Svarte Faraonen
ром и смерть
Lite av båda, definitivt. Jag tror många uppfattar rollspelandet som en grabbig sfär där de kan ventilera sin uppbyggda frustration och bitterhet när de kanske inte särskilt sexuellt framgångsrika.Cissi said:Har du reflekterat över varför? Kan det vara så att i den här hobbyn, som har fått frodas ifred från kvinnor under så lång tid, har det skapats ett helt annat klimat och en acceptans för vad som är okej?
Handlar det om de här killarnas osäkerhet runt kvinnor och de försvarar sig genom att anfalla istället för att ge tjejer en chans?
(Vi diskuterar inte genus i den här tråden!)
Sedan tror jag också att en del handlar om avarterna av det här "var dig själv"-idealet som finns i delar av nördhobbyn. Många har erfarenhet av svår mobbning där de blivit påhoppade för snart sagt varje del av sin personlighet -- för att de är "onormala". Detta leder till att det sociala utloppet då blir att hylla sin brist på normalitet. Nackdelen är att för vissa utvecklas detta också till en känslighet för kritik och en ovilja till någon form av självcensur. De missar skillnaden mellan att behöva visa hänsyn till någon annan och att bli åtsagd att hålla käft och rätta sig i ledet. Denna aktiva motvilja mot självcensur gör att de i tid och otid sitter och spyr ur sig sitt inres obehagligheter, kanske rent utav bejakar dem som ett uttryck för en autentisk personlighet (till skillnad från alla de "normala", som ur deras perspektiv ju bara är ute efter att inordna folk i samma mall och trycka ner de som avviker). De svåra mobbningserfarenheterna skapar också en offerroll, där de har svårt att tänka på sig själva som förövare. De är ju de riktiga outsidersarna, då kan det ju inte vara så att de agerar socialt exkluderande!