfyller kriterierna för social framgång annorstädes, men kriterierna för social framgång inom hobbyn är likafullt inte särskilt annorlunda från sådana som gäller i samhället i stort.

Det är konstigt och jäkligt synd om det är så här på bred front. Även om "nördnördar" på bredare front får vara med i dessa sammanhang så är "vi" nog ganska bra på att skapa egna hierarkier inom hobbyn. Jag har ofta upplevt att många av de som kanske inte passar in och blivit exkluderade i andra sammanhang kan vara väldigt snabba med att göra samma sak mot de som upplevs ligga längre ner på "skalan" i det egna mediumet. Det här kanske är naturligt, att vi precis som alla andra har ett behov av att hävda oss någonstans, men jag tycker samtidigt att det känns så jäkla synd. "Mobbing" bland nördar känns så jäkla... ja...

Ett lite liknande exempel tänke jag mig är de tjejer som kännt six exkluderade i nördsammanhang. Jag vet inte i vilken utsträckning det är ett problem i vårat jämlika Sverige (jag skulle gissa att problemet finns) men artiklar på GaW tycks peka på att problemet åtminståne finns på andra håll i världen.

Jag skulle faktiskt säga att de illa socialiserade nördarna oftast är de som är kvickast att dra upp gränser mot folk som inte är "riktiga nördar" (påfallande ofta kvinnor), att vara buffliga och ta upp för mycket plats och att bete sig illa över småsaker. Alla sociala sammanhang har hierarkier -- de icke-nördiga kriterier för social framgång som bygger på trevlighet, vältalighet, hänsynstagande utan blygsel, etc, är då avsevärt mer funktionella än de illa socialiserade nördarnas kriterier.

Jag tror också att det snarare är de nördar som inte är särskilt framgångsrika i samhället i stort som har den största tendensen att fälla sexistiska kommentarer, låta sina sexuella fantasier sippra in i rollspelandet, bre ut sig utan att låta nybörjare ta plats och liknande.

 

[RasmusL]

Det är också en himla intressant sak att diskutera och jag vet precis vad du pratar om. Det känns som om vi alla har någon kompis som vi helst skulle vilja säga åt "ha inte mjukisbyxor på jobbintervjun", "...dusch...". Men hur i hela världen kommer man åt det?
Det, är en helt annan fråga dock.

Jag vet inte om det bara blir bakvänt urdumt av att göra det men jag anstränger mig lite extra för att vara välrakad, nydyschad och lite mer korrekt klädd än vanligt när jag är på kovent. Jag tänker att om jag sedan är så "utåt", vänlig och inkluderande som möjligt så kanske man sakta men säkert och genom att inspirera snarare än ge negativ feedback kan vaska bort lite av det "illa klädda och illaluktande" från nördhobbyn, att man utan att exkludera eller diskriminera kan få folk att inse att det går att konventa OCH vara hel och ren samtidigt utan att det ska behöva vara så jobbigt!

 

[Cissi]

MEN, om man nu som du påpekar, gör skillnad på "mainstream" och illaklädda/luktande personer (jag gillade verkligen inte det här exemplet...) och säger att vi strävar efter kvicktänkthet, anpassningsbarhet och skådespelartalanger... faller inte hela inkluderingstänket då? Jag skulle avsky att se rollspelshobbyn falla samman till någon form av "elit-syssla" där bara de smartaste får vara med för att de "andra" inte kan anpassa sig eller prestera på samma nivå.

Jag håller helt med om det Svarte faraonen skrev och hade egentligen kunnat lämna det där. Jag kommer ändå med ett litet eget svar, mest för att det är kul att diskutera :

Absolut, det blir som ett minisamhälle med egna hierarkier och egna "nördar". Jag tycker inte att det här är eftersträvansvärt men frågan är om det inte är oundvikligt? Hur mycket vi än vill särskilja oss från samhället är det svårt att inte vara en del av det och med samhället följer en del gemensamma värderingar, ideal och normer som upplevs som "bättre" eller "sämre".

Jag säger inte att vi ska försöka särodla den "bra rollspelaren" och på konvent etc så spelar jag jättegärna med alla som vill vara med. Det är dock för mig plågsamt tydligt (för mig personligen, färgat av mina upplevelser) att många av de mycket "udda människorna" bidrar mindre till (eller ibland till och med förstör) spelet. Jag har dock stött på ett antal exceptionella undantag där jag helt misstagit mig, men i stort så... Jag kommer dock fortsätta låta alla vara med så länge jag orkar och när jag blir gammal och bitter, som Arvidos ( ), hoppas jag att någon annan plockar upp facklan.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma men min tanke är att vi ska fortsätta inkludera i öppna sammanhang men att jag själv kommer att vara fortsatt exkluderande rörande vilka jag spelar med i slutna sammanhang. Det är för mig väldigt viktigt att det sociala spelet fungerar och jag har egentligen inte alls tid att spela rollspel över huvud taget. Det är jävligt sunkigt att bara vilja sparka boll med de som är bra på det men tyvärr så är det för mig roligare att göra just det, annars är det inte värt min tid

Jag tror, att om man är kompisar innan man börjar spela ihop så har man större tolerans för egenheterna som kan vara spelförstörande än om det är främlingar eller nya bekantskaper.

Men om man ser och känner igen tecknena på dessa hierarkier så kanske de kan motarbetas i alla fall. Så att alla som vill bli en del av hobbyn får bli det även om de inte ingår i din spelgrupp.
Och på så sätt tror jag nog att vi är ganska öppna. Vi tar emot alla på konvent och låter alla prova. Sen på vilket sätt en spelare får ut något av hobbyn och vad detta betyder för honom, är en annan sak och skiljer sig säkert också massor!

Jag tycker dessutom att det är väldigt skönt att du är så ärlig, Elmrig.

 

[Recca]

Det är också en himla intressant sak att diskutera och jag vet precis vad du pratar om. Det känns som om vi alla har någon kompis som vi helst skulle vilja säga åt "ha inte mjukisbyxor på jobbintervjun", "...dusch...". Men hur i hela världen kommer man åt det?
Det, är en helt annan fråga dock.

Jag vet inte om det bara blir bakvänt urdumt av att göra det men jag anstränger mig lite extra för att vara välrakad, nydyschad och lite mer korrekt klädd än vanligt när jag är på kovent. Jag tänker att om jag sedan är så "utåt", vänlig och inkluderande som möjligt så kanske man sakta men säkert och genom att inspirera snarare än ge negativ feedback kan vaska bort lite av det "illa klädda och illaluktande" från nördhobbyn, att man utan att exkludera eller diskriminera kan få folk att inse att det går att konventa OCH vara hel och ren samtidigt utan att det ska behöva vara så jobbigt!

Jag har en liten anekdot om det där.

Första konventet jag var på så stirrade alla på mig som om jag inte hörde hemma där. Det var jätte-otäckt. Men efter att jag börjat att inte duscha tre dagar inför alla konvent så blev det bättre. Plötsligt kunde jag smälta in och va som alla andra.

 

[Cissi]

Detta håller jag med om, och det är också något jag känner igen från andra delar av hobbyn. Rollspelshobbyn innehåller många personer som kanske inte uppfyller kriterierna för social framgång annorstädes, men kriterierna för social framgång inom hobbyn är likafullt inte särskilt annorlunda från sådana som gäller i samhället i stort.

Det är konstigt och jäkligt synd om det är så här på bred front. Även om "nördnördar" på bredare front får vara med i dessa sammanhang så är "vi" nog ganska bra på att skapa egna hierarkier inom hobbyn. Jag har ofta upplevt att många av de som kanske inte passar in och blivit exkluderade i andra sammanhang kan vara väldigt snabba med att göra samma sak mot de som upplevs ligga längre ner på "skalan" i det egna mediumet. Det här kanske är naturligt, att vi precis som alla andra har ett behov av att hävda oss någonstans, men jag tycker samtidigt att det känns så jäkla synd. "Mobbing" bland nördar känns så jäkla... ja...

Ett lite liknande exempel tänke jag mig är de tjejer som kännt six exkluderade i nördsammanhang. Jag vet inte i vilken utsträckning det är ett problem i vårat jämlika Sverige (jag skulle gissa att problemet finns) men artiklar på GaW tycks peka på att problemet åtminståne finns på andra håll i världen.

Jag skulle faktiskt säga att de illa socialiserade nördarna oftast är de som är kvickast att dra upp gränser mot folk som inte är "riktiga nördar" (påfallande ofta kvinnor), att vara buffliga och ta upp för mycket plats och att bete sig illa över småsaker. Alla sociala sammanhang har hierarkier -- de icke-nördiga kriterier för social framgång som bygger på trevlighet, vältalighet, hänsynstagande utan blygsel, etc, är då avsevärt mer funktionella än de illa socialiserade nördarnas kriterier.

Jag tror också att det snarare är de nördar som inte är särskilt framgångsrika i samhället i stort som har den största tendensen att fälla sexistiska kommentarer, låta sina sexuella fantasier sippra in i rollspelandet, bre ut sig utan att låta nybörjare ta plats och liknande.

Jag har nog för lite erfarenhet av just de nördar du beskriver här för att riktigt greppa vad du säger. Men det låter som något som inte är allt för ologiskt.

Som tjej i hobbyn så ska jag väl tillägga att jag aldrig känt mig eller blivit exkluderad i något sammanhang. Jag är nog lite för sällskapssjuk för att bara stå vid sidan om och tillräckligt anpassningsbar för att börja pressa mig in i det sociala sammanhang där jag vill vara. Som här! Som med allt handlar det om personlighet och om man vågar ta risken för ett nederlag.
Jag älskar alla lite grann...

 

[Cassius]

Jag har mött på de största idioterna, när vi arrangerar på Gothcon så händer det att vi får be personer lämna vårt spelrum för att de är sådana idioter, är det bara vi där och personen är ensam brukar vi ta en diskussion. Många gånger orkar vi bara inte. Det kan handla om allt från att man kommenterar tyskarnas armé som de goda under andra världskriget till att man skämtar om våldtäckter.

Detta är som Elmring tidigare kommenterade många av dom som är mer udda. Jag tycker också att det är viktigt att man skiljer hobbyn som rörele/miljö och som något jag gör för att jag tycker det är kul. Jag spelar rollspel för att jag tycker det är kul, jag har inga skyldigheter att vara inkluderande i mitt val av vänner/spelgrupp, men som miljö är det ett måste. Inte för att det endast är synd om massa människor utanför att vi missar hundratals perspektiv och en hel del genier som hade kunnat göra min hobby ännu bättre.

När vi får in nytt folk brukar alltid en person i vår spelgrupp förklara alla koder, göra de begripliga, presentera individerna på ett förståligt sätt och förklara humorn. Det löser inte alla problem men det gör det lättare att hänga med utan att våldsgästa. Typ "Ringa aldrig Cassius, han hatar att prata i telefon. Skicka sms istället." eller "När folk blir odrägliga så säg till dom, alla här inne är vana vid det".

 

[Cissi]

Jag har mött på de största idioterna, när vi arrangerar på Gothcon så händer det att vi får be personer lämna vårt spelrum för att de är sådana idioter, är det bara vi där och personen är ensam brukar vi ta en diskussion. Många gånger orkar vi bara inte. Det kan handla om allt från att man kommenterar tyskarnas armé som de goda under andra världskriget till att man skämtar om våldtäckter.

Detta är som Elmring tidigare kommenterade många av dom som är mer udda. Jag tycker också att det är viktigt att man skiljer hobbyn som rörele/miljö och som något jag gör för att jag tycker det är kul. Jag spelar rollspel för att jag tycker det är kul, jag har inga skyldigheter att vara inkluderande i mitt val av vänner/spelgrupp, men som miljö är det ett måste. Inte för att det endast är synd om massa människor utanför att vi missar hundratals perspektiv och en hel del genier som hade kunnat göra min hobby ännu bättre.

När vi får in nytt folk brukar alltid en person i vår spelgrupp förklara alla koder, göra de begripliga, presentera individerna på ett förståligt sätt och förklara humorn. Det löser inte alla problem men det gör det lättare att hänga med utan att våldsgästa. Typ "Ringa aldrig Cassius, han hatar att prata i telefon. Skicka sms istället." eller "När folk blir odrägliga så säg till dom, alla här inne är vana vid det".

Självklart, och det du säger då är typ "var som du vill men inte i vår spelgrupp, tack."

Får jag ställa en jätteprovocerande fråga till alla som läser det här?

Vilka spelare är det som till störst del tenderar att vara så som Cassius beskriver ovan? Vilken sorts spel attraherar de här spelarna?

 

[RasmusL]

Vilka spelare är det som till störst del tenderar att vara så som Cassius beskriver ovan? Vilken sorts spel attraherar de här spelarna?

Svår fråga! Det blir än svårare om man ska ställa det i relation till hur "vanliga" olika rollspel är (många fler på konvent har spelat Drakar & Demoner, Eon, DND och Mutant än Sorcerer, AW och Fiasco). Men jag har faktiskt ingen aning, jag kanske ska börja fråga dem i framtiden (slagträ mot speltyp X get!)

 

[Svarte Faraonen]

Får jag ställa en jätteprovocerande fråga till alla som läser det här?

Vilka spelare är det som till störst del tenderar att vara så som Cassius beskriver ovan? Vilken sorts spel attraherar de här spelarna?

Den största gemensamma nämnaren är att det rör sig om lite äldre spel, antagligen för att denna sorts människor är rätt fast i samma hjulspår. Sedan spelar det mindre roll om de kört samma AD&D-kampanj sedan -80, samma Drakar och Demoner-kampanj sedan -87 eller samma Vampire-kampanj sedan -93.

Sedan brukar de vara ganska förtjusta i spel med en stark (maktfullkomlig) spelledarroll, eftersom deras spelgrupper vanligen präglas av en rätt osund maktdynamik. Lyckligtvis går snart sagt alla äldre spel att dra åt det hållet, så det är inget större problem.

 

[Totte]

Efter att ha läst igenom denna tråd med olika vinklingar hit eller dig, kan jag bara konstatera att hela frågeställningen faller på det extremt vida ordet "Rollspelare".

Några exempel:
Ifall en socialt svag person hamnar i en spelgrupp full personer som ser rollspel som ett sätt att mata sitt ego genom att spela svekfulla personer, där alla i gruppen är som gamla D&D Chaotic Neutral (Chatic Selfish), kommer den personen antingen dras med i en ond cirkel av svek och brutna löften och detta kommer bara förvärra personens sociala svaghet.

Ifall en socialt svag person hamnar i en spelgrupp där man är lite som de tre musketörerna, en för alla, alla för en, där man hjälper varandra, samarbetar och pratar öppet inom äventyrargruppen när någon gjort något som de andra inte uppskattar, så kommer denna nya person bli stärkt av detta.

Så, det stora problemet är att för att spela själsligt destruktiva karaktärsgrupper krävs det en distans till spelet som nybörjare ofta saknar.

Visst finns det extremt insnöade personer, jag har haft sånna till bordet, men de jag spelar med nu är alla helt socialt funktionella människor och ingen skulle nog kunna peka på någon av dom och säga "där är en rollspelare".

Men jag känner flera som på ett eller annat sätt gärna utmärker sig på gott eller ont. Rollspel handlar ju om att ha roligt, umgås och spela en roll, men när det gäller "Dark side gaming" så tror jag att det attraherar en litet annat klientel av spelare, det ser man inte minst på konvent.

Problemet är att när nördigheten tar över, när det är viktigare att veta vad Gary Gygax menade när han skrev den svårtolkade passusen i DMG på sidan 127 tredje stycket är att ha roligt när man spelar, det är då det är dags att se upp.

 

[Hunk]

Jag har nog för lite erfarenhet av just de nördar du beskriver här för att riktigt greppa vad du säger. Men det låter som något som inte är allt för ologiskt.

Som tjej i hobbyn så ska jag väl tillägga att jag aldrig känt mig eller blivit exkluderad i något sammanhang. Jag är nog lite för sällskapssjuk för att bara stå vid sidan om och tillräckligt anpassningsbar för att börja pressa mig in i det sociala sammanhang där jag vill vara. Som här! Som med allt handlar det om personlighet och om man vågar ta risken för ett nederlag.
Jag älskar alla lite grann...

Jag har stött på en hel del sexism och homofobi inom hobbyn (men främst från figur- och magicspelare om jag skall vara krass). Och då menar jag inte sexism i stilen "jag tycker att kvinnor skall stå vid spisen, hö, hö", utan grövre grejer. Så det finns. Och jämför jag det med andra sammanhang jag rört mig i skulle jag säga att det är vanligare bland gamers.

 

[Cissi]

Efter att ha läst igenom denna tråd med olika vinklingar hit eller dig, kan jag bara konstatera att hela frågeställningen faller på det extremt vida ordet "Rollspelare".

Några exempel:
Ifall en socialt svag person hamnar i en spelgrupp full personer som ser rollspel som ett sätt att mata sitt ego genom att spela svekfulla personer, där alla i gruppen är som gamla D&D Chaotic Neutral (Chatic Selfish), kommer den personen antingen dras med i en ond cirkel av svek och brutna löften och detta kommer bara förvärra personens sociala svaghet.

Ifall en socialt svag person hamnar i en spelgrupp där man är lite som de tre musketörerna, en för alla, alla för en, där man hjälper varandra, samarbetar och pratar öppet inom äventyrargruppen när någon gjort något som de andra inte uppskattar, så kommer denna nya person bli stärkt av detta.

Så, det stora problemet är att för att spela själsligt destruktiva karaktärsgrupper krävs det en distans till spelet som nybörjare ofta saknar.

Visst finns det extremt insnöade personer, jag har haft sånna till bordet, men de jag spelar med nu är alla helt socialt funktionella människor och ingen skulle nog kunna peka på någon av dom och säga "där är en rollspelare".

Men jag känner flera som på ett eller annat sätt gärna utmärker sig på gott eller ont. Rollspel handlar ju om att ha roligt, umgås och spela en roll, men när det gäller "Dark side gaming" så tror jag att det attraherar en litet annat klientel av spelare, det ser man inte minst på konvent.

Problemet är att när nördigheten tar över, när det är viktigare att veta vad Gary Gygax menade när han skrev den svårtolkade passusen i DMG på sidan 127 tredje stycket är att ha roligt när man spelar, det är då det är dags att se upp.

Har inte funderat i de här banorna. Tack!


Dock så har jag faktiskt själv reflekterat över att folk kan sitta och diskutera regler och böcker och utgåvor som en annan diskuterar... jag har inte ens något att jämföra med. Jag skrev någonstans att jag själv inte är så förtjust i regelsystem (att sätta mig i dem alltså) utan hellre vill spela. Om inte annat så förtar det hela min spelsession om reglerna ska diskuteras i fyra timmar när vi har speltid i fem! Även om det inte leder till att utveckla en otäck nördighet så är det sjukt irriterande.

 

[Cissi]

Jag har nog för lite erfarenhet av just de nördar du beskriver här för att riktigt greppa vad du säger. Men det låter som något som inte är allt för ologiskt.

Som tjej i hobbyn så ska jag väl tillägga att jag aldrig känt mig eller blivit exkluderad i något sammanhang. Jag är nog lite för sällskapssjuk för att bara stå vid sidan om och tillräckligt anpassningsbar för att börja pressa mig in i det sociala sammanhang där jag vill vara. Som här! Som med allt handlar det om personlighet och om man vågar ta risken för ett nederlag.
Jag älskar alla lite grann...

Jag har stött på en hel del sexism och homofobi inom hobbyn (men främst från figur- och magicspelare om jag skall vara krass). Och då menar jag inte sexism i stilen "jag tycker att kvinnor skall stå vid spisen, hö, hö", utan grövre grejer. Så det finns. Och jämför jag det med andra sammanhang jag rört mig i skulle jag säga att det är vanligare bland gamers.

Har du reflekterat över varför? Kan det vara så att i den här hobbyn, som har fått frodas ifred från kvinnor under så lång tid, har det skapats ett helt annat klimat och en acceptans för vad som är okej?

Handlar det om de här killarnas osäkerhet runt kvinnor och de försvarar sig genom att anfalla istället för att ge tjejer en chans?
(Vi diskuterar inte genus i den här tråden!)

 

[Niklas73]

Eller gillar siffror? Regeltunga spel känns mer som ett matematikpass än inlevelse.